Att det ska vara så svårt att hålla munnen ibland, tänka till innan man öppnar truten. Oo har ju varit på svensexa med ett gäng andra grabbs. Min (o)vana trogen frågar jag om det blivit något barnprat. Varenda gång förundras jag över att män inte verkar vara särskilt pratsamma på det personliga planet med varandra. Men visst, det kan ju pratas utan att jag behöver få kännedom om det, men enligt Oo är det iaf tämligen tunt på den fronten när grabbarna träffas. Då är det öh, fotboll, Elitserien, husprojekt och ...sånt? Drar jag mina egna amatörmässiga slutsatser av mina psykologsamtal så frågar jag säkert för att få en form av trygghet i att killarna också grämer, oroar, velar och beklagar sig vänner emellan, om man nu ser specifikt på barnfronten. Kanske jag önskar att de av hans vänner som har barn ska fortsätta på mitt tema, visa på "skräckscenarion" på vad han har att vänta och därmed förberedas? Varför skulle jag annars vilja veta vad hans kompisar säger om sina barn? Och vad är det egentligen jag vill att de ska säga till honom? Jo, negativa saker förstås. Hur jobbigt det är, att man ifrågasätter vad man gett sig in i.

Det hade faktiskt blivit lite barnprat med en deltagare. Denne hade en tre- och ettåring hemma och tyckte som alla andra att "det är jobbigt men roligt". Jag tyckte jag var grym som motstod frestelsen att hugga på det jobbiga och istället fråga efter det roliga. Positiv och bra inställning va? Jag vet bara inte vad jag hade väntat mig eller velat ha för svar. Att de åt själv utan minsta kladd och sov tolv timmar per dygn?
Såklart blev det "det där leendet" och inombords tänder jag på alla cylindrar. Vad är det som gör att jag nästan ser rött på detta faktum som alla småbarnsföräldrar konstaterar? Jag blir så arg, det bara väller upp inom mig, känns nästan på samma sätt som när känslorna kokar över vid konfrontationerna jag haft med barn. Allt inom mig protesterar, vill skrika rakt ut. Utåt fnyser jag och Oo ifrågasätter för en gångs skull. Varför kan det inte vara så helt enkelt? Att det där leendet väger upp allt det jobbiga?

Jag säger frustrerat att det är patetiskt, att man i det stadiet är så slutkörd och trött på sin tillvaro att man desperat glädjer sig sig över småsmulor, som en krigsfånge som bjuds en klunk vatten finner sina torterare snälla och givmilda! Frustrationen och vreden rinner ut genom mina läppar och längst bak i bakhuvudet hör jag och dömer ut mina egna ord, min horribla jämförelse. Jag fattar ju helt enkelt inte det där, att ett leende kan uppväga så mycket. Varför kan jag bara inte acceptera det och se med tillförsikt på hur annorlunda det kommer att kännas när jag väl är där? Varför blir jag så totalt tvärtemot och vägrar tro alla dessa småbarnsföräldrar, och blir istället än mer arg ju mer de försöker förklara eller övertyga?

För en gångs skull visar Oo sin besvikelse. Det är inte roligt att berätta positiva barnsaker när jag bara fnyser och kommer med sådana jämförelser. Klart det inte är, att vilja dela en smula glädje och förväntan men sågas längs med fotknölarna, till och med få en mina placerad därunder.

Min vrede rinner av mig lika fort som den kommit och jag önskar förtvivlat att han ska förstå. Varför säger jag sådär? För att jag vill vara beredd på det värsta, men jag håller inte riktigt med. Det känns inte som att det stämmer i detta fall, men vad skulle det då vara? Mina tanker leder ingenstans och jag blir ledsen och besviken på mig själv för att jag inte kunde hålla truten. Varför kunde jag inte bara knipa igen om vreden, nicka och le som jag gör när alla andra försöker förklara "det där leendet"? Varför kan jag inte bara tillåta mig att acceptera att det ligger på en helt annan nivå som jag helt enkelt bara måste uppleva själv för att förstå? Så varför såra andra och slösa egna känslor på något innan jag ens vet vad jag talar om? Varför kan jag istället inte göra så som Oo tvärtom tycker? Att se fram emot det där leendet som alla talar så hänfört om, och då förstå? Om det sedan kanske inte skulle bli så just då har jag i alla fall en riktig egenupplevd grund att utgå ifrån!

Oo går och lägger sig och efter en stund smyger jag efter. Tycker ju det är bra på ett sätt att han för en gångs skull visat vad han tycker och inte bara kommenterat med sitt "det löser sig", även om det i detta fall handlade om mitt eget agerande och inte tänkt barnscenario. Ligger och är lite ledsen ett tag medan Oo somnar.
Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra av den omotiverade vreden och när den dyker upp nästa gång, och förstår fortfarande inte varför den uppkommer. Hur jag än vänder och vrider får jag den inte att passa in i tillitsfacket som psykologen tog fram. På vilket sätt skulle min rädsla för svek motivera detta röda skynke vid lovord om småbarn? Jag fattar faktiskt inte.