En snapshot från sovrumsdörren. Det är frost ute och solen skiner. Oo är på innebandy, men jag kunde inte somna om, utan har nu torkat tre Fiaspyor (varav den på mattan bakom mig) och kört igång en tvättmaskin. Tänkte jag skulle passa på att sova lite längre med tanke på kvällens FAD, men icke. Maja sitter på fönsterbrädan och myser i solen, och Fia ligger intill mig och slickar i sig mera päls hon kan spy upp inatt.

Det blev lunch på Lipp igår med Oo innan mitt andra naprapatbesök. På Lipp var det trångt, bullrigt och ännu mera trångt. Ett ställe på Avenyn måste väl trycka in maximalt antal gäster för att ha råd med hyran. Oos pasta med lax var god, medan min ryggbiff var seg, men äppeljuicen kändes fräsch och den lilla efterrätten man bjöds på sedan, någon form av vaniljpudding, var smaskens. Ibland är det bra att ha en man som inte gillar andra efterrätter än äppelpaj!
Efteråt hamnade vi på Naturkompaniet för att dregla lite på nya Garmin Oregon gps:en innan Oo var tvungen att återgå till jobbet. Den senaste modellen hade dock inte kommit till dom ännu, så jag slog ihjäl lite tid genom att flukta på alla andra trevliga uteaktivitetskläder och grejer de hade där. Erinrade mig den kommande IFK-matchen på söndag, och köpte nya tunna vindtäta fingervantar och en svart diskret mössa. Här ska inte frysas i flera timmar!
Hamnade av någon anledning på Din sko, och åkte förstås dit på ett par vinterfodrade stövlar som funkar till min nya favoritklädsel i form av leggings och stoor tröja. Under femhundralappen, vilket jag tycker var rätt ok, men sedan förskansade jag mig på Cityklinikens väntrum med Åsa Larssons bok, för att inte falla för fler frestelser!

Denna gång blev det "ultraljud" i svanken, värmebehandling som går djupare, följt av skoningslös massakrering (jag lovar att han måste använda knogarna!). Sedan kylsprej innan sådan där muskelsalva som värmde så rejält. Chockterapi var visst grejen med värme, kyla, värme. Direkt efteråt kändes det rätt bra, men nu är jag öm som sjutton där bak! Kanske det är en form av träningsvärk efter hans tryckande och tänjande, men det känns som jag borde ha ett enda stort blåmärke, där Oo konstaterar att det kanske kan anas ett litet ett. Jag svär att jag säkert är alldeles blå inunder!

Väl hemma gjorde vi ett nödvändigt röj på alla ytor och lät dammsugaren svälja gigantiska dammtussar. Jag fattar inte hur de kan bli så stora så snabbt!? Kändes gott att få röja inför helgen, både för min sinnesfrids skull, och för att kanske underlätta lite för kattallergikern Andreas. Vi mötte upp dom nere vid thaistället för att inhandla vår middag. Mums! Sedan blev det äppelpaj och lite Trivial Pursuit, där makarna Iglamyhr dominerade. Typ. Det jag gillar med Trivial, är hur påtagligt man kan se hur olika vi människor är. Jag minns när vi i lärarrummet dömde ut varandras ämnen, där jag förundrades och knappt kunde tro på att någon kunde finna ackusativobjekt och predikatsfyllnad intressant och roligt, när det fanns resistans, fotosyntes och areaberäkning! :o)
Så när vi spelar Trivial är ju de gröna frågorna klara favoriter! Bruna? Gula? Årtal, gamla presidenter och konstnärer? Snacka om att gå bet!
Och apropå att förundras, så gör jag det ständigt när jag får se Oo tillsammans med barn. Med den energin och naturliga otvungenheten han har med dom, borde han passa som förskollärare! Dock har jag i och för sig inte sett honom när de små börjar kinka sig. Än så länge har han ju den förmånen att snabbt kunna lämna över när de blir för besvärliga! :o)

Det blir till att pälsa på sig inför kvällens cachjakt! 17.00 får vi koordinaterna, och 17.30 går starten. Sedan har vi sex timmar på oss att hitta så många vi kan! Ska bara fixa combatutvärderingen i Almedal först. Brukar ju få hjärnsläpp när de sitter där och filmar!

Jag vet att en del undrar, men är för finkänsliga att fråga. Kanske för att jag uttryckt min antipati för denna fråga i ett tidigare inlägg. I vilket fall kan jag ge en snapshot från bebisverkstaden, direkt hemifrån soffan så ni slipper undra:

-Jag tror det kan vara typ någonstans ungefär tidpunkt omkring nu. Man måste typ sexa för att det ska bli barn va?
-Mm, tror det brukar hjälpa... ... (seg röst med blicken på "Bonde söker fru")
-Tänkte att jag skulle göra ett försök att hoppa på dig, men blev sketastrött nu juh.
-Vad bra, för jag är också rätt seg.
-Är det nåt bra (på tv:n) efter Bonde....?

Sorry barnbarnstörstande farföräldrar (ni har ju ändå redan Nickes två) och eventuell moster-wannabe. Latmasken är den nya sexdödaren, och vi står hjälplösa inför den. Innebandy, combat, geocaching, vaktjobb och tennis. Sex? Orka!

Trodde jag skulle krevera av hunger igår när jag körde hemåt efter combatpasset. Oo hade i brist på annat, sprättat en sådan där plastkorv med ärtsoppa, och sällan har väl sådan smakat så gott!
Det skulle bara ha varit idag dock. Idag är det torsdag, inofficiell ärtsoppedag, vilket innebär att det igår var onsdag. Vi lever farligt!
Jag har dock aldrig förstått det där med plättar till ärtsoppan. Vad är det för kombination egentligen? Är inte det ungefär som att äta kalops till oxfilén, två olika, icke matchande rätter tillsammans? Wierd.



Så här har gp.se sett ut hela dagen.









Och så här visar aftonbladet.se just nu. Typiskt. Jag ringde och grattade Monica som fyller år idag, och hon berättade att det i den gamla antika nyhetsförmedlarvarianten, dvs pappersformatet, gick att läsa om den kommande helgens FAD! Ettorna och nollornas eminenta men bräckliga existens tydliggörs när den väl havererar. Hallå! Bara Aftonbladet och DN att nyhetskolla nu juh!

Fick ett enkelt men roligt litet uppdrag att sno ihop en liten stegguide till Malaysierna. Behöver kompletterande uppgifter dock för att kunna slutföra, men de kommer kanske när lunchen är över och personen i fråga är tillbaka. Kontaktade ansvariga för ordningsvaktsförordnanden igår för att kolla vad jag behöver göra nu i samband med efternamnsbytet. Mycket enkelt, ingenting.
På söndag är det visst superavgörande match för IFK mot AIK på Gamla Ullevi. Jag har en känsla av att jag kommer att jobba, även om jag ännu inte fått det definitiva sms:et med tiderna. Det brukar komma typ dagen innan. Kan bli ett intressant pass!

Förnöjsamt passerar jag Gunnilse, relativt tidigt ute tack vare att Oo var uppe med tuppen för att åka till Malmö över dagen. Strax innan tunneln som leder ut till Angeredsbron står polisen och stoppar. Det är bara att vända, och nyfikna Linda kan inte låta bli att dra ned rutan och fråga farbror blå om det är en olycka. "-Nej, en som tänker hoppa", blir svaret medan jag rundar honom och styr Gulingen tillbaka samma väg som jag kommit. Jag har hört trafikrapportören meddela att 45:an är avstängd, men bron missade hon visst. Ringer in och kompletterar hennes uppgifter, och bron får vara med nästa gång hon går ut i etern. Det är kö för att ta sig ned på 45:an mot stan, alla måste nu ta den vägen, även de som ska norrut.
Först blir jag irriterad, jag och halva Göteborg blir sena till jobbet, sittande i köer för att en jeppe ska ta livet av sig, men står och velar på kanten.  Tänk om en brådskande ambulanstransport behöver komma fram, och nu måste ta en omväg? Andra räddningsfordon? En pappa med sin fru i födslovåndor i baksätet? Och varför hoppa från en bro? Synnerligen otäckt sätt att ta livet av sig, dock inte lika illa som att dränka sig, enligt min mening.
Sedan kommer tankarna på människan där på kanten. Det är en sak att säga eller hota att av livet av sig. Jag själv gjorde det som tonåring, desperat för att mamma och pappa skulle fatta, att de skulle lägga av, lämna mig ifred. Dramatiska scener där jag ställer mig framför dom och skär mig i handlederna, eller ett annat där de finner mig livlös i sängen. Tårar och självförebråelser vid min kista i kyrkan, medan jag sitter på orgelläktaren och skadeglatt betraktar dom. "-Där fick ni!". Där tog alltid fantasierna slut, för det gick ju inte. Jag förstod ju själv på ett plan att det handlade om uppmärksamhet, en naiv fantasi med desperat önskan att de skulle fatta vad de faktiskt höll på med.
Men det är himmelsvid skillnad att hota, fantisera eller bara fundera över att skada sig själv, och faktiskt göra det. Att bara ta sig ut till bron, stanna till, kliva upp och framför allt, ta steget. Många gånger handlar det om uppmärksamhet, ett rop på hjälp, en desperat eller oövertänkt handling av någon som inte ser någon annan utväg. Jag finner mig själv kluven inför de som faktiskt väljer att avsluta sina liv. En del tycker de agerar fegt och själviskt, en annan känner sorg och undran över vad i deras liv som medfört att en sådan handling känns som  enda utvägen? Jag har ju inte drabbats personligen av någon i min närhet som tagit sitt liv, då mamma misslyckades med sitt försök pga mig, men just nu har jag svårt att se hur man kan klandra. Var går gränsen för en person? Gränsen som får en människa att döda en annan eller sig själv? Att jag den gången med övningskörningsskylten bakpå, blåste fram i 180 knyck norr om Umeå faktiskt övervägde att knäppa loss hennes säkerhetsbälte och köra av vägen? Det är lätt att klandra, framför allt som kvarlämnad efterlevande, då man ofta behöver någon eller något att klandra.

Jag blev inte så sen till jobbet. När proppen vid Tingstads-tunneln passerats, rullade det på utan problem, och jag fick köra över en vackert dimhöljd Älvsborgsbro istället. Strax innan jag körde över, meddelade radion att trafiken släppts på över bron och på 45:an igen. Jag vågar hoppas på att den snabba upplösningen betyder att personen tog sitt förnuft till fånga. Det är svårt att ta livet av sig, men kan vara ännu svårare att välja livet. Jag tror dock att denne är tacksam för det en dag. Det är jag i varje fall.

Angeredsbron igen. Vände kameran norrut denna gång mot Kungälv. Jättefint eller hur.
Hemma var det dock en strålande solig och vacker morgon, men den långa svackan mellan höjderna och älven i dess botten, gör att dimman ofta lägger sig som ett lock.
Gårdagens skräckcombat blev grym! Ylva fixar alltid så himla bra, och hade denna gång pyntat salen med spindelnät, spindlar, lyktor och till och med pumpa! Sedan bjöds det på röd sportdryck och godis efteråt.
Jag fick stressa som en galning från jobbet, och gned tröjan i rabatten på vägen in. Hann få på mig lite smink och sabba frisyren samtidigt som jag fick en snabbgenomgång av uppvärmningen och stretchen som jag aldrig sett eller hört förut. Det gick dock bra ändå, men shit vad slut jag var efter jag kört mina låtar!


 

Har faktiskt träningsvärk i axlarna idag, men tempot lär inte bli lika högt i Sisjön ikväll. Får se om det blir något pass denna vecka också! Sedan Kållered igen på torsdag och Almedal på lördag. Tror jag kommer att vara lite seg i kroppen till FAD på lördagskvällen!

Sådär ja! Lördagskvällen är bokad för 2009 års FAD i Göteborg! Nybörjare som vi är kan jag tänka mig att det blir en intressant kväll. Nytt för i år är tydligen att alla utrustas med chip, liknande de som löparna vid maratonlopp har. En snabb scroll genom de som anmält sig hittills, visar att vi kommer att vara riktiga gröngölingar med våra 100 funna cacher! Men man måste ju börja någonstans eller hur? Hoppas det blir bra väder, eller åtminstone regnfritt! Alla får koordinaterna 17.00, och sedan har vi på oss till midnatt att hitta så många vi kan! Kan riktigt se framför mig hur hundratals cachare springer som galningar till sina bilar för att hinna bli den förste att logga så många cacher som möjligt! Många har visst det som mål, att vara först, medan vi lär vara nöjda bara av att hitta dom i mörkret! Det kan vara nog svårt att hitta en cache i dagsljus, hur blir inte det då i becksvart mörker? Lär som sagt bli väldigt intressant!

Vy mot Göteborg från Angeredsbron, fint va? Ute på Hisingen har dock solen vunnit över dimman! No more rain!
Idag blir det lunch på den indiska restaurangen Zaika igen! Maria vår chef som bytt position ska bjuda på "tack och hej"-lunch, och eftersom varken Helena eller Sundar var med förra gången vi var där, så tog vi det. Mums! Himla snällt av henne!
Det blev ingen innebandy igår! De som faktiskt meddelade att de skulle komma var så få att det blev meningslöst. Både jag och Oo var ganska nöjda faktiskt. Oo kände sig lite sliten från helgen och allt promenerande, och jag med faktiskt, så vi tillbringade hela kvällen i soffan! Gött!
Inför vår skräck-combat ikväll, satte jag kniven i min gamla Krav Maga t-shirt. Efter första tvätten krympte den nåt otroligt, så det kändes ok att trasha den. Saknar Krav Maga-träningen på Tjörn och det sköna gäng vi var där. Det skulle vara kul att återuppta den, men det är helt enkelt för långt att flänga ut dit. Ingen klubb i stan känns lockande heller. Sedan har jag nog tillräckligt på kvällarna ändå!

Hamnade framför den där Coca cola Zero reklamen där killen hemma hos tjejen överraskas av hennes pappa som bankar på dörren. Är det bara jag som tycker den är helt idiotiskt sanslöst dålig? Ett ypperligt exempel på reklam som fyller ett motsatt syfte? Varför skjuts en gasmask på hunden? Sängen bäddas men fönstren slås in? Jag antar att det ska städas och undanröjas alla spår av honom i lägenheten, men hallå? Jösses vad kasst! I klass med Vanish och den där magsyran som skickas till Sibirien! Ibland undrar man hur företagen verkligen tänkte när de fick se reklambyråns förslag. Nickade de gillande, klappade händerna, och glatt pungade ut med hundtratusentals kronor när de fick se de blå radiobilarna studsa omkring innanför en gigantisk binda? Kanske de betalade i förskott...

Caroline behövde ersättare till Sisjön idag, Johan messade att han behövde hjälp med sitt pass imorgon på Lindholmen. Några timmar senare ringer Asma som behöver hjälp på Frölunda, också imorgon. Jag är en sådan som har svårt att säga nej, förutom om jag har en riktig anledning. Om jag är beredd brukar jag kunna hitta på en som låter trolig utan att mitt tonfall är allt för falskt. Men imorgon ska jag köra combat i Kållered med Sussie och Ylva. Två instruktörer extra, två instruktörer kort, och jag har inte ett dugg dåligt samvete. Känner inte riktigt för innebandy ikväll. Knepigt att hitta på en verklig ursäkt bara när ens andra halva också ska med. "-Jag måste tentaplugga." "-Eeh, tyvärr, får besök av faster Ines".
Ibland kommer jag på mig själv hur avslöjande ovillig jag måste låta när mina panikslagna tankar på en bra ursäkt oftast föregås av hysteriskt mumlande. Varför kan jag inte bara säga nej rätt upp och ned utan anledning?
Ibland är jag dock så patetisk att jag faktiskt får dåligt samvete, trots att jag faktiskt haft ett legitimt skäl att säga nej! Jag vet, ungefär som att bli påkörd av en bilist vid grönt ljus och be om ursäkt för att man kom ivägen. Skärpning Linda.

Sushistället där vi brukar äta innan våra torsdagsträningar har en godisskål på disken. Där har jag nallat en hel del, och fattat sådant tycke för dess innehåll att jag till slut blev tvungen att fråga vart godiset kom ifrån. Willys. Passade därför på att hamstra en sådan låda i Skövde. Tror dock att jag hunnit föräta mig i väntan på mina sushimiddagar. Tog med den till jobbet, och känner nu en lätt illamående magkänsla efter ett ändå tämligen begränsat antal förtärda syntetgodisar. De som tidigare såg så färgglada och glittrande frestande ut, är nu bara kladdiga slemmiga kärlväggsblockerare. Urk! Gott att mina kollegor inte gjort denna upptäckt ännu, så jag slipper dåligt samvete för de spenderade pengarna. Ingen större pengaförlust dock. Willys butik. Eldorados geléslem. Låt er väl smaka.

(Ännu) En tjej våldtogs här i Göteborg igår. Den beskrivs som synnerligen brutal, och blotta föreställningen får gelén att vridas runt i magen på mig. Hörde nyheten på vägen till jobbet, och lät fantasierna löpa vad jag skulle göra om jag råkade ut för en sådan sak. Hade jag haft en kniv till hands hade den varit begravd till skaftet. Hade jag haft en sten hade den inte suttit nog hårt i ansiktet. När de (föga troligt) får fast de tre männen (läs svinen) som gjorde det, kan de tvångsmata dom med Eldorados gelégodis. Ett synnerligen hårt straff, där ett smärtsamt avlägsnande av det de har mellan benen bör ses som en förnöjsam distraktion mellan tuggorna.

En helg i geocachingens tecken! Även i höstens, då det regnat konstant, från vi åkte till vi kom hem! Direkt efter innebandyn högg vi in på våra medtagna ägg- och korvmackor och styrde cachmobilen norrut med destination Skövde!




