Avslappning i soffan med sin man och lurviga barn är mycket trevlig sysselsättning! Trött i kroppen efter combatpasset som idag hade sju deltagare. Vi har blivit ett gott litet gäng där ute och de är så duktiga! Morgondagens pass är fullbokat, när jag och Ylva ska fightas som påskkärringar! :o) Jag vet inte riktigt vad jag ska ha på mig förutom det gröna linne jag skaffade till Powerpuff-temat. En påskkärring ska väl ha nån form av mångfärgad kjol va? Men hur lätt är det att kicka och knäa med en kjol? Inte för att jag har någon sådan för den delen heller. Huckle på huvudet? Hur varmt blir inte det då? Fräknar och rödmålade kinder blir jättebra när jag glömmer bort och torkar svetten som har en förmåga att forsa! Vilket som så lär det bli riktigt kul!

Jag har återknutit och hittat en blogg som tillhör en vän från studietiden. Vi gick lärarutbildningen i Umeå, en tid jag faktiskt minns väldigt vagt och en klass där jag knappt skulle klara av att rabbla upp hälften av namnen! Hanna, Ida och Sandra var dock några jag fann mig väl till mods med. Jag vill minnas mina Varma koppen-soppor och Polarbrödsmackor med salami som intogs i gången mellan Naturvetarhuset och Universum eller MIT-huset tillsammans med dom över kursböcker och anteckningar. En kurs i fjäll- och marinbiologi företogs uppe i norska Bodö, och när klasskompisarna festade och sjöng med kursledarnas (!) medhavda starka, tog jag och Hanna våra fiskespön och njöt av det blanka vattnet och omgivningarna. Jag har aldrig fått upp en större fisk än jag fick den kvällen, en bedrift jag aldrig klarat om inte Hanna varit där! En torsk, monster-(i mina ögon) torsk!

Hanna som länken här och i början leder till, bor uppe i Lapplands storslagna landskap i Sorsele kommun. Ett besök i hennes blogg(ar) visar på ett liv så fjärran ens eget, och som nästintill gör mig grön av avundsjuka. Vyer runt knuten som får mitt begränsade estetsika sinne att svämma över av hänförd sentimentalitet och något våtvarmt att bildas i bröstet.  Na Pali kusten på Hawaii drev tårarna upp i mina ögon, men man behöver inte åka tvärs över jordklotet för naturupplevelser över det vanliga. Kanske slår hennes bilder också an en varmare sträng inom mig eftersom jag en gång levt i dess närhet, bara ett stenkast från mig men nu flyttat ännu längre ifrån. En del av mig vill leva där uppe, där ute, medan en annan del av mig trivs med närheten till en "riktig" stad och dess utbud. Dessutom är det nog skitmycket mygg där om somrarna!
Hon lever ett liv som i flera moment skiljer sig så markant från mitt att jag tror min suktan har en grund liknande samma längtan man kan ha efter flashig glamour som skildras i skvallertidningarna. Ett liv med andra inslag än de egna, som verkar intressant och spännande, men som man egentligen inte passar för. I hennes fall är de andra inslagen jakt och det hårda arbetet att träna jakthundar kombinerat med tid ute i naturen, i vår vackra fjällvärld. Själv skulle jag absolut inte vilja jaga, men så är jag inte fostrad i den andan heller. Så det faktum att jag skulle fälla krokodiltårar för den fällda älgen, ripan eller räven medför att jag finner min tillvaro i de Göteborgska skogarna ytterst tillfredsställande. Och så kan jag uppskatta fjällvärlden desto mer när jag får möjlighet att besöka den.

(Från Hannas familjeblogg)

Det är fashinerande dock vilket mångfacetterat landskap vårt avlånga land har att erbjuda. Jag minns hur imponerad jag blev över västkusten första gången jag fick uppleva dess släta klippor och små kobbar bland det glittrande havet. Var jag fortfarande i samma land!? Trots att jag besökt Göteborg några gånger hade jag aldrig varit ute vid dess kust, men jag är glad att första gången blev Lysekil. Jag blev förälskad med en gång, och minnet blev en aspekt när jag så valde Stenungsund bland alla andra orter jag sökt och erbjöds jobb hos. Tack vare mitt besök hos min gamle studiekompis från Dataingenjörsutbildningen hamnade jag så här nere, och även om jag kan sakna mitt goa Norrbotten med sina riktiga vintrar och ljusa sommarnätter, så ångrar jag mig inte. Det finns alltid kvar och kan alltid besökas.

Det verkar som Göteborgs energi identifierat var vårt elproblem ligger. Undrar hur länge det dröjer nu innan Oos sida av infarten grävs upp och allt är klappat och klart? Tycker det är lite underligt att endast två av de tre faserna gått av, men jag har ju å andra sidan ingen aning om hur det ser ut rent praktiskt. Jag inbillar mig ju tre kablar, en för varje fas som ligger samman från elcentralen vid grannen och in till vår, och hur kan då en ha klarat sig? Det kanske inte är tre kablar, utan en enda som delvis slitits av så den länk som når oss inte klarar av hela belastningen själv? Det vore intressant att veta juh!
Tills vidare har vi ju den tillfälliga lösningen som fungerar finfint. Det ser bara ut som vi har en vattenslang inkörd i elskåpet! Inga större svårigheter för någon att bokstavligt talat dra ur pluggen för oss!
Oo hittade en fågel på altanen i morse. Det är inte första gången som våra stora fönster skörar befjädrade offer, så hur kan man undvika det? Har ju sett dessa stora rovfågelsprofiler som en del har på sina fönster. Fungerar det verkligen?
Teammötet med Elan var lite småintressant. Gott med smörgåstårta och så insikten att IT-branschen helt klart är mansdominerande! Vi var drygt 20 konsulter närvarande varav fem var av samma kön som mig. Många "typiska" datanissar som kommer undan med mindre formell klädsel för sina eminenta datakunskapers skull. Jag satt där med mina blåjeans och gympadojjor och försökte se ut som en riktig hacker. En hacker som slafsade i sig en andra bit smörgåstårta innan min konsultchef gav klartecken att det var ok att ta mera. Av min mammas hårda uppfostran finns intet kvar! Men det var gott!

Vi ska ha Oos föräldrar på födelsedagsmiddag på måndag. Vi är i Stockholm till på söndag. Insåg att det faktiskt är påsk den helgen, så man kanske skulle bjuda på påskmat? Lite sill och lax är ju inte så svårt? Så börjar tanken mogna och insikten att det nog inte bara är sill och lax och några potatisar att koka till ett påskbord. Någon form av varmrätt bör man ju ha. Och ägg med gegg på. Eller ska man kanske ha nåt kallskuret? Lamm är visst grejen men hur gör man det då? Vad serverar man till det? Oo tänder på idén och tycker vi ska ha massor av ägg, och de ska vara målade! Inom några minuter har min enkla påskmiddag eskalerat till ett veritabelt buffébord där tusen saker ska förberedas och fixas. Och inköpen, de måste ju göras på söndagen när vi kommer hem från 08-land. Hur mycket fräscha råvaror finns kvar i butiken då efter Skärtorsdag och Långfredag?
Så kommer förnuftet tillbaka, sen som alltid och bankar in realiteterna i min prestationsstressade hjärna. Det är inte 20 personer från regeringen som ska komma, det är Oos föräldrar, och även om de är nog så viktiga så behöver jag inte vrida ut och in på mig själv och mina kulinariska tillkortakommanden för att göra så vi alla blir mätta och förhoppningsvis belåtna.
Det är så typiskt, jag drar alltid iväg på för stora växlar innan förnuftet hinner ikapp. Och alltid lika jobbigt innan jag kommer till sans. För att sedan ändå dras med den där lilla "tänk om...", "borde jag inte ha..." och "nu tycker de..." i bakhuvudet. Kan bara vara en tjejgrej eller?

Middag á la bara-Linda! Mmmums för fiskbullar i hummersås! Och sådana där smörgåsrån kan man ju äta hur många som helst utav!
Sådär härligt trött i kroppen som man bara kan bli av ett träningspass, och den enda fysiska ansträngningen man nu känner för är den som krävs för att ta sig till sängen. Oo är på väg hem från ett iskallt Gamla Ullevi där GAIS tydligen vunnit mot...nåt lag.
Vi blev hela åtta deltagare idag, kul! Nya koreografin sitter ganska bra, bara muy thai-låten som bråkar lite med mig, men inga större blunders. Nu när solen börjar vara uppe lite längre igen så ligger den rakt in genom de stora fönstren. Den inte bara bländar, den värmer också, så när vädret blir ännu varmare kommer vi att köra bastucombat! Det finns ju sådan där yoga i högre temperatur som visst ska vara extra effektivt eller nåt, tänk då hur combaten kommer att vara där ute! :o)
Fast vi får hoppas på jalusier, luftkonditionering eller möjlighet att öppna fönstren i varje fall, för nu blev det varmt där inne, och inte den mest syrerika luften heller, och då var vi bara åtta! Kan bli en spännande vår och sommar där ute! :o)
Ryggen är nu endast lite stel, annars ok. Gött! 
Imorgon är det teammöte med Elan direkt efter jobbet, men jag måste avvika tidigare eftersom det är födelsedagskalajs hos Oos föräldrar. Tomas fyller år så jag ska få äta tårta! På måndag, Annandagpåsk har vi bjudit dom på födelsedagsmiddag som vi kombinerar med Oos födelsedag eftersom han fyller på tisdagen. Vi åker till Stockholm och systeryster på fredag till söndag. Vi behöver komma hem så vi hinner handla på söndagen, för en gräddtårta blir ju godast om den får stå och götta ihop sig med sin fyllning en dag innan den ska ätas! En vanlig hederlig gräddtårta är ju klart godast eller hur? Och vilken fyllning är bäst? Själv tycker jag att mosade bananer och sylt är givet. Sedan kan man för att lyxa till det köra ytterligare en botten och lägga i vaniljkräm! Grädde över hela härligheten och så konserverade mandarinklyftor och sådana där Romerska bågar eller vad de heter, de där chokladhalvmånarna som smakar apelsin. GottgottgottgottGOTT!!
Jag får ju använda Tomas födelsedag som en anledning att göra tårta för Oo gillar ju det inte (!!). Om han fick välja skulle det bli äppelpaj till efterrätt. Gott det med i och för sig, och han fyller ju också år. Hm. Kanske får börja med äppelpaj efter maten och så tårtan senare? :o)

Ser fint ut va? Riktigt inbjudande och frestande va? Jodå, om du är beredd att betala för det! Närmare dryga 1200 euros för två veckor! Rose-Marie menade nog väl när hon lät mig och Nina ärva hennes andelslägenhet intill den Portugisiska kusten, men det har utvecklats till en riktig mara! Vi ville sälja lägenheten, men för att kunna göra det var vi tvungna att stå som ägare. Testamentsexekutorn kunde tydligen inte göra det i egenskap av dödsboägare. Eftersom hon var irländska, lägenheten är i Portugal och vi är svenskar så har de juridiska paragraferna krånglat till det nåt otroligt, och därmed också kostnaderna! Vi har fått ett kostnadsförslag på tvåtusen euro för att få lägenheten överförd till oss.
Första året lyckades lägenheten bli uthyrd, och den avgiften kunde användas för att betala 2008 års avgift. En av de två veckorna lyckades den bli uthyrd det året, men nu kan de pengarna inte användas för att betala årsavgiften, "until the legal process is completed". Va? Så ingen årsavgift är betald för 2009 och 2010, och den förväntas vi betala ur egen ficka, över 2300 euro! Vi anses vara så pass ägare genom testamentet att vi kan krävas på avgift, men inte tillräckliga ägare för att få använda inbetald hyresavgift! Jag blir så trött på hela skiten och rädd att bli påtvingad en andelslägenhet som kostar massor av pengar. Den ekonomiska pott vi ärvde av Rose-Marie kommer inte att räcka för advokaternas omkostnader för att fullfölja överflytten. De 2000 euros jag nämnde i början gällde enbart den portugisiska advokaten, till detta ska den irländske advokaten ha sitt, och potten vi har på drygt 4000 euro kommer enligt denne advokat inte att räcka! Frågan är då: Hur mycket mer ska han ha? Och det är alltså pengar som vi själva ska betala? Det känns så fel att arvingarna ska måsta betala för att ett testamente ska uppfyllas?
Om vi ärvt en skitbil värd 2000 spänn, men pappersexercisen för att skriva över ägarskapet på oss kostat 10 000, skulle vi då behöva betala de 8000 emellan? Det verkar bara inte vettigt! Snacka om möjlighet att sätta dit icke uppskattade arvingar!
Låt säga då att vi lyckas prångla igenom överföringen så vi står som ägare, då vill vi ju sälja den. Då kommer de olika ländernas lagparagrafer också in med de kostnader som också hör till. Hur mycket är dessa två veckor av lägenheten egentligen värda? Kommer dess försäljningspris att kompensera alla utgifter?

Det är dessutom så frustrerande att måsta kommunicera på engelska. Det tar extra tid och energi att tillse att man till fullo förstår facktermerna och samtidigt göra sig själv förstådd ordentligt. Jag är grym på svenskt ordbajseri, men den engelska behärskar jag ännu inte till fulländning.

Lyxproblem kan tyckas, att ärva en andelslägenhet i en lyxig resort på Algarvekusten, och hade jag varit den skåning som kammat hem rekordlottovinsten på över 200 miljoner hade det inte varit några problem, men nu har jag inte de ekonomiska förutsättningarna denne man nu har eller Rose-Marie hade. Så tack moster, men nej tack.

Trevlig söndag:
En drygt två timmars promenad till och från Gunnilse.
Lägga på sommardäcken. Okej, inte så trevligt kanske, men att göra det tillsammans och känslan av att ha det gjort är väldigt trevligt!
Skära ihop en stor sats köttgryta. Inte så trevligt heller, men vetskapen av de många matlådorna och känslan av att vara duktig är trevlig!
Svettas en lång stund i bastun och komma ut till doften av gryta som puttrar på spisen.

Oo skötte själva bytarmomenten medan jag försökte serva genom att lossa bultar, flytta domkraft, flytta däck och så vidare. Det känns dock rätt ok i ryggen nu, framför allt efter bastun!
Oo ligger och tittar på Fröundamatchen, det går visst inget vidare. Det skulle inte förvåna mig om de fixar så att maximalt antal matcher måste spelas, allt för att suga ut så mycket pengar som möjligt. Jag fattar inte riktigt grejen med femtioelva matcher för att gå till slutspel, och så femtioelva till för att komma till kvarts- respektive semifinal eller vilken ordning de nu är, men kan inte tänka mig annan anledning än pengarpengarpengar! Ok, för rättvisans skull typ bäst av tre för att ge lagen en chans att tabba sig en match. Men fem? Eller vänta nu, det är ju sju!!

Gång- och cykelvägen från Gunnilse sträcker sig raklång ända till Gråbo. Dess sträckning var förr i tiden järnväg vilket nog förklarar de lååånga raksträckorna och obefintliga backarna. Det blir finfin sträckning för inlines när de väl fått bort gruset, men också lite väl tradigt utan minsta stigning eller sluttning.
Förvånansvärt många golfare var ute med sina små vagnar på Lärjebanans 18-hålare som vår vandringsväg skar rätt igenom. Oo gav mig en lektion i pinnfärger, teefärger, handikapp och ban-handikapp (ja, även banorna har handikapp!). Jag blev inte ett dugg mer sugen att börja strutta runt och slå bollar efter det.

Undrar om jag ska försöka ta tag i Camillas nyckelpigemössa.
Isabella hinner ju gå ut dagiset med det trevliga namnet innan jag är färdig! Jag är bara rädd att den också blev för grund, för att inte tala för stor att jag tappde modet lite. Men å andra sidan så vet jag ju faktiskt inte eftersom jag har noll koll på barnhuvudstorlekar. Det är ju faktiskt inte så mycket kvar att göra, det handlar bara om att få tummen ur! 
 

...på denna vecka. Vi har haft en förvånansvärt lugn helg vilket varit vansinnigt skönt! Kände mig mycket bättre i ryggen igår, men vaknar stel och ond igen. Dock inte alls lika illa som det varit tidigare, och ju längre denna dag går desto bättre lär det nog kännas.

Det blev gulaschsoppa och myspys i ljusens sken då vi såklart anammade "Earth our".
Inte mycket på dagens program heller vilket passar mig och min rygg väldigt väl. Oo sitter och svär över "Rune scape" (jag tror han dog), så det kanske är läge att ta en paus och ta en promenad? Får hoppas regnet håller sig undan.

