Går ut genom ytterdörren med min träningsväska och upptäcker att jag knappt klarar av att tarnsportera mig till bilen! De smärre besvär jag känt i ryggen de senaste dagarna har eskalerat så jag plötsligt förvandlats till stelopererad makaronhållning där minsta rörelse skär där bak, ungefär under skulderbladen. Panik! Jag ska ju köra ett grymt kul pass ikväll som jag inte vill missa! Men där jag sitter i bilen och det hugger av smärta när jag djupandas och knappt kan sträcka mig fram för att justera volymen på stereon inser jag att något måste göras. Naprapat, NU! Som tur var har Dave på Citykliniken tid för mig under förmiddagen och jag bara måste dit, jag kan ju knappt stå rakt!
Vad f-n är det som händer? Jag har aldrig haft problem med ryggen, eller något kroppsligt över huvudtaget, aldrig, men sedan jag bytte jobb är det svanskota, svank och så nu bröstrygg eller vad det nu heter! Gaaaah! Jag blir galen! Jag hatar att inte fungera normalt, att inte kunna lita på min kropp som jag alltid kunnat göra, att känna mig svag och klen!! "#%&!&%"#**!"¤!!!!!
Jag noterade att det kanske var lite mer än bara smärre tillfällig ryggvärk när jag kom på mig själv med makaronhållning under kurserna i början på veckan, men det var ju ingen större fara, något som skulle gå över! Jo tjena! Eller klart att det gör tids nog. Men nu måste det gå över på stört, innan kvällen för jag ska köra combatrelease!!! SKA! Dave lovade att fixa till mig vilket jag litar på. Det är ju bara nån kota som ligger lite snett eller nåt, bara att trycka tillbaka.
Ända sedan mina ryggproblem började har jag återkallat ett minne från högstadiet. Vi alla är samlade i matsalen för en liten föreläsning av troligtvis naprapat eller sjukgymnast. Han säger att majoriteten av oss kommer att få någon form av problem med ryggen förr eller senare, och förevisar vikten av att sitta och lyfta på rätt sätt. Jag minns hur jag tänkte att jag minsann aldrig skulle bli en av dom, ung och odödlig tonåring som jag var. Äsch, äsch, äsch!!