På vägen blev det några cacher, bland annat i Vårgårda, där vi också träffade på en annan cachare som placerat en intill sitt hus! Det visade sig att han är del av Sveriges geocachares styrelse, och en av arrangörerna till ett event som går i Göteborg i helgen, ett mörkerevent! Caching på kvällen/natten! Tidigare år har det varit över 300 deltagare, och detta år hoppas de på närmare 500! Tänk femhundra pers som springer omkring i skogen med fick- pannlampor och gps:er! Av honom fick vi även lite värdefulla tips och råd för att få ned datan från hemsidan till gps:en korrekt, samt tips om en annan av hans cacher och hur man smidigt kunde ta sig dit. Inte vet jag vilken årstid han menade, men den väg vi hamnade på var lite väl vildvuxen! En misstänkt lukt av bränt gräs bekräftade att Gulingen hade halva åkern fast i underredet! Kan tänka mig att resenärerna på motorvägen undrade över Gulingen som arbetade sig fram genom vegetationen längs åkern intill. Men en annan väg fick tas fram till vårt mål, vilket innebar ytterligare en cache på vägen. Hur ta sig till den cache vi avsåg då? Till slut gjorde vi det på det enkla sättet: Varningsblinkers ute i vägkanten på motorvägen! Kan säga att den var snabbt loggad, men bildbevis hann tas, för det var sannerligen en kul plats att placera en cache!  

En annan cache ledde oss ut till Hornborgasjön, där jag aldrig varit förut. Inga dansande tranor denna årstid, men väldigt fint där ute ändå, trots regnet.

De gamla klosterruinerna och Vanhems kyrka fick också ett besök, otroligt läcker kyrka, och en plats känd från Jan Guillos böcker om Arn.






Framme i Skövde installerade vi oss i det lilla men fräscha hotellrummet innan vi käkade gomiddag runt hörnet och provianterade lite inför resten av kvällen. För att inte somna innan klockan slagit sju, gick vi ned i hotellbaren för kaffe och whiskey samt glass och creme brûlee. Gissa vem som tog vad...

Därefter ryckte vi upp oss, pälsade på oss och gick ut och kvällscachade i stan! Vi påbörjade en multicache, där man leds till en plats där man hittar ledtrådar som ger koordinaterna till en annan plats. Där finner man ytterligare ledtrådar för en ny plats, osv tills man kommer till det slutliga målet och cachen. Vi kom dock inte längre än till andra koordinaten, där vi skulle finna ett årtal. Mitt på torget! Vandrade runt och kollade på byggnader, kliade oss i huvudet, och fattade inte vart detta årtal skulle finnas! Istället blev det andra kuliga cacher runtom centrala

Skövde, där vi fick träffa ytterligare en cachare som placerat en i närheten av sitt hus. Han var rankad tia i Sverige, med sina dryga fyra tusen funna cacher! Han hade sett våra ficklampor famla omkring på utsidan, och kom ut och hälsade. Sedan fick han skrockande se på vårt fruktlösa letande, tills Oo till slut fann den! Väl kamouflerad!

Genom vårt vandrande i stan, träffade vi också på vår första Fru Gåman, utanför Skövdes högskola! En Travelbug med syfte att upplysa om diabetes, placerades vid ett gammalt tegelbruk, och ett geocoin (samma princip) hittades vid en liten staty.

Efter en rejäl hotellfrukost, gjorde vi ett nytt försök på multicachen, och i dagsljus var det inga problem att finna det eftersökta årtalet där mitt på torget, mörkare stenar utlagda bland de andra!
Jakten gick vidare till en fin park, där träd skulle räknas, och därefter till högskolan där ett annat årtal skulle användas för den slutgiltiga koordinaten. Enligt instruktionen skulle man, förutom gps, penna och miniräknare, ta med också bröd, och vi upptäckte snabbt varför, samt att den lilla tekaka vi nallade från frukosten inte var långt när tillräckligt!
Vid den sista koordinaten gick vi dock bet, vilket var vansinnigt irriterande! I det konstanta småregnet letade vi överallt femtioelva gånger, men den måste vara borta! Enligt ledtrådsbild så kunde vi se att vi var på rätt plats! Blöta, kalla och missmodiga gav vi upp, packade oss in i Guligen och beslöt att ta några andra vanliga cacher istället. Det blev ett gäng snabba loggar som fick upp modet på oss igen efter nederlaget med multin.
 
I Vara höll vi på att slita oss i håret igen en stund, tills Oo lugnade ned sig och studerade de fakta vi hade. Då hittade han den bums, och avslöjade en av de mest snillrika gömställen vi hittills stött på! Dess placering medförde dock att cachen var rejält blöt, och loggen fuktig. Den och behållaren fick snabbtorka lite över fläkten i bilen. Vi beslöt att uppnå vår hundrade funna cache innan vi kom hem, så det blev ett stopp vid Varas digitala välkomst-skylt, och en Ica-affär i dess centrum.

Trötta och smutsiga, men med uppnådda 100 cacher totalt, kom vi så hem till ett lika blött Olofstorp. Jag tinade upp i bastun innan jag stupade i säng. Vadå ta det lugnt på helgen? Innebandy och en rackarns massa promenerande! Men kul är det!
Och apropå innebandy, så hade vi två nya deltagare i lördags. En kollega till Zoran (vet inte hur han stavar sitt namn), men kollegans pojkvän hade aldrig spelat innebandy förr, ny från Azorerna som han var! Men han var jätteduktig! Alltid roligt med nytt folk, och ikväll är det dags igen.

Fick ett meddelande på Intranätet att det är dags för min årliga Combatutvärdering på lördag när jag kör i Almedal. Imorgon är det vår skräck-combat i Kållered, och trots att jag inte kan alla låtar som de andra ska köra, så ska det bli kul ändå!

Oo ligger i sängen intill och löser en soduko för en Mystery cache. Loggade tio stycken på vägen upp, varav en bjöd på lite off-road körning för Gulingen. Mystery cacher har ofta falska koordinater, så för att få de korrekta måste man lösa till exempel en gåta, ett matematiskt problem, uppsöka de falska koordinaterna och utifrån cachebeskrivningen klura ut de korrekta, eller som i detta fall, lösa en soduko som avslöjar den korrekta platsen.
Vädret är inget vidare, småregn hela tiden, men inte så bitande kallt som det skulle kunna vara. Hotellet, Scandic Billingen är riktigt fint, och efter incheckning hittade vi en bra restaurang runt hörnet där vi frossade i rejäl middag. En sväng i downtown Skövde visade inte på mycket liv och rörelse. Godis och läsk på Willys, och nu är vi här.
Sodukon är löst, så nu måste vi in på Geocachings hemsida för att få fram de riktiga koordinaterna.

Han må ha satt på sig sin mest oskyldiga min, men min nye naprapat var inte nådig! Visserligen är väl själva syftet med ett naprapatbesök att det ska göra ont, men det hindrar inte deras offer från att gnälla ynkligt över deras behandling. Även denna gång fick jag demonstrera min icke existerande svank, och det faktum att jag inte kan sätta mig upp från liggande ryggläge. Hjälplöst låg jag där och famlade med armarna i luften som en sköldpadda på rygg, medan David fashinerat skrockade åt mig. Nej, hon kan ju faktiskt inte!
Upp på fötter, böja sidled och framled, vrida höger, vrida vänster. Uppenbarligen mindre rörlig åt vänster, tillika vriding åt höger. Magläge på britsen, nån smet i händerna och så massakrering av nedre delen av ryggen. Aough! Luften både bildligt och bokstavligen pressades ur mig, och smeten visade sig vara nån salva som genast började bränna som eld! Nu är det kväll, och det bränner fortfarande, och effekten kan sitta i två till tre dagar! Den går inte att tvätta bort, och har man det på händerna, skulle man inte klia sig i ögonen eller ta på andra...känsliga delar på kroppen. Jag fick styrka två, men tydligen finns en tredje, plus något som han själv kallade för "djävulssalva"! Hans teori till min svanssmärta var i varje fall de småmuskler och senor som utgår från nedre delen av ryggraden mot bäckenet, att de är spända och "sliter och drar" i svansen. Min ryggmuskulatur var tydligen större på vänster sida, och mer spänd, därav min mindre rörlighet vid vänster "lutning" och höger vridning. Han gav nedre ryggen en rejäl omgång som sagt, så svetten rann på mig, och högljudd klagan inte kunde hållas tillbaka. Han var dock helskön kille med mycket humor, så vi hackade på varandra ganska bra där medan han böjde och bände mina ben i alla möjliga vinklar (bakåt och uppåt?).
Som avslutning fick jag en sorts värmeplåster över svanken som är lite mildare än den där krämen, och som ska sitta tills det trillar av om två-tre dagar. Det värmer gott det också kan jag säga!

Våra nya/gamla körkort! Inte Vägverket längre, utan Transportstyrelsen som utfärdar dom nu tydligen. Gott att ha uppdaterad legitimation nu i varje fall, med namn som överensstämmer med våra nya betalkort. Oo fick ju förklara när han skulle göra ett köp medan han fortfarande hade det gamla körkortet :o)

Sedan blev det ju förnyelse av pass, och där är det numera fingeravtryck som gäller också. Om jag ser gravid ut på bilden, så lovar jag att så inte är fallet! Jag bara svankar ordentligt. Jag har ju en svank, faktiskt, någonstans, typ.
Brr, sitter nu och fryser, men med brännande svank. Skumt.
Oo är på GAIS-match, och jag kan bara tänka mig hur kallt det måste vara att sitta där på läktaren!

Vår lunch idag blev till slut på Golden days, ett stort men ändå trångt ställe där de uppenbarligen sparar in på belysningen. Men salladsbuffén var gigantisk och fisk- och skaldjurssoppan jättegod!
Efteråt var det så pass kyligt ute att jag slog ihjäl tid inne i Nordstan. Fyllde på Reliv-lagret (huvudvärkstabletter), köpte ett par handskar och en sjal, en ny kalender för nästa år, lite fejkblod inför skräck-combaten på tisdag, och satte mig i frisörstolen! Panache i Femmanhuset osar liksom de flesta frisörer inne i stan av en strävan att vara "hippa, unga och fräscha". Majoriteten av de anställda var så tighta små tjejer att jag kände mig urgammal. Fick dock en manlig frisör, men antingen var han som Oo som måste titta vad det än är som rör sig i ögonvrån, eller så var han kär i någon av småtjejerna. Han kollade mer mot utgången där de rörde sig, än på gammelkärringen han borde fokusera på! Snipp, snäpp, bränna sönder hårbotten med hårtorken, nåt pulver därpå som tydligen var det nya fantastiska medlet för volym, och så 450 spänn tack och hej. Det såg ut som han strödde bakpulver eller talkpuder i skalpen på mig, och så gnuggagnuggagnugga! När jag släpptes fri från den där klippkappan försökte jag dra fingrarna genom håret, jo tjena! Luktar skumt gör det också, och liksom alla andra hårprodukter som frisörerna envisas med att sätta i, så håller det typ tills man kommit ut genom dörren. Fast det kanske är mitt brända kött som luktar.
Tog en sväng på Åhléns och passerar obönhörligt deras parfym- och sminkavdelning eftersom den är vid in/utgången. Den är ju gigantisk! Och produkterna hur många som helst! Och stanken! Jag fattar inte hur någon kan arbeta där, liksom Kicks och sådana ställen. Jag har huvudvärk inom 20 sekunder! Orka hålla på med alla dessa sminkattiraljer!? Skrämmande med de tjejer som knappt går utanför dörren utan att ha tagit på sig sin mask, knappt ens visar sig sminklös för sin pojkvän. Kanske inte så konstigt i och för sig, för killen skulle ju tro att han har en annan tjej i sängen. Alla har väl stött på någon sådan tjej, som när man väl sett dom rentvättade knappt känt igen människan. Varför sminka sig till oigenkännlighet? Fast i deras fall blir det väl sminka av sig till oigenkännlighet, då 98 procent av deras vakna tid är med masken på. Huga!

Oo vid cachen vi tog igår i stunden mellan middag och träning. Den låg jättevackert till med utsikt över in/utloppet från Göteborgs hamn!
 
Oo har ju fått sin Dongel nu till laptopen, så cachen kunde snabbt loggas när vi var tillbaka till bilen. Teknikens under!

Sedan jag kom hem har jag rastat dammsugaren och kört ett täcke i maskinen. Vi upptäckte en Fiaspya i det när vi skulle lägga oss igår. Nice. Plockar fram ett av extratäckena, och idag kommer jag hem och hittar en ny i det täcket! Jag lovar att hon hämnas för att jag kammade henne i förrgår!
Oo köpte Friluftskartan för dyra pengar, och jag har försökt installera och ladda ned den till GPS:en, men det går inte! Programmet hävdar att GPS:en saknar något för att den ska få riktig kontakt, någon inställning eller nåt som jag inte hittar! Grrrr!

Nej, nu ska jag packa inför innebandyn och övernattningen imorgon. Ska förbereda matsäcksmackor vi kan hugga in på efter träningen. Trevlig helg!

Har glömt kamerakabeln hemma, så det blir bildlöst denna gång. Både jag och Oo passade på att hämta våra nya körkort, samt fixa nya pass denna morgon. Jag har för mig att det tog några veckor när jag förnyade mitt pass förra gången, men nu är det max en vecka! Grymt juh, så har vi klara pass när vi åker till Barcelona.
Fick ta om fotot fem gånger eller något, då håret föll ned framför ena ögat (sänk hakan tack, jamen då trillar det ju ned!), jag stod för långt fram eller tittade inte i kameran. Effektiv hantering dock med många luckor för alla som stod och hängde på dörren när de öppnade.
Passet igår gick bra, jag var grymt taggad, och körde så jag fick huvudvärk när det var över. Eftersom denna vecka haft tema teknik, så gick jag igenom sparkarna efteråt för de som ville. Ylva gick igenom slagen på sitt pass i tisdags, så jag var hemma ganska sent. Vaknade vid tretiden av det rytmiska dunkandet i huvudet, men hittade inga tabletter. Provade tekniken att föreställa bort huvudvärken, ge den en form, färg, se den framför mig och hur den förflyttade sig ned till nacken där den var mer hanterlig. Kanske var jag superb på att föreställa mig, eller så var det glaset med juice jag drack i brist på tabletter, men jag somnade om i varje fall. Sov dock kasst och drömde om blodiga katter som övergick till barn som jag skulle spola av med vattenslangen hemma på gräsmattan vid huset i Piteå.
Nu är värken bara ett litet störmoment någonstans där bakom som blotta vetskapen om att det nu är fredag hjälper till att dämpa.

Lunch med Oo på stan, och ingen av oss har en susning om bra lunchställe, trots att vi är mitt i Göteborg. Borde ju finnas massor! Sedan får jag försöka låta bli att shoppa oväsentligheter medan jag väntar på naprapaten. Är ju lite sugen på Wii-spelet Mario Winter Olympic games. Men då ska man helst ha den där Wii-boarden som följer till Wii-fit, också ett spel jag är lite nyfiken på. Det är dock på gång med en ny, Wii-fit plus, så om jag nu ska satsa på en board, så får jag vänta till slutet på månaden då plusset släpps.
Oo väntar spänt på nya Zelda till DS. Det förra var ju så himla finurligt att det ska bli kul att se vad de hittar på till nästa. Professor Layton och Pandoras Box är vi ju klara med nu. Bara lite bonusgrejer kvar :o)

Oo ska kolla på GAIS-match ikväll, och sedan träffa en kollega från Malmö, så om det inte blir för sent kanske jag får hämta honom i stan, alternativt busshållplatsen. Får packa övernattningsväska och cachegrejer ikväll eftersom vi drar till Skövde direkt efter innebandyn imorgon.
Rolf ringde igår och frågade om jag ville vaktjobba på Tre Kockar imorgon, vilket ju blir svårt. Tydligen stod de helt utan vakter nu, och så lönehelg! Hoppas det löser sig.

Nu ska det bli Javaprogrammeringsplugg! Knepigt men intressant!

Skridskoåkande björn? Är det bara jag som är förvånad att det inte hände tidigare? Dont fight nature, finally it will fight back (säkert nån som kom på de klatschiga visdomsorden före mig). Ungefär som Oos (obefintliga) kamp att motstå choklad, eller min tro på att jag ska komma i mina gamla byxor i storlek 36 igen, hopplös. Det gäller att välja sina kamper. Jag riskerar i alla fall inte att sluta som slamsor i en cirkusmanege.

Vem var det som sjöng den låten som jag diggade nåt vansinnigt som barn? Har för mig hon (liksom alla andra på 80-talet) hade stort hår. "Stopp, stopp, stanna, säg inte nej...stopp, stopp stanna, och ta den sista chansen..." Vem var det?
Imorgon har vi stoppdag, så det blir Elankontoret igen. Jag ska till naprapaten på eftermiddagen, ett besök jag nog aldrig skulle boka om vi som Sportlifeanställda inte haft halva priset. 250 spänn för att manglas en timme och få akupunkturnålar i skinkorna. Eftersom det är tre timmar vi ska jobba på kontoret, funderar jag på att åka in till klockan 09 istället och så luncha med Oo kring 12 så det inte blir allt för mycket dötid att dra på stan innan det är dags. Kanske man slipper nålarna denna gång. Får ju en ny naprapatkille denna gång eftersom det blev så svårt att få till en passande tid, så hoppas den nye är bra.
Det är löning för många imorgon! Urk, då lär det väl vara knökafullt med folk på stan. Gott att jag är på plats tidigt då så jag har en parkeringsplats klappad och klar. Glömmer aldrig mitt första naprapatbesök, då jag råstressat från jobbet, cirkulerat efter parkering och sprungit till mottagningen. Svettig och mysig hann man knappt blinka förrän herr naprapat hade kört ned handen innanför brallorna för att klämma och känna på min svanskota! Hallå eller?
Det är inte han jag ska träffa imorgon...