KatterkatterkatterkatterKATTER! Med regnet mer eller mindre ösandes ned letade vi oss fram till egendomen jag besökt en gång tidigare för många år sedan. Det var sig likt, men den dåvarande föreståndaren och grundaren har nu gått bort så två andra tjejer driver nu verksamheten vidare. Tror det var 42 katter inhysta där nu, varav en del aldrig kommer att lämna dess ombonade miljö pga ålder eller oförmåga att lita på människor. Jag fick tömma det oräkneliga antalet lådor och Oo fick bära mat samt torka spyor och kiss :o) Sedan blev det en hel del kel också! Ett tag blev det småbråk om Oos knä, för en del var verkligen kelsugna!
Det är så synd så synd för alla dessa katter som haft kärleksfulla hem med trygga knän och keliga händer, och så lämnas bort av någon anledning! Ofrånkomligt tänker jag på Maja och hennes närhetsbehov.
Det var smala katter, tjocka katter, svarta katter, vita katter, spräckliga katter, fläckiga katter, stora katter, små katter, katt med ett och ett halvt framben och katt med avklippta (!!) öron. Efter tre timmar lämnade vi stället med kläderna fulla av katthår och både varma och sorgsna hjärtan för alla fina kissar som saknar hem. Förhoppningsvis kan vi ta oss mer tid för fler insatser, för det behövs verkligen!

Efter en snabbdusch hemma svängde vi förbi Sportlife i Partille och konventet innan det blev pizzalunch följt av storhandling i Allum. Medan Oo sovit en stund har jag skurit femtioelva potatisar, två dussin morötter, nittionio lökar och rensat ett kilo fransyska. Med en kirurgs noggrannhet har jag rensat bort minsta lilla sena eller vita skumma grej ur köttet för det finns inget värre än att stöta på ett knaster eller gummiseg grej mellan tänderna! Blä!!!
Ned i gryta med alltsammans, diverse kryddor varav en deciliter paprikapulver (!) och massa buljong, röra-röra och Linda känner sig som värsta husmodern á la 1800-talet som i husmoderlig stil rör om i storkoket. Om en timme till ska det förhoppningvis likna gulaschsoppa med mört kött! Premiär för undertecknad som faktiskt vågar ge sig ut på kulinariska utflykter ibland. Får ju försöka ta igen det faktum att vi glömde käka middag igår. Inte så husmoderligt.

Min Oo är en hejare på Rubiks kub! Själv blir jag bara irriterad och ifrågasättande till min egen IQ när jag försöker lösa den. Tålamod har jag inget alls! Där Oo kan sitta och trixa med sådana där 3D pussel och "befria ringen"-grejer hur länge som helst, ger jag upp efter två minuter! Tråååkigt!

Allt mitt sovande igår (till och från under hela Frölundamatchen) medförde att jag gav upp försöken till en morgon i sängen och klev upp vid sextiden! Magen kurrade (vi glömde käka middag igår!) och ryggen vägrade mera horisontalläge. Även om jag tolererar smärtan så är jag så stel att jag knappt kan torka mig på muggen! Jag behöver röra på mig, mjuka upp ryggen som av någon anledning slagit knut på sig själv. Det känns och låter så fel att träna, men ändå inte. Hur ska jag kunna mjuka upp musklerna som låser min ryggrad om jag inte rör på mig? Just det, och när jag tränar så känns det ju tillfälligt bättre, alltså: Träna! :o)

Oo dokumenterade min sköna sovställning jag hittade på golvet igår. Fia gjorde mig sällskap och som jag nämnt, ingen hårt ihoprullad kisse där inte! Mera utfläkt hund.
Det var denna restaurang vi käkade lunch på. Ser jättetråkig och oansenlig ut från utsidan, en trappa upp intill busstationen i Kungälv. Men maten var jättebra och det kuliga var att det var buffé av flera olika kök! Sushibuffé, thaibuffé och buffé med svensk husmanskost! Allting var grymt gott och så glass med jordgubbssås till efterrätt, hur mycket du ville! :oD
Jag var bra mätt kan jag säga.

Vid halv tio ska vi stå vid Djurens samarittjänsts grindar, ivriga att få hjälpa till och hälsa på hemlösa katter! Det ligger strax innan Gråbo så det är ju inte långt från oss. Jag har varit där en gång förut där hon som startade hemmet drev det. En kattmamma hade sin lilla unge under en betongtrappa till garaget där jag bodde i Stenungsund. En liten öppning genom trasiga brädor utgjorde ett gott skydd och det blev en morgonrutin för mig att ta med gräddmjölk och lite torrfoder innan jag åkte till jobbet. Mamman var uppenbart tam och rusade till maten när jag kom, medan ungen uppenbarligen var född där ute och därmed i stor risk att bli förvildad.
Många timmar låg jag inklämd genom hålet (som jag brutit upp för att komma igenom) i leran för att försöka locka och fånga in denna kattunge! Mamman var inga större problem, men jag måste ju få med ungen också samtidigt. Efter otaliga försök fick jag en liten katt i min fiskehåv (japp!) och tillsammans med mamman fick de komma in till mig och Thomas. Innan kvällen låg ungen intill min kudde i sängen, och utsikterna för nytt hem tillsammans med människor var goda. Dagen efter åkte vi till katthemmet i Gråbo som jag hittade i telefonkatalogen och lämnade mor och unge till ett förhoppningsvis ljusare öde.
Jag förstår bara inte hur man kan överge ett djur? Lämna det åt sitt öde? Och till och med plåga dom? Djurplågeri gör så ont att se och höra om, och straffen är obefintliga! Nej, jag fattar verkligen inte hur en del människor är funtade!

Oos farmor har nu gått bort. Jag har fått äta upp att jag tränade igår, eller så hade det inte spelat någon roll. I vilket fall tog jag mig till jobbet, men undrade hur det skulle gå en hel dag vid skrivbordet. Så får jag nyheterna från Oo och beslutet är enkelt. Jag sjukanmäler mig, Oo kommer förbi och hämtar upp mig och vi åker omkring lite planlöst. Pratar lite, kramas lite, promenerar lite. Jag rör mig som en gammal gumma och rycker till vid minsta felaktig rörelse. Äter lunch i Kungälv på ett riktigt bra ställe, tar det lugnt hemma. Jag hittar en bekväm ställning på vardagsrumsmattan över en stor kudde där jag snarkar en stund medan Oo klickar på sin dator.
Imorgon är det Sportlifekonvent och jag är bokad på ett combatpass men åkte ifrån kvittot på bokningen när jag lämnade jobbet. Det poängterades hur viktigt det var att man hade den, så får se hur det går. Jag hoppades att vi kunde besöka Djurens samarittjänst idag då jag tror det skulle passa min Oo ganska bra, men föreståndaren var inte där idag. Imorgon ska vi dock åka dit!

Nej, inte cheesburgare som fick bli dagens middag, men träning! Alla hittar sin form, men min är banne mig ett rejält träningspass! Hade så ont innan passet att jag tiggde mig till några minuter av den ena massören som fanns tillhanda på den speciella medlemsdagen vår anläggning hade idag. Var riktigt orolig för hur det skulle gå faktiskt, men banne mig, när vi väl var igång och adrenalinet strömmade till så försvann den där ryggsmärtan någonstans i fjärran. Visst kände jag dess närvaro och den hämmade mina rörelser en del, men inte så illa som jag fruktade att det skulle bli! Då var det istället nästan värre med orken som inte hämtat sig efter förkylningen. Men man blir så jäkla taggad när man teamar och har en full sal framför sig! Kuuul!
Eftersom det var medlems- (och dessutom våffel) dag var det massa andra specialpass, fri massage, våffelätning och andra grejer. Ylva körde både Body Attack och Forza alldeles innan combaten, så hon anslöt strax innan vi började. Därför hann bara jag och Anna dokumenteras innan vi körde igång. Jag fattar inte hur Ylva orkar! Snacka om att den kvinnan imponerar på mig! Nästa torsdag är vi påskkärringar framför deltagarna! :o)






Varför blev det nu sådan otroligt kass middag som två himla McDonalds-burgare intagna i Gulingen? Jo, jag gjorde en massa ärenden på Fröunda torg som nu känns bra att ha gjorda. Endast en grej till mig dock från Verner & Verner som ska stänga sin butik där ute. Jag gillar att gå in och dregla lite i den butiken emellanåt, en miniDolche & Gabbana för köksnördar. En högst ordinär visp för femhundra spänn, en kakform för tusen typ.




Hittade dock denna fräcka krukgrej för kryddgrönt från Sagaform! Basilikan har en avstickare som ser lite mysko ut och hålen var för små för att själva plastkrukan man köper dom i skulle få plats, men utan den kunde man trycka ned härligheten och så vattna genom det lediga hålet eller specialöppningen i hörnet. Synd att den inte fanns i annan färg, men å andra sidan kanske den faktiskt passar bäst i vitt? Blev liksom bara lite väl vit mot vår i övrigt vita fönsterram. Menmen, I like it!

Nu när jag sitter här och slappnar av allt mer, myspysande till endorfinerna känner jag samtidigt ryggen stelna allt mer igen. De andra instruktörerna undrade om det egentligen var så bra att jag körde, men kunna låta bli? Sällan! Får väl se imorgon om jag tar tillbaka de orden.
Fick förresten besked att en hårdare madrass fanns inne, så nu hänger det bara på transportfirman när de har tid att komma och byta. Det kunde visst dröja någon vecka så jag hoppas det inte blir värre för ryggen fram tills dess!

Oo har haft problem med strömmen under eftermiddagen. Vår goe granne som jobbar för vår eldistributör undersökte och kom fram till att två av tre faser verkar ha lagt av, troligtvis av något brott eller liknande på ledningen från "centralskåpet" till oss eftersom ingen av våra grannar hade samma problem. Nu har vi fått en ny tillfällig kabel dragen direkt från centralen till huset tills de kommer tillbaka och gräver, hittar felet och fixar. Det kunde visst dröja då det inte var något högprioriterat. Nu har vi ju ström som vanligt så vi klarar oss.
Lite kuligt dock att höra hur rastlös Oo blivit av att leva á la 1500-tal några timmar! Ingen dator, inget Internet, mobilen på väg att ladda ur och de trådlösa hemtelefonerna vilse utan sina basstationer! Fniss! Men det är först vid sådana tillfällen man inser hur otroligt beroende man är av elektriciteten!

Det är ett tag sedan min Tömningar och många gånger har jag varit på väg att börja nysta lite i tråden kring varför det blev som det blev. Det har dock sällan blivit mera än tankar av den enkla anledningen att jag inte har tillräckligt att gå på. Det enda jag har är ett fåtal sporadiska minnen, mina föräldrars egna ord och andra människors uppfattningar. Och då mina egna minnen dessutom är bevarade av ett barns sinne vet jag nu som vuxen att saker och ting kan te sig så mycket mera annorlunda än vad man trodde där och då. Dessutom är jag också av den typen som anser det ganska meningslöst att gräva och försöka överanalysera det förflutna. Ibland kanske det kan fylla en funktion för att hjälpa en till förståelse och räta ut frågetecken, men då jag är av en mer konstaterande person resonerande att det blev det som det blev och jag mår ju faktiskt rätt bra ändå.

Hur är det med analyserandet egentligen? Är det bra? Eller ska man låta det som varit faktiskt vara? Liksom så mycket annat tror jag på att lagom är bäst. Att ösa ut sig, berätta, fundera, fråga och diskutera möjliga svar, men visst kan det bli för mycket? Det är ju sällan frågor som finner definitiva svar, vari ligger då meningen att ställa dom om och om igen? Söka andra svar, andra förklaringar på ett varför som kan vara lika obefintligt som själva svaret?
Naturligtvis har jag ställt frågan varför, hur det kunde bli som det blev, varför hon började dricka, varför han började dricka, varför hon blev som hon blev, varför vi aldrig kunde finna fram till varandra, varför, varför, varför. Teorier och funderingar kanske kan ge en viss förståelse men aldrig rena svar. Och utgångsmaterialet jag har är som sagt så tunt att teorierna skulle bli mer egna framkastade utfyllnader i luften. Jag skulle kunna bygga på materialet, ställa frågor, undersöka, samla information från andra som var i mina föräldrars närhet och utifrån det kanske bygga en mer konkret förståelsebild. Men jag ser helt enkelt ingen mening med det. Jag antar att det beror på vilken typ av person man är. En del skulle kanske jaga med ljus och lykta efter varje liten värdefull detalj, på samma sätt som rotlösa adopterade söker sina biologiska föräldrar, men jag är inte sådan helt enkelt. Jag ids inte.
Dock skulle jag kunna analysera och spekulera utifrån det magra material jag har bara av den enkla anledningen att det faktiskt handlar om mig, mina tankar, uppfattningar och föreställningar och inte andras. Det kan vara hur felaktigt som helst, horribla antaganden och slutsatser, men vem finns att ifrågasätta dom? Det skulle ju som jag sagt bara handla om mig. Mig, mig, mig utifrån mina barnasinnen, tonårsögon och nästan-vuxen perspektiv.
Får se om jag kommer till skott någon gång. Om jag känner för det.

Ser ni skogen av nålar? Den rödbrända ryggen? Lite massakrering, tryck som fick ryggen att låta som ett smatterband och så akupunktur och jag kan röra mig igen! Phuu! Ont fortfarande men inte lika illa, men huvudsaken är att jag kan röra mig utan att ögonen rullar upp i huvudet på mig. Dave tyckte jag såg lite stel ut när jag stolpade in genom dörren och frustade lite när tröjan kom av. Det var inte en kota som hamnat snett eller nåt, hela övre delen av ryggraden var sned! Vänstra sidan stack upp högre än den högra.
Eftersom jag nu gått med detta ett tag som ju eskalerade idag, tillsammans med mina övriga hanterbara ryggbesvär ansåg han att min nya madrass kunde vara en stor bov i dramat. Okej att man behövde vänja sig vid ny madrass, men man skulle inte ha ont. Så nu ska jag nyttja den där tvåmånaders bytesgarantin och gå upp i hårdhet.
Dave ville prova ny metod som jag avböjde: Akupunkturnålar som man kör ström igenom! Men kanske jag skulle gått med på det ändå för att få bort smärtan ännu mera, men ny tid i april lämnar utrymme för nya behandlingsmetoder, så får se om det blir då. Kanske är jag tillräckligt desperat, kanske har jag fått nya madrassen så det är bättre?
En bild på Oo i det sängläge jag lämnade honom i morse. Inga madrassproblem där inte! Tydligen var det Maja som höll honom nere, hon väger ju så mycket. Ungefär lika mycket som en...tennisboll. Så han jobbar hemma idag och håller barnen sällskap. Apropå Maja så väckte hon mig i natt med sina hulkanden intill mitt öra. Snabbt ned på golvet och tillse att inget låg i vägen för uppkastningen. Memorera var den hamnade för morgonens bort-torkande, rulla tillbaka och somna om.


Vy från morgontoaletten. Somliga har visst fått för sig att jag är pedantisk, men de kan ju kika här då för att få sina illusioner krossade! :o)
Rocken från Yasuragi, min vanliga badrock, träningskläder, Oos fönsterputsargrejer som blivit liggande sedan han rengjort badrumsspegeln (vilket börjar vara dags igen), sladdvinda som stått där sedan Oo tog in den från snön för typ två månader sedan, mattan från sovrummet som sköljts från Fias spya i förrgår eller nåt, grejer i fönstret och min färdigpackade träningsväska på golvet. Ja, Fia tycker av någon anledning om att sitta i badkaret!
Jag tror vi behöver besök snart så vi måste ta tag och röja lite! :o)
Nu ska det ätas lunch!

