Bra gissat! ;o)
Kiwin är kvar från en annan dag, typ förra veckan eller nåt då jag också kände mig duktig genom att packa ned en frukt. Sedan har de en förmåga att bli mer dekoration på mitt skrivbord än nyttigt födotillskott. Jepps, Oo kikar fram där bakom från ett passfoto tror jag. Har länge tänkt fixa nåt större och roligare foto sådär tjusigt i ram som så många här har på sina arbetsplatser, men nu känns det inte riktigt meningsfullt.
Under äpplet är logon för Stoffes lilla kattuppfödning. Han och hans fru har startat en liten uppfödning av Birmakatter, såå fina! Skulle jag ha en massa pengar över skulle det vara roligt med en Birma, eller Norsk skogskatt, eller Maine Coon, eller Ragdoll! Men samtidigt känns det så onödigt att lägga tusentals kronor på en kisse när det finns så många lika fina bonnisar. Se bara på Maja och Fia! :o)

Men visst, birmorna ÄR ju bara helt underbart vackra!


(Stoffes favvo, Opal, fisförnämt kallad S*Vattnadals Opal. Brunmaskad Birma)

Gav upp på en handledsvärmare igår. Garnet Crisp från Svarta fåret är jättegosigt, men inte det minsta kul att jobba med! Mönstret syns inte alls och dess struktur omöjliggjorde den spänst som mönstret skulle ge. Vet inte riktigt vad jag ska göra med det stora nystanet nu, kanske försöka på en halsduk igen som var tanken från början.


En morgonpömsig Oo fick dokumentera dagens look. Min fantasi är verkligen obefintlig och utbudet magrare för varje vecka som går. Tack och lov att kroppstemperaturen gått upp så jag fortfarande kan ha de ärmlösa och kortärmade överdelarna jag köpte i somras. Då räcker det med nåt tunnare långärmat över så som den grå grejen. Nästan så jag tycker det är lite varmt!

Oo kom hem halvsent efter sin månatliga gamla-kollegors-träff i stan medan jag frossade i blodpudding (fick bli en köttsoppeburk med bortplockat kött igår), gav upp stickningen, tog en kortispromenad och dusch.
Jag provade faktiskt gräva fram ett par av mina gamla stavar, men som jag misstänkte var även de klassiska för långa för att vara effektiva när man bara går.
Svårt att förklara, men det kändes väldigt speciellt att ta stavarna i handen igen efter så lång tid. Jag insåg att jag saknar skidåkningen! Det var riktigt roligt att ställa sig på skidorna när vi var i Sälen senast och hade börjat se fram emot att göra det igen i januari. Nu kom ju Ronja ivägen genom att beräkna sin ankomst så det krockar alldeles förträffligt med nästa års resa. Även om hon skulle anlända på beräknat datum vete tusan om man känner för att åka till Sälen och ställa sig på ett par längdskidor en vecka senare. Men å andra sidan vet man ju inte, det finns ju de som återhämtar sig bums och med en gång!

Har i och för sig en känsla av att man de första veckorna ändå lär ha fullt upp med att komma in i rutiner och inte prioriterar en veckas vistelse i fjällen tillsammans med en massa andra människor, hur snälla och goa de än är. Men vi lämnar möjligheten öppen i alla fall!