Hm. Elan erbjuder alla sina anställda gratis vaccinering mot H1N1, vilket jag antar är baconfebern som Elin så fyndigt kallde den. Är den inte gratis (sprutan inte febern, febern är garanterat gratis) för alla som vill masa sig till vårdcentralen eller vart det nu är de kör in den? Så bra koll och stort intresse har jag alltså på den hysteri som råder. Ursäkta mig då!
Jag hade inte tänkt vaccinera mig, varför då liksom, och får obönhörligt mitt egna inlägg skrivet för så lite som två dagar sedan, uppfläkt i den inre synen. Men gratis är gott, fast vete tusan om en nål i armen är särskilt gott, om det inte är för annat än för att ta ut något ur min kropp, så som blod till en behövande. Vaccinerna bara för att det är gratis? Vem vet vad det är för mumbo-jumbo i den dosen? Är det inte lite panik-framtaget? Tänk om armen skrumpnar och ramlar av om fem år? Då blir jag garanterat sur, och hade föredragit att utveckla tryne och knorrsvans istället. Jag erkänner till och med att jag är så barnslig att det är en del trots inblandad i min ovilja att vaccinera mig. Två dödsfall och hysteri utbryter, varpå staten pungar ut med flera miljoner för att köpa in vaccin. Och då är det inte ens inräknat vad det kostar att lösa logistiken, administrationen och allt runt omkring som krävs för att sticka nålen i folk. Visst, det kanske kostar skattepengar att ta hand om de som blivit sjuka också, men när är den kostnaden ikapp? Kommer den ikapp? Varför pungar de inte ut dessa miljoner lika snabbt och enkelt till HIV-forskning? Cancer-forskning? Alzheimers eller MS? Är det för att HIV inte smittar lika lätt? Eller för att cancer, Alzheimers och MS är genetiskt? Men vad vet jag, ge mig en smäll på näsan. Staten kanske redan pungat ut med en massa pengar på dessa saker? Fy skäms på mig då som inte vill låta dom lägga ytterligare pengar för att visa på hur måna dom är om folket, när rubrikerna skriker och hyllorna med handsprit gapar tomma. 33 är den nya trotsåldern, och jag har just beslutat att strunta i vaccineringen, gratis eller inte. Och nej, jag har inte köpt någon handsprit heller.

Skratta sedan där jag ligger i respirator och drömmer om flygande grisar, det bjuder jag på.

"”Ont, ja. Men det jävligaste kommer efteråt”
Jag gillar Andrew, han gjorde så gott han kunde. Men problemet med hela försöket är att han kan gråtskrika STOPP efter tre timmar. Den lyxen har inte födande kvinnor och detta gör att smärtan blir nästintill omöjlig att uthärda.

Att ha ont är en sak. Att inte veta om det är det ondaste nu, kommer det göra ännu ondare alldeles strax Kommer jag få en bebis idag eller ska jag ligga så här ett dygn till? Tänk om jag dör? Tänk om moderkakan inte kommer ut och jag måste opereras? Tänk om livmodern spricker och jag blöder ihjäl?
Detta, tillsammans med smärtan, är förlossningens bitterljuva verklighet.
Vidare så är själva förlossningssmärtorna en sak, det som kommer efteråt är en helt annan. Som ingen pratar om.

Alla är så fokuserade på att det gör ont att föda barn, alla glömmer att det jävligaste kommer efteråt. När man har spruckit både här och där. När barnmorskan ska sy med nål och tråd i ett sargat underliv. När hon syr och syr och syr och aldrig blir klar och fäster tråden. När änden på tråden sticker ut en millimeter och skaver mot ena blygdläppen så att du gråter var du sitter och var du går. När en läkare måste gå in med hela handen för att kontrollera om livmodern har dragit ihop sig som den ska. En hand in i det ondaste och en hand på magen och tryck tryck tryck.
När du ska bajsa för första gången och tror att hela underredet ska explodera i ett konfettiregn av spruckna stygn och snipphud.

Jag har inget behov av att Joachim ska förstå hur ont jag har. Det enda jag begär är att han ska stå vid min sida och vara rädd att jag ska dö." (Malin Wollin - Aftonbladet)

"Konfettiregn"!?!? Aourghahahahahahaha!

Red Raptor, en av de travelbugs vi plockade under turen till Sunne, har stått parkerad hos oss lite väl länge nu. Dess mål är Florida, men än så länge har den bara hoppat mellan cacher i Sverige. Dags att fylla på tanken innan vidare färd. Vi ska hitta en cache i Göteborg, där sannolikheten kanske är större att komma vidare. Men till helgen blir det skattjakt i Skövde! Tack vare Uffes värdecheckar behöver vi inte betala ett jota för ett dubbelrum på Scandic där uppe! Så direkt efter innebandyn på lördag åker vi upp! Och det roliga är att vi bara behöver använda EN värdecheck. Alltså har vi en kvar att utnytta!
Oo kikade lite på de platser vi varit på tillsammans hittills: Kap Verde, Hawaii, Californien, Treriksröset, alla har de cacher, men då hade vi inte börjat cacha ännu! Argh! Tänk vad fräckt om vi kunnat logga cacher på alla dessa platser! Nu blir det Skövde :o) Fast också Barcelona! Och Nice ska vi ju boka in under nästa år.
Inte klokt vad mycket vi varit med om och rest tillsammans sedan vi träffades! Privilegierade är vad vi är!

(Ytterskor av eller tossor på i gymmet tack!)

Det blev combat även igår! En deltagare från Kållered lovade förra torsdagspasset att hon skulle komma och stötta i Sisjön, och det gjorde hon! Så hon fick privatcombat medan hennes dotter och kompis lekte i ett hörn av salen. Kul! Får se om hon kommer till kvällens pass också, då hon sade sig vara lite trött i kroppen :o)
Tisdag nästa vecka blir det Skräck-combat på Kållered. Jag, Ylva och Susanna ska spöka ut oss och köra specialpass, så jag plockar fram några gamla godingar att köra. Ska bli kul! Om det blir pass den onsdagen också blir det innebandy måndag, combat tisdag, onsdag, torsdag och lördag! Skippar innebandyn på lördagen...

Tack Malin, lite låg efter förra inlägget behövde jag detta!

Läs hela hennes krönika här.

Jag fastnade på ännu en sak vid gårdagens House-avsnitt, men bluddrade så iväg i föregående inlägg att det nu får bli ett eget. House pappa hade dött, och House ville absolut inte på hans begravning. Cuddy fick söva honom och hans vän se till att han kom på plats. Alla omkring honom ansåg att han borde sörja, borde känna något, borde älska sin pappa, bara för att det var hans pappa. Borde man?
Jag kunde sörja den min pappa (och mamma) blev, men jag sörjde inte när de dog. På mammas minnesstund, där vi var Nina, hennes Anders, pappa och deras gemensamme vän prästen och jag. Nina grät, pappa grät, Anders vet jag inte, men antagligen inte, liksom prästen. Själv travade jag rastlöst omkring i kapellet, fick visning i krematoriet och plåtade. Någonstans ville jag inte sätta mig ned och se och höra de andra sörja, ville inte känna efter och riskera att fälla mera meningslösa tårar för en mamma som såg mina tårar som en seger över det enda jag hade att sätta emot henne, min stolthet.
Så jag travade runt och väntade ut tiden, kikade in på andra urnor som stod i minnesrummet och väntade på att grävas ned i minneslunden, stolt över att mina ögon var torra som fnöske. Ändå sörjer jag henne på ett sätt mer än jag gör min far. Det var hon som orsakade mig så mycket smärta, men han som gjorde mig så mycket mer besviken med sitt flata och självmedlidande sätt. Han som jag nu som vuxen förstår hade mycket större roll i hur det nu blev.  Jag kan dock inte tillskriva honom all skuld, bara den lilla bekantskap jag hade med hennes tvillingsyster påvisade att något nog inte var som det skulle i den familjen. Kanske just därför jag förväntat mig mera av honom? Pappas släkt och vänner sade ofta hur mycket han älskade mig och Nina, flickorna som både han och mamma alltid kallade oss. Och tänker jag tillbaka så var det nog så. Så ofta han ringde, men ingenting hade vi att säga varandra. Så tydligt han måste ha märkt att jag inte var intresserad att av prata. Vi kände inte varandra, och alla års besvikelser hade byggt upp en mur jag inte tyckte han förtjänade att få överbryggad. Jag behövde honom inte till annat än att få låna bilen när jag ville.
Samma sak med mamma, men där samtalen oftast slutade med att hon lyckades bryta igenom min kyliga mur genom att trycka på rätt knappar och jag fick slänga på luren, än en gång besviken på henne, men lika mycket mig själv för att ha låtit mig påverkas. De båda var nog väldigt ensamma, saknade och längtade efter sina barn, kanske medvetna om sin egen roll i klyftan mellan oss och broarna de bränt för att komma över. Likväl stod de där på andra sidan och fortsatte att ropa genom att ringa och skicka fina presenter till jul och födelsedag. Det måste ha gjort ont att ha älskade barn som så tydligt visade att det inte var ömsesidigt, att de inte behövde dom i sina liv. Vänner som frågade hur det gick för oss, hur vi mådde och levde våra liv, så som bekanta vänligt utbyter livssituationer för varandra. "Måste vara jobbigt att ha dom så långt borta nere i Stockholm och Göteborg, ska ni ned och hälsa på snart? Kommer de upp till jul?" Vad svarade de? Diktade de upp historier om senaste nyheterna om oss? "Flickorna har ju fått jobb där nere och det är fullt upp, ni vet hur det är. Ja, Linda arbetar ju som lärare, och så vaktar hon om helgerna, ja hon har alltid haft lätt för sig"
Jag sörjer hur det kunnat vara, hur det borde varit, och försöker att inte känna ånger för att jag inte försökte mera, inte fortsatte att sträcka ut handen, trots att den hela tiden förblev tom, och till och med slagen på fingrarna. Försöker att inte föreställa mig deras smärta över att ha drivit bort sina egna barn, tröstar mig med att det var deras egna ord och handlingar, deras val de gjorde som fick dessa konsekvenser. Min ånger är säkert lika mycket barnet Lindas skuldmedvethet över att inte räcka till i sina föräldrars ögon. Ånger av det slaget är så meningslös, destruktiv och smärtsam i sin definitiva slutgiltighet. Jag vet ju innerst inne att just då, där och då så gick det faktiskt inte. Vissa sår blir helt enkelt för djupa, och döda och borta som de nu är kommer det aldrig heller finnas någon möjlighet att ta reda på om det kunnat bli annorlunda. Jag kan bara konstatera att jag inte sörjde när de dog, men jag sörjer det som aldrig blev, och stuvar undan skulden i den meningslösa minneslådan.

Jag tänker ibland på Oo och hans föräldar. De har ju en sådan genuin, tät och trygg kontakt sinsemellan, och jag vågar knappt föreställa mig Oos smärta den dagen de inte finns längre. Jag har ju inte förutsättningar att förstå honom. Mina föräldrars död var ju en lättnad, ett bekymmer och en källa till dåligt samvete mindre i mitt liv. Totalt tvärt emot hur det kommer att kännas för min Oo. Hur ska han klara sig utan dom? Förstår han att de faktiskt inte kommer att finnas där en dag? Att det bara är han, att han inte har den där tryggheten ett telefonsamtal bort. Jag kan nog aldrig föreställa mig den känslan, på samma sätt som jag inte lär förstå en förälders kärlek till sitt barn förrän jag själv ikläder mig den rollen.

Knappsatsen eller vad man kallar det på vår spisfläkt/kåpa var så nedsliten att man fick trycka femtioelva gånger för att slå på eller av ljuset/fläkten. Skitirriterande, och något som stått på "att-göra-listan" länge. Oo tog till slut tag i saken, och i brevlådan väntade så en ny knappsats som Oo efter lite trixande fick på plats! Ett snällt mail till Fjäråskåpan
Fjäråskupan, och så har man en ny knappsats utan kostnad på nolltid! Grymt juh, och varför ska det vara så svårt att ta tag i vissa saker som egentligen är så enkla?

I samband med Volvo Ocean Race hade de en massa grejer till bra pris, framför allt kläder, men också pannlampor som jag hamstrade ett gäng utav. De är grymt smidiga att ha till alla möjliga situationer, så vi har till exempel var sin i våra bilar. Ljuset är så skarpt också, trots dess litenhet.

Vi möttes upp och provianterade inför middagen igår, och upptäckte då ännu en variant till Ahlgrens bilar. Fast de kanske fanns förra året också? Bilgranar! Påsen hade dock lite jultema, vilket känns i tidigaste laget eller? Goda var de i alla fall. Typ samma smak - annan form som Bilarna, men visst är de gulliga?
Oo fick också sitt lystmäte på godisfronten, Marabouchoklad och mjölk.
Vi fick en lugn skön kväll med rotfruktsmiddag, House och Hells Kitchen. Jag har påbörjat, eller försökt påbörja ett nytt stickprojekt, men jag fattar inte mönstret! Det är så enkelt, men ändå får jag det inte att gå ihop! Tror jag har startat om tvåsiffrigt antal gånger på olika sätt. Femton maskor, sedan: "*K2 tog yo*, upprepa *-* tills du har en maska kvar K1" Hur jag än gör, så slutar jag "udda", dvs mitt i mönstret, vilket kanske är meningen?? Ska nu prova att göra så några varv och se om det kanske ser korrekt ut ändå. Känns helfel dock, och ska kika efter andra mönster.

Gårdagens House handlade bland annat om en adopterad kinesisk flicka som sökte sina biologiska föräldrar. Jag har aldrig känt något behov av att träffa mina biologiska genöverförare, vilket kanske är konstigt med tanke på de känslomässiga tillkortakommanden som fanns/finns till mina adoptivföräldrar. Har aldrig förstått det där trängande behovet som somliga tydligen har att "finna sina rötter". Den enda anledningen till nyfikenhet till mina biologiska, är de fysiska attributen, dvs se vad/om jag ärvt något i mitt utseende. Och då skulle det räcka att se dom utan att själv ge mig tillkänna. Tror dock att jag skulle bli besviken, då jag tycker vi alla ser mer eller mindre likadana ut! Men min längd tycker jag sticker ut litegrann, då alla asiater jag träffat på varit kortare än mig. Casinot är populärt bland asiater, så när jag vaktjobbade där passerade en hel del mig där jag stod i dörren. En till två killar vid alla tillfällen jag jobbade där var nästan lika långa som mig, annars var de rejält kortare. Var någon av mina bioföräldrar lång? Som sagt, annars är det nog inte mycket som skulle överraska. "Åh, svart hår, mörka sneda ögon, platt näsa", jaha, det har ju jag också, och alla andra biljarder asiater. Höhö. Det var dock en lite kul känsla när jag och Oo vandrade i "China town" i San Francisco. Där smälte jag in i mängden, medan Oo stack ut med sitt typiska nordiska utseende. Ändock stack vi båda upp över mängden och kunde se över huvudena på de flesta.
Tycker det är intressant att se andra asiater, beträffande framför allt håret! Vilka frisyrer funkar på oss "chip-chopare"? Jag kan i det flesta fall identifiera mig med "de vita" som jag vuxit upp bland. Men mitt utseende är ju faktiskt inte som deras, och att se frisyrer till ett ansikte som faktiskt är mer likt mitt eget, känns mer intressant. Man har ju mer ut av så närliggande referensramar som möjligt eller hur? En mörkhyad person kollar ju inte in make-up för en blek rödhåring precis?
Jag kan tycka att de asiatiska ser väldigt asiatiska ut, dvs mer asiatiska än jag själv ser mig själv. Men det är ju bara för att jag "färgats" vit av min uppväxt. Många gånger glömmer jag bort att jag faktiskt inte är ett "blekansikte", utan en "guling"! Och tankar har kommit gällande pojkvänner som jag haft och deras familjer. Även min nya familj jag nu har. Tycker de något om att jag inte är "en av dom"? Rent utseendemässigt alltså? Hade det varit annorlunda om jag kommit från Etiopien? Irak? Indien? Det kan låta barrockt, fel och kanske till och med rasistiskt, men jag har ofta fått uppfattningen, och även uttalat för mig, att just koreaner/kineser är mer "ok" än andra. Detta speglade sig framför allt skrämmande tydligt som jag skildrat tidigare, när min indiske parallellklasskompis fick höra "svartskalle", "djävla neger" och "roliga" skämt om solbränna väldigt ofta. Han var ju också adopterad och lika "vit" i sinnet som mig, men jag skonades, trots att jag var lika mycket "ickesvensk" som han! En handfull gånger under hela mitt liv har jag kallats svartskalle, ibland utslängt på stan efter mig (av vuxna människor), och det gör ont, väldigt ont. Tänk då de som får det dagligen dags, eller mobbas, fryses ut och misshandlas på grund av det!
Här i Sverige är de snedögda, framför allt de adopterade, inte så utpräglat vanliga. Framför allt de i min och Ninas ålder, då adoption därifrån ännu var ganska nytt på den tiden. Vi var därför annorlunda på ett mer positivt sätt än de mörkhyade, mer exotiska. Så svidande fel och orättvist!
Men svårigheter att identifiera mig med mina snedögda artfränder till trots, så är jag stolt över mitt ursprung. Jag må glömma bort att jag ser annorlunda ut ibland, men är ändå glad över att inte vara "som alla andra". En gång i tiden kanske jag önskade det, en tid då jag var så vit i sinnet att jag inte förstod att jag faktiskt inte var det utanpå. Jag kan då och då än idag komma på att jag faktiskt är en guling och inte viting, att jag faktiskt ser annorlunda ut. Kanske därför jag har en förmåga att hamna i försvarsställning när jag hör fördomar eller nedsättande kommentarer om våra segregerade områden och deras invånare? "Det är ju gigantisk skillnad!" skulle många (vita) tycka. Men en del av mig känner ändå för dessa, som liksom mig inte smälter in, bara på grund av deras utseende. Rasismen finns, mer utpräglad än vad vi tror eller vill kännas vid. För var går gränsen? "-Jag har ingenting emot invandrare, men de kommer och tar våra jobb!" "Här kommer slöjmaffian" "Där kan man ju inte bo, det är ju hrm, bara utlänningar där".
"Harmlösa" kommentarer eller "skämt" som smyger sig in och färgar de som lyssnar, framför allt barn och ungdomar. Vuxna människor som påverkar sina barn att se ned på de som ser annorlunda ut. Sällan är det kommentarer om vita invandrare eller importerade idrottsmän. Dom är ju "bra, gör ju rätt för sig". Är jag själv fördomsfull nu mot "mina egna" (de vita)? Omvänt rasistisk? Fel av mig, och sjunker lika lågt genom att själv skriva om "mina egna"? Och vilka är det då, när jag faktiskt känner tillhörighet till "båda sidor"?
Men bakom många kommentarer tror jag man finner fruktan, enkel basal fruktan för det okända. De är annorlunda, har annan kultur, andra seder och vanor. Istället för att försöka förstå, drar man alla över en kam, för det är ju enklare. De ser annorlunda ut, de är inte som vi. Jag må vara präglad att vara vit inuti, men på utsidan är jag inte det. Och vetskapen om detta gör att jag inte alltid kan identifiera mig som det, även om många omkring mig hävdar annorlunda. Dock poängterar jag än en gång, så är jag glad över den jag är, och skulle inte vilja vara utan mina sneda ögon en sekund! Jag är lyckligt lottad som hamnade i Sverige och Piteå, och fick så förskonad uppväxt, så pass fri från rasistiska påhopp. Alla har inte sådan tur.