Går ut genom ytterdörren med min träningsväska och upptäcker att jag knappt klarar av att tarnsportera mig till bilen! De smärre besvär jag känt i ryggen de senaste dagarna har eskalerat så jag plötsligt förvandlats till stelopererad makaronhållning där minsta rörelse skär där bak, ungefär under skulderbladen. Panik! Jag ska ju köra ett grymt kul pass ikväll som jag inte vill missa! Men där jag sitter i bilen och det hugger av smärta när jag djupandas och knappt kan sträcka mig fram för att justera volymen på stereon inser jag att något måste göras. Naprapat, NU! Som tur var har Dave på Citykliniken tid för mig under förmiddagen och jag bara måste dit, jag kan ju knappt stå rakt!
Vad f-n är det som händer? Jag har aldrig haft problem med ryggen, eller något kroppsligt över huvudtaget, aldrig, men sedan jag bytte jobb är det svanskota, svank och så nu bröstrygg eller vad det nu heter! Gaaaah! Jag blir galen! Jag hatar att inte fungera normalt, att inte kunna lita på min kropp som jag alltid kunnat göra, att känna mig svag och klen!! "#%&!&%"#**!"¤!!!!!
Jag noterade att det kanske var lite mer än bara smärre tillfällig ryggvärk när jag kom på mig själv med makaronhållning under kurserna i början på veckan, men det var ju ingen större fara, något som skulle gå över! Jo tjena! Eller klart att det gör tids nog. Men nu måste det gå över på stört, innan kvällen för jag ska köra combatrelease!!! SKA! Dave lovade att fixa till mig vilket jag litar på. Det är ju bara nån kota som ligger lite snett eller nåt, bara att trycka tillbaka.
Ända sedan mina ryggproblem började har jag återkallat ett minne från högstadiet. Vi alla är samlade i matsalen för en liten föreläsning av troligtvis naprapat eller sjukgymnast. Han säger att majoriteten av oss kommer att få någon form av problem med ryggen förr eller senare, och förevisar vikten av att sitta och lyfta på rätt sätt. Jag minns hur jag tänkte att jag minsann aldrig skulle bli en av dom, ung och odödlig tonåring som jag var. Äsch, äsch, äsch!!

Yes jag fixade hela passet utan att vare sig tappa rösten eller kollapsa! Inte mitt starkaste pass precis men nöjd ändå. De fem goa deltagarna fick köra igenom hela nya koreografin med bara några smärre missar från min sida. Jag kan dock erkänna att det känns grymt skönt att jag har två andra instruktörer att köra tillsammans med imorgon! De nya tripod-armhävningarna är ingen lek! Urgh!
Känns aldrig riktigt hundra innan man fått in koreografin ordentligt och kan coacha som man vill. Nu blir det ofrånkomligt att man koncentrerar sig mer på att komma ihåg kombi-nationerna och det som komma skall för att inte riskera hjärnsläpp. Några omgångar till och det kommer att gå mer eller mindre automatiskt. Behöver kolla igenom några låtar dock innan jag sluter ögonen för natten.





Fick beslutsångest i affären på vägen hem. Så delikata alternativ! Beslutet föll på nostalgischnitzeln, men jag blir lika besviken (och äcklad) varje gång det knastrar till i "köttbiten". Blä för brosk och urk för senor! Brr!

Avrundar med lite popcorn och jag har laddat inför morgondagens pass. Alltid lika kul med release, eller specialklasser över huvudtaget när vi teamar ihop flera instruktörer! Ylva föreslog en påskspecial på Skärtorsdag. Vi ska köra som påsk-kärringar! Hahaha!!

Nej, nu är det dags att förflytta laptopen till sängen, pula i dvd:n och köra lite sista-minutenplugg!

Jag har skrivit om rosor som växer upp på avskrädeshögen. Ta dig tid, det går rakt in.
Loo finns inte längre, men låt hennes ord leva vidare och spridas, göra intryck så som hon önskade, även om det nu inte blev i den form hon kanske tänkt sig.

Ingen har väl kunnat undgå min skepsis mot medikament som prånglas ut av vinsthungriga företag som anspelar på människors rädslor. Gardasil är en av dessa där reklamen går tätt på tv, radio och i tidningar. Fick denna annons uppfläkt framför mig i helgen, tv-reklamen upprepad otaliga gånger i "House"-avsnittet i måndags. Det jag stör mig på är marknads-föringen som fläker ut att "Jo, livmoderhalscancer orsakas av ett virus som många smittas av redan i tonåren".  I förbigående kan kondylom nämnas. Notera det vita fältet längst ned på sidan där den finstilta står, samt raddan med oläsbar finstilt i tv-reklamens slutkläm. Humana papillomvirus som orsakar kondylom finns i 60 till 150 olika varanter beroende på vilken källa man vänder sig till. En del ger "vanliga" hand- och fotvårtor, en del (30-40 stycken) ger vårtor på slemhinnorna och/eller på och kring könsorganen (kondylom). Av dessa är det i sin tur 15-20 varav fem-sex stycken som tillsammans med andra aspekter (tex rökning) kan ge upphov till cellförändringar i livmoderhalsen. Dessa förändringar kan i sin tur utvecklas till cancerogena celler.

Visst har företaget formulerat sig väl? Visst kan viruset orsaka livmoderhalscancer, spring och vaccinera er! Lite cred ska de dock ha för att de i varje fall i annonsen poängterat vikten av att fortsätta använda kondom. Hallå,  hade ungarna använt kondom från början skulle de inte riskera att smittas över huvudtaget! Det är ju inte enbart kondylom man behöver skydda sig mot eller hur? Men visst, vaccinera dig och du kan kanske klara dig från de cellförändringar som kan ge cancer! Och så får du "bara" den "vanliga" ofarliga kondylominfektionen, eller varför inte klamydia som kan göra dig steril? Eller gonorré, eller varför inte hiv eller bli gravid? Notera också att företaget i det finstilta inte heller, liksom alla vaccin inte garanterar att deras vaccin ger ett skydd mot de elaka cellförändringarna. 

"Kondom tillsammans med Gardasil ger alltså ett bra skydd mot såväl livmoderhalscancer och kondylom som mot cellförändringar på livmoderhals, blygdläppar och slida. Men kom ihåg att Gardasil inte skyddar mot alla HPV-typer som kan leda till cancer. Därför är det viktigt att gå på de regelbundna cellprovtagningar man kallas till." (gardasil.se)

Men hey, vem vill vara en dålig förälder och inte satsa allt för att skydda sin ungdom? Dessutom är det ju enklare att köra in sprutor med avdankade vårtvirus i dom än att prata kondomer och säkert sex! Grrr!

Skulle inte förvåna mig om det om några år visar sig biverkningar eller en verkningslösheten (vi garanterade faktiskt inte att det fungerade!) av detta makalösa vaccin, och förorättade föräldrar och före detta ungdomar fotograferas med sura miner i dagspressen. "Vi litade på att det skulle vara säkert!" Ungefär som när braiga och "tämligen riskfria" insektsbekämpningsmedlet DDT lanserades 1942. Jotack, jättebra.

I morse var det te för oss båda som gällde. Oo har också fått ont i halsen så det var ett självömkande äkta par som låg i soffan framför "House" igår. Hostade lite mindre i natt medan slemmet verkar tillta. Trevligt.
Jag är då inställd på att köra pass ikväll, hela nya koreografin rätt av! Liten minirelease med mig och mina få men starka deltagare i Sisjön! Känns lite skönt dock att vi blir tre till morgondagens release i Kållered, för orken är inte alls på topp. Irriterande!

Något som också är irriterande är debatten gällande dödshjälp. Att inte få bestämma över sitt eget liv på en så basal punkt som att leva eller inte. Om jag vill dö, får jag inte det då? Är inte det ett övergrepp på den personliga integriteten så säg?
Vari ligger skillnaden där en dödligt cancersjuk person frånsäger sig behandling och en människa kopplad till respirator önskar att strömmen slås av? Borde inte läkaren till den cancersjuke tvinga den sjuke till vård då enligt dessa dödsjälpsmotståndare? Blir inte läkaren en medhjälpare om han sätter sig med armarna i kors och ser den sjuke gå därifrån? Varför blir det sådan skillnad i de fall där den sjuke är fysiskt oförmögen att faktiskt vända vården ryggen? Den 70-årige ALS sjuke som nu lyckades ta sitt liv själv innan kroppen svek och dömde honom till utdragen väg till det oundvikliga fick ett mycket värdigare slut än den 31-åriga neurologiskt sjuka kvinna som nu kämpar för samma sak. Och att sedan döma de som är humana nog att utföra den handling som den sjuke är fysiskt oförmögen att göra själv är så dumt att jag inte vet vad. Döm också läkaren som lät den cancersjuke gå? Jag hoppas Socialstyrelsen fattar rätt beslut och ger kvinnan samma möjlighet som är en självklarhet för oss andra, att avsluta sitt liv om man vill.

Plötsligt ter sig min förkylning tämligen oväsentlig.

Jag fick ringa och ställa in combaten igår. Jäkla skit. Jag hade ju tänkt köra halsont och kråkkrax till trots, men illamåendet och magknipen ville inte ge sig! Satt dubbelvikt och förberedde morgonens kurs innan jag åkte hem med världens svartaste samvete. "Tack och lov" att det var så få deltagare och jag hoppas hon i receptionen fick tag i alla så de inte åkte dit förgäves! Fy vad jag skämdes!
Men väl hemma var det bara att krypa ned under täcket och rulla ihop sig á la Maja. Oo kommer hem och placerar två Kinderägg intill mig! Min älskade Oo!
Eftersom jag behöver äta får det bli köttsoppa på burk. Gottigt att doppa ostmackor i! Illamåendet är inte så illa men magknipen blir värre igen efteråt. Det är som om fem liter luft tryckts in i mag/tarmsystemt och lever rövare därinne. Sover och slumrar resten av kvällen medan Oo ser på Frölundamatchen intill mig. Nu är lunchen (sallad) nyss intagen och jag har magknip igen. Hade det varit något jag inte tål så skulle jag ju inte ha börjat må dåligt innan lunchen igår?
Jag får bara anta att det är något tillfälligt, för imorgon ska jag köra pass samt release på torsdag!
Usch, jag hatar verkligen att sjukanmäla mig! Jag är en sådan som anser att jag kan snora lika väl på jobbet som hemma, fast det kanske inte är så hänsynsfullt och snällt mot medarbetarna. Vid vissa arbeten innebär frånvaro extra arbete antingen före eller efteråt plus det dåliga samvetet för medarbetarna som fick rycka in i ens ställe, så snacka om att dra sig för att vara hemma! Det är en aspekt jag måste träna på att faktiskt inse att världen inte går under bara för att jag uteblir, men det känns så! Deltagare eller elever som har förväntningar och krav som jag då inte uppfyller är jobbigt för samvetet, trots att jag kan se dess relevans som föga omvälvande. Är man pliktskyldig utöver det vanliga tillsammans med utpräglat samvete får man ta sig i kragen och jobba på perspektiven.
Jag minns bara vid min väggkänning på lärarjobbet när jag uppmanades att inte kolla jobbmailen hemifrån när jag var sjukskriven. Paniken och tårefloderna av att inte få kolla mailen, det gick ju inte!? Klart det gick och jorden gick inte under för det. Det tog bara ett tag för mitt samvete att förstå och acceptera det.

Lunchen går mot sitt slut och en kurs är på gång. Jag uttrycker mig belevat och påstår att jag mår lite illa. Man skulle också kunna påstå att jag inte mår så bra. Egentligen finner jag det mera träffande och korrekt uttryckt att säga att jag mår som en RÖV!
Okej, jag har inte genomgått en komplicerad hjärtoperation så hela bröstkorgen fläkts upp för varsamma kirurghänders åtkomst, inte heller genomlidit ett kejsarsnitt utan bedövning vilket man i det sammanhanget snarare kan påstå att jag mår prima. Men den där kallsvettiga tarmvredskänslan som gör att man knappt kan stå upprätt, vilkets enda bot brukar vara att få fisa (jag har bett om ursäkt) riktigt länge och ordentligt! Sådan (knip alltså) har kommit och gått före lunchen, varvat med regelrätt illamående. Fick ge upp försöken att få ned hela lunchen trots att jag vet att jag behöver den inför kvällens pass, men det kan bli så pinsamt att kasta upp den över hela borden inför de andra lunchätande volvianerna. Hellre illamående än magknip dock nu när jag ska till att hålla en kurs, dvs hellre grön än ostbågeformad vilket verkar vara det tillstånd jag nu befinner mig i. Grön alltså, med lite lätt magont. Inte så grön heller, det är på väg att gå över. Det är jag säker på. Hostan med känsla av glassplitter i halsen är bara grädden på moset. Nemas problemas, inget att bekymra sig om. Anmälde jag mig som teamkompis på Frölundas release på fredag? Inget spikat dock, men tills dess är jag i full form igen. Nu kör vi!

       
Loggat 22 cacher i Kungsbacka.
Mår inte riktigt hundra men ok ändå.
Lämnade tre travelbugs för vidare resa.
Tog med oss två travelbugs för vidare resa.
Såg ni var Gulingen var??


Ny middagsrätt á la Ica Buffé (gott!)
Bastat.
Nästan somnat till combatdvd:n.
Oo har tvättat både min och sin bil så nu gör Goldie och Guling rätt för sina namn igen. Till imorgon eftermiddag ungefär. Känns som jag har taggtråd i halsen när jag hostar och var inte piggast när vi klättrade uppefter bergsknallarna. Underbart.
Imorgon är det IFK-premiär på Gamla Ullevi men jag måste köra combatpasset istället vilket känns som det trevligare alternativet till att stå tre-fyra timmar utomhus, hosta och decimerat flås till trots. Nu är jag så trött att ögonen går i kors så god natt från mig och tack för denna vecka!

Cirkeln är sluten. Börjar dagen med laptops i sängen, avslutar dagen med laptops i sängen. Har sett den sista av Salander-filmerna, så nu när hela triologin är avklarad kan jag tycka till litegrann. Liksom Harry Potter-filmerna känns det som man måste ha läst böckerna för att hänga med och fylla i luckorna som forceras förbi i filmatiseringen. Mikael Nykvist är som en stenstod hela serien igenom och att Noomis skådespeleri skulle vara Hollywood värdig förstår jag faktiskt inte. Filmerna kändes bara torftiga och krystade och för att förstå de lysande recensionerna som filmerna fått kan jag bara tro att dessa mycket effektivt lyckats stänga av sina jämförelser med Stieg Larssons suveräna orginal. Filmatiseringen av Dennis Lehanes "Patient 67", ("Shutter Island") som nu går på bio har också rosats, men med tanke på hur bra jag tyckte att boken var så ska jag kanske låta bli att se på den. Eller så försöker jag koppla bort jämförelseimpulsen och bara se den som vilken lökarfilm som helst.

Men visst finns bra filmatiseringar trots att de där fina men egentligen oväsentliga detaljerna uteslutits. "Sagan om ringen"-triologin tycker jag är ett sådant exempel.

Nej, ska kika igenom några combatlåtar innan det får vara färdiglaptopat för idag.

Det blev varken skor eller byxor. Men tjugo kilo kattsand vilket inte är illa pinkat ändå! Utmattade av vår shoppinginsats blev det sen lunch på "Paprika" (tror de heter så) i Allums köpcenter. Snacka om att de fyller tallrikarna!
Jag ides helt enkelt inte hålla på att leta och prova brallor, men Oo kollade lite i varje fall utan att finna, så sista anhalten var storhandling innan vi åkte hem. Så himla smidigt det är med självscanning!
Loggade en cache också så vi kom ett snäpp närmare trehundrastrecket. Mer caching än så blev det inte då vi kom ut så sent, men imorgon siktar vi in oss på fler! Vi har tre travelbugs som vi måste försöka få iväg, framför allt en som vi nu hållit på lite väl länge.










Det blir i princip samma pris som det jag betalar i Kållered, men då Sisjön inte säljer så är det smidigare att ha ett lager hemma! Vitamin Wells drickor alltså, kanon för en icke vattendrickare som mig att ha på passen!

Väl hemma har vi röjt gärnet, så nu har jag ro i sinnet igen :o) Fia släpper pälstussar överallt, så man kunde inte kliva ett steg utan att få en sådan glidandes framför sig! långpromenad med dammsugaren, tvättmaskin nummer två går, bänkytor och bord syns igen, nya sängkläder, kläder som låg högt och lågt är borta och spiskåpan blänkande ren.
Aaah! (Förnöjd suck)
Visst, man skulle kunna damm-torka, dammsugas kökslådor, sortera fruktskålen (allmän dumpningsplats för jag-vet-inte-vad men den är överfull!), torka ur kylskåpet, gå igenom garderoben och byta de två trasiga spotlightsen. Men någon måtta får det vara. En annan dag, detta räcker för att jag ska kunna slappna av och verkligen ta helg vilket innebär plugga pass. Vill ju kunna köra hela nya koreografin till måndagens pass, så det blir att traggla lite till.



En av de travelbugs som mellan-landat hos oss har en kapsyl-öppnare där dess mål är att dokumenteras när upphittaren öppnar sin "favouritebevarage". Den har varit på väg ända sedan femte oktober 2005 och verkar ha startat i staten Washington i USA! :o)

Jag måste försöka få iväg åtminstone en av mina travelbugs, men kan inte komma på något skojsigt mål eller vad som ska få följa med på dess färd.

