Känner mig sämre allt eftersom dagen går. Ont i halsen, fortfarande den där tryckande kittlande känslan som ger meningslösa små hostanden och allmänt seg i kropp och knopp (lite träningsvärk också).
Har-inte-tid med någon förkylning! Inser att det är mycket nu framgent vardag som helg, trots att det var så få IFK-matcher jag faktiskt bokade in mig på, så blir det nu en period med fulltecknade dagar. Release, konvent, efter-jobbetmöte, födelsedagskalas, Stockholmsbesök, födelsedagsmiddag, Möllan och som sagt IFK utöver combatpassen. Bläddrar jag framåt i almanackan så ser det ut att bara vara en månad, men å andra sidan har jag ju en förmåga att fylla i dagarna ändå! Snacka om självförvållat, där det mesta ändå är rätt trevliga saker men orken inte räcker till.
Så med utgångspunkt av att jag förut haft mycket mera att göra både vardag som helg, men dessutom också varit ute och klubbat, så får jag väl anta att det är sant. Jag är ingen ungdom längre. Damn.
Får väl trösta mig med att förnuftet blivit större (ack förnekelse!), så de idoga meddelandena på Sportlifes intranät om teamkompisar på dagar då jag faktiskt inte har klass själv ignoreras. Jag inser faktiskt att combat måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag hade varit nemas problemas för några år sedan, och säkert genomförbart idag om jag fick en vecka av ingenting efteråt. Dessutom är det trevligt att vara hemma av fler anledningar än att enbart sova. Jaja gnäll och gnöl, självömkan florerar till den svidande halsen och ömkliga hostningarna. Tack och lov att man fick riktigt spännande nyheter imorse, annars hade nuläget varit ännu ynkligare. :o)