Något som kan tyckas så oskyldigt och enkelt, kanske en kul grej eller romantisk mellan två personer som älskar varandra. Det kan vara en poäng att tänka till lite extra innan man faller till föga, ställer upp, eller kanske föreslår det själv. Kanske det kan vara läge att åtminstone se till att man själv får med sig några motsvarande bilder på den andre. Om rättsystemet inte tycker det är kränkande, kan man ju alltid fläka ut den andre till sina kompisar, eller varför inte hans? Öga för öga liksom.

Både Oo och jag diggar Stieg Larssons Lisbeth Salander och hennes förmåga till konsekvensanalys. Det vore något som många skulle ha nytta av att tillämpa ibland, jag själv inget undantag. Hur ofta resonerar man inte "Det händer inte mig"? Eller av rädsla för att uppfattas som misstänksamma och såra den andre? Eller att helt enkelt inte våga säga nej när gruppen, den man älskar eller bryr sig om pressar på? Ånger är en hemsk känsla, ånger för något man sagt eller gjort, vare sig det drabbat en själv eller annan. Grupptryck, kärlek eller hänsynstagande, så är det föga tröst när du vet att den enda som finns att klandra är du själv. Visst, det kanske kan finnas förmildrande orsaker, men det är föga tröst för den som har Ånger som sliter i bröstet, den som vet att man faktiskt hade ett val, kanske till och med tänkte: "Jag borde inte", men gjorde ändå. Konsekvensanalys. Lättare sagt än gjort.

... kan göra underverk! Känner mig mycket bättre idag, lite eftersnor bara och mycket klarare i skallen. Inte för att det gör så mycket skillnad, men ändå.
Somnade som en klubbad säl med vidöppen mun på grund av igentäppta näsgångar, men vaknade med fritt spelrum för vår unkna sängkammarluft! Aah, frihet!
En dusch och jag var redo för en ny arbetsdag med bland annat internlärarträff. Intressant, trots att jag kände mig lite som en outsider, enda konsulten som jag verkade vara. Jag inser den egna begränsningen av detta, då jag saknar insynen och förståelsen för verksamheten, men å andra sidan kompletterar jag men fräscha ögon "utifrån", och en förståelse för hur komplext och oförståeligt mycket kan te sig om man kommer ny. Det är nog bra med en mix av "gamla rävar" som kan verksamheten utan och innan, samt nya ögon som är opåverkade av många år inom samma väggar.
En gammal arbetskamrat och vän till Oo gav oss två "biljetter" till Scandic-hotellen. De var värda en övernattning på vilket av deras hotell man vill! De går ut i årsskiftet, så vi har inte så många helger att välja på för att utnyttja dom. Jag har ju combat tre lördagar framigent, även om det skulle funka att åka på eftermiddagen, så vill man ju utnyttja tiden maximalt när man ändå åker. Oo ska till Sälen med Herrcluben, vi ska till Barcelona, och så julmiddag på Landet med familjen. Det är ju faktiskt bara cirka nio veckor kvar till jul, och bläddrar vi i våra kalendrar, är det nästan denna kommande helg som passar bäst! Men en övernattning sådär är ju perfekt för att åka och cacha någonstans, så det måste vi försöka se till att utnyttja. Supertack Uffe!
Han har en tonårsdotter som är jättesöt. Hennes mamma är koreanska, så hon är en blandis, liksom Aron och Otto, och hur söta är inte dom då?! (Inte ett dugg partisk!) Jag tänkte på det när Uffe och hans dotter Josefin var förbi och jag fick biljetterna, hur man kunde se pappas anletsdrag, och så de tydliga asiatiska. Att se de genetiska särdragen, kunna urskilja föräldrarna i barnen tycker jag är så fashinerande! Jag må inte ha många anledningar för att skaffa barn, men där är i alla fall en, för mig ganska tung anledning faktiskt. Bara att få se vilka egenskaper jag för vidare, vad kan man utläsa från Oo i utseende och beteende? Från mig? Det är också en anledning till att jag nog skulle ha svårt för att adoptera ett barn, om det skulle visa sig att vi inte kan få egna. Jag är ju själv adopterad, och borde kanske då verkligen förespråka just detta alternativ för de barnlösa, men kanske det är just därför som det för mig känns så viktigt att få bli biologisk mamma? Eller kanske det har att göra med att jag har svårt att motivera mig själv i mammarollen, så jag känner den biologiska processen som nödvändig för att finna den? Skulle jag kunna knyta an på rätt sätt till ett adopterat "färdigt" barn? De allra flesta adoptivföräldrar skulle nog hävda att jag skulle det, men så finns det faktiskt de, som när de till exempel fått biologiska barn insett att det känslomässiga bandet fallit bort, eller blivit lidande.
Nej, för mig känns det i varje fall just nu, som det biologiska är nödvändigt för att se någon mening med föräldraskapet. Jag vill verkligen, är nyfiken på vilka egenskaper mitt/mina barn får ärva av mig och Oo. Jag skaffar ju barn av rent egoistiska skäl, och om jag inte har möjligheten att få det som motiverar mig uppfyllt, vad ska då vara min drivkraft? Barnbarn för Monica och Tomas? Kusiner till Otto och Aron? Så Nina får bli moster? För att rädda ett föräldralöst barn? Förbättra min karma eller få en stjärna i himlen? (Otto och mo(n)ster!) 

Skulle det visa sig att man inte kan få egna barn, tvingas man tänka om, och kanske finna en annans barn som ett alternativ. Då behöver man ju inte bekymra sig om illamående, sprängande bröst, foglossning, inkontinens och bråck. Inget ont som inte har något gott med sig som man säger. Men just nu tror jag dock att det är ett nödvändigt ont som jag måste igenom för att kunna ha en chans att se mig själv som mamma en dag.

Några timmar senare denna måndag ser jag ut så här på vägen hem. Håret åkte ihop till lunchen, blicken glåmig, svettas så det klibbar på ryggen, och näsan svedd och sprängande. Ungefär tre sekunder efter bilden nyser jag igen. Maria och Christoffer mer eller mindre beordrade mig att åka hem tidigare, och jag kunde bara resignera. Det är nog inte bara oförklarligt snor. Jag är förkyld. Attans.
En inköpare skrattade gott när jag skulle förklara en grej med min totaltäta näsa. Sprang ut och in efter papper på mötet, och så det skumma med rinnande snor trots totaltätt. Nös stup i kvarten, och lät resten av landskapet avnjuta varje gång jag fyllde på papperskorgen med snorfyllda papper. Det var nästan det jobbigaste, pinsamt värre. Att jag sedan också kapitulerade, är just att många stör sig på att man är sjuk på jobbet och smittar andra. Och okej, jag kände mig lite dassig också. Kassörskan på Ica såg på mig med en blandning av medlidande och avsmak för att jag var där och drällde virusar. När jag betalat insåg jag att jag glömt det jag kommit dit för, och när jag hämtat och betalat det (falukorv), så höll jag på att lämna den på bandet. Dock hade jag sinnesnärvaro nog att köpa ett Rosa band. Alltid något.
Väl hemma placerade jag mig i soffan, och har nu gjort färdigt det hemliga projektet! Jag kan dock inte riktigt avslöja det ännu, men snart så! Oo kom hem och serverade middag och laptop innan han åkte till innebandyn, så här sitter jag nu halvvägs igenom en toarulle och skinnflådd näsa. Renen Rudolf har fått en konkurrent.
Imorgon är det mötet för oss internlärare på Volvo Cars som jag inbjöds till. Jag vill ju gärna gå på det, så det blir inte att stanna hemma! En god natts sömn gör nog susen.

Linda goes 80-tal! Mitt hår brukar funka bäst typ en eller två dagar efter jag tvättat det. Men oftast är det antingen statiskt och sådär jobbigt "flygigt", eller flottigt och platt. Oo är ju svag för långt hår, medan jag ställer mig sådär till det. Okej, man kan ju kanske göra lite mer roliga frisyrer eller nåt, vilket ju verkligen är min grej (not!). Och det är ju jätteroligt att få munnen full med hår när man ska äta, plus att gå ute när västkustens vindar lever bus! Fördelen dock med det lite längre håret, är att man kan sätta upp det i en svans. Skönt! Jag önskar att jag kunde göra en enkel fläta, men eftersom jag hellre klättrade i träd och sprang på alla fyra än att sitta och göra flätor på dockor eller kompisar under uppväxten, så blir det inte mer än en svans. Eller visst, med nyduschat hår som följdaktligen är lättare att kontrollera, kan jag med mycket möda och mjölksyra i armarna åstadkomma något halvdant. (Det var dock några år sedan, med så tveksamt resultat att jag inte provat mer!).
Jag fattar inte hur de bär sig åt, de som gör sådana inbakade och fiskbensflätor på sig själva! Jag kan inte ens göra två lika stora pippilotter! Hm, har inte klippt mig sedan bröllopsdagen. Fast klippte hon något då? Hm, nej hon gjorde ju bara slingor och uppsättning. När klippte jag mig då senast?? Öh.

Men liksom fräcka klackskor kan jag ha en liten önskan och vilja att anamma det faktum att jag utrustats med XX och inte XY-kromosomer, och försöka åstadkomma något som liknar en frisyr ibland.
Följdaktligen när jag plirade mot min spegelbild denna morgon, såg jag att håret hade en snäll dag och beslöt att prova låta bli att sätta upp det. För att minimera risken för flyg eller platt gardinlook á la Morticia Addams, grävde jag fram hårsprayen. Senast jag använde den var väl till Halloween förra året eller nåt! Har svårt för hårsprayer och sådant, då de har en förmåga att stinka så förbenat, men några försiktiga sprej, och rackarns vad den satte sig! Hoho! Nu återstår att se hur länge jag orkar ha det hängandes idag. Kanske fram till det är dags att äta lunch!

Har, och håller på att snora något hysteriskt. Varvar med nysningar som släpper lös ännu mera. Förunderligt hur det kan produceras sådana mängder på så kort tid! Snorar stundvis ganska illa hemma också, men det är väldigt varierande. Ibland är det absolut ingenting alls!
Under lördagskvällen var det till exempel väldigt sparsamt med snorandet. Stickade och virkade vidare på hemliga projektet tills Oo kom hem från Skåneland. Otroligt att jag höll mig vaken, men det var riktigt segt mot slutet! Jag vill dock så gärna bli klar med projektet snart!

Söndagen började med myspys i sängen, tillsammans med Oos brors gamla skolatlas! Av någon oromantisk anledning skulle Oo ha mig att traggla städer från Malmö och upp till Götet! Han tyckte tydligen det var skandal att jag ansåg att Helsingborg låg söder om Malmö. Va? Gör det inte?
Men hallå! Senast jag tragglade Sveriges geografi var i mellanstadiet! Och låt mig poängtera att geografi inte var mitt starkaste ämne! Malmö, Landskrona, Lund och vilka det nu var, alla ligger dom ju där nere, det räcker väl att veta?
Men nej, jag fick traggla nedifrån och upp, och så ned igen. Får se om jag kommer ihåg nu då...
Malmö, Helsingborg, Landskrona (eller var Landskrona före H-borg?) Och så skulle väl Lund in efter Malmö va? Men sedan var det Ängelholm, nån liten ort som hade trav, Laholm? Båstad, Halmstad, Varberg, Kungsbacka och Götet!  Rätt bra va? Eller nåt.
Bilden ovan är i alla fall vår lilla skogsdunge, där jag står med ryggen mot framsidan av huset. Vid lunchtid kom Oos föräldrar för att ta ned lite träd. Det var en underbar höstdag, och jag fick avnjuta solen - i köket. Jag hade tänkt förbereda middagen och sedan gå ut och hjälpa till, men att göra köttfärsbiffar med potatismos, sallad och sås, samt äppelpaj med vaniljsås tog sin lilla tid. De tog bara två träd till att börja med, så det blev en tidig middag.


Därefter när Tomas och Monica åkt, kunde jag gå ut och trädgårdspula i de allt längre skuggorna. Vi eldade upp allt spill, och passade också på att ta ned två buskar som stod illa vid häcken, samt rensa den från udda arter som smugit sig in. En häcksax står på inköpslistan till våren!
Oo hade en svans efter sig som han bemästrade utan problem. Själv höll jag mig strängt sysselsatt med häcken, krattan och trimma buskar...
 
Eld har en förmåga att locka och fashinera stora som små, och grannpojkarna var inget undantag! Själv kan jag bara sitta och titta in i en eld en bra stund och bara avnjuta dess färger, rörelse och värme. Vackert, fashinerande och mysigt! Vi pysslade på ända tills mörkret tagit över och glöden kunde samlas i tunnan. Rökindränkta blev det en lång dusch och lite stickning i soffan resten av kvällen.

Lyfte på locket innan plattan sattes på. Hallå liksom, en fluga i soppan! När hamnade den där?



Förbereder äppelpajen, och så ser man detta. "Vill du ha en snigel på ögat?"  Nej tack, och det heter snäcka när de har hus juh!


Men middagen smakade bra, jag lovar!

Börjar känna mig bra öm under snoken nu, och papperskorgen svämmar över. Ikväll är det innebandy, så Oo som kommer hem tidigare skulle fixa något att käka. Känner mig lite mosig i huvudet. Kanske det är hjärnan jag samlat i papperskorgen hela morgonen?

Hårt arbetande ordningsvakter på Möllan igår. Det blev en hyggligt bra kväll för arrangörerna, vilket känns kul. Tänk att de har hållit på i snart fem år, och jag har varit med och jobbat för dom sedan början. Är det så längesedan? Förra danskvällen stod jag ju över, eftersom jag skulle på bokmässan, så det var ett tag sedan jag drog på mig kavajen med tillhörande svarta byxor, men ändå inte så längesedan? Jag fick med nöd och näppe igen byxorna! Om jag våldat igen det andra svarta paret jag har, så hade denna ordningsvakt närmast liknat en geting! Nu blev det "bara" synnerligen tight, och trots att jag försökte, så kunde jag inte tillskriva trångheten på det faktum att jag hade leggings under. Så tjocka är inte ett par leggings! Som om jag behövde ytterligare bekräftelse på att jag nog lämnat byxstorleken Small/Medium bakom mig, frågade Susanne försynt om jag kanske var gravid!

När jag kom hem efteråt var jag så trött att jag strykt innebandyn från listan, men när jag ändå väcks av att Oo kliver upp, och det faktum att jag inte har lust att lägga mer pengar på byxor just nu, så pallrade jag mig ändå iväg. Lite senare än Oo, men ändå. Vi behövde ändå ha två bilar, eftersom han och Andreas skulle åka söderut direkt, och jag skulle till Backaplan för att kolla Reebok-kläder. Att köra igång halv nio istället för åtta, plus lite extra frukost, gjorde stor skillnad på energin. Kändes gott att få springa av sig!

Reebok som tydligen satsat på att ta fram ny kollektion har tecknat någon form av avtal med Sportlife, där vi får rabatt på inköpspriset på utvalda plagg och skor. Av det lilla vi fick se på instruktörsmötet, blev jag inte så imponerad, och inte mycket bättre blev det denna utprovningsdag. Basic, enkla plagg som inte stack ut på något sätt. Dock var priserna så bra att jag beställde en del ändå. Det blev två ärmlösa linnen till Oo, två kortärmade lite längre och halvgenomskinliga "t-shirts"
(svart hänger i mitten, rosa där under), ett svart träningstop (höger om t-shirten), samt ett par svarta skor. Det behövs ju alltid. Eftersom det var en provkollektion, var alla kläderna i storlek medium. Jag gjorde ett försök på byxkjolen och ett par byxor, men det var inte ens i närheten att jag fick på/igen dom! Och att chansa på en storlek större utan möjlighet att prova, kände jag inte för, trots bra pris.