Nej, nu ska jag inte sitta här mera för tillfället! Har pass att plugga och vad kan passa bättre till det än...chokladfondue! :oD









 

Jag vet och Maja verkar hålla med fullständigt. Laptops i sängen 07.44 på lördagsmorgonen. Vi är beroende.
Älskar min bakgrundsbild från Na Pali coast Hawaii, någon gång ska vi tillbaka dit!

Jag blir väldigt sällan hes men nu undrar Oo om jag kommit i målbrottet eller nåt. Mår annars ganska ok faktiskt. Idag står det sko- och byxshopping på schemat. Sedan hoppas vi kunna cacha lite utöver de vanliga helgsysslorna som tvätt, dammsugning och röja undan allt-som-man-dragit-fram-under-veckan-så-varenda-yta-är-täckt svep.


Hann ta en bild innan jag fläkte ut datorn över Maja. Hon är så himla söt när hon ligger hårt ihoprullad, som en kanelbulle!
Enda gångerna Fia kan ligga så snyggt är när hon ligger i sin plastbunke, annars brukar det likna mer utfläkt hund på henne...


Hoppas hoppas det inte blir värre än kråkkrax för mig!

"-Se arg ut!" Säger Oo och Linda plockar fram bestämda vaktminen innan hon ger sig iväg till Möllan. Jag brukar faktiskt ha svarta byxor, se lite mer ordentlig ut till den danstillställning jag ska jobba på, men jag led ännu ett svidande nederlag mot två par svarta byxor. Det tredje paret jag har (och ännu kan knäppa utan allt för stora obehag) låg i tvättunnan, så vad ska en stackars expanderande korean göra? Oo som behöver riktiga hikingskor nu när han investerat i nya riktiga formgjutna sulor påpekade lite fint att jag kanske också skulle shoppa lite? Hm.

 
Sannex spelade ikväll och gjorde det riktigt bra! De påminde mig lite om Vagabond som jag dansade mycket till en gång i tiden (för evigheters evigheters sedan). Ett gäng unga killar som till skillnad mot många andra band, verkade ha genuint roligt tillsammans på scenen.
Rätt lagomt med folk ur dansutrymmessynpunkt, men för lite för arrangörerna vilket är så synd. De jobbar och sliter, och idag var de lite kort om folk så jag fick rycka in i köket. :o)

Snälle Oo hade handlat och fixade laxpytt när jag kom från första jobbet. Riktigt gott med nån curryröra till, så den lär det bli fler gånger!

Har fortfarande ont i halsen med den irriterande fjeshostan, är allmänt frusen (inte så ovanligt i och för sig) och seg (inte heller ovanligt). Nu känner jag dock att jag varvat ned så pass att jag kan göra mig klar och göra Oo sällskap i sängen! Såå skönt!

Marcus är PT (personlig tränare) på bland annat "min" Kållereds-anläggning som förärats med titeln "Sveriges man 2010" (Marcus alltså, inte anläggningen men det var väl ganska självklart med tanke på man). En sådan (personlig tränare alltså) kan ju inte ha fel eller hur?

Jepps, suveränt ignorerar jag det faktum att frågan som ställdes enbart gällde en jämförelse av Combat och Pump! Combat rules and thats it! ;oD

PS. Vi kickar igång release 43 nu så hallå Marcus, har du koll på faktum kan du väl ha koll på detta också! DS.

Känner mig sämre allt eftersom dagen går. Ont i halsen, fortfarande den där tryckande kittlande känslan som ger meningslösa små hostanden och allmänt seg i kropp och knopp (lite träningsvärk också).
Har-inte-tid med någon förkylning! Inser att det är mycket nu framgent vardag som helg, trots att det var så få IFK-matcher jag faktiskt bokade in mig på, så blir det nu en period med fulltecknade dagar. Release, konvent, efter-jobbetmöte, födelsedagskalas, Stockholmsbesök, födelsedagsmiddag, Möllan och som sagt IFK utöver combatpassen. Bläddrar jag framåt i almanackan så ser det ut att bara vara en månad, men å andra sidan har jag ju en förmåga att fylla i dagarna ändå! Snacka om självförvållat, där det mesta ändå är rätt trevliga saker men orken inte räcker till.
Så med utgångspunkt av att jag förut haft mycket mera att göra både vardag som helg, men dessutom också varit ute och klubbat, så får jag väl anta att det är sant. Jag är ingen ungdom längre. Damn.
Får väl trösta mig med att förnuftet blivit större (ack förnekelse!), så de idoga meddelandena på Sportlifes intranät om teamkompisar på dagar då jag faktiskt inte har klass själv ignoreras. Jag inser faktiskt att combat måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag hade varit nemas problemas för några år sedan, och säkert genomförbart idag om jag fick en vecka av ingenting efteråt. Dessutom är det trevligt att vara hemma av fler anledningar än att enbart sova. Jaja gnäll och gnöl, självömkan florerar till den svidande halsen och ömkliga hostningarna. Tack och lov att man fick riktigt spännande nyheter imorse, annars hade nuläget varit ännu ynkligare. :o)

Oo kan ju fortfarande inte spela innebandy, men eftersom han hastigt och lustigt bestämde sig för att gå på Fröundahockey så fick jag sällskap till sushimiddagen! Alltid trevligt att hinna träffas en stund innan vi drar på våra egna aktiviteter igen.
Efteråt hade jag som vanligt rätt bra med tid, så jag gick på jakt efter en cache som Oo inte hann innan vi träffades.

Intill Mölndals kyrka hittade jag den lite annorlunda men passande cachen med namnet "Calling God", samtidigt som jag fick avnjuta en trevlig vy över "staden" som-alla-tror-är-en-del-av-Götet-men-det-får-man-inte-säga-för-det-är-ju-en-egen-kommun. Notera Gulingen där nere!




I brist på annat att göra efter den loggade cachen drog jag till anläggningen och laddade upp rejält innan passet. Typ. Men väl framför deltagarna så var man pigg och alert igen. Bytte ut 3, 4, 7 och 10 och snacka om att jag nu har träningsvärk i rumpan! Pratade med en deltagare efteråt och skulle göra en preview av "shoot"-rörelsen. Aaaaj!

På vägen hem blev det godis till Gulingen. Notera literpriset! Jepps jag kör 98 åt min Guling då jag märkt att han föredrar den framför 95:an.
Nu sitter Fia och jalmar och jag påminns att jag hörde henne spy minst fyra gånger i natt. Hittade och torkade en på mattan imorse, men vart tog de andra vägen? Hm.



(Gottigt till Gulingen)




(Gottigt till Gulingens ägare!)



Det är fortfarande plusgrader ute och dessutom rejäl dimma! Min vindruta är visserligen skitig, men så här bra var sikten banne mig! Det är inte ofta man får användning av dimljusen på bilen, men detta var onekligen ett lämpligt tillfälle.
Glömmer aldrig att jag missade dom när jag skulle ta körkortet. Fick naturligtvis en sådan där säkerhetskontroll innan vi skulle köra iväg. Jag gick igenom allt, satte mig igen, och kontrollanten blev stående kvar där bak, tydligt markerande att han väntade på något mer.
"-Vad kan du behöva om det skulle vara dåligt väder?" Sade han hjälpsamt.
Febrilt rabblade jag vindrutetorkare? Värmeslingor? Bromsljus? Dimljus har jag ju inga... Jag körde upp privat och var stensäker på att pappas bil inte hade sådana. Jag klarade mig ändå! Sämre gick det dock på teorin...

Nu är det en trött Linda som ska avnjuta uppvärmd äppelpaj innan sängen. Är jätteöm under trampdynorna så misstänker att träningsskorna börjar ha gjort sitt snart, då de blivit så utvidgade att fossingarna drar omkring och skavs sönder. De har ju dock några combatpass bakom sig nu.

Nej, dags för paj!

När medeltemperaturen ligger över noll under en veckas tid är det per definition vår eller? Det rinner, droppar, skvalar och porlar i en väldans fart, och för första gången sedan jag flyttade ned till västkusten känns det som riktiga årstider. Inte sommar -> regn/blask/isvind/snö/tö/blask/is/regn -> lite mindre isvind/snö/blask -> sommar, utan sommar -> höst -> vinter, och så kanske nu också vår?
Rädslan för av snö kollapsande tak går över i rädsla för översvämmningar när den knappt sedan mannaminne stora mängden snö nu tinar bort i turbotempo.
Töandet gör mig inte så mycket, jag har fått mycket snö denna vinter, och ska det nu töa får det gärna göra det så länge det inte ska hamna i det där ofantligt trökiga mittemellanstadiet av regn/blask/isvind/snö/tö/
blask/is/regn!

Har träningsvärk i rumpan, eller kanske mer korrekt uttryckt, skinkorna idag. Lite mer i den högra än den vänstra vilket kan tyda på att jag antingen fuskade vid "shoot"-rörelsen på vänster sida, att jag är svagare i den högra, eller helt enkelt bara var extra duktig med den högra. Bara att välja.
På måndag skulle jag ha krängt på mig min kycklinggula vaktjacka och jobbat när IFK möter Häcken, men den obefintliga chansen att få vikarie till min combatklass ute i Sisjön omintetgör dessa kyliga timmar på Gamla Ullevi. Ajdå. Jag får ju kränga på mig kavajen istället imorgon och vakta inne i varma Möllan. Najs.
Ikväll är det Kållered som gäller. Kanske kör jag hela gamla passet rätt igenom. Kanske byter jag ut någon. Har inte bestämt mig ännu. Livet är fullt av mariga val.

We-ho! Körde låt 1, 2, 3, 4, 6 och 8 från nya koreografin och det känns i rumpan! Fyran tillsammans med sexan är inte nådig, så när koreografin sitter ännu bättre och "shoot" samt backkicks kan göras ännu bättre så kommer jag efter dessa tre månader att ha en bakdel som granit! Hoppas kan man ju alltid i varje fall.
Nu är låtupplägget spikat inför releasen på torsdag i varje fall. Jag kör 1, 4 och 8 och så delar Ylva och Anna på resten. Känns riktigt bra att ha fått igång de flesta låtarna på riktigt och de växer allt mer för varje gång. Ingen capoeira alls i nya releasen, men istället har de tagit in MMA:n och lite vapenteknik á la svärd. Me like!

Oo käkade räkorna idag till middag, ivrigt uppvaktad av barnen, medan jag inhandlade en grötkorv och leverpastej på vägen hem. Kanske inte den bästa uppladdningen inför ännu ett pass imorgon, men låter man smaken och latmasken gå före näringen så får man skylla sig själv. Får väl se hur pigg jag är vid denna tiden imorgon. Blir rörigt nu dock att köra den gamla imorgon nu när jag tragglat den nya så ihärdigt. Lär väl vara virrig så det förslår.

... men det är roligt att ha mycket att göra! Är inne i ett nytt utbildningsblock, så det är förberedelser och kurser men på sådan nivå att det är hanterbart och man känner att man har tid att faktiskt förbereda ordentligt. Dessutom är det så himla kul att komma ut och faktiskt träffa inköparna, få ansikten till alla de röster jag annars bara har i hörsnäckan. Bland annat fick jag äntligen träffa en himla go kille jag haft många supportsamtal med, så fort han öppnade munnen och avslöjade sin mysiga skånska dialekt kände jag igenom honom! :o)

Detta är dock inte skånepågen, utan en av mina kollegor Christoffer som jag till slut lyckades dokumentera under en av alla de gånger han gör mig sällskap i Gulingen. Eftersom han bor åt Frölundahållet kan han åka med mig då jag ändå ska åt det hållet till mina combatklasser. Vi har rejäla "gul bils"-fighter varenda gång!

Apropå combat så har Lesmills tagit fram lite nya kläder som profilerar sig till de olika typer av klasser som de tillhandahåller. Det var dock inte särskilt mycket eller varierat de hade, men en överdel föll jag för!
Visst är den fräck! Jag gillar ju överdelar med lite annorlunda ryggar. Problemet brukar dock vara att man ju oftast behöver en i detta fall sportbh, för den verkar ju inte ha en inbyggd och då sticker den fram och sabbar den snygga ryggen på tröjan. Vet dock inte om jag ska våga mig på att beställa en då jag är genuint skeptisk till att beställa oprovat, oavsett det gäller postorder eller Internet.
Sedan kanske det blir jobbigt varmt att ha långärmat på ett pass? Men materialet verkar tunt och lätt, och så skulle man kunna ha shorts istället för långbyxor. Har man byxor i fel material kan knän och kickar bli riktigt jobbiga vilket är en anledning till att jag i garderoben har ett gäng svarta träningsbyxor där nu endast två funkar både storleksmässigt och kickmässigt! Shorts är onekligen rätt bekvämt, men det är inte många som är snygga enligt mig, och ja jag tycker att man som instruktör i varje fall ska försöka se bra ut klädmässigt. Jag har länge funderat på att ge mig ut på en seriös jakt på shorts, men hur kul är det att prova med vintervita ben och femtioelva lager kläder som först ska skalas av? Det finns ju en uppsjö av byxor och shorts av olika längd, men även om vissa kan se bra ut på andra tycker jag själv jag ser ut som ett fån i sådana. Kvartslånga, avsmalnande, knälånga, halvlånga och allt vad de nu är känns lika mycket jag som om jag skulle sminka mig och bära kjol. "Vanliga" korta shorts är de jag hittills känt mig mest bekväm i och som jag använder när jag spelar innebandy. Där är det dock ett par gamla Sportlifeshorts jag använder efter ett panikinköp då jag inför en klass glömt brallorna hemma (nej, de är inte särskilt snygga).
Thomas säljer ju en massa Nike-grejer, bland annat kläder så jag ska försöka att pallra mig upp till honom någon gång och kika på det han har.
Madrassinköpen hänger dock kvar som ett svart hål på vårat konto, så får nog vänta lite med klädshoppingen en stund. Om jag kan...trääääningskläääder (dregel)!

Vad gött att vara hemma så "tidigt" typ sextiden! Combat imorgon, combat på torsdag, hem och vända för vaktjobb på fredag. Vardagsmaten blir så mycket trevligare när man har tid, ork och gör det tillsammans! Nu sitter vi med stinna magar efter paj gånger två, taco och äpple i sagd ordning. Gottit!





(Min tallrik)














(Gissa-vems tallrik)


Vi fick färska räkor av Oos föräldrar, eller snarare Oo fick färska räkor. Själv kan jag godta några färdigskalade på en smörgåstårta eller i en mustig fisksoppa, men liggandes i hög med anklagande pärlögon finner jag dom inte särskilt tilltalande. Han har som mål att trycka i sig dom också denna kväll, och även om inte jag gör honom sällskap kan jag garantera att barnen inte är svårövertalade!



Maja i Oos knä och Fia, tja hela familjen samlad!
Min ambition var att ha en datorfri kväll, men det gick ju sådär. Snacka om att man är beroende. Pluggandet av nya koreografin har gått ungefär lika bra. Somnade innan låt fem igår och har bara hunnit lyssna lite under dagen. Får se om jag kan kika på någon fler ikväll, känner ju inte direkt för det just nu.

Inte på en fläck! Phu vad trött jag blev nu hemkommen efter arbetsdag och combatpass! Oo står ute och myser på Gamla Ullevi där GAIS spelar och är därför inte hemma ännu. Därav prima middag i form av orientaliskt välsmakande nudlar! Det e grejer för en latmask det!
Nytt rekord idag med sju deltagare! Beslöt i sista minuten att prova nya uppvärmningslåten och den kändes kort jämfört med den föregående! Ändå är den nästan sju minuter totalt, så det är väl för att den är ny som man tyckte den ruschade fram. Kände mig dock inte alls hemma i koreografin ännu, så körde gamla resten av passet förutom muy thai:en och stretchen.
Efter passet körde jag igenom några av de nya men uj vad segt det var i kroppen då! Ska dock försöka hinna plugga in några fler till på onsdag så vi kanske kan köra dom då.
Ensam som jag är på den här anläggningen utan speciell release som de andra, tar jag mig friheten att istället fasa in den nya några låtar i taget. Tror det kan kännas lite bättre för mina få deltagare som inte är så vana combatanter att åtminstone få några gamla bekanta att ta i ordentligt till.
Nu börjar ju vårvädret smyga sig fram lite försiktigt, vilket brukar påverka deltagarantalet. Det har tinat nåt otroligt under helgen vi varit borta!
Ska käka upp resten av nudelmiddagen nu och kolla några låtar innan jag kryper i säng. Imorgon kör jag igång nytt kursblock med inköparna. Jag har överbokat "elev"antalet med en så nu blir vi sju stycken. Lite skillnad mot skolans tjugosju!

