Jag fick ringa och ställa in combaten igår. Jäkla skit. Jag hade ju tänkt köra halsont och kråkkrax till trots, men illamåendet och magknipen ville inte ge sig! Satt dubbelvikt och förberedde morgonens kurs innan jag åkte hem med världens svartaste samvete. "Tack och lov" att det var så få deltagare och jag hoppas hon i receptionen fick tag i alla så de inte åkte dit förgäves! Fy vad jag skämdes!
Men väl hemma var det bara att krypa ned under täcket och rulla ihop sig á la Maja. Oo kommer hem och placerar två Kinderägg intill mig! Min älskade Oo!
Eftersom jag behöver äta får det bli köttsoppa på burk. Gottigt att doppa ostmackor i! Illamåendet är inte så illa men magknipen blir värre igen efteråt. Det är som om fem liter luft tryckts in i mag/tarmsystemt och lever rövare därinne. Sover och slumrar resten av kvällen medan Oo ser på Frölundamatchen intill mig. Nu är lunchen (sallad) nyss intagen och jag har magknip igen. Hade det varit något jag inte tål så skulle jag ju inte ha börjat må dåligt innan lunchen igår?
Jag får bara anta att det är något tillfälligt, för imorgon ska jag köra pass samt release på torsdag!
Usch, jag hatar verkligen att sjukanmäla mig! Jag är en sådan som anser att jag kan snora lika väl på jobbet som hemma, fast det kanske inte är så hänsynsfullt och snällt mot medarbetarna. Vid vissa arbeten innebär frånvaro extra arbete antingen före eller efteråt plus det dåliga samvetet för medarbetarna som fick rycka in i ens ställe, så snacka om att dra sig för att vara hemma! Det är en aspekt jag måste träna på att faktiskt inse att världen inte går under bara för att jag uteblir, men det känns så! Deltagare eller elever som har förväntningar och krav som jag då inte uppfyller är jobbigt för samvetet, trots att jag kan se dess relevans som föga omvälvande. Är man pliktskyldig utöver det vanliga tillsammans med utpräglat samvete får man ta sig i kragen och jobba på perspektiven.
Jag minns bara vid min väggkänning på lärarjobbet när jag uppmanades att inte kolla jobbmailen hemifrån när jag var sjukskriven. Paniken och tårefloderna av att inte få kolla mailen, det gick ju inte!? Klart det gick och jorden gick inte under för det. Det tog bara ett tag för mitt samvete att förstå och acceptera det.