När jag kom hem från jobbet igår gjorde jag en upptäckt. Vi passerar den jättestora ampeln minst två gånger per dag, ungefär en meter från våra huvuden där den hänger utanför entrén. Men hallå? Hur länge har den hängt så där? Den ser ju mer bedrövlig ut än det mest bedrövliga! Ett typexempel på vilket öde som väntar en växt i detta hushållets ägo! Efter klädbeställningar lockade solen med aktiviteter på utsidan, så jag lät ampeln och diverse andra blommor som gått en ovärdig död till mötes i blomkrukorna på utsidan (och insidan), hålla gravvaka i skräphögen tillsammans. Så som en sak så lätt kan leda till en annan, hamnade jag i förrådet och röjde, så nu kan man i varje fall gå in där mer än en halvmeter! Tog sedan en liten trädgårsspade för att ta itu med vårlökarna jag fått av Monica och Nina. Det var en hel del! Den prunkande lilla kullen jag sett framför mig, visade sig inte vara så lätt att gräva i. Vet inte riktigt heller om mossig stenhäll med blåbärsris och taniga buskar är det bästa att plantera i, men jag lyckades karva upp några hål och trycka ned några lökar på måfå. Komponering av olika arter i fina mönster eller grupper var ju kört innan jag ens hunnit formulera tanken. Jag glömde ju bort vart jag grävt ned den första innan jag hunnit trycka ned den andra! Om de stackars lökarna lyckas spränga sig upp genom blåbärsriset till våren, lär det väl se ut som en blind varit i farten med spaden. En blomma här, en där, och en hel hög där.
Försökte dock tänka lite estetiskt, och pulade ned några lökar mellan två av björkarna som står i kanten på gräsmattan. Smarta jag började någonstans i mitten och jobbade utåt, men glömde andra halvan, så där lär det se konfyst ut, eftersom jag gjorde slut på lökarna i ett spontant infall att plantera runt de andra björkarna! Håhåjaja.
Har den tredje maskinen tvätt på gång, och siktar på att hinna en fjärde också innan dagen är slut. Dammsugat, städat toaletten och torkat kattspyor. Den intorkade på mattan bakom mig ignorerar jag dock en stund till. Någon måtta får det vara!
Till min eminenta gräsänke-middag påbörjade jag Mikael Anderssons bok, och den fångade mig direkt. Läste hans ord till sin nu avlidne far och grät krokodiltårar!
Hans föreläsning gjorde stort intryck på mig, och av den lilla bit jag hunnit på hans bok, så lär den göra detsamma.

Men apropå bok, så har jag nu fått min egen blok! Den kom med posten i torsdags, men då var jag ju hemma så sent, att jag inte hunnit kika ordentligt förrän igår. Han ombad mig beskriva hur jag ville ha omslaget, röd bakgrund och titeln på ryggen, men det gör inte mycket.
Första delen av min blogg finns nu bevarad i svart på vitt!
  
Känns hur coolt som helst! Visst, det är ingen riktig skönlitterär bok, författad av mig så som jag önskar att jag kunde göra en dag. Men den är istället högst personligt skriven, och på många andra sätt mer betydelsefull än ett skönlitterärt verk. Bilderna blev faktiskt riktigt bra, trots att de är små, till och med thumbnailbilderna är ok. Det räcker för att jag ska se och minnas! Inte hade jag anat att mitt bloggande skulle bli så omfattande och betydande för mig som den nu har blivit. Jag började spontant en dag medan jag höll på att flytta ihop med Oo nere i Lindome, och här är jag nu, åtskilliga inlägg senare, och kan inte se hur jag en dag skulle kunna sluta!

För denna dag ska jag nu dock lägga ner, så jag hinner göra lite andra egna-tid-trevligheter innan dagen är slut. Städning och sådant är avklarat, bara tvätten kvar, så nu kan jag slappna av och plocka fram stickningen! Måste försöka bli klar med det hemliga projektet!

Tog lunch med min Oo på Kockar och Kastruller idag. Sketasgod Biff Rydberg i portion á la gigantus. Lägg till en salladsbuffé som man på Volvorestaurangen får betala över fjorton kronor per hekto för, och obegränsat med chokladpudding till efterrätt. Jag är MÄTT! Dagens soppa som, liksom megasallads-buffén och chokladfrosseriet ingår i priset, var denna dag fisk- och skaldjur, och senast jag smakade på den var den helt underbart god! Jag ville verkligen smaka på den också denna gång, men så var den slut. Det kanske var lika bra.

Vi spånar på vad Oo ska handla på vägen hem, då han den fuskpellen beslutat att jobba hemma resten av dagen. Motsvarande stavningsgrejen T9 i mobilerna, har hans iPhone en medhjälpare som hyllade klyftpotatisen till mångkamparen Carolines ära. Bearnaisesåsen ville den dock inte hjälpa till med, så det blev Oos egen stavning! Jaja, huvudsaken han själv förstår vad han ska plocka ur hyllan.
Där på plats träffade vi på Andreas, en herrclubskompis till Oo, så vi tjötade lite medan de drack kaffe. Han har nu blivit sambo med sin polistjej, och hade ett helgprojekt på gång. Istället för att lägga dyra pengar på ett betongbord som han tyckte var så fräckt, skulle han gjuta ett eget! Hur svårt kunde det vara? Ska bli intressant att se huruvida han spenderar tid, svett och pengar på en bordskiva som klackelerar och orsakar kratrar i parketten, och till söndagen går ut och köper bordet, eller bara lägger pengarna direkt på det färdiga bordet, och har en trevlig helg resterande tiden.

Tyckte färgnyanserna var riktigt vackra i denna Bodum kaffepress. Bilden gör de inte riktigt rättvisa, men hela spektrat från vitt till mörkgrönt skönjas tydligt hela vägen för att avslutas i ett vitt ludd. Helena och Christoffer brukar lyxa till det ibland och bojkotta automatkaffet. Det sker inte så ofta.

Oo blir borta vääldigt länge imorgon, då matchen flyttades fram till kvällningen! Och tydligen var den i Ängelholm, och inte Helsingborg som jag trodde först. Skåne som Skåne.

Till söndagen kanske det blir trädfällning hemmavid. Det beror lite på vädret och om Tomas, Oos pappa och motorsågsinnehavare har tid. Vår lilla skogsdunge i änden av trädgården är mysig, men träden är lite väl många och skuggar lite väl mycket. Som det är nu har vi ingen sol på vår nya fina veranda till eftermiddagen, då man gärna vill sitta där och kanske käka middag, grilla eller bara vara. På sommaren alltså i varje fall, nu känns det som utesittarsäsongen är över. Det regnade fortfarande till lunchen, med små men distinkta inslag av snö!

På måndag ska Oo ta emot en snubbe från nåt företag som gör garage. Vi ska få ett kostnadsförslag för det samt uppfarten. Man får ju vara beredd med de olika alternativen: Varm- eller kallgarage? Cementerat, asfalt, plattor eller grus? Indragen elektricitet? Bygga i etapper eller satsa på allt med en gång?
Känns kul ändå att det i varje fall tagits ett initiativ och ett första steg på vägen för att faktiskt komma igång med detta. Carport är helt ok, men Oo brinner för ett garage. Jag har ju fått min bastu, luftiga kök, kamin och loft. Då kan ju Oo få sig ett garage också va? :o)
Fick en liten insikt igår, hur otroligt mycket jag älskar min Oo. Det är på en helt annan nivå än jag någonsin varit tidigare, men (värsta klyschan jag vet och ber om ursäkt) jag tror banne mig att jag älskar honom mer och mer för varje dag. Och jag fattar inte hur det kan gå till eller vara möjligt med tanke på hur galen jag var i honom från början! Risk för lööv overload eller?

"Hur man än vänder sig så har man rumpan bak", heter det väl? Den nybyggda arenan går med förlust, besökarna sviker. Detta är väl föga förvånande när de fåtal GAIS-matcher jag besökt, visat väldigt tomma läktare. ÖIS matcher lär inte vara mycket bättre. Nu först heta diskussioner om vem som ska betala kalajset. Klubbarna? Arenan själv? Kommunbidrag? Man vill höja biljettpriser, man vill höja hyresavgiften, riva hela rasket, sänka priserna med mera, med mera. Framför allt förs diskussionen om skattebetalarnas pengar, att de kunde gått till sjukvård och skolor istället för fotbollsarena och operahus. Uppretat kontrar kultur- och fotbollsälskare att deras anläggningar behövs och operafolkets förespråkare får höra att fotboll minsann också är kultur.
Politiker må vara ett otacksamt jobb, men de är duktiga på att kompensera sig själva med "språkresor", privatjetsresor och renoveringar av bastuhus på vår bekostnad. Men hur de än väljer att fördela våra skattepengar kan de helt enkelt inte fördela dom så alla blir nöjda. Så stor budget har vi bara inte. Jag kan tycka att pengarna kanske behövts bättre till skolorna, eller varför inte till att bygga vidare på länken mellan E45 och E20? Vad säger de icke bilburna då? Eller de som inte har barn i skolan längre? Ja, men vi bygger ut Valhallabadet i centrum då? Då gnäller de som bor utanför staden och tycker att de pengarna räckt till två mindre simhallar i ytterområdena istället, där de nu inte har någon simhall över huvudtaget.
Skandinavium behöver förnyas, men hallå, hur mycket pengar ska arenorna ha egentligen? Lägg dom på att förbättra spårvagnstrafiken så främjar vi miljön! Eller varför inte satsa på psykvården istället så man slipper vansinnesdåden? Nej, min gamla mamma glömdes bort på toaletten i tre dygn, för att personalen är så sönderstressad, där behövs pengarna!
Med alla dessa skrikande behov hade jag som politiker gått i bitar. Eller så hade jag kört huvudet i sanden, och hoppat på privatplanet till en språkkurs på Maldiverna. Det som blir över pytsas ut lite här och där för att gjuta olja på de största vågorna. Jag kan tycka mycket om vart mina skattepengar hamnar, men det vete tusan om jag velat vara en av de som beslutar vart de ska ta vägen!

Kolla mörkret på utsidan! Ihållande regn hela vägen till jobbet med dess tunga moln medförde att pärlbanden längs E45 och E6 lyste starkare och finare än på länge! På mig har jag min nyinköpta tjockiströja och scarf, varmt och gott!

Passet igår gick finfint! Många nya deltagare, vilket är kul, och de hängde med jättebra! Hemma sent, där Oo tog det lugnt i soffan efter sin innebandy. Grannen kom förbi för att hämta sin post och lämna presenter! Vi har tagit hand om deras kaniner, samt post medan de varit i Turkiet en vecka. Inte alls betungande, men en uppsättning av massa olika kryddor, samt två typiska teglas med te fick vi! Jättesnällt! Jag minns när vi var i Turkiet, hur de serverade te i dessa glas vart man än gick. Trots att jag var rätt liten då, så minns jag att teet var ganska gott, sött som det var. Minns också hur jag stod och grät med en hemlös kattunge i famnen, förtvivlat medveten om att jag inte kunde ta med den hem. Dessa hemlösa djur berör mig väldigt illa. Bara en ensam kattmamma med sin kattunge som bosatt sig under betongtrappen ned till garaget i Stenungsund fick mig att ägna timmar åt att försöka fånga in dom. Bar ut mat och gräddmjölk varje morgon på väg till jobbet, och krälade på mage i det trånga utrymmet under trappan på kvällarna. Kattungen var ju född hemlös, så den var människoskygg, medan mamman tydligt haft ett hem en gång i tiden. Dock var hon vaksam, och lät sig inte beröras. Lyckades en kväll fånga in kattungen och ta hem den, men misslyckades sedan med mamman. Liten som ungen var, skar det i hjärtat att bära ut den igen till gömslet där mamman fanns, men jag måste ju ha dom båda samtidigt.
Så en morgon lyckades jag! Och med dom båda väl hemma, tog det inte lång tid för kattungen att vänja sig vid mänsklig värme, och finns det något mysigare än en liten kattunge som kurar ned sig i armvecket?
Dagen efter lämnades dom till ett katthem, och jag hoppas att dom fick ett nytt bra hem!

Oj, det var en parentes, men har inte så mycket annat att tillägga, förutom att det blev sushi igår (såklart) innan träningen. Undrar om jag börjar föräta mig på det snart.

Idag blir det en långfredag eftersom jag i princip bara ska hem och vända efter jobbet för att åka till nästa. Sannex spelar på Möllan, så där ska jag stå tills klockan passerat midnatt.

Imorgon blir det innebandy för både mig och Oo (urk, vad trött jag kommer att vara!), innan vi skiljs åt för dagen. Han ska kolla på hockey i Skåneland, och jag ska till Sportlifeanläggningen på Hisingen för att se om jag hittar några roliga Reebok-kläder. Är lite skeptisk, men de skulle ju ha skor också, och att kolla skadar ju inte. Sedan blir det nog till att röja hemma. De rena underkläderna börjar sina i lådorna, så tvätta står definitivt på schemat! Fick ju vårlökar av både Monica och Nina när jag fyllde år, så de måste jag försöka få i jorden också. Sedan är det växterna i krukorna på utsidan som nu börjar blomma ut. Vad gör man med dom? Vilka överlever till nästa år? Ska man bara låta dom stå? Hur snyggt är det? Jordgubbsplantorna? Fast de är inte mycket till jordgubbsplantor längre, bara en samling stjälkar som sticker upp ur den stora krukan. Jag misstänker att rådjur varit i farten.

På vägen hem från jobbet igår var det strålande sol från blå himmel. Men det var kallt, omkring sex plusgrader och ingen värme i luften, trots solen. Visserligen sitter man rätt skyddat i en cab, men ändå? Brrrr!!!

Fixade bilder till nya körkortet innan passet igår, Oo ska göra det idag innan sin innebandy. Vi behöver fixa nya pass innan Barcelona, så då måste vi ha uppdaterade legitimationer. Fast generellt behöver vi ju nya körkort ändå med vårt nya efternamn. Men jag blir lite konfys över det där med passet. Jag har ju inte rest mycket inom Europa eller EU-länderna, men behöver man pass där emellan? Noll koll jag vet.

Apropå pass, så blev det ett combat sådant igår i Sisjön, med dubbelt så många deltagare som förra veckan, hela två! I omklädningsrummet satt två yngre tjejer och av deras prat förstod jag att de ville träna, men att motivationen var i botten.
"-Ja, men kom igen nu."
"-Men jag orkar inte, kan vi inte bara promenera?"
"-Promenera hem? Men nu är vi ju här juh."
"-Ja, det är sant, men ååh!"
Till slut blandade jag mig i, och övertalade dom att prova combat, vilket de aldrig gjort förut! En av tjejerna kände jag igen, och det visade sig att hon var gammal elev till mig! Förra veckan hade jag också en gammal elev i Kållered, och nu träffar jag ännu en! Denna hade jag inte så länge eftersom hon bytte skola, men ändå väldigt roligt att träffa henne igen, att se dom vuxna!
Vi körde igång, och jag anpassade nivån till dom så gott det gick. Det är ju så tacksamt när det bara är vi, att man kan göra det, till skillnad om det varit femton andra vana deltagare också. Dock bråkade stereon! Ljudet tvärdog efter några minuter och var borta omkring tio sekunder, i varenda låt! Det verkade som ljudsystemet överbelastades eller något, trots att jag inte körde högre volym än jag gjort tidigare, och till och med drog ned den något. Skitirriterande att försöka hålla uppe tempo och flyt, när allt ljud, inklusive headset bara tvärdör!

Tjejerna var duktiga ändå, och positiva. Det märktes att de inte var så vana vid gruppträning, och kanske mer gått på gym utan större ambition än att de ville hålla sig i form, men kanske inte riktigt funnit sitt sätt. De var ordentligt sminkade och blickade ofta ut genom glasdörren till det angränsande gymmet, och när min gamla elevs kompis blåste en tuggummibubbla mitt i en låt, kunde jag knappt hålla tillbaka ett leende. Jag körde en låt mindre, men mot slutet belönades jag med att se dom svettas, och de kände sig säkert nöjda med att faktiskt ha varit med och inte gått hem som de tänkt. Kändes skönt för mig också att köra ett pass där jag inte behövde gå för fullt. Det kändes bra i kroppen och förkylningen verkar borta. Nu har jag bara det vanliga morgonsnorandet...

Eftersom körkortsbilderna gick så snabbt, hann jag en vända i andra butiker på Frölunda torg. Jag lämnade ju tillbaka den där tjocktröjan som visade sig ha för korta ärmar, men nu hittade jag en ny på H&M. Tjock, lång, grå och go med jättepolokrage för 150 spänn! Den är så varm att jag inte behöver ha ponchon utanpå! Mys! Nu ser jag på ett sätt fram emot att hitta ett par tjocka goa stövlar att ha till mina jättetröjor när vinterkylan verkligen slår till. Kanske sådana där "moonboots"? Eller nej, de funkar nog inte på jobbet, och hur sköna de än ser ut är de inte så snygga. Eller? Kanske så knasiga att de är fräcka? Uppe i Sälen skulle jag nog faktiskt kunna tänka mig att ha dom, för de ser onekligen väldigt sköna ut!
De gamla (första?) "moonbootsen" var ju väldigt poppis där när man var liten, och de finns ju fortfarande kvar! Jag minns att jag hade ett par röda, och killarna hade ofta svarta eller blå. När man blev lite äldre och att ha likadana kläder som den andra var strängt förbjudet, minns jag att jag fick en likadan vinterjacka som en klasskompis, som jag också umgicks med hemmavid. Hon blev skitsur, och uttalade det klassiska, att jag härmats. Jag tyckte det var hemskt, och skämdes som en hund, trots att det var mamma som köpt den och min åsikt om vad jag önskade ha på mig, lika väl kunnat uttalas till vår katt. Jag var inte stark nog för att be henne skita i vad jag hade för jacka, eller inte bry mig  om vad hon sade. Jag skämdes varje gång jag hade den när hon också hade det, för då tyckte hon mindre om mig, och att ligga bra till hos alla andra var jätteviktigt för mig. Smälta in, vara osynlig och inte sticka ut eller göra något som drog uppmärksamheten till sig. Självförtroende som en mygga ungefär. Sedan hände något i högstadiet, vilket jag tror har att göra med att vi fick nya klasskompisar, för helt plötsligt spankulerade jag omkring med den mest neonfärgade jackan i skolan! Rosa, grön, gul och orange gick jag som en lysmask genom korridorerna, och jag älskade den jackan för att jag fick så många komplimanger för den! Kanske var de syrliga, ironiska eller sarkastiska, men det uppfattade inte jag, utan lät mitt självförtroende stärkas genom min jacka! Kanske hade jag också mognat så pass att jag inte brydde mig lika mycket om vad andra sade. Eller så var jag så pass anonym att det faktiskt aldrig sades något om mig, annat än när lärarna skulle bedöma mig vid utvecklingssamtalen. När jag tänker efter så var det nog mera så. Jag var den anonyma, med räls dessutom. Jag erinrar mig klassfotot från årskurs sju. Poppistjejerna med stora sprayade hår och sminkade ansikten. Jag med vanlig hästsvans, spretig lugg och hårt hopknipna läppar för att inte visa den minsta metall står jag där och ser skitsur ut. Avundsjuk javisst på dessa snygga tjejer med hinkvis av självförtroende och förmåga att ta för sig, men ändå nöjd med min anonyma och trygga plats i hirearkin. Alla har sina roller, och min var pojkflickan, den könlösa som inte började finna sin personlighet förrän hon upptäckte dansgolvet och eurotechnon. Det var tider det! :o)
Haha, jag borde kanske leta fram de gamla klassfotoa och scanna in. Jag tycker det är roligt att se tillbaka och minnas! Kanske därför jag nu är så såld på att fota allting omkring mig, och gärna också mig själv. Det är så kul att gå tillbaka och se och minnas! Tror dock fotona hamnat uppe på vinden i någon avlägsen kartong. Får se om jag tar mig tiden när Oo är på hockey i Helsingborg på lördag.