Det frågas och debatteras huruvida kommunerna ska ge Victoria (vet inte ens om hon stavar med c eller k!) och Daniel bröllopspresent. Varför i hela friden då undrar jag? Räcker det inte att vi betalar deras bröllop? Vad jag minns så fick inte vi någon bröllopspresent av dom när vi gifte oss? Om jag nu fritolkar de outtalade  etikettsreglerna eller bara går på ren självisk rättvisekänsla, framför allt när jag inte ens känner människorna i fråga, så tar det emot att ge när man inte får något tillbaka. Att ge till behövande, organisationer eller tiggaren på gatan ger mig i utbyte en känsla av god gärning och insats där det behövs. På vilket sätt behöver dessa, av skattebetalarna rika människorna mig? Va? Varje kommun kan väl istället ge dom en valfri budget att betala, säg inom sjukvård, hemtjänst, några fler lärare i skolan kanske? Eller varför inte bara en extra anställd på Försäkringskassan? Tycker det är på tiden att de ger något tillbaka till oss! Och om någon nu hävdar att de ju faktiskt ger tillbaka i form av extrainkomster för chokladaskar med deras fejs på, så tvivlar jag på att vi hamnar på plus. Jag har då inte märkt det i min plånbok, men jag har väl inte "the w-h-o-l-e picture" och därmed inte rätt att tycka till i frågan. Ojdå, det gjorde jag just.

Eftersom Oo inte sett Storforsen (tror jag själv bara kört förbi den) på vintern, skyndade vi oss ut i det vackra vädret efter frukosten. Jätteroligt att han nu inte bara fått uppleva den på sommaren utan nu också i dess vinterskrud! Jag ahr ju besökt Storforsen ett flertal gånger men slås ändå av dess storslagenhet varje gång. Till och med i sitt decimerade vintertillstånd var det dånande, vackert, mäktigt och läckert! Inga bilder gör den rättvisa, som allting annat när det kommer till storslagna fotoobjekt, men jag är så glad att vi hann ta den svängen i solskenet!
Fick också en fin bild av kyrkan så som den ser ut från forssidan.
Oo hade så gärna velat ha en cache från Storforsen, men de tre som skulle finnas där vara helt enkelt oåtkomliga på grund av snön! Hade vi haft bättre kläder, mer tid och spadar så kanske vi kunnat hitta en som skulle vara alldeles intill kyrkan. Menmen, kanske en annan gång!
Blir så glad när Oo uttrycker sitt gillande över mina hemtrakter! Och att hans göteborska dessutom fick vissa inslag av norrländska under lördagskvällen gör en Pitefru blödig i hjärtat!
Väl tillbaka i Luleå var det raka spåret till flygplatsen, eller ja, var ju bara tvungna att söka efter de cacher som skulle finnas i den närliggande industriområdet. För mycket snö vid en, men hittade den andra! Jepps, inuti en företagsskylt! Fick med oss två travelbugs som nu fått ett skutt söderut.
Om mindre än två månader är vi tillbaka på Kallax flygplats för ännu ett bröllop, så då kanske snön kommit sig undan lite mera och fler cacher kan tas! Jag måste se till att boka boendet tills dess, men vet inte riktigt vilket hotell jag ska välja. Det skulle vara roligt med något lite mindre och mysigare ställe, men känner inte till några sådana. Får göra lite efterforskningar! Sedan var ju Oo inte helt oäven att ta natten till lördagen uppe i Storforsen för att hugga någon av de där cacherna! Vi anländer ju relativt tidigt till Luleå, så vi har ju faktiskt ganska bra med tid att leta några stycken! :o)

Tänk, då är det Jennys tur att gifta sig! Min barndoms Jenny, ett år yngre men alltid mera vuxen än sitt yrväder till granne! Snacka om att tårkanalerna kommer att få jobba igen!

Operation frisyrdemontering. Trevligt att somliga verkar finna det roande...














 

Grattis Anna och Peter! Nu är ni man och hustru, och så fint som ni blev det!
Vad enkelt det är att leva idag på ett sätt. Ena stunden släpper vi hyrbilsnycklarna på Kallax flygplats i Luleå och två timmar senare rattar jag Gulingen ut från Landvetter i Göteborg. Bilder man tagit är inladdade och redo att beses på datorskärm efter någon ynka minut. Så många bilder på en enda dag, och det är vid tillfällen som dessa man önskar att man hade en bättre kamera och bättre fotokunskaper. Inomhusbilderna blir inte alls så bra som man kunde önska och lyckas bara förmedla en bråkdel av det vackra, det fina, den förväntan, spänning, glädje och kärlek som jag fick uppleva denna dag.

Det är morgonen på deras stora dag. Kan man tro det? Synen är märkligt välbekant och det känns skönt att få bevisat att inte bara jag och Oo är de enda datornördarna! Man var är stressen? Den trippelkollade ringen? Bältet som ska saknas och underhållningen som ställts in? Nej det är kramkalas och ja, laptops! Det enda som kunde indikera att något var på gång var armadan med batterier som låg på laddning till diverse kameror och mobiltelefoner.




På väg in till Sax & Maskin där Sebastian och Mió stod redo att utföra sin magi på våra hår! Kan man börja ana en viss spänning i blicken tro?





Men visst ska det till någon form av magi för att få till en skapelse som ovan? Ett gäng värmespolar i x antal minuter plus femtioelva hårnålar, en liter hårspray, några tunna gummisnoddar (ni vet sådana där som luggas!), några hårnät(!) nej, det är inte bara i restaurangkök de används (tydligen) samt Miós magiska fingrar och Lindas "hamnar-bara-i-hästsvans-eftersom-hon-inte-kan-eller-ids-något-annat"-hår var förvandlat till något det aldrig trodde det var kapabelt till! Varken studentbal eller mitt eget bröllop hade resulterat i något liknande. Jösses vad fräckt! 
Oo som liksom ungefär 99 procent av västvärldens heterosexuella manfolk, föredrar tjejer med långt böljande hår (som trasslar sig, täpper igen duschavloppen och åker in i munnen när man äter) var lagomt imponerad då den stenhårt sprayade skapelsen omintetgjorde alla möjligheter att dra några som helst fingrar genom det. Ibland får de faktiskt offra sig.
Anna då? Tja, Sebastian (med världen fräckaste t-shirt) trollade rejält borta i grannstolen också, men tog jag några tydliga bilder av slutresultatet? Näe! Tyckte jag att jag fotade hela tiden? Jao! Har jag uppenbarligen ingen koll? Näe! Undrar vem som hade bröllopsnerver egentligen!
Jag blev klar före henne så ett tag undrade man vad som försiggick. Komplicerad höftledsoperation? Hjärtkirurgi? Dissektion av nyupptäckt fågelart? Nej, mer avancerat och viktigt än så: Annas bröllopsfrisyr!
Men ååh vad fin hon blev! Och när Mió sedan sminkat henne var hon verkligen redo för... Max!

 






Min tärnplikt att förse den blivande bruden med bra mat för att förhindra svimningsattacker och kollaps vid altaret pga näringsbrist falierade totalt när vi fick snabbkäka innan ett glömskeärende på Elgiganten och vidare avfärd upp till Storforsen.
Jag lättade mitt dåliga samvete gällande mitt kulinariska uppdrag genom att låta henne göra mig sällskap på en Lyxig chokladmousse "to go"! Ungefär vid E4:ans norra påfart har hon fått i sig knappt hälften och kunggör att vi kunnat dela på en, vänder sig om och ser att jag i princip redan glufsat i mig min. Den var jättegod juh!

När vi passerat Antnäs börjar det snöa och vi fastnar bakom en Saab som senare visar sig vara bröllopsgäster. Anna förundrar sig över att jag (som övertagit ratten för att hålla henne sällskap där framme), så uppenbart motstår omkörningsimpulsen. Va? Det ligger i mina svettiga nävar att transportera bruden till sitt bröllop och vill varken riskera dikeskörning eller frisyrer liggande på instrumentpanelen, så jag kör lika lugnt och försiktigt som jag alltid gör!
Väl framme lämnar jag Oo för incheckning och urlastning av våra grejer för att följa med Anna till deras svit där Peter väntar. Några olycksbådande sekunder såg snömolnen ut att förvandlas till åskmoln när brudgummen inte ännu hade duschat, men på karlars vis "Det går ju fort", lät han ord följa på handling när den andra hälften har blixtrar i ögonen. :o)
Jag var lite osäker på om de verkligen ville ha mig där när de nu faktiskt skulle förbereda sig och klä om till sitt bröllop, men samtidigt hade jag fått ja vid påklädningsfrågan och kände mig så privilegierad att få vara där! Där och då hade jag min största frustration över mina dåliga fotokunskaper och tillika utrustning! Jag ville så gärna få till de där speciella bilderna som är bortom det formella och arrangerade, men lyckades bara fånga några få.


Trots att jag stundtals kände mig om en inkräktare, kommer jag aldrig att glömma nedanstående ögonblick. Peter är klar, Anna så gott som och han har nu tid att verkligen se på sin blivande fru. Orden. Lyckan. Kärleken.


Denna tycker jag också om. Ibland medförde faktiskt det besvärliga motljuset och min lilla kompaktkamera att bilderna fick en mjukare ton. Jag gillar den för dess omedelbarhet. nu är det inte lång tid kvar tills de ska avge sina löften till varandra. Vad rör sig i deras tankar tro?
Även denna gillar jag skarpt. Anna lär säkert ogilla sitt ansiktsuttryck, men själv tycker jag hon är strålande vacker! Hon poserar inte, smilar inte mot kameran, och vad hon tänker på är omöjligt att föreställa sig. Det är nästan så att det är min favoritbild av alla jag tog den dagen.

Eftersom kyrkan låg en snöig gångväg från hotellet, fick de fina skorna stå över den biten och riktiga skodon sköta transporten! :o)

En fantastiskt vacker kappa kompletterade alltihop och så var de redo för fotograferingen som skulle ske innan ceremonin.
 

Kyrkan var jättefin! Och som Anna också påpekade: Varför en korsfäst Jesus uppfläkt framför sig som de flesta andra kyrkor, när man kan ha ett slående vackert landskap med storforsen utanför panoramafönstren vid altaret istället? Stället var perfekt!


Jag och bestman Pär delade ut program och rispåsar till de nästan 50(?) vuxna och barn som precis fyllde kyrkan.
 
Jag som knappt minns min egen vigsel annat än att den var skitfräck, kunde avnjuta denna på första parkett! Jag lyckades hålla mig riktigt bra, men när löftena avgavs och Peter sjöng för sin nyblivna hustru var det en snörvlig tärna som stod ute på flanken! Annas syster upptäckte dock min nöd och stack till mig en näsduk. Tack!

På utsidan hade en vän till Peter arrangerat speciella eldar som jag inte minns namnet på, men som var väldigt fräcka! Dessutom bjöd han på champagne och öppnade en flaska på ett speciellt sätt som också kallas något speciellt som jag inte minns. Men den var "Norrländskifierad" dock i och med att han inte slog halsen av flaskan med en sabel utan med en yxa! 

Honnörsbordet med det vackert arrangerade hjärtat som hade ljusslingor vilket var ännu vackrare när det blev mörkare!

God mat, tal av en mycket fokuserad tärna som hon fick mycket positiva kommentarer om efteråt (phuu!). Demonstration av magdans som Anna fick göra under sin möhippa i Luleå och en återblick till Peters tidigare rockstjärneambitioner.


Under incheckningen glömde Oo att be om Internetaccess som brukar bestå av ett litet kort med inloggningsuppgifter för åtkomst av det trådlösa nätverket. Här var det inte riktigt så.
Vi fick en nätverkskabel!











De hade anlitat två riktigt duktiga trubadurer och när Anna och Peter dansade första dansen var det stora tårefloder från undertecknad! Det var så vackert! Sången, Anna och Peter, hur lycklig hon såg ut, och allt hon varit med om fram till denna dag bara kom över mig. Jag börjar gråta bara jag tänker på det, även nu! All lycka önskar jag henne och Peter!
Tack för att jag fick vara med på er dag och tack för att jag fick äran att vara din tärna!

City Airline bjussar faktiskt på fika! På många andra flyg är det plånboken fram som gäller om man vill ha kaffe och kaka nuförtiden. En riktigt god kladdkaka faktiskt, så ibland är det inte så dumt att ha en make som inte gillar sådant! :o)
Efter lite utbyte av passagerare i Sundsvall var vi så uppe i Luleå. Vi var bjudna på tacos hos Anna och Peter klockan sex, skulle landa fem i fyra så Oo trodde det kunde bli lite tight att hinna tills dess på grund av bagage- och hyrbilshämtning, åka in till centrum och incheckning på hotellet.


Trettio minuter efter vi lämnat vårt pyttelilla plan i Kallax var vi incheckade och på vårt rum på Quality hotell mitt i stan. Oo tog tillbaka sin uttalade tidsskepsism. I Norrland är det inte så komplicerat. :o)

Skåda vår fräcka hyrbil! Med så mycket tid innan middagen passade vi naturligtvis på att geocacha! Snön ställde dock till det för oss, eller snarare Oo, så vi gick bet på två stycken innan vi äntligen hittade första!


Det är så kul att vara uppe i hemtrakterna och höra den sköna dialekten! Redan på Landvetter hörde man tydligt vilka som skulle hemåt, och så den sköna synen av skoterförare som kör direkt in på macken för att tanka! Minns en kväll utanför Times som det då hette i Piteå då jag och Anna stod utanför och svalkade oss efter en raid på dansgolvet. Uddmansgatan var då fortfarande öppen för trafik och plötsligt kommer en skoter i full fart från gågatanhållet, stannar utanför där vi står varpå en passagerare hoppar av, springer in och kommer ut sekunderna senare med några shotsflaskor. Han hoppar tillbaka bakpå och så fräser de vidare nedför gatan och försvinner. :o)
Kul att äntligen få se hur Anna och Peter bor och Emma har blivit så stor! God mat och trevlig pratsund med det förvånansvärt coola blivande brudparet. Men de kanske bara var duktiga på att dölja det? :o)

Nu ska jag försöka fokusera på "National Treasure" på tv:n! Imorgon är det en stor dag!

Nu sitter vi båda på Landvetter med våra laptops i knäet och ser jätteupptagna ut. Tänk om de visste att en av oss bloggar och den andre skördar sina grödor i Farmville!
En god lunch med Monica i Stensjön på vägen hit och gratis parkering intill flygplatsen tack vare att hon jobbar här ute! Oo fyllde på matskålarna till katterna så de skulle klara sig till söndag. Jag tror inte det blir några större problem…

Efter vi checkat in vår enda väska tyckte Oo att det skulle vara typiskt om den kom bort. Jag har hört väldigt många som fått sina väskor skickade till Paris när de själva väntar i Stockholm och så vidare, men själv har jag faktiskt alltid klarat mig!
Eller mina väskor har alltid klarat sig kanske man ska säga. Just därför vore det kanske typiskt om de nu hamnade i Katmandu istället för Luleå så vi får gå på Annas bröllop iklädda jeans och Mariotröjor! Vore onekligen minnesvärt i och för sig. Ingen av gästerna lär komma ihåg vad tärnan hade på sig, men om hon har jeans och en stor Mario på ryggen är sannolikheten större! Haha! Fast man ska ju inte stjäla uppmärksamheten från bruden, så jag får hoppas att väskan hamnar där den ska! :o)
Provade en ny frisyr idag. Det är ungefär så långt min friseringsförmåga sträcker sig, och jag kan inte låta bi att undra om jag ser lite fånig ut. Dock har jag sett andra ha framåtlagda ”pippilotter” och tyckt det varit rätt ok. Ungefär som att avundsjukt betrakta en klänning på en tjej, medan man själv känner sig som en karl i kvinnokläder iklädd samma kreation.

Nästa inlägg skrivs i Luleå! Eller som Oos spanske kollega sade när han fick veta vart vi var på väg: "What are you doing in the North Pole in the middle of the winter??" :o)

Vad ju bara tvungen att doku-mentera synen som mötte mig när jag kom in i sovrummet igår. Inte så att han inte är van att fotas medan han sover! Hihi!
Nu ligger han fortfarande kvar och snufsar i sängvärmen medan jag inte hade ro till det och sitter här igen. Har inte packat en pinal ännu inför Luleåtrippen, men det borde inte ta så lång tid. Vi mellanlandar i Sundsvall så flygtiden är över två timmar. Ska ladda in combat-musiken på mp3:n så jag kan passa på att plugga under tiden.

"-Var är min frukost på sängen??" Gormas det nu från sovrummet. Ack han försöker fortfarande!

