På onsdag ska Oo ta Maja för en koll hos Smådjursakuten.

Det gör ont under mina fossingar när jag går, är det för att de är svullna? Störigt är det i alla fall och inte särskilt skönt.

Trött, seg och allmänt blöh.

Känns som Ronja möblerar om bland tarmarna, men trevligt ändå med livstecken. Provbäddade förresten det lilla täcket och kudden, så där hade vi lyckats pricka in rätt storlek på ett bäddset i alla fall. Kudden känns dock överflödig. Har de kudde är de är så små? Även täcket såg himla stort ut, men det sprollar kanske roll.

Köpte ju en sådan där Tummenmobil som ska hänga över en spjälsäng, men hur fäster man den över korgen? Hm. Jag är svag för Tummen, finns så många olika gulliga grejer med honom! Vet inte varför egentligen, för hade bara två-tre böcker med Tummen när jag var liten, men minns att jag bläddrade i dom otaliga gånger. Kanske det bara är enkelheten i Inger Sandbergs lilla figur som jag finner så tilltalande.

Psykologen ja. Fick frågan var jag känner för våra möten nu, och jag var ärlig med mina tankar om dess mening. Jag har ju berättat allt och att det nu "bara" känns som analyserande, grävande och stenvändning. Visst, det kanske är det som är själva poängen, men jag frågade henne om jag inte var "klar"?
Men nej, med nästan road min kom svaret fort att jag inte alls var "klar". Hon drar slutsatsen att den snedvridna syn jag fått på familjelivet och män under uppväxten drogs till sin spets och bekräftade allt jag blivit inpräntad under min och Oos katastrofala början av förhållandet. Ja, det kanske är vettigt att en stor källa till min osäkerhet och svårighet att inför det omvälvande som väntar känna full trygghet. Men jag ser ändå inte riktigt länken där emellan till mina impulser och "självklara" tankar att skada mitt (och andras) barn. Det gör mig lite frustrerad. Det känns som det är min svårighet till tillit hon fokuserar på, medan jag vill fokusera på min vilja att skada. Kanske hon ser något inte jag ser. Vi spånade ju på att jag vid mina våldsimpulser varit trängd rent fysiskt, så som incidenten med mamma i bilen. Och om Oo sviker lämnas jag ensam utan annat val än att ta hand om barnet själv. Han behöver inte ens lämna mig, det räcker att han åker till jobbet eller på egna aktiviteter, bara det faktum att jag är ensam utan alternativ. Men, vid andra incidenter med småbarn, så var jag ju inte trängd, jag kunde bara gå därifrån, hur förklarar man det? Dessutom tog det inte mer än två-tre minuter förrän känslorna forsade upp och varje nerv skrek efter att få gå till handgripligheter. Men med mamma tog det timmar innan det brast, och förutom de två tillfällena så lyckades jag ju alltid lägga locket på, så där får jag inte heller psykologens resonemang att gå ihop.

Jag fick i alla fall en "uppgift". Att som vi varit inne på tidigare ska jag träna på att hävda mig mera och inte låta Oo fatta besluten utifrån mina outtalade önskemål. Det vill säga det där bakvända resonemanget där jag önskar att Oo ska vara tankeläsare och fatta besluten så som jag själv egentligen vill ha dom, men själv inte vågar säga högt av rädsla för att han då gör det för min skull och inte sin egen. Jag hör själv hur knäppt det låter, men som Oo kontrar: "-Om jag inte vill eller tycker detsamma så säger jag ju det!"  Jao, men det är ju lättare om han bestämmer med en gång så slipper jag oroa mig och få dåligt samvete för att han gör det för min skull! Kocko eller? Men så mycket enklare och helt logiskt i min bakåtvända hjärna. Dessutom vill jag inte heller hålla med utan tycker minsann att jag visst säger vad jag vill och tycker. Åtmindstone för det mesta. Eller? Hm. Kanske beror på vad det gäller.
Vänder jag vidare på stenarna så kan jag inte komma på någon annan anledning till detta bakåtvända självutplånande sätt, än en rädsla för att väcka konflikt, skapa diskussion, uppfattas som gnällig, den som vill annorlunda, vill bestämma och vara krävade, dvs minsta anledning för att bli lämnad. Shit vilken flat bild av mig själv jag målar upp! Är jag verkligen så? När vi fick göra det svårbeskrivbara att berätta vad vi tyckte om hos den andre, så var det min snällhet som Oo lyfte fram. Skulle man kunna översätta det till eftergivenhet? Mesighet? Flathet? Föga smickrande och inte det minsta tilltalande egenskaper hos en partner i mina ögon.
Jag behöver kanske bli rakare ändå, våga säga vad jag vill och tycker utan att bli rädd för att han sticker eller tycker mindre om mig för det.

Så försöker jag mig på en koppling mellan denna tillitsfråga och mina våldsinpulser, så kanske jag ser mig som trängd, ensam just eftersom jag inte vågar säga ifrån? Inte vill vara till besvär! Kombinationen av detta samt mina alltid höga ambitioner att klara allting själv? Jag är kanske inte fysiskt trängd, men psykiskt? Det som psykologen och andra försöker få mig att förstå, att jag faktiskt inte kommer att vara ensam i detta, att Oo faktiskt också finns där för mig att ringa till, låta ta över och så vidare. Jag måste bara våga tro på och inse det!

Jag är glad att mamma är död, glad att pappa är död. Får man säga så? Det råkar ju vara sant. Det finns ingenting annat än lättnad förknippad med att de är döda och borta. Som jag tidigare skrivit kan jag känna sorg över det som inte fanns, men inte för att de är borta. Det är meningslöst att vara arg och bitter över hur de ändå lyckats påverka mig. Så sträcker mig bara till att erkänna att jag är glad att de inte finns mer.