Jahapp, jag antar att det inte låter till hennes fördel att hävda en sådan anledning som  "För pengarnas skull"? Undrar hur många föräldrar som använder sig av den utomordentligt värdelösa ursäkten: Barnen. Okej, jag råkar anse att många skilsmässor idag sker alldeles för lättvindligt, ofta av den enkla anledningen att kommunikationen falierar och gemene man (och kvinna) idag tydligen anser att lycka ska vara hundraprocentig 365 dagar om året. S-å   ä-r   d-e-t   i-n-t-e.
Kanske jag inte är tillräckligt objektiv här. Kanske jag påverkats av det faktum att jag matats av mammas "hur tror du det skulle gå för er om vi skiljde oss?" Att säga till sina barn att de fortsätter att leva ihop för deras skull är enligt mig outsägligt korkat. Vad är vitsen med att ge barnen en känsla av skuld och bekräftelse på att föräldrarnas lycka eller olycka hänger på deras sköra axlar? Både syster och jag frågade, bad, önskade att de skulle skilja sig för hur kunde det bli värre än det faktiskt var? Pappa gav aldrig något riktigt svar på det, bunden som han var till henne på något samvetsmässigt oförståeligt sätt, medan mamma körde sitt race att det var för vår skull de förblev gifta, som hon stod ut med hans otrohet, misshandel och hyckleri. Att hon såg ned på de som hade skiljt sig (så gör inte fina familjer!) och den mer korrekta frågan "hur tror du det skulle gå för mig om vi skiljde oss?" hade inte ett dugg med saken att göra. Dock erkände hon faktiskt till slut att hon faktisk var ekonomiskt beroende av honom, något som han hade sett till, medan vi snarare uppfattade det som att hon vägrade släppa honom i någon form av hämnd för sitt eget oberoende som liksom skulle vara orsakat av honom. Jag har de grumliga tankegångarna klara med kan inte riktigt formulera dom ned i tangentbordet just nu. Men hur skulle det ha gått om de faktiskt skiljt sig då där för många, många år sedan?
Tja, jag tror mamma kanske levt lite mindre "fint" men betydligt längre och mera välmående med en kanske någotsånär fungerande relation till sina döttrar. Pappa hade nog levt lite mera "fint" och liksom sin frånskilda fru längre och mera välmående med en relativt bra relation till sina döttrar. Nu dog de båda två sextio plus med skrumplever och obefintlig relation till sina döttrar. Kanske det hade blivit som ovan om de skiljt sig, kanske hade de kunnat leva lyckliga många år till tillsammans och ha en bra relation till sina döttrar om de kunnat kommunicera, sökt hjälp tillsammans. Kanske, kanske. Kanske en del barn mår bättre av föräldrar som fortsätter att leva ihop för deras skull. Det kanske är föräldrar som inte drar in barnen i sina bråk, super så ingen märker det, inte matar barnen med hur olyckliga de är och svartmålar varandra, inte håller dom vakna hela nätterna med skrik, gråt och sluddrande berättelser om "sanningen". Det kanske är barn som klarar av att utestänga verkligheten och leva kvar i sin bubbla där allting är tryggt och bra (för hur skulle det annars vara om de inte levde ihop?). Kanske hit och kanske dit, lika meningsfullt att fundera på som varför det blev som det blev. Det jag egentligen bara ville få fram var att föräldrar nog mycket väl kan leva ihop för barnens skull, bara de är sjutusan till skådespelare och ger sjutton i att säga det till dom!
Nu ska jag ta helg. Gruff.