Frukost, röja, packa, tömma kattlåda, fylla på kattmat plus vatten, vattna blommor, dammsuga och dubbelkolla packningen så allt är med. Så ser början på dagen ut. Ikväll vankas tacos hos den från och med imorgon enhetliga familjen Wikström! Mums!!! :o)

Ibland kan det bara bli så bra! Kommer till anläggningen, packar upp träningsväskan och inser att träningstoppen (stavar man med två p??) jag valde till denna dag är en sådan utan inbyggd bh. Jag behöver alltså en fristående sådan, men hade jag packat ned någon igår? Nej. Okej, jag må vara bystig som en garderobsdörr, men ändock tillräckligt för att det ska vara obekvämt att köra ett combatpass utan. Men. När jag slog ihjäl tid på Frölunda torg innan passet så nyttjade jag presentkortet som jag haft liggande i handväskan i månader, och köpte just det, en sportbh! Endast 150 spänn för en top (här ska det vara ett p va?) från Casall för 400 blev det tack vare mitt vikarierande på andras klasser! Det tyckte jag var nice! Och vilken flax!


(Jag drar inte alls in magen! Och att nävarna hamnade precis vid kärlekshandtagen är en ren slump!)

På vägen hem full av sköna endorfiner, pigg och samtidigt avslappnad efter en grym klass! Mycket folk idag och eftersom de flesta varit med ett tag nu på denna koreografi var de med jättebra! Låt sex är ingen lek med alla esquivas och utfall, men de höll i och gjorde alla djupa och bra! Ajaj vad den känns i benen!
En mil senare är jag fortfarande full av sköna endorfiner, inte så pigg men väldigt avslappnad! Det var en synnerligen tung träningsväska att bära in från bilen! :o)


Oo har redan gått och lagt sig, men jag måste bara visa den syn som mötte mig på Frölunda torg!
Massor av kvalitetspussel till 40 procent! Ååh vad längesedan vi pusslade nu! Jag kunde ju inte låta bli och gick in och dreglade. Jag skulle ju vilja lägga ett jättepussel någon gång på minst 6000 bitar, men var ska man hålla till? Man behöver ju lite yta om man säger så. 1000 är ganska lagomt för köksbordet och tar inte så lång tid heller. Stod en stund med tre olika pussel i famnen innan jag behärskade mig och bara köpte ett. Ett litet "helgpussel" på femhundra fick det bli. Jag inser ju att vi inte har tid eller plats att låta ett större pussel ta upp köksbordet under den tid som vi skulle behöva för att färdigställa det med en timme en helg och en halvtimme en annan. Fast i och för sig har vi ju lagt några tusenbitars på en helg. Hm, varför köpte jag inte det också då!?

Avslutningsvis en närbild på barnen, varav den vänstra varit så gullig att placera en spya på mattan precis så man fick den mitt i synen så fort man klev in genom ytter-dörren. Välkommen hem liksom. Nåja, då hittade man den i varje fall och inte som somliga kräkhögar som man hittar ihoptorkade i nåt hörn eller i värsta fall under foten när man kliver i det. Mums.
Även om det var tveksamt om hon förtjänade det, så fick hon och snälla Maja frossa i det sista av mjukosten. Det var väldigt uppskattat!  
Men nu ska det sovas!

Nämen tå töööt! Ibland förstår jag inte, men kanske finns det andra outgrundade skäl som inte avslöjas i artikeln.
Fabbe hade en tvilling och mamma som höll sig kring Älgvägen i Rödeby. De blev ett trevligt inslag bland de boende.
Tvilling och mamma dör i trafikolycka (kanske inte så trevligt inslag för de i bilen, men än mindre för mor och kalv).
Fabbe tyr sig då till de boende.
Naturvårdsverket vill avliva.
Närliggande älgpark erbjuder hem.
Naturvårdsverket säger nej.
Varför då??

Stackars Fabbe!!
Rädda Fabbe!!

Lite påfyllnad i maggen innan passet i Sisjön där det blev sex stycken deltagare! Det märks också att de nya nu kommit in i koreografin då de alla hängde med jättebra och kunde ta i mera så som man kan när man inte behöver tänka lika mycket. Jätteduktiga! Och så byter jag koreografi om typ två veckor, hehe! Funderar på att smygstarta lite eventuellt nästa vecka, då jag faktiskt börjar få ganska bra koll på en del låtar. Dock skulle jag vilja hinna köra igenom dom ordentligt på riktigt och inte bara i tanken på väg till och från jobbet innan. Hann bara känna på uppvärmningen och den fräcka låt nummer sex igår innan passet.
Snälle Oo hade fixat fläskfilémiddag tills jag kom hem och så pratade vi försäkringar tills det var dags för två tröttisar att gå och lägga sig vid tio! Vi ska nog slå ihop alla våra försäkringar för bilarna och huset till ett och samma hos Nordea.
Gulingen har jag försäkrad hos Aktsam för typ åttatusen per år eller nåt, vilket skulle bli mindre hos Nordea med samma villkor. Oos Goldie samt huset ligger nu hos Länsförsäkringar, medan han har en personförsäkring via sitt fack och jag nån via Trygg Hansa. Den har legat där och tickat sedan jag typ fyllde arton och pappa tecknade en. Kanske läge att se över den också. Det är lite småkul att granska villkor och alla de juridiska krumbukterna som man brukar få med i den lunta papper man skrivit på. Är det någon som brukar orka läsa igenom alla dom innan man skriver? Sedan finner man i förbigående att det dessutom bara är en sammanfattande översikt som man sitter och bläddrar i. Så typiskt. De skulle ju kunna få en att skänka bort hem och egendom i någon av alla de där paragraferna som man skriver under i sin goda tro på den privata näringsidkaren!
Morgonsnapshot innan vi ger oss ut i de isiga backarna. Största delen av våra småvägar är faktiskt bara nu, men på många ställen, framför allt i backarna är det av någon anledning fortfarande is.
Ikväll är det teknikfokus på mitt pass, men jag vet inte riktigt hur jag ska klämma in det. Eftersom det är klass strax innan brukar jag knappt hinna hälsa ordentligt innan det är dags att köra igång, och att ta för långa stopp mellan låtarna för att visa teknik brukar inte vara populärt eftersom man tappar flytet och blir kall. Får se hur jag gör, det är ju ingen klass efter mitt i alla fall, så kanske man kan köra lite då? När alla är trötta och nöjda med sin träning och bara vill åka hem :o)

Liksom fredag idag eftersom jag tagit ledigt imorgon! Efter lunch åker vi norrut!

...vad är det för fel på somliga?? Sådant här gör mig så arg att jag knappt vet vart jag ska ta vägen! Oprovocerat våld, flera mot en, och i detta fallet också rullstolsbunden! Och det är inget ovanligt! Man med invandrarbakgrund som sparkas ned och misshandlas av skinn-skallar, annat rasbrott mot en flicka i en tunnelbanevagn där hon sparkas och slås av en gärningsman, man som misshandlas på grund av sin sexuella läggning. På några sekunder splittras tryggheten, demoleras tron på människan och tillvaron blir aldrig mer sig lik. Vart tog spöstraffet vägen? Gapstocken? Grrrr!!

Var lite småstressad igår, vilket stackars Oo fick erfara. För en gångs skull kom jag hem först, eftersom han besökte sin farmor. Jag satte mig direkt med mitt planerade projekt och lämnade inte stolen mer än för att äta de varma mackor som Oo gjorde till mig. När klockan passerat tio var jag klar och slocknade efter lite "American idol"-tittande. Tänk att man alltid ska vara ute i sista minuten!
Det var väldigt längesedan jag gjorde något liknande, men förutom tidspressen var det ganska roligt! Men så är det ju rätt stor skillnad på att måsta och att vilja, och jag ville! :o)
Lite trött i ögat idag, combat ikväll och imorgon och sedan åker vi till Luleå!

Varför håller jag på att följa dessa bloggar? Tycker jag om att plåga mig själv, låta ögonen tåras för främlingars öden? Handlar det om en vilja att ständigt påminna mig om hur dyrbart livet är och hur bra jag har det? Jag klagar över smärta i skinkan när jag ska vara glad att ha en skinka att ha ont i! Att ha en kropp som lever och är frisk och en tillvaro som inte kan bli mycket bättre. Jag följer dessa bloggar för jag behöver påminnas om hur bra jag har det samt få distans till saker och ting. Det är nyttigt. Det är viktigt. Gör ett försök.

Livet ÄR inte rättvist.

Jag har marigt ont i ena skinkan! Jag börjar så smått inse att min krppp har svårt att acceptera mitt stillasittande arbete. Sittring, svankstöd, bakåtvinklad stol, framåtvinklad stol, sittande långt in eller långt ut. Naprapatbesök, friskvårdsterapeutbesök och supersalvor. Något av alla de varianterna eller kanske de alla tillsammans verkar ha dämpat min vridna svanskota något, men vad jag vet kan man inte lida av vriden skinka i alla fall! Jag kan inte sitta längre stunder längre utan står, och även då molar det elakt i höftbenet, typ de där bengrejerna som sticker ut som man sitter på i rumpan! Det var då själva sjutton till att vara klen! Orka stå dessutom timme efter timme? Då säger ryggen ifrån och flashbacks från timmarna i Casino Cosmopols dragiga dörrar dyker upp som en ytterlig påminnelse om min egen vekhet. Expedition Robinsons utmaning att stå rätt upp och ned längst? Nemas problemas, jag är topptränad på den fronten, men rackarns i sig vad man önskar sig en ryggamputation när några timmar förflutit! Bara att inse, jag är en klenis. Damn. Aj aj oj oj ynk ynk!

Begravningen äger rum i eftermiddag. Jag har ju inte möjlighet att närvara, men istället för blommor som vissnar lämnade jag ett bidrag till cancerfonden. Hittade kollegornas annons på Fonus hemsida och tycker den var riktigt fin. Så passande bild med äpplet!
Ofrånkomligt letar jag fram pappas annons ur arkiven. Varken jag eller Nina tyckte till särskilt mycket om dess utformning så hans bror och fru gjorde som de fann bäst. Mammas annons hittar jag inte för den utformade jag och Nina själva direkt till Västerbottens Folkblad. Bökigt och omständigt då varenda mellanrum, varje bokstav och radbyte skulle bekräftas och godkännas. Inte visste väl vi hur en dödsannons skulle se ut!? Jag vet faktiskt inte varför vi inte gick via Fonus eller annan begravningsbyrå då de ändå redan hjälpte oss med bouppteckningen, men jag antar att det var ekonomiskt. Jag minns att vi reagerade på den hutlösa kostnaden de tog för att ta reda på vilka konton hon hade och beställa dödsintyg från Skattemyndigheten. Vi fick ju avsluta, säga upp, säga ifrån allting själva ändå till slut. Snälla Anna klippte ut och skickade annonsen till mig så den ligger i någon låda någonstans tror jag. Minns att vi hade ett ljus och så den dikt som mamma visade mig kort innan hon dog. Ibland önskar jag att jag visste var annonsen var och kunna dokumentera denna dikt här, samtidigt som jag finner det outsägligt meningslöst.
Varför har man dödsannonser egentligen? Handlar det inte om ren information, ett sätt att nå ut till de som kan tänkas vara intresserade? Eller handlar det om ett sätt att få bekräfta, ge en sista hälsning till de som betytt något? Den avlidne bryr sig ju  knappast, men symboliskt känner de efterlevande att de hedrar på samma sätt som en fin begravning? Man har sett flådiga annonser och flådiga begravningar, som att dess utformning på sitt sätt skulle representera hur betydelsefulla de var, eller hur dåligt samvete de kvarlevande har? En gammal anhörig som fått vissna bort på ålderdomshemmet med pliktskyldiga besök till födelsedag och jul får en överdådig begravning, se hur mycket hon/han betydde för oss! Men å andra sidan tenderar en yngre person som gått bort att få en mer storslagen ceremoni än en som fått leva livet tills dess riktiga ände. Ganska naturligt kanske då ens nätverk onekligen är större som 20- eller 50-åring än intorkad 95-åring. De som bidragit till denna överdådiga begravning har själva fallit ifrån mer eller mindre, så kvar blir de pliktskyldiga och eventuellt skuldmedvetna barn och barnbarnen som tillser att begravningen ser värdig och representativ ut innan de kan börja kivas om återstoden av dödsboet.
Förlåt, cynikern i mig är ofrånkomlig. Den är ett hån mot de som vekligen sörjer. Men jag har sett det så många gånger, hört hur girigheten och egoismen kommit fram när erforderlig sorgetid förflutit. Släkingar som börjar kretsa och spana in ägodelarna innan dess ägare ens hunnit dö!
En kusin jag knappt hört talas om ringde när vi gick igenom mammas lägenhet för att försynt fråga om kaffeservisen hon visste att mamma haft, kristallkronan som den nye hyresgästen ville komplettera matsalsmöbeln med och det gamla skrivbordet som en annan kusin "erbjöd" sig att ta tillsammans med andra grejer. Visst, det är bara grejer och en del kanske inte ens är av intresse för de rättmätiga arvtagarna. Men visst lämnar det en billig eftersmak?

Oos farmor är visst ganska dålig nu, han ska hälsa på henne efter jobbet. Han har massor av fina minnen med henne, stunder på Landet, dagar hon tog hand om honom medan föräldrarna jobbade. Han tycker det är jobbigt att se henne så som hon är nu, gammal, förvirrad och förtvinad, obönhörlig förlorare mot tidens gång. Oo vill minnas henne så som hon en gång var och det förstår jag så väl. Jag hoppas få nedteckna hans minnen av henne här någon gång, för minnen förbleknar så lätt!
Själv har jag inga minnen alls av min farmor då hon dog då jag var omkring ett. Farfar dog när pappa var sex år, morfar minns jag litegrann då han dog när jag var...i lågstadieåldern? Inga speciella minnen dock, inget bus, gamla historier eller förtroendefullt kramande i en morfars knä. Minns bara att pappa ringde från hans dödsbädd och jag bad honom hälsa mamma och beklaga sorgen. Jepps, så inbitet väluppfostrad var jag och känslomässigt betydelselös var min morfar att jag en liten jäntunge beklagade sorgen för min egen mamma. Jag minns hur förundrad pappa blev över min kommentar.
Mormor dog när jag var äldre, tror jag bodde i Umeå.  Inga känslomässiga band där heller, ingenting att sakna. Hur ska man kunna utveckla några band till en äldre respektingivande dam under vilka besök man skulle uppföra sig ordentligt och ta i hand för att tacka för maten?
Jag vet inte hur det är att ha de känslomässiga band, den kontakt och det känslomässiga beroendet till föräldrar, mor- eller farföräldrar. Jag vet inte hur det känns att förlora en sådan person, ens föräldrar som för så många förankrar så mycket trygghet, liksom alltid funnits där som många säger som förlorat dom sent. Därför fasar jag inför de dagar Oo obönhörligt kommer att ställas inför, för en så nära kontakt och så stor trygghet som de representerar för honom gör mig vettskrämd inför den dagen han förlorar den. Jag har ju inga förutsättningar för att förstå, för mig var det ju en lättnad när mina egna föräldrar dog! Vi pratar om det ibland, framför allt nu när en närstående som betytt mycket för honom kanske snart faller bort. I sådana fall som dessa finns det en chans till förberedelse, man vet och förstår det ofrånkomliga. Men gör det saken lättare? Det måste ju vara en stor sorg att se en som betytt så mycket långsamt förtvina och vissna bort. Som Oo säger: "Det är ju inte så jag vill minnas henne." Nej, klart man inte vill. Men han har många andra minnen av henne, många fina och roliga minnen. Det hedrar henne mer än en flådig annons, dyr kista och blomsterhav, och jag är böjd att tro att hon håller med. 