Jepp! I slutet av november, torsdag till söndag, åker vi till Barcelona för fyra dagar! Företaget där Oo jobbar har sitt huvudkontor där nere, så vi har bjudits ned dit, flyg och boende betalt och klart! Snacka om att jag blir bortskämd! Oo kommer att tillbringa fredagen på företaget där nere, så jag får sysselsätta mig själv en dag. Nemas problemas! Vi kommer att bo på ett hotell i de gotiska kvarteren, inte långt från La Rambla, berömt promenadstråk och affärsgata. Shit, jag har det så bra att det är pinsamt!


(Hotell Rialto, here we come!)


Om jag fick välja ett språk att lära mig, skulle jag välja spanska. De två åren på gymnasiet lämnade mig en tvåa och dåligt språksjälvförtroende, och jag kommer inte ihåg mycket mera än att räkna till tio, och att katt heter cato. Sedan har jag en förmåga att röra ihop mina ynkliga spanska ord med de ännu sämre franska (betyg två där med).
"-Hola! (spanska va?) Ca va?" (franska!)
"-Oui, ca va bien, y tu?" (definitivt franska)
"-Me illamo Linda" (felstavad spanska va?)

När jag ska försöka erinra mig spanskan, ploppar franskan från högstadiet upp. Borde inte det man läste sist ligga överst liksom? Jag gillar franskan, men vill ändå lära mig spanskan. Den känns mera användbar, framför allt om vi en dag skulle få möjlighet att åka till USA igen. Under bokmässan var jag frestad att hugga en sådan där interaktiv spanskakurs i en monter. Men när skulle jag tillämpa de kunskaperna? Engelskan underhåller jag ju dagligen i jobbet och media, men spanska? I nuläget skulle jag ju ha mer behållning av malaysiska eller indiska. Jag tycker det är fashinerande med språk och önskar att jag kunde fler än bara engelska. Grammatiken har dock en förmåga att effektivt slå ihjäl mina pluggambitioner. Jag klarar ju knappt den svenska!
Men hur kul vore det inte att nu åka till Barcelona, och faktiskt kunna spanska! "Matrix" och pinne in i hjärnan, var är du?!

Musiken till nästa combatpass. Hittade inte 04:an alls, eller rätt version till 07, men man får ett hum om låten i alla fall. Tycker det verkar lovande, men Good Charlotte är inte alls min stil, då Cascada, samt Scooters och Groove Coverages remixar är mer min melodi! Om jag inte misstar mig, så lär nästa kvartal bli på Fitnessfestivalen på Svenska mässan. Då blir det ösigt värre till dessa låtar!

Jag brukar alltid vara extra nyfiken på den sista powerlåten, nummer 10, då det är sista tempolåten och därmed en form av final på hela passet. För det mesta brukar de vara riktigt bra, så som den vi nu kör i koreografi nummer 41: What Do You Want From Me (squad-e remix) – Cascada. Jag brukar ju generellt sett vara ganska skeptisk när passet och musiken är ny, men så har de en förmåga att växa, så som denna låten gjorde. Till en början tyckte jag inte det var så mycket "go" i den, men när man står där framför deltagarna och den pumpar genom högtalarna och nävarna går, då är det GO!

01a. Numb (RainDropz! Mix) – Jan Wayne vs RainDropz!
01b. I Do Not Hook Up – Kelly Clarkson
02. I Was Made For Loving You – Scooter
03. Poison (Al Storm Remix) – Groove Coverage
04. Use Me – Hiroshi Free
05. The Anthem – Good Charlotte
06. Warrior’s Dance – The Prodigy
07. Excalibur 2000 (2000 Radio Mix) – F.C.B.
08. Miracle (SAD Remix) – Cascada
09. Fire Burning – Sean Kingston
10. Second Chance – Shinedown

Ganska fullt upp denna morgon, kul! Känns bra att ha mycket att göra! Däremellan hamnar jag på Musikfrökens blogg, och tårarna strömmar upp i mina ögon när jag ägnar tre minuter åt filmklippet som är skapat till minne av hennes bortgång. Mitt i livet, två små barn, man och ett helt vanligt liv, precis som vem som helst. Cancern drabbar urskiljningslöst, gammal som ung, känd som okänd. Många överlever, många gör det inte. Livet är hårt och orättvist, en klyscha som ändå är ack så sann. Framför allt den orättvisa delen. Vi känner för och sörjer för de som drabbas, samtidigt som vi är lättade att själva slippa undan, eller är sorglöst ovetande om vad som kanske väntar runt hörnet.
En del blandar in religion och en tro på Gud. Att det är Han som bestämmer, att det är tack vare Han som jag är frisk. Något har jag gjort gott för att slippa undan, men om jag drabbas är det en prövning, eller ett straff. Hur kan man resonera på det sättet? Det är ju som att spotta på Musikfröken och hennes anhöriga! Som att hon skulle vara en sämre människa, gjort något fel och därför drabbades. Så fruktansvärt egoistiskt att hävda att Gud liksom skulle bry sig mer om någon annan. Måtte de äta upp sina högmodiga ord när de ligger där med MS istället! På samma sätt som man kan se idrottsmän tacka Gud för sin seger. Vad är det för skit? Be till Gud för att vinna en tävling? Och sedan hävda att det var tack vare Honom som man gjorde det, dvs att man därmed är mer värd än de som förlorade? Eller en kyrkoförsamling där de bad för varandra, att en medlem skulle få komma in på den utbildning han ville! Snacka om församlingar för inbördes beundran! Inga böner för världsfred eller de svältande barnen, utan för egna personliga vinningar i form av positiva svar på ansökningar och vinster av tävlingar! Eller jo, visst kan de slänga in en bön för krigens offer, för att ytligt sett visa hur fromma och Gudaaktiga de är, där jag inte kan komma ifrån den bittra smaken av hyckleri.

Nej, jag ska försöka låta bli att döma, tycka och kritisera de troende. Den kan i vissa former också göra gott i form av gemenskap för den ensamme, på samma sätt som en schack- eller fotbollsklubb. Jag har bara svårt att låta taggarna ligga snällt när de kommer med sitt inbilska snack att det är tack vare Gud som de lyckats i livet, och att det skulle vara på grund av din avsaknad av tro som du är olycklig. Detta avsägande av ansvar som de utstrålar, för allt ligger ju i Hans händer. För att inte tala om den lätt nedlåtande och överseende attityden av "du okunnige" när man gett sig in i en diskussion av ifrågasättande. Grrr!!!!

Livet är hårt och orättvist. Och det har ingenting med någon snubbe i himlen att göra. Amen.

Oo bluddrade imorse något om att han inte hade någon fräsh mjölk hemma, och att han därför skulle jobba hemma idag! Bara jag som inte riktigt hänger med i det resonemanget? Avundsjuk är jag i alla fall, men tacksam för att vi har carport när jag brummar förbi stelfrusna bilar med igenfrusna vindrutor där morgontrötta ägare står och skrapar. Pipistrello, Mix Megapols trafikrapportör skäller på alla gamnackar där föraren kikar fram genom ett litet fläkthål medan de kör.

Jag fick en lugn och varm kväll igår, med både bastu och brasa i kaminen. Fick lite stickat och virkat innan Oo kom hem efter en tur till Stenungsund med Stefan.
På vägen hem från jobbet stannade jag till vid Ica och insåg vid kassan, att mina stackars inköp i botten av korgen, hade kunnat kopieras från den tid då jag var singel. En burk fiskbullar, liten burk färdig köttsoppa, en färdigskivad limpa och en liten bit ost. Limpan och osten brukade få slängas knappt halvvägs igenom på grund av diverse mögelkulturer som hunnit slå rot innan jag fått i mig mera. Vid de tillfällena brukade jag svära över det begränsade utbudet för stackars singelmänniskor.

Väl hemma ser jag fram emot varm köttsoppa att doppa mina ostmackor i, men upptäcker (och kommer ihåg) att smöret är slut. Skit. Måste ju ha smör! Tar Gulingen ut till närlivset, och väl hemma igen upptäcker jag nackdelen med små lokala närbutiker. Jag tycker det är toppen med dessa små lanthandlare som kämpar mot de stora kedjorna som fångar upp majoriteten i stadens utkanter. Vi behöver dessa små butiker när vi är sugna på chips, står redo att slänga på fläskfilén på grillen och saknar kol, eller står utan smör när ostmackorna hägrar! Priserna är högre och omsättningen låg, så man riskerar smör som passerar bäst-före två dagar senare, men det kan jag bjuda på! Hade de inte funnits alls, hade jag fått åka till Gunnilse för att få mina ostmackor!

Får se om det blir något combatpass idag i Sisjön. Klent med bokningar, så det kanske blir ett privatpass igen :o)

Om det är en relativt god natts sömn, eller bastubadet igår, så känner jag mig lite piggare denna morgon. Igår låg jag i soffan med totaltät näsa och glåmiga ögon. Tog vinterjackan, och sitter fortfarande med den på utan att tycka det är för varmt. Jag är inställd på att köra pass imorgon, om det nu kommer några deltagare. Jag bokade om tiden hos naprapaten till nästa stoppdag. Fick ta en annan kille, då den jag tidigare gått hos inte jobbade fredagar, och bara sent på onsdagar. Det var ju hopplöst att hitta en ersättare till Sisjön, framför allt så länge deltagarantalet är så vanskligt.
Oo skulle iväg på nåt ärende efter jobbet idag, men jag vill stanna hemma och kurera mig maximalt.

Fick ett kort i lådan igår, från Ingrid och Stefan! Tack! Själv är jag totalt värdelös på att komma ihåg mina vänners födelsedagar eller andra begivenheter. Bara en sådan sak som att ringa ett samtal kan jag komma på först dagen efter! Pinsamt!
På vägen hem igår stannade jag till vid Ica-affären för lite bröd och sådant. Då stod de där, fint uppradade i en ask på kassan: Kinderäggen! Är det bara jag som är förtjust i dessa chokladägg med överraskning? De säljer ju Kinderchokladen separat nuförtiden, men det är ju inte alls samma sak. Det måste vara det där ägget som man delar, helst i två lika halvor som man kan mumsa i sig. Och lika glad som man blir över att det är en byggsats inuti det gula plastägget, lika besviken blir man om det bara är en solid figur. Denna gång hade jag tur. Ingen avancerad byggsats, bara fyra delar, men ändock lite att bygga ihop! :o) Det finns andra efterapningar på Kinderäggen, men jag förblir Kinder trogen, har inte ens provat någon annan variant. Kinder är bäst! Och de var synnerligen populära bland eleverna också. Jag brukade ha dom som pris vid småtävlingar då och då, och när jag slutade jobbet köpte jag ägg till båda mina klasser, en hel kartong! Men visst är de kuliga så säg? :o)

Kikade igenom mitt inlägg om Sunnehelgen och reflekterade över bilden på mig i hotellfoajen. Där sitter jag på detta fina hotell iklädd gamla gympaskor, träningsbyxor från Sportlife, blött ofixat hår och urtvättad tröja. Min mamma skulle vända sig i graven! Eller snarare så dammar det runt i askan ordentligt där resterna nu är nedgrävda.
Vi reste ju en del när vi var små, och bodde på lite "finare" hotell så som Sheraton när vi var i Stockholm. Mån som mamma var om "fina familjen", skulle vi alltid se ut därefter. Att gå ned till frukosten så som jag nu gjorde, hade aldrig accepterats. Inga jeans där inte! Och att lämna bordet och trava eller springa runt som många andra barn gjorde kom aldrig på tanken. Bara tillstymmelsen till en svart blick eller tillstramning av munnen gjorde att man satt som en stenstod. Och ingen kunde ha rakare rygg än min mamma! "Ut med brösten" fick man höra så fort man blev gammal nog att förstå att man själv var utrustad med sådana, trots dess obefintlighet. Väldresserad och mån om att passa in, fast ändock med lössläppta tyglar, har jag nu inga problem att plantera mina gamla gympadojjor på hotellens marmorgolv. Men till en mysig middag i restaurangen med min man på tu man hand, känns det helt rätt och riktigt att lämna träningsbyxorna på rummet.
Mamma hade dock sagt åt mig att göra nåt åt håret, ta på nåt armband, ta av den skrikiga sjalen och inte klippa naglarna så korta! Ack ja.











(Mera passande?)

De senaste torsdagarna har jag ju fått sysselsätta mig själv innan passet i Kållered. Det hade den följden att jag gick och drog i affärer på Frölunda torg istället! I torsdags blev det dock inga svarta träningsbyxor(!), men väl en kjol och tjockiströja. Tröjan ska jag lämna tillbaka, för när jag kom hem och provade den ordentligt, var ju ärmarna alldeles för korta! Om jag inte utvecklat babianarmar under helgen, måste jag varit totalt blind när jag provade den i affären! Mina breda axlar brukar dock ställa till den när jag ska shoppa tröjor och jackor. L till XL brukar det bli för att jag ska kunna lyfta armarna ordentligt. Denna tröja var en large, men ändå visade sig armarna vara för korta. Resten blev nästan på gränsen till säckigt, så en storlek större på denna modell går bort.

På grund av mina axlar har jag ibland fått frågon om jag simmar. Jag har inget emot att ha breda axlar, men vid vissa kläder blir det lite väl brett, så som halterneck som jag egentligen gillar. Då ser jag verkligen biffig ut! Även den rygg jag modifierade på min brudklänning medförde en viss betoning på axlarna, men det struntade jag i. Jag ville ha den så!

Känner mig luddig i hjärnan, men har ändå fått en del gjort idag. En inköpare erbjöd en "Fishermans friend" genom luren, så antingen var det mitt nasala tal eller förkylningsröst som avslöjade mig.
En annan hade en fråga eftersom hon bytt efternamn. Jag gratulerade henne, varpå hon berättade att hon tagit tillbaka sitt flicknamn. Ojdå. Fast hon tyckte man kunde gratulera henne ändå på ett sätt! Phu!

Tog denna höstbild när jag lämnade Elankontoret i fredags. Jättevacker allé längs med Heden, mitt i centrala Göteborg. Tycker det är toppen att de bibehåller dessa stora ytor för fotboll, bandy och annat mitt i stan!

När jag kom hem står Oo och väntar innanför dörren. Han räcker mig en packlista, och säger åt mig att sätta igång genast! Huset är städat, och han har också vikt tvätten och kört en maskin under de få timmar jag varit borta! Jag ska packa oömma varma kläder, badkläder, två uppsättningar vardagskläder och en finare plus necessär med det nödvändiga. Jag blir hyperstressad och nervös. Vad är detta? Till vad ska jag packa? Funkar det? Funkar det? Vart ska vi? Ska vi ens någonstans, han kanske bara luras?
Han packar Gulingen och monterar GPS:en. Så slår han på den och säger åt mig att köra dit den dirigerar! Den för mig ut till E6:an och norrut. Ska vi till Landet? Nehej. Stenungsund? Blåser förbi det också. Förbi Uddevalla mot Vänersborg och förbi också det. I Mellerud tar vi några cacher och jag börjar formulera en gissning på slutdestination. Oo får dra ur mig min gissning, för tänk om den är fel? Jag vill inte verka inbilsk, men gissar på Selma spa i Sunne, vilket är rätt! Han har bokat spahelg där uppe till söndag!

Det är lite kyligt men sol ute, och eftersom vi nu kunde komma iväg så pass tidigt, hinner vi cacha lite på vägen upp. Bland annat leder en chache oss till Erikstads kyrkoruin. Den ligger gömd alldeles bakom deras nya kyrka, dold bakom träd och utan skyltning. En otroligt fridfull och vacker plats i höstsolen, men säkert ganska läskig efter mörkrets inbrott med sina gamla skeva gravstenar i det höga gräset.

Väl framme och incheckade, svidade vi om till badrock och tofflor för att prova på deras pooler. Det var jacuzzis och större vanlig pool, samt en separat som ledde till utsidan med indelade bubbelavdelningar. Det var rätt gott att ligga där i vattnet ute i den kyliga kvällen!

Vi bokade också var sin 50-minuters helkroppsmassage och middag till nästa kväll. Till vistelsen ingick förutom trerättersmiddagen, ett kurbad på 15 minuter som vi beslöt att ta på söndagsmorgonen.

Lördagen ägnade vi åt caching, men trots strålande sol framåt dagen, var det skitkallt! Vi fick inhandla vantar till oss båda, samt mössa till Oo! Vi gick bet på en microcache i centrala Sunne. Frusterarat cirklade vi och finkammade området, hela tiden iakttagna av några öldrickande individer som nog undrade vad vi höll på med!
Fick se andra jättevackra platser längs den stora sjön Fryken, och tillsammans med cachejakt blev det en underbar dag!


Efter jättegod lunchbuffé på hotellet styrde vi till Mårbacka, Selma Lagerlöfs hem, där en cache fanns i skogen intill. Roligt att ha varit där också, alltså Mårbacka! :o) Sedan styrde vi Gulingen, eller Cachmobilen som den numera också kallas, officiellt cachingfordon som den nu blivit i och med dekalen i dess bakruta, till Torsby, där vi också fann några burkar i varierande storlek.


Till kvällen blev det så mera bad och helkroppsmassage! Min massör var duktig, och fann inga större låsningar, även om jag nog tyckte att han kunnat ta i lite mera. Men efter att ha masserat en hel dag kanske man är rätt slut i armar och händer. Det var riktigt gött ändå, medan Oos stackars massör tappert försökt få honom att känna något, utan större resultat.



Rödrosig om kinderna blev han i varje fall! Vi gjorde dock missen att boka in middagen precis innan matchstarten av Sverige och Danmarks VM-kval! Men med iPhonen på bordet intill tallriken, hävdade Oo ändå att det gick bra! Maten var jättegod, men i minsta laget. Kantarelltoast till förrätt, oxfilé och avslutningsvis en smarrig äppelkaka. Den glömde jag dock bort att dokumentera förrän det var för sent...


Med från den cachingdagen fick vi en travelbug, med mål att få se så många länder och dess huvudstäder som möjligt. Jag lyckades dock glömma den när vi checkade ut, så nu får den ett litet extra äventyr genom att åka post hem till oss! 
Söndagen fick man vakna av Oos skönsång i örat innan frukost och kurbad. Vi tog något som visst skulle vara "uppiggande", men efter en kvart i den heta vattnet och massagestrålar, var vi båda redo för sängen igen! Vi tog det lugnt på rummet en stund innan vi packade ihop och tog farväl av Sunne. I Åmål letade vi en bra stund efter en cache som jag trodde skulle vara enkel, så jag blev ganska lättad när jag väl hittade den! Så har man varit i Åmål också! Där blev det ytterligare en travelbug och den vill till Florida!
Visst fattas något på denna kyrka i Åmål?

När vi cachade i Säffle fann vi den staden ganska fin, trots att vi gick bet på två cacher där!
Vi hade på vägen upp spanat in en speciell cache utanför Mellerud som vi nu avsåg att ta. Den hette "Hemma på vår gård", och var en stor cache just i närheten av cachens ägare. Det som var lite kuligt med den, var att man enligt dess instruktion, gärna fick titta in på kaffe när man loggade den! Lite försynt svängde vi in på deras stora gårdsplan och fann enkelt cachen. Efter vi loggat den och var på väg tillbaka till Cachmobilen, kom en av cachägarna ut och frågade om vi ville komma in på en kaffe! Så det blev en massa cachingprat med de trevliga ägarna som låg långt före oss i antal funna cacher! Sedan de började -02 har de funnit över 1300 cacher! Vi fick också veta att rekordinnehavaren fanns i Karlstad, med över 7000 funna cacher! Lite brådis som vi hade hemåt, då Oos föräldrar skulle bjuda på middag, fick vi tips om en annan av deras cacher på en rastplats vi skulle passera. Den blev snabbt loggad! :o)

I Mölndal fick vi middag och tårta, och jag fick en massa vårlökar, plus två nya böcker! Därefter var jag jättetrött, så vi stannade inte så länge.

Selma hade underbart sköna vilstolar i foajén och spaavdelningen. En sådan skulle jag inte ha något emot att ha hemma! På loftet kanske? Mmm!

Många ringde och grattade mig under dagen, bland annat farbror Olle, han som överraskade mig genom att adda mig på Facebook, 83 år gammal! Han berättade nu att han blivit inröstad i kyrkovalet i Gränna! Det är aldrig för sent för nya karriärer...! Go Olle!

Efter en spahelg borde man väl känna sig pigg och utvilad? Sitter dock med långärmad tröja, kofta och poncho och fryser, snörvlar och känner mig eländig. Känner inte för någon innebandy idag precis! Vill inte vara förkyld!

Helena har varit i Skottland i helgen, och som tack för att jag skjutsade dom till flygplatsen i torsdags, fick jag ett pussel! We-ho, det var längesedan vi pusslade!

Har precis kommit hem efter en lång och härlig helg på lyxigt spa i Värmland. Oo sitter och loggar de cacher vi tog på vägen hem, samt registerar de två travelbugs vi fångade in. Nu har vi sammanlagt tre travelbugs vi ska finna nya tillfälliga hem åt! :o) Trots spahelg är jag jättetrött, och längtar nu bara till sängen. Min underbare Oo överraskade mig totalt, men allt om det, samt bilder från helgen får komma senare. Att ladda in bilderna tar sådan jäkla tid på denna dator, och det orkar jag inte sitta och vänta på! Urk, vad trött jag är. Måste vara åldern! Xo)

... för en dag. En klar och kylig morgon där jag än en gång fick den där insikten av ödmjuk tacksamhet av att jag får vara en del av samhällspulsen, att jag var en i morgonflödet på väg till arbetet. En del människor föraktar dessa "åtta till fem"-slavar, dessa anonyma myror i mängden som inte vågar lämna den Svenssonlika vardagsrutinen och hävdar att "de aldrig skulle klara av ett "åtta till fem"-jobb. Det må så vara hänt, de har sina roller och bidrar på sitt sätt. Men att förakta eller se ned på "vanligt" kneg tycker jag är onödigt. Jag tycker det är fashinerande att se alla dessa människor på morgonen och vägen hem! En kvinna gäspar vid busshållplatsen, en bilist blinkar irriterat på en annan som bytt fil utan större marginaler, en bilist (jag) i lämmeltåget bromsar in och ger plats åt en lastbil som vill komma ut, människor på löparband och orbitrecks som tar sig en stund på Sportlife innan arbetsdagen börjar. Cyklister, mopeder, människor som går, människor som småspringer, fulla bussar och spårvagnar. Jag står vid röd gubbe för att korsa sista gatan innan Elans kontorsbyggnad, och höjer blicken mot skyn. En nästan perfekt halvmåne, och ett trafikflygplan som passerar strax därunder. En tunn kondensstrimma lämnar det efter sig, och jag kommer på mig själv att stå där och le mot himlen. Det är vackert!

Oo stannar hemma idag också. Han är piggare, och frossan verkar ha gått över. Nu svettas han floder istället. Det lär bli en lugn helg. Gott!

Vi har en hel del medarbetare från Indien här ute. Ödmjuka och sociala är de, som gärna delar med sig och berättar om sitt land och sin kultur. Idag bjöd Anil, Swadish och Phani på affärslunch på ett relativt nyöppnat indiskt ställe nere i stan, Zaika! Vi var 27 personer totalt! I deras inbjudan försäkrade de att maten var genuinskt lik indisk, men "försvenskad", dvs snällare beträffande styrkan! :o) Det låg lite tråkigt till, på en parallellgata till Kungsports-avenyn, men var väldigt mysigt med god mat!
Sallad, sedan förrätt i form av tre kycklingbitar i tre olika marinader, plus en bit lamm. Mycket olika smaker, men väldigt gott! Lammet var kryddstarkast. Efter den var man nästan mätt, men så blev det varmrätt i form av mumsig kyckling med ris, följt av efterrätt! Till varmrätten bad Phani om lite yogurt åt mig att ha vid sidan om. Jag är ju lite klen när det gäller stark mat!
Men SÅ illa var det inte, utan jättegott! Och glassen med mangosås var såååå god!

(Yogurt för klenisar!)



Ägaren själv (första bilden) hälsade oss välkomna, hjälpte till att servera, och tog oss alla i hand och tackade efteråt. Rätt snyggt gjort! Och mycket trevligt initiativ av killarna! Bjuda 24 pers på storlunch! Mätta och belåtna tar vi så de sista timmarna innan många av Volvianerna går på långhelg. Det är ännu en stoppdag imorgon, så jag får också lite extra helg, då vi ska sitta på Elan-kontoret tre timmar istället imorgon.
Av de indiska killarna, är det främst Phani och Sreenu (de intill mig på bilden) som jag känner, förutom Sundar som sitter intill mig här i vår hage. Jättegoa killar! Snett framför mig är Christoffer. Helena skjutsade jag tillsammans med min förra chef Maria till Tuve flygplats strax innan lunchen. De ska till Skottland över helgen!

Oo verkar må lite bättre, men blir nog hemma imorgon också. Dock gruffade han ändå när jag påpekade att han inte skulle spela någon innebandy på lördag! Typiskt honom.

... med mitt ansikte på! Jepp, det är jag i fjärde klass! Min kära syster kanske försökte vara omtänksam mot brevbäraren eller nåt genom att visa hur mottageren också ska se ut - om hon varit 23 år yngre!
Här har jag ännu inte fått mina första rödbågade glasögon, men bär en av de tröjor med "Minnie Mouse" som förutom "Ghostbustertröjan" var en av mina favoriter.
Sedan jag började arbeta som lärare har jag ofta tänkt tillbaka på min egen skolgång och de lärare man haft.
Jag var den tysta lilla musen i klassrummet, osäker och mån om att inte dra lärarens agg mot mig. En tillsägelse fick kinderna att brinna och blicken att hamna i golvet. Jag tror inte det var ofta jag räckte upp handen eller försökte hävda mig på något sätt. Jag bara var.
När vi kom upp i högstadiet och fick en magister, blev det av någon anledning poppis att skriva beundrarlappar till "Majjen" som vi kallade honom. "Världens bästa Majje", "Skolans bästa Majje", "Universums bästa Majje". Det blev nästan en tävlan om vem som kunde skriva och rita den finaste lappen, för en del hamnade under plastfliken på hans skrivbordsunderlägg. Jag var en av dom som dyrkade honom med ett barns naiva blåögdhet, och skrev nog en och annan lapp också. Nu i efterhand har jag förstått att andra i klassen hade större mognad och erfarenhet av andra människor, och såg betydligt klarare, än vad jag i min barnsliga bubbla gjorde. Jag hade den djupaste respekt för vuxna, ordentligt trimmad som jag var av mamma och pappa. När jag sedan tillrättavisades av sådana, kunde hela världen lika väl kunnat rasa samman.
Jag minns framför allt tre scenarion, där mitt nutida pedagogiska samt äldre jag hade protesterat. Jag minns inte hur vi hamnade där, men av någon anledning kom ordet "Dick" upp på en engelskalektion. En del heter ju faktiskt det, så det kanske var så det kom upp? Hur som helst, så frågade Majjen rätt ut om någon visste vad det betydde (hur kunde jag veta det, och vad ville han uppnå genom att fråga?), men innan jag hunnit reflektera över konsekvenserna, utan bara känt glädjen över att "ja, detta kan jag ju faktiskt", så hade jag räckt upp handen. När jag sedan fick frågan, insåg jag att jag helt plötsligt skulle bli tvungen att uttala ett könsord inför hela klassen! Ve och fasa! Jag, den blyga och tysta grå musen, den som var på mils avstånd från de populära tjejerna som frågade chans på killar och fick "vara ute" på kvällarna? Jag minns Majjens mörka blick, hur den borrade sig in i min, och hur de nästan skrattade åt mig och mina rodnande kinder. Kanske kändes det bara så, men i mitt minne har jag för mig att jag fick ställa mig upp också. Så var det nog inte, men det kändes så! "-Nå, vad betyder det nu då Linda?"
Vad skulle jag säga? Snopp? K-k? Penis? Snopp kanske lät fjantigt, k-k för grovt, men penis var väl liksom det korrekta ordet? Den inre striden rasade igenom på några evighetssekunder, under spridda fnissanden och Majjens roade min.
Till slut försökte jag anlägga en nonchalant min (visste att den var totalt genomskinlig) och sade så coolt jag kunde "-Penis". Några fnissade högre.
"-Vad sade du, jag hörde inte?" Säger Majjen lugnt och roat. Då sade en klasskompis faktiskt ifrån, en av de tjejer som hörde till de populära, de som faktiskt vågade sätta sig upp emot honom ibland. Tydligen hade hon sett min ångest, och kom till mitt försvar: "-Hon har ju svarat nu!".

Ett annat scenario gällde en kille i klassen, klassens hackkyckling som oftast fick skulden för ofog och upptåg. Jag umgicks lite med honom ibland, var med i hans gigantiska trädkoja och matade hans piraya som han hade i ett akvarium. Det var torrfoder för katter, och lät så roligt när den tuggade.
Killen hade det svårt i visa ämnen och behövde mycket hjälp, mer hjälp än jag tror han vågade be om. Under en mattelektion sitter Majjen med honom, och plötsligt bryts tystnaden av att han häftigt river sidan ur hans arbetshäfte och högt utbrister: "-Nu börjar vi om!". Hade det inte låst sig för honom innan dess, så gjorde det säkert det då.
Ett annat tillfälle ställdes planer på att göra en form av skoltidning in, då denne kille inte fann en grupp eller ett ämne att arbeta med. Han kunde inte svara på vilken av de existerande han ville vara med i, och ingen av de som erbjöds ville han ha. Då blev Majjen arg och bestämde att vi skulle strunta i att göra en tidning. Vi beordrades till biblioteket för att låna böcker och läsa istället. Poppistjejerna har svårt att acceptera Majjens beslut och pratar med killen. Han är ledsen och känner tydligt att allt är hans fel. De frågar vilken grupp han skulle vilja jobba med och han svarar tyst: "-Rebus", den uppgift som jag hade. De går till Majjen och säger att han nu har en grupp att jobba med, han är ledsen, och kan vi inte få göra tidningen nu? Majjen vägrar irriterat, och säger högljutt att det är för sent och att det är hans fel, denne pojke som sitter och gråter.
Jag sitter på huk vid hyllorna och böjer huvudet djupt för att mina tårar inte ska synas. Jag tycker så synd om honom, och skäms för att jag inte frågade om han ville vara med mig. Som vanligt föredrog jag att arbeta ensam, och tänkte så som barn ofta gör, egoistiskt.
Hur djupa spår satte hans skolgång på honom? Allt för djupa skulle jag tro. Jag tänker fortfarande på honom ibland, undrar hur det är med honom, hur det gick och hoppas att han mår bra.

Jag hoppas innerligt att jag inte gjort sådana förnedrande och elaka saker när jag var lärare, när jag var trött på deras klagomål och tjat om att få gå ut och spela brännboll, eller bara av ren oaktsamhet. Min jargong kunde kanske också bli väl fri emellanåt, och man kan ju faktiskt inte förutsätta att alla, framför allt så unga människor är med på det! Att göra eller säga en sak som man inte menar är lätt gjort, men spåren kan bli oreparabla!
 

Oo är hemma idag också. De som känner Oo vet att hans kroppstermometer inte är som andra dödligas. När en annan står och huttrar i smällkalla vintern, tycker Oo det är behagligt och skönt!
När jag kom hem igår låg han under båda våra duntäcken, och tog tacksamt emot ett tredje istället för filten han bad om. Efter de dryga tre sushibitar han fick ned, kröp han ned igen med morgonrocken på. Men tanke på hur värdelöst han ätit under dagen, hade jag handlat lite lättlagat till denna dag, typ köttsoppa på burk och hans favoritbröd (Hönökaka).

Innan jag åkte till Sisjöanläggningen, tog jag en sväng på Stadium XXL utan att finna något större av intresse. Därefter till Hemköp för en dricka, då de inte säljer några sådana på den lilla Sportlifeanläggningen. Utanför Hemköp stod denne herre och spelade gitarr i snålblåsten. Det lät miserabelt, och jag kunde riktigt känna hur stelfrusna hans fingrar måste vara! Jag kunde inte låta bli att tycka synd om honom, så efter att ha tampats med samvetet en stund medan jag köpte min dricka, gav jag efter för min impuls och gav honom en tjuga! Som tack fick han ställa upp på bild, och killen i intilliggande "Fiskbilen" log glatt mot mig när jag gick. Han undrade nog vad sjutton jag plåtade för, för att inte tala om gitarrkillen. :o)
Jag brukar verkligen inte ge pengar till gatumusikanter och tiggare, av den enkla anledningen att jag inte kan ge till alla, och pengarna jag ger kanske gör större nytta hos en organisation som jobbar för dessa människor istället. Men likväl kan vissa av dessa gatumusikanter spela an en sträng inom mig som sätter mitt samvete i gungning. Och denna gång lät jag samvetet vinna ok? Det kändes väldigt bra för mig i alla fall, och om den där tjugan nu går till en folköl eller en smörgås på det intilliggande caféet bryr jag mig inte om!
Sedan blev det faktiskt till att köra ett pass, då en tjej dök upp! Samma tjej som fick privatcombat för två veckor sedan. Hon verkar gilla att få privatlektion, så vi körde på! :o) Kändes välbehövligt för mig också att få köra igenom hela passet, och även om man inte kan köra fullt ut under dessa omständigheter, så blev jag rejält svettig ändå.

Idag är det Kållered med något fler deltagare, och så har jag tagit på mig att hoppa in för Anna F på Almedal under tre lördagar då hon är i Australien! Jag kommer alltså att skolka från innebandyn, då combaten är 11.30, och jag inte orkar köra två sådana pass på raken, även om jag skulle hinna!