Dimman låg tät över Göteborg idag så det var inte mycket till utsikt från Älvsborgsbron! Anneli hade med sin son, och för att vara andra gången han någonsin kört combat hängde han med grymt bra! Efter några försök satte han jump-kicken vilken många brukar ha svårt för att klara! Träningvärken var hemsk innan passet, existerade inte under passet, hemsk efter passet. Förunderligt.
Tankade Gulingen, handlade prima bekväm middag i form av färdiggrillad kyckling och potatis-sallad på Ica Gunnilse och åkte hem. Väl hemma saknade jag plånboken. Ut till Gulingen, ingenting där, dubbel- och trippelkolla väska, jacka, handväska, kassen där matvarorna varit. Oo kollar Gulingen också, nada, tomt, ingen plånbok. Men det var så själva...!
Ett samtal till Ica och den snälla tjejen gick till och med ut och kollade. Ingenting. 
Åkte ifrån mobilen för att kolla parkeringen med egna ögon, men hoppades att någon skulle ha ringt när jag kom hem. Mycket riktigt, Oo möter i dörren då en Stefan precis ringt och meddelat att han räddat min plånka från ett övergivet tillstånd på parkeringen.
Oos tystnad under bilfärden till Björsared är talande. Jag är en slarver, fummelfia, oansvarlig och obetänksam. Min gamnacke är böjen hos en korvsjö värdig. Vi möter Stefan (denne underbare ärlige snälle man!), och under översvallande tacksägelser återfår jag en förnärmad plånbok som visar vissa tecken på överkörning. Stackars plånboken! Oos tystnad under bilfärden tillbaka hem är talande. Gamnacken har nästan fullföljt en cirkel. När jag kommer hem tar jag ut fusklappen med mitt bankkontonummer och pin-koder till alla kort jag har. Så får jag stå där som ett fån och gissa pin-koden nästa gång jag handlar.

Träningsvärk i nästan hela kroppen! Tänk vad en ny koreografi med nya rörelse kan ställa till. Jag kan inte tänka mig att ens Vasaloppsåkarna från i lördags är lika stela i kroppen som jag idag! Urgh!
En diskussion om den där "Tiger-text"-funktionen svävar genom landskapet, funktionen där skickat sms raderas efter en minut eller nåt för att motverka upptäckt av otrohet. Varför har jag en känsla av, de hånfulla skratten kring detta till trots, att det är något som kommer till flitig användning? Men jag kanske är överdrivet cynisk.

Oo fixade två datorer åt sin bror och vi tyckte de behövde lite snyggare skrivbordsunderlägg. Vad tycks?
Har legat i solen en stund, tvättat, städat lite och haft besök av Oos föräldrar som för tillfället är hundvakt åt Ole och Lise-Lottes vovve Charlie.

Katterna tyckte den extra gäste var jättetrevlig. Not.


Andelslägenheten som jag och Nina ärvde är på tapeten igen efter en lång tids tystnad från testamentsexekutorn samt både irländske och portugisiska advokaten. Rose-Marie dog öh, början på 2007? Hon bodde på Nordirland. Hon hade en andelslägenhet i Portugal som vi ärvde, två veckor i...augusti? Den kostar nästan 1200 euro per år! Så vi vill sälja, men för att göra det måste den skrivas över på oss först och det är denna process som tagit sådan himla tid. Nu har vi i varje fall fått besked att procedurerna som krävs för det formella ägarbytet är klart till en kostnad av 2000 euro. Och helst ska vi komma ned till Portugal och skriva under själva för enkelhetens skull. Happ. Tomas som hjälpt oss jättemycket med detta gick igenom en del av korrenspondensen han sammanställt. Det har blivit en del ändå.
Kom på att jag nog inte visat Oos montering av tv:n i sovrummet! Det var gött att ha den stående uppe på garderoben, men det blev ännu mera gött med vinkel. :o)

Jepps! Middag i sängen framför finalen av "Project Runway"! Imorgon är det ny arbetsvecka och combat i Sisjön, swooosch vad tiden går!

Glömde förstås kameran till kvartalen så det får endast bli en på lunchen väl hemma. Äkta färdigpytt från frysen för trötta muskler. Johan, en combat-Sportlife-kollega som tränar MMA (Mixed Martial Arts) assisterade Pernilla för den nya "shoot"-rörelsen som var grymt jobbig för benen! Den är lite anpassad efter combaten, men vi fick träna på den kompletta tekniken för att fälla motståndaren och jag kände än en gång att jag saknade Krav Maga-träningen ute på Tjörn!
Som vanligt kände jag lite sådär inför den nya releasen. Låt tre var grym, sexan med sin "Pirates of the Carribean"-influens inte heller så dum, men annars vet jag inte riktigt. Dvd:n går redan och ingen riktig go i låt fem som nu rullar. Menmen, jag ska inte fastna här just nu, det är plusgrader ute så synd att inte gå ut och avnjuta dom!

Första låten, "Pain of salvation" har precis börjat på Melodifestivalens andra chans denna lördagkväll. Jag är varm och nybastad, Maja ligger till vänster, Fia på soffbordet (!) och Oo intill till höger. Myskväll!
Hade vi varit tio år yngre hade vi funderat på vilket dansgolv vi skulle härja på till 05.00 men nu känns det som det inte kan bli mycket bättre än just soffläge till tio-halvelva någon gång då vi lär slockna i sängen. Å andra sidan klev vi nog inte upp klockan åtta särskilt många lördagar för tio år sedan.



Efter våffel-och baconfrukost drog vi in till stan och hittade riktigt snabbt finskor till oss båda!
Ta-daa! Riktigt bekväma för att vara klackskor faktiskt, och Oos var lite fräcka med detaljerna på tvären som bryter mot de vanliga släta herrskorna.


Tanken var att vi skulle lämpa av oss inköpen i Gulingen och sedan cacha, men då vi hamnade nere i Nordstan blev det liksom bara att vi skulle ta någon cache på vägen tillbaka. Och en till. Och en till.
Inte varje dag man knatar över kanalen mitt i stan! Några satt till och med och pimplade!

(Vid X:et finner man skatten!)











Och vad gör man så när det de facto är lunchtid och man passerar Max? Man nyttjar såklart sitt VIP-kort!
Mätta i magen loggade vi sedan en cache med namnet "Hotell Gripen". Höhö!





Från ett hotell jag hoppas slippa bo på följde vi cacherna tillbaka till Avenyn och upp mot Näckros-dammen. När parkeringstiden gick ut fortsatte vi cachingen per hjul i Strömmensberg och Lunden. Totalt blev det secton denna soliga men ändock i skuggan småkyliga dag. Härligt att promenera dock och se deras av stan som jag aldrig sett förr och säkert aldrig heller besökt om det inte vore för de små cacherna! :o)


Bilcaching har en förmåga att kunna sysselsätta oss hur länge som helst, men till slut fick det vara nog och vi tog en sväng via Bauhaus för öh, lite fågelkäk.

Jahapp, är det semifinal också? Pernilla ok, vilka var det mer? Orsa spelmän, öh charmigt men eh nej! Jessica Anderssons ballad njaeä, hade velat ha en lite fylligare röst för att få den mäktighet som låten har kapacitet för. Sen minns jag faktiskt inte vilka fler det var. Hm.

Imorgon 10.00, combatkvartal på Lindholmen I'll be there! 













 

Jag älskar att kliva upp på morgonen, komma ut genom sovrumsdörren till den lilla "avsatsen" och blicka ut genom fönstren! Framför allt också när man möts av sådant underbart vackert väder! Ett riktigt "sitta-ute-på-renfäll-och-dricka-varm-choklad-med-limpmackor"-väder!
Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid sängen eller nåt då ryggen känns stel och inte riktigt hundra på morgonen. Man ska ju tydligen inte sova på magen, men när jag försöker rulla över dit känns det omedelbart för mjukt, bakåtböjd banan liksom. Oo känner ingenting, men så skulle han kunna sova som en prins på ett gäng kullerstenar också.
Hur lång tid ska det ta att vänja sig? Upp till två månader sade hon i butiken, så lång tid som man har på sig att eventuellt byta hårdhet. Snälle Oo gick och kollade kvittot och tydligen har vi bara haft den i tre veckor, så jag får nog ge den en stund till.

Idag blir det skoshopping. Tjo-hoo hade kanske nittio procent av den kvinnliga befolkningen utropat och jag hade kanske stämt upp i kören om det gällt träningsskor. Nu är det finskor till bröllopsfest á la passa-till-tärn-klänning som gäller.
Vi generalrepeterade kläderna inför nästa helg, och då det nya paret svarta finskor jag köpte inför bröllopsfesten i höstas inte passade alls till denna tärnstil, grävde jag fram mina gamla svarta. Med betoning på gamla! Har ett luddigt minne av att de inhandlades kort efter jag flyttat till Umeå, dvs omkring anno 1996! Det frasade, liksom krasade olycksbådande i skorna och dess mockaliknande mjuka yttre hamnade på golvet bara jag petade på dom! Notera de avflagnade hälarna på bilden (dammtussen intill är en synvilla), men samtidigt de välbevarade klackarna. Inte många gånger dessa skor använts inte! Okej, klänningen är lång så relikerna nästan döljs, men faktum kvarstår att de av tiden också verkar ha krympt (tänk hur mumier torkar ihop), jag inte vill riskera att de sönderfaller på vägen in i kyrkan samt att de de facto ser för bedrövliga ut. Efter fjorton år kanske det är ok att uppgradera de svarta finskorna, så jag då har ett par tuffare och ett par finare. Sedan kan de ligga och mumifieras tillsammans när bröllopsfesterna är över.
En liten tröst är att Oo också behöver nya finskor. Efter lite funderande konstaterade han att de köptes i Sverige vilket innebär att de inte är mer än tio år i varje fall. Superfräscha juh, men vill han köpa finskor så är inte jag den som säger emot. Tråkigt att shoppa till sig själv, skitkul att shoppa till honom!
Vi ska försöka få det hyggligt snabbt gjort, så vi kan ägna resten av denna fina vinterdag åt lite geocaching!

Jahapp, jag antar att det inte låter till hennes fördel att hävda en sådan anledning som  "För pengarnas skull"? Undrar hur många föräldrar som använder sig av den utomordentligt värdelösa ursäkten: Barnen. Okej, jag råkar anse att många skilsmässor idag sker alldeles för lättvindligt, ofta av den enkla anledningen att kommunikationen falierar och gemene man (och kvinna) idag tydligen anser att lycka ska vara hundraprocentig 365 dagar om året. S-å   ä-r   d-e-t   i-n-t-e.
Kanske jag inte är tillräckligt objektiv här. Kanske jag påverkats av det faktum att jag matats av mammas "hur tror du det skulle gå för er om vi skiljde oss?" Att säga till sina barn att de fortsätter att leva ihop för deras skull är enligt mig outsägligt korkat. Vad är vitsen med att ge barnen en känsla av skuld och bekräftelse på att föräldrarnas lycka eller olycka hänger på deras sköra axlar? Både syster och jag frågade, bad, önskade att de skulle skilja sig för hur kunde det bli värre än det faktiskt var? Pappa gav aldrig något riktigt svar på det, bunden som han var till henne på något samvetsmässigt oförståeligt sätt, medan mamma körde sitt race att det var för vår skull de förblev gifta, som hon stod ut med hans otrohet, misshandel och hyckleri. Att hon såg ned på de som hade skiljt sig (så gör inte fina familjer!) och den mer korrekta frågan "hur tror du det skulle gå för mig om vi skiljde oss?" hade inte ett dugg med saken att göra. Dock erkände hon faktiskt till slut att hon faktisk var ekonomiskt beroende av honom, något som han hade sett till, medan vi snarare uppfattade det som att hon vägrade släppa honom i någon form av hämnd för sitt eget oberoende som liksom skulle vara orsakat av honom. Jag har de grumliga tankegångarna klara med kan inte riktigt formulera dom ned i tangentbordet just nu. Men hur skulle det ha gått om de faktiskt skiljt sig då där för många, många år sedan?
Tja, jag tror mamma kanske levt lite mindre "fint" men betydligt längre och mera välmående med en kanske någotsånär fungerande relation till sina döttrar. Pappa hade nog levt lite mera "fint" och liksom sin frånskilda fru längre och mera välmående med en relativt bra relation till sina döttrar. Nu dog de båda två sextio plus med skrumplever och obefintlig relation till sina döttrar. Kanske det hade blivit som ovan om de skiljt sig, kanske hade de kunnat leva lyckliga många år till tillsammans och ha en bra relation till sina döttrar om de kunnat kommunicera, sökt hjälp tillsammans. Kanske, kanske. Kanske en del barn mår bättre av föräldrar som fortsätter att leva ihop för deras skull. Det kanske är föräldrar som inte drar in barnen i sina bråk, super så ingen märker det, inte matar barnen med hur olyckliga de är och svartmålar varandra, inte håller dom vakna hela nätterna med skrik, gråt och sluddrande berättelser om "sanningen". Det kanske är barn som klarar av att utestänga verkligheten och leva kvar i sin bubbla där allting är tryggt och bra (för hur skulle det annars vara om de inte levde ihop?). Kanske hit och kanske dit, lika meningsfullt att fundera på som varför det blev som det blev. Det jag egentligen bara ville få fram var att föräldrar nog mycket väl kan leva ihop för barnens skull, bara de är sjutusan till skådespelare och ger sjutton i att säga det till dom!
Nu ska jag ta helg. Gruff.

Kan jag få sätta betyg på min tandläkare, läkare, hårfrisörska och tillse att hans/hennes lön avgörs av detta? Det vore ju rätt fräckt. Är jag inte nöjd så ska det svida i plånboken. Samtidigt är det ofrånkomligt att min bedömning blir ytterst subjektiv och enbart grundad på min personliga erfarenhet. Vad vet jag om besparingarna, de lagstadgade regler, rutiner eller metoder som min praktiserande tandläkare måste ta hänsyn till? Lång väntetid bara för att få röntga handleden, eller för att vänta på om en tumör är elakartad eller inte, klart man är benägen att ge läkaren ett bottenbetyg? Kortas min väntetid om läkaren får lägre i lön på grund av de låga betyg patienterna ger? Om inte annat kan jag ju få känna en primitiv och barnslig känsla av hämnd! Ska min lön och kvalité som ordningsvakt bestämmas av betyg som avhysta gäster sätter?
En del av mig är positiv till betygsättning av lärarna, och vilka vet bättre att bedöma än just eleverna? Frågan är dock om alla är mogna för det, att objektivt kunna göra en bedömning av lärarens pedagogik. Från min egen lärartid minns jag att många elever hade nog svårt att objektivt bedöma sin egen inlärningsförmåga, hur är det då med andras? Klart som fanken man som ungdom frestas att såga en lärare som får ett betyg de själva inte anser rättvist, hur många gånger man än redogjort kursmålen och eleven sagt sig hålla med och förstå. Det hade varit intressant att se vilket betyg man hade fått egentligen med de krav jag ställde på eleverna. Många klagomål fick man för läxorna jag flitigt delade ut, och momenten betades av i rasande fart. Ändå hann man inte alla mål som kursplanen slagit fast att elever i årskurs nio ska uppnå! Det var temadagar, friluftsdagar, studiedagar, turneringar, anti-mobbingdagar, anti-drogdagar, mot-nazismdagar, föreläsningar, jämställdhetsdagar och besök hos ungdomsmottagningen. De två-tre lektionstillfällen man hade i veckan rann snabbt iväg och kursmålen fick prioriteras efter vad de kunde ha mest nytta av till gymnasiet. Sex- och samlevnaden fick ofta stryka på foten, och så ser man stora rubriker i media om den undermåliga sexundervisningen i skolan. Skulle man prioritera ned fysiken skulle rubrikerna skrika ut att de tekniska utbildningarna står tomma eller har alldeles för låg nivå.

Gymnasielärarna klagar på att eleverna inte kan tillräckligt i matte när vi lämnar över dom, vi klagade för att vi fick börja repetera de fyra räknesätten när vi tog över dom från årskurs sex. Eleverna klagar för att jag ger matteläxa varje vecka och propsar på skriftliga prov för så stort betygsunderlag som möjligt. En del vill avskaffa skriftliga prov helt och anser att mitt betyg enbart ska kunna baseras på det jag ser och hör av den enskilda eleven bland de 28 andra. Varför prioriterar vi inte ned matten istället? Gudarna ska veta att rubrikerna skriker efter dålig mobbinghantering i skolorna. För att inte tala om droginformation, eller också nämnda sex- och samlevnad? Nej, jämställdheten måste ju också in, och glöm inte moral och etik, och hur arbetar du för att få in jämställdheten i undervisningen? Det skulle skrivas arbetsplaner, mål, riktlinjer och metoder för hur man skulle implementera allt detta tjusiga och välbehövliga i skolelevernas hormonstinna hjärnor som dessutom är fyllda av kompisar, avsaknaden av kompisar, relationsproblem, jobbiga syskon, vilja ha sex eller inte, föräldrar som bråkar, styvmorsan som är en oförstående bitch, kommande festen nästa lördag, det anonyma sms:et man fick igår, bröst som inte växer, utanförskap, ensamhet, abort, vem man ska gå med till lunchen, blicken man fick av honom, oro för muntligt förhör inför klassen, vem som skrev vad på msn osvosv.
Våra mål som eleven "Skall ha uppnått efter nionde skolåret" samt för betyget Väl godkänt och Mycket väl godkänt står svart på vitt i läroplanen. Där står ingenting om hänsynstagande till hemförhållanden, stor frånvaro pga sjukdom eller psykisk ohälsa, om eleven är mobbare eller väldens bästa kompis. I Strävansmålen och utanför betygsmålen kommer allt det luddiga, alla de där gebiten som är ack så viktiga men ingenting värda den dagen de ska ansöka till gymnasiet. Alla de där studiedagarna, jämställdhetsplanerna, anti-mobbingkampanjerna, samarbetsövningarna och föreläsningarna som behövde och fick (men ändock inte tillräckligt)  med tid av de "vanliga" ämnena. De "vanliga" där de ska lära sig algebra, ordklasser, hälsa, Sydamerikas geografi och historia, optik, organisk kemi, anatomi och tyska språket. Det är en del av det de ska hinna, en del som de enligt kursplanen SKA hinna och lära sig.

Länken ovan visar biologin, bara för att det var ett av de ämnen som jag själv brann för och undervisade i. Om jag är nöjd med det jag hann ge eleverna? Om jag tror det var kvalitativ eller kvantitativ undervisning de fick? Vad anser mina elever? Vad är viktigast, lite av allt eller mycket av lite? Mitt uppdrag är kvalitativ undervisning, men kravet är dessutom kvantitativt. Vilket betyg ger eleven? Vilka betygskriterier ska vi lärare ha? Vi har fyra och ett halvt års utbildning för att lära oss bla pedagogik, didaktik, ämnena och betygssättning, vilka sätter in eleverna i kriterierna och betygssättning av oss? Vi själva?

Jag är en sådan som gärna vill veta vad andra tycker om mig, vare sig det är privat, som ordningsvakt, instruktör, sittande i helpdesk eller lärare. I mina yrkerroller handlar det helt enkelt om mina egna höga ambitioner och många gånger omöjliga strävan att göra alla nöjda utan att tumma på de regler och riktlinjer mitt arbete kräver. För att kunna förbättra, utvecklas och reflektera anser jag att feedback utifrån är nödvändig och framför allt av de som faktiskt tillhör de jag utövar mitt yrke på: Elever, inköpare, deltagare och gäster! Men om det nu ska in i skolans värld, gör det i form av personliga omdömen utan möjlighet att vara anonym som läraren tilldelas efter eleven lämnat grundskolan, så risken för eventuella oprofessionella repressalier elimineras. Många elever har en ganska god förmåga till objektiva omdömen, men jag skulle vilja påstå att minst lika många inte har det, framför allt inte under nationella prov, studiestress och ovisshet kring gymnasieantagning.

Trött men nöjd med goa endorfiner belönar jag mig själv med mumsiga chips och dip! Jag är en sann livsnjutare! ;o)
Oo ligger i soffan framför "Sveriges värsta bilförare", lite småkul men bara slutet kvar nu när man kommit hem.
Lite färre deltagare idag men kul ändå med bra respons! Jag fipplade för mycket med skivorna när jag skulle hitta rätt gamla låtar - inte bra. Körde "Zombie" och "Johnny B good" samt samma stretch som förra veckan, "What have you done". Den är så himla bra och hoppas deltagarna tycker det också!

Har en känsla av att jag är i minoritet när jag finner den ofantliga mängden skor i entrén för gullig? Under den här säsongen är det ju dock ett elände, och under regn- och tödagarna vi hade var det rena sjön innanför dörren. Då tycker man synd om de som städar! Senare tycker man synd om sig själv när man kommer på sig med att vandra ut med de blå tossorna på skorna.

Jepps, det börjar bli en välkänd bild detta: Sushi i instruktörsrummet. Provade dock ett nytt ställe utanför Frölunda torg och hans laxbitar var rejält ihop"tryckta" så riset inte föll isär när man doppade den i sojasåsen. Bra!
Oo som storhandlat efter jobbet har fyllt på mitt lager med Well-drycker då de är något billigare på Ica Maxi. Han börjar nog bli rätt haj på att hitta där nu! :o)

Shit vad slut jag är i kropppen! Man tar verkligen ut sig när man kör framför deltagare, inte alls på samma sätt som när man själv deltar som sådan! Jag blir så jäkla peppad av deltagarnas engagemang framför mig, musiken som är så himla bra och koreografin som gör att man bara kan ösa skiten ur sig själv!

På söndag blir det den nya koreografin och musiken vilket ska bli spännande! Sedan tar råplugget vid fram till releasen den 25:e. Men nu: Sängen!

... på väg hemifrån imorse så plockade jag upp en kvinna som balanserade längs den obefintliga ishala vägkanten, skjutsade ut henne till Gråbovägen och busshållplatsen och jag hade enligt henne gjort dagens goda gärning. Bara för att fjäska ännu mera på min karma släppte jag sedan dessutom in två bilar i lämmeltåget. Är jag snäll eller är jag snäll?
La-la-la-la-la-laa det är sool ute!

Jag brukar alltid duscha på anläggningen innan jag åker hem just för att det är så skönt att ha det gjort. Igår ville jag dock basta, så Oo knäppte igång den och lade sig själv i badet. Så där fann jag honom när jag kom hem. Med laptopen. Jag har väl redan berättat att han ibland har den också inför långsittningar på muggen? Okej att jag kanske är datorberoende, men det finns gränser!

Jag utrustade mig med en äkta kioskroman och svettades i bastun innan middagen avnjöts.



(Förrätt innan bastun, och varmrätt efteråt! Mmm!)

Juice av blodapelsin  är smaskens! Dock glömmer jag aldrig en hotellvistelse (var det Skellefteå? Köpenhamn?) där jag bland juicetillbringarna plötsligt upptäckte en med rött innehåll! Yes! Det är ju allt som oftast apelsin- och äppeljuice som serveras på hotellen. Direkt vid serveringsborden hällde jag upp ett stort glas och tog en djup klunk. Tomatjuice!!! Det var traumatiskt kan jag säga och fy vad Oo skrattade!

Vi blev fem deltagare till passet, och nyårshysterin har lagt sig på Kållered. Betydligt fler än igår blir det dock. Jag brukar småprata lite i omklädningsrummet efteråt, och efter förra veckan fick jag den feedback jag resonerat kring om att ta gamla låtar. Stretchlåten gillade de, men tempolåtarna ville de gärna ha kvar eftersom de nu kommit in i dom ordentligt och kan ta i utan att behöva fokusera så mycket på koreografin. Sedan finns det ju ändå alltid någon som är less på någon låt och gärna ser den utbytt, så det är lite svårt att få alla nöjda :o) Funderar ändå på att byta ut nummer fyra ikväll, alternativt också nummer fem. Stretchen jag körde förra veckan får också ligga kvar då den är så GRYM! http://www.youtube.com/watch?v=gEgXDhiayz4

Stackars Oo får snällt hålla sig ifrån innebandyn några veckor då han efter morgonens ortopedbesök fått fastslaget att han har hälsporre.
Han linkar rätt bra emellanåt och är allmänt kinkig för att han inte kan gå och springa som han är van att göra. Nu blir det andra tränings-former, men framför allt riktiga skor och inlägg som gäller för honom. Förutom hälsporren nu har han ju så snedbelastade fotleder att till och med jag tycker det ser otäckt ut. De specialinlägg han fick gjorda till sig är ju så nedtrampade nu så nya behövs absolut!

(vardguiden.se)

Jag lär också skippa innebandyn dessa lördagar då jag faktiskt börjar känna mig lite sliten. Inför måndagarnas combatpass har det känts som jag inte riktigt hunnit återhämta mig i kroppen. Shit vilken klenis man blivit! Att det skulle kunna bero på mitt eminenta födointag låter jag vara osagt... Men denna lördag måste vi ändå se till att vi har kläder och annat fixat inför näskommande helgs bröllop i Luleå! Nu på söndag har jag dessutom kvartal, så jag får ett träningspass ändå som heter duga. Det är rätt svårt att hålla igen på kvartalerna om man säger så! :o)

Nyttokäk vid Kärra där vi sammanstrålade efter jobbet. Sedan bar det av norrut till Trollhättan för ett riktigt kortbesök!
Oo fick pulsa ut i snön för en snabb cache på vägen, nummer 262 i ordningen!
Nu är en av de kommande tre bröllopspresenterna fixade i varje fall. Helena gifter sig på lördag så vi var ju ute i grymt god tid!
På vägen hem åkte vi förbi Oos mormor i Stenungsund. Jag känner ett litet stänk av saknad varje gång jag kommer tillbaka till den lillestan. Den är fin!
Det blev naturligtvis fika, och eftersom Oo inte äter semlor(!) fick jag ju offra mig och käka upp hans också! Plus två syltkakor. Burp.
Sen kurade jag ihop mig i hennes säng och somnade medan mormor och barnbarn grejade med mormoderns digitalbox. "Donk" sade det och så sov jag tills det var dags att åka hemåt! Jag är så trevlig.
Väl hemma stack ett platt paket upp ur brevlådan. Hm, vad kunde det vara tro??

Nästan lite besviken blev jag. Redan? Det har ju varit så kul att blåsa, öh, jag menar snällt brumma förbi alla fartkameror dessa dagar. Ehm.

Inte riktigt till vanligheterna man har med sig när man går ut genom dörren en helt vanlig dag. Att sno skyltar verkar dock betydligt enklare än att sätta dit dom! Ägnade några frustrerade minuter bakom rumpan på Gulingen innan jag fick skynda iväg till jobbet. Nu har jag fyra plåtar inne i bilen, så skulle jag bli stoppad kan jag dränka farbror polis i SUO-skyltar!
160 spänn kostade förresten nya plåtar och inte 60 som jag med mina öronvaxfyllda öron först uppfattade.

I den första branta nedförsbacken hemifrån oss fick jag möte. Där det var som brantast, strax efter den skarpa kurvan och det nu pga snövallarna är omöjligt att mötas. Tack vare tö och regn (som somliga hävdar att de föredrar framför snö!!!)  följt av minusgrader är det lite halt på sina ställen nu. Den jag möter anser tydligen att jag ska backa där vi står i 60-gradig lutning, för han rör sig inte ur fläcken med kofångaren en meter från min. Okeej, jag lägger i backen och gasar försiktigt, rullar någon centimeter, och han följer efter tätt inpå! Tror ni det går bra att backa i den lutningen och det underlaget? Klart som korvspad när man inte har fyrhjulsdriven superbil som han tydligen har, att det släpper och jag istället börjar glida mot honom! Får som tur var fäste när jag bromsar, men rullar han undan när jag glider i mina slirande försök? Sällan!
Proceduren upprepas några gånger tills han tydligen fattar att jag inte kommer att komma någon annanstans än ned i hans kofångare, så han rullar hela vägen ned igen och in på en sidoväg så jag kan komma förbi. Han ser jätteglad ut där jag tacksamt och försynt leende vinkar mig förbi. Not. Det roliga i kråksången är ju att det inte är första gången jag möter honom i den backen med resultatet att han till slut måste rulla ned. Jag tror han jobbar hemma eller nåt och har lämnat ungarna på dagis lagom tills jag åker iväg. Nåja, det är en charm med att bo ute i skogen med smala vägar! :o)

Två systrar har startat nån trend genom sina bilder på sovande nyfödda. Tydligen kan man arrangera dom på olika sätt och dokumentera vilket tydligen blivit omåttligt populärt.  De visades i tidningarna för ett tag sedan och florerar visst på youtube. Än en gång visar en tidning dessa bilder och jag reagerar ännu en gång. Är det nämligen bara jag som tycker de är lite otäcka? Jag antar att de på ett plan ska vara gulliga eller "jätteTÖTA", men jag får ofrånkomligen en liten otäck smak i munnen. Kanske det är exponeringen, kanske för att de lika väl hade kunnat vara döda? Det var nämligen det första som dök upp i min skalle när jag såg dom!


(Zzzz?)


Eftersom jag inte har erfarenhet av bebisar har jag ingen aning om att de tydligen går att arrangera på det sättet utan att vakna, så min första tanke var att de var sövda eller till och med döda! Det är ju ändå ingen ovanlighet hur långt en del människor kan gå för uppmärksamhet och pengar.
I vilket fall kanske de är hur levande och djupsovande som helst, men jag tycker ändå de är lite otäcka. Kanske det är en mammagrej eller en icke förvriden hjärna som min som krävs för att se gulligheten?

När Gulingen kunde få en måltid för dryga sexhundra, tyckte jag att jag kunde få en rulle choklad för vad-den-nu-kostade.
De tre bokade deltagarna blev en, Anneli min goa trogna tränings-narkoman! Ensam som hon fick avnjuta mig körde vi stenhårt till flera gamla låtar! :o)

Lax med pasta och ädelost och cashewnötter väntade när jag kom hem och nu är det CSI-premiär i soffan. Jag e lite trött i ögat.

 Har stackarn verkligen inte råd med en kastrull??

Reflekterade över min fina middagsbild. Enligt tallriksmodellen ska det visst vara en tredjedel proteiner, en tredjedel kolhydrater och en tredjedel frukt och grönt. Såg en annan modell där hälften skulle vara frukt och grönt och resterande två fjärdedelar till proteiner och kolhydrater.
Okej. Vilken modell tillämpar en femtedel kolhydrater, en sjättedel proteiner (det är en liiten bit fläskfilé under berget av smördeg), en tiondel frukt och grönt bestående av näringsvattenrika grönsaker (notera hur uppklämda mot kanten de är) och resterande nästan 50 procent bearnaisesås? Vilken del av tårtbiten hör den till? Och smördegen, räknas den till kolhydraterna? Finfin tallriksmodell!

Jag mailade Mió Evanne för att fråga om det var ok att använda hans bild i mitt tidigare inlägg. Jag valde en vanlig och gjorde ett utkast som jag skickade för godkännande. Fick ett positivt svar och en annan bild att använda! Hahaha, okej, här försöker man skriva ett neutralt inlägg med en seriös bild för att säkertsälla chanser för användning och så skickar denna sköna människa denna istället!
Okej, hans hemsidor, denna bild och det faktum att han visst skulle ha 1600 och inte 1500  för att kamma mitt hår uppfyller vissa föreställningar om excentrisk frisör, och jag kan bara än en gång ta för givet att jag kommer att bli skitsnygg på Annas stora dag! Eller så blir det som jag uppfattar delar av dagens kläd- och skomode: Otroligt hippt men obegripligt för en stofil som mig.

Jag ska dock vara en mönsterkund och köra i mousse kvällen innan samt tvätta och göra inpackning med Sebastians produkter strax innan besöket. För visst var det så det var? Hm.
Sebastian är visst ett märke och och inte en säljare som jag trodde när Oo meddelade att han skulle kolla. Men hallå, vad annat kan man tro av hans mail??

Håhåjaja.

(Jag-har-en-man-att-laga-middag-tillsammans-med-middag!)


Jepps, lagom till bullarna var färdiga dök småsega pojkar upp! Vår gamle granne från Kondi som Oo åkte med igår ville ta det lite lugnt innan han körde hemåt, så han fick följa med på lite introduktionscaching!

En mysterycache i Gråbo går ut på att besöka en gård och bevisa detta genom att fotodokumentera sig med någon av deras grisar! :o) Både jag och Oo tyckte det var ett toppenställe, då de har öppet alla dagar och är fritt för vem som helst att besöka! De hade förutom de stora suggorna, kor, får, myskankor, hönor och kaniner. Plus två katter!

I ett bås stod Elin och idiss-lade! :o)
Tydligen finns det raser där även korna har horn.

Därefter åkte vi in till Gråbo för en ny cache i ett område vi varit i förut. Cacheägaren som bodde strategiskt intill kom ut och hälsade lite innan vi åkte vidare till en annan av hans cacher.

Hm, en modellflygplats! En cache här? Jeans och lågskor var kanske inte den bästa klädseln, men snön kunde ju möjligtvis bära? Jodå, några steg så man invaggades i falsk trygghet, sedan sjönk man till skrevet! Henrik som stannade på den betryggande asfalten medan vi pulsade, kavade och kämpade oss framåt, tyckte detta med caching var synnerligen underhållande!
Och nej, vi gav upp letandet när vi insåg att cachen befann sig någonstans under snön!



I morse fick vi dock celebert besök! Längs tjärnen ser vi mellan träden något som rör sig. En älgfamilj! Två vuxan och en kalv spatserar förbi i goda ro! Jag säger bara: Wow!!!Tyvärr svårt att få till en bra bild när jag var lite sent ute med kameran, men den siste (pappa älg?) fick jag med! :o)