Jag har en kollega i hagen intill som också bor i vårt område. Han var på after work igår, så denna morgon fick han skjuts med mig. Vanligtvis åker han till jobbet 05.45 (!), men idag fick det bli så sent som 07.00 istället. Det kuliga är att han också är geocachare, så han kommer med en massa bra tips, betydligt mer rutinerad som han är jämfört med oss.
Igla ser varmt och mysigt ut. Oo ligger kvar i sängen där inne, och blir kvar resten av dagen. Han har nog en släng av feber, då han svettas och fryser om vartannat. Så fort vi kom hem från Elin och Andreas, gick han och lade sig. Jag kom strax därefter, och orkade i varje fall se hela "House" och delar av "Hells kitchen" innan jag slocknade.

Maten hos Elin och Andreas var mums! Fläskfilé, ugnsstekta rotfrukter, tzatziki (stavas det så?) och vitlöksbröd! Åh vad gott det var, och så äppelpaj till efterrätt! Kan helt klart säga att det både såg och smakade mycket bättre än det som Noel serverades! Och det vågar jag faktiskt påstå utan att ens ha smakat Noels geggamoja (couscous, kyckling och tomatsalsa), som till dess försvar faktiskt luktade rätt ok.
En sak som slog mig när vi satt där hos dom, var att min näsa var helt fri, och inga andra "förkylnings"symptom kändes. Nu är jag dock tillbaka och snorar och nyser. Det är alltså speciellt mycket på morgonen! Hm.
Noel växer så det knakar, och undertecknad proklamerar stolt att hon självmant kan plocka upp och bära omkring honom nu! Sedan börjar den här combatinstruktören inse att det faktum att vara hemma med barn, är optimal styrketräning för armar, mage och rygg! Hur orkar dom kånka omkring på sina telningar så länge som de gör? Imponerande!

En kallelse till ännu en uppföljningsundersökning låg i brevlådan när vi kom hem. Nu är det drygt tre år sedan tror jag, som jag opererade mina ögon, men tycker det är toppen att de fortsätter att följa upp hur det ser ut där inne. När jag gjorde denna operation, förde jag den minimalistiska formen av dagbok, i form av en sådan där bok "Fem år dag för dag", där en hel dags händelser skulle komprimeras på sex-sju rader. Jag har fyllt en sådan bok och påbörjat en annan innan bloggen tog över. Jag har flera gånger tänkt skriva ned mina minnen från operationen, och denna kallelse är den rätta knuffen. Som det är nu känns det som jag aldrig haft en tid med glasögon och linser, så just därför kan det vara roligt att ha kvar så mycket jag kan minnas av den korta tid det tog att praktiskt taget förändra mitt liv.

I mellanstadiet började glasögon hamna på sporadiska klasskompisars näsryggar, och jag var inget undantag. Då var det nästan något häftigt, man var speciell, man förtjänade nästan lite sympatier och fick flytta fram i klassrummet, för man såg ju så dåligt. Efter några år växte många ifrån sitt lilla synfel, medan det för mig bara blev sämre. Tjocka glasögon som förvandlade mina smala ögon till minispringor, men jag var ändock tacksam för att jag inte var översynt, vilkas glas istället förstorade bärarens ögon till komiska proportioner.
Att jag tävlade så mycket i längdåkning, medförde nog att jag redan i sjuan fick skaffa kontaktlinser. En ny värld öppnade sig! Vad bra man såg, och vad smidigt!! Röda och blå linsvätskor, speciallösningar, gnugga i små cirklar, linsburkar och byten av vätskor för torra ögon vande man sig snabbt vid. Aldrig att man ville ha glasögonen mer än absolut nödvändigt!
Styrkan på linserna fortsatte uppåt, för att mot slutet stabilisera sig kring -7,75 till -7,50. De sista åren märkte jag av torra och "trötta" ögon, så pass att jag faktiskt började använda glasögonen mer frekvent. Det passade ju om inte annat ganska bra till min lärarroll :o) Dock fick "glasen" vara specialgjora i plast, för att de inte skulle bli allt för tunga och breda.
Tanken på operation hade funnits ett flertal gånger, och en dag tog jag tag i det. Efter lite efterforskning och sedan möte med läkaren på Capio Medocular som jag till slut valde, fick jag bekräftat att den "vanliga" laseroperationen, LASIK inte var tillförlitlig för så pass grova synfel som mitt.
Vid LASIK skär de upp ett lock i hornhinnan och bränner bort så pass mycket som krävs för att korrigera brytningen. Locket läggs på och allt får läka.
Vid grövre synfel måste de bränna så pass djupt i hornhinnan, så därför var ICL/PRL mest lämpligt för mig. Där sätts en permanent lins in mellan regnbågshinnan och linsen. En fördel med denna metod är att den är reversibel, dvs eftersom det är en faktisk lins, kan den tas ut eller bytas. Det som krävs av mig, är att utrymmet mellan regnsbågshinnan och linsen är tillräckligt, vilket det efter undersökning var!

Så en morgon infann jag mig på deras klinik mitt i stan. Jag hade inte fått bära kontaktlinserna x antal timmar innan (minns inte hur många det var). Fick en första omgång av bedövande ögondroppar, följda av andra fortlöpande tills det var dags. Lades i tandläkarliknande stol och ansiktet draperades med grön duk, så bara ögat syntes. Metallklämmor fördes in under ögonlocket, samt nedtill, och öppnade upp det då det spände rejält. Jag minns hur jag tänkte att det måste se bra komiskt (och läskigt) ut med ett vitt uppspärrat öga som kikar fram ur duken. Mer ögondroppar för bedövning och fuktighet. Som närsynt ser man dåligt på långt håll, men utan problem på väldigt nära. Såg därför skalpellen väldigt väl när den kom närmare. De skär ett snitt ovanför själva ögat (horn/regnbågshinnan) och trycker in linsen på plats. Snittet kändes inte alls, men itryckandet var lite obehagligt, då det de facto tryckte rejält inuti själva ögat. Men det coola var, att jag samtidigt kunde se hur synskärpan kom på plats! Ungefär som man för glasögonen sakta på plats och det suddiga blir klart, så var det liknande här. Plötsligt kunde jag se att det hängde en klocka på väggen bakom kirurgen, och jag tänkte att jag aldrig skulle glömma det klockslaget! Det gjorde jag dock ganska snabbt...men det var förmiddag i alla fall! :o)
När linsen var på plats och kirurgen var nöjd, lämnas snittet att läka, och så upprepades allting med andra ögat. Det gick väldigt snabbt, kanske en halvtimme, och direkt efteråt kunde jag se! I kapprummet utanför receptionen kom en viss insikt, när jag såg ut genom fönstren skarpt och tydligt och tårarna kom! Inte alls vad jag tänkt eller trott, men en liten lyckoskvätt blev det, och kunde inte låta bli att slänga armarna om kirurgen när han strax efter kom ut för att titta till mig och säga hejdå.

Med mig den dagen hade jag Tomas, som följt med som stöd och chaufför hem. På grund av bedövningen var mina pupiller stora som tallrikar, och trots solglasögonen var det nästan jobbigt ljust ute. Jag hade inte släppts in på någon krog med de ögonen! :o)

Innan operationen hade jag blivit informerad om eventuella biverkningar, så som ljushalos och reflexer. Kvällen efter hade jag väldigt stora och tydliga halos, dvs ljusa ringar kring ljuskällor. Dessa försvann dock snabbt, men kvar blev de små ljusreflexer som uppstår framför allt av spotlights av den typ man finner på ett dansgolv. Kanske jag framför allt märker av just de reflexerna eftersom de påverkar mig så mycket när jag jobbar som ordningsvakt. Reflexerna hamnar precis i ansiktshöjd på folk, så jag inte kan se dom ordentligt. Mycket störande och jobbigt, vilket gjort att jag nu undviker sådana vaktjobb. Men det är det värt!!

................

Har nu bokat om tiden jag fick, till en dag då Volvo har stoppdag och jag är inne i stan. Passade på att fråga exakt när jag gjorde operationen: 20:e september 2006! Hon kunde inte se vad jag betalade, och jag minns inte exakt. Summan var så orelevant att jag strax glömde den. Jag hade fått synen tillbaka! Men jag har för mig att jag betalade omkring 32 000 för båda ögonen. En summa som jag före operationen vägde tungt mot riskerna och osäkerheten. Tänk om det inte blev bra? Tänk om bieffekterna blev illa? Tänk om något går fel? Det var ju liksom ens synförmåga det handlade om. Man visste vad man hade, och hur kasst det än var, så funkade det i alla fall.
Men efteråt var alla tvivel bortblåsta, och pengarna den bästa livsinvestering jag gjort!
Frågade henne vad operationen skulle kosta att göra idag, vilket var omkring 19 900 per öga beroende på om annat, tex brytningsfel också skulle korrigeras. Jag har för mig att jag hade ett litet sådant faktiskt.

I flera veckor efter operationen öppnade jag badrumsskåpet på kvällen för att plocka fram linsburk och vätskor, och sedan komma ihåg att jag ju faktiskt inte hade några linser att ta ut! Likaså famlade jag med handen på nattugsbordet efter glasögonen på morgonen, bara för att upptäcka att jag såg nattugsbordet hur klart och tydligt som helst!

De där intorkade köttätande växterna jag fotade häromdagen? Jag förflyttade dom från sovrumsfönstret till köksbordet som ett första steg på vägen till växthimlen. Jag fotade dom, men sedan kom de inte mycket längre. Just då kände jag inte för att promenera ned ned till soptunnan, och sopsäcken inne var full. Så de blev kvar. Och står där fortfarande.
En liten del av mig väntar nog på att Oo ska ta tag i projektet och avpolletera dom. En liten del som hoppas på att han ska se dom och förstå att de ju faktiskt inte kan stå där i evigheter. Väntar han på att jag ska fullfölja det jag påbörjade? Har vi hamnat i något outtalat ställningskrig där vi båda testar den andre? "Jag ska för en gångs skull inte ta tag i det!" "Jag ska då inte göra det som tydligen förväntas av mig!"
Eller är det bara så enkelt att han helt enkelt inte ser dom? För de har faktiskt stått i fönstret på hans sida av sängen i flera veckor. Han har nogsamt och regelbundet tömt innehållet i sina fickor intill de intorkade bruna resterna. Sedan vore det ju inte helt osannolikt att krukorna försvunnit i mängden av allt annat bröt som vi har en förmåga att samla på köksbordet. Ju mer yta vi har, desto mer grejer placerar vi där. Köksbänken, köksön, köksbordet,  köpmandisken, stolar och soffbord. Det är kvitton, reklam, gammal post, kom-ihåglappar, nystan, stickningar, batong, handfängsel, nycklar, laptops, tidningar, bestick (oftast en kniv på Oos sida eftersom vi envisas att duka fram sådan, trots att han sällan använder den), glas, kläder, ja allt möjligt som bara exploderar fram på våra ytor, ungefär tre sekunder efter vi städat rent!

Projekt "slänga växter" har blivit ännu ett experiment, där jag hoppas att Oo ska se vad som behöver göras, och sedan faktiskt gör det också. Så jag kväser min egen husliga lust att fullfölja det jag från början avsåg, bara för att! Kanske han denna gång gör det?
Är det bara jag som provat denna metod förut, outtröttligt försökt och hoppats? Varför lär vi oss inte? De ignorerar inte det som för oss är så uppenbart. De behöver tillsägelse, för de kan ju inte ignorera något de inte ser.
Eller så är det som Anna så fint uttryckte det: "Jag kan gå omkring och vara irriterad på att han inte städar när det är lika mycket jag som stökar till det. Skillnaden är att jag går omkring och tänker på stöket och vill ha det rent (och väljer att inte städa) medan han ser att det är stökigt och bara inte är så brydd (och väljer att inte städa)..." Klockrent!

Bara att kapitulera och slänga de rackarns växterna! :o)


(Mår inte så bra)

Vi har förresten blivit bjudna, igen, på middag hos Elin och Andreas efter jobbet idag! Somliga har det bra!

Jag utmanades av Elin, att jag skulle beskriva hennes blogg med ETT ord! Därefter skulle man utmana fem andra. Måste det vara fem andra bloggare? Kan det inte bara vara fem andra bloggläsare? Hur blir det då om man skulle kasta över utmaningen på dom? Eller gör jag som vanligt och bara rör ihop det här å de krångligaste? När jag nu faktiskt försöker läsa bilden, så står det onekligen "5 bloggare". Men jag har inte ens hela fem bloggar som jag följer, varav Elin decimerade mitt urval med typ en tredjedel!
Jag bryter helt enkelt mot reglerna, och kastar ut denna utmaning till den som nu råkar vara en sådan som läser min sketna blogg och finner ETT ord för att beskriva den! För att göra det ännu lättare kan man ju faktiskt vara anonym. Kom igen nu, jag skulle faktiskt vilja ha lite tyckanden, både ris och ros. Kanske jag kan kommentera dom också.

Nu kom jag osökt in på jobbintervjuer och utvecklingssamtal. Jag tycker det är rätt kul att grillas! Att sitta och frågas ut för tex ett arbete, tvingar mig att tänka till om mig själv, fundera och reflektera kring vem jag är, vad jag står för och varför. Jag kan ju själv emellanåt ägna mig åt mer eller mindre amatörmässiga självanalyser, men det blir mer påtagligt och på ett sätt givande, när man har en annan som ställer frågorna man kanske själv inte kommer på. Jag kan komma på mig själv efter en intervju att jag kanske varit för öppen, för personlig om hurdan jag är, tycker och tänker. Men då jag alltid haft lätt för att få en anställning, kanske det inte är så illa ändå. Vad är det man säger, att ärlighet varar längst? Så länge man har ett någorlunda sunt förnuft i alla fall? Och det har jag ju massor utav! Heh.

Fyra kycklingar och kollegor efter några timmars arbete. Gamla Ullevi är tomt, och Linda har fått upp lite värme efter en språngmarsch åt motsatta hållet några minuter tidigare. Vi var beredda på att packa ihop och får höra i radion att det är bråk på utsidan. Hela kycklingfamiljen sätter av i galopp över planen, och klättrar över stängslet lika smidigt som den mest topptrimmade gymnast.
Ett gäng IFK-are står och blänger på oss när vi kommer ut, och vi kämpar tappert för att inte stötta händerna mot låren och flåsa högt. Frös jag alldeles nyss?
När också polisen ansluter drar de sig tillbaka, och vi klättrar tillbaka in och packar äntligen ihop.

Gårdagens match blev ändå rätt lugn, även om det såg livat ut när jag kom till platsen efter att haft tur att snabbt hitta en parkering i Ullevigaraget.
IFK:arna hade bengaler på utsidan, men GAIS:arna hade lyckats få med sig både sådana där signaltutor och bengaler in på arenan. Innan matchstart skulle alla TIFO:n köras, och det var rejält tryck! Jag står högst upp på IFK:s läktare och ser inte ett skvatt pga deras stora blå tyg de dragit över hela läktaren. Det sjungs så det dånar i öronen, och från motsatta klacken tjuter de tryckluftsdrivna signalhornen. Man hör sporadiska ord i radion över oväsendet, men kan omöjligt få ut något sammanhang. Förutom när man plötsligt hör:
"-Det brinner, det brinner!"
Jag ser ju inte ett skvatt, men under de få sekunderna hinner jag föreställa mig avbruten match och utrymning. När jag lyckas kika ut emellan det blå, ser jag publikvärdarna på den motsatta läktaren springa och släcka en brand på planen. Ingen större fara alltså som tur var. Men tänk om domaren fördröjt matchstart eller brutit den? IFK:arna hade blivit galna!







Klockan hade passerat halv elva innan jag var hemma, och då hade jag hunnit bli rejält frusen igen. Snälle Oo hade dock lagt sig på min sida i sängen, så den var varm och skön när jag kröp ned! Provade också att lägga en kudde under magen, och ryggen kändes faktiskt inte riktigt lika illa denna morgon. Skönt att kunna ligga på mage! Är dock orolig att mina timmar jag stod och frös uppe på läktaren nu gör min förkylning värre! Känner inget speciellt idag förutom det vanligt snorandet och nysandet. Ska ta det lugnt ikväll och kanske ta en bastu. Får se hur det blir med combatpasset imorgon.

Ett typexempel på min och Oos botaniska (o)förmåga. De köttätande växterna jag inhandlade för drygt två månader sedan, visar nu det sorgliga resultatet av vår inkompetens. Oo hävdar att det är bristen på föda i form av blomflugor, medan jag lutar mer åt det ännu mera grundläggande behovet i form av vatten. 
Garderobsblommor och Hibiskusar verkar vara de som tål oss bäst...

Ikväll är det derby mellan IFK och GAIS, så jag får stressa iväg direkt efter jobbet. Kan inte ens vara på plats den tid vi egentligen börjar, så maten vi brukar få lär jag inte hinna avnjuta. Känner faktiskt sådär för att jobba ikväll. Mitt långtida snorande nådde någon form av kulmen igår, då jag faktiskt också kände mig förkyld med det sega huvudet, trycket i bihålorna och obefintliga flåset. Vi hamnade nämligen på geocachingjakt, varav en fanns i slutet på en väldigt brant klättring! Efter den turen var Linda trött!

Vi kompletterade det vi missade sist på Ikea, och när vi ändå var i Kållered, tog vi en närbelägen cache. Den blev ännu en, och ännu en, för att sluta på fem stycken! Det var ändå gött att komma ut en sväng, då vi denna helg verkligen latat oss! I lördags gjorde vi ett första försök att besöka Ikea. På vägen in fick vi impulsen att ta en cache som vi bara funderat på tidigare. Dess namn "Stay connected along the road to Hell" var mycket passande på fler sätt än det uppenbara, då vägen passerar Hells Angels huvudsäte här i Gbg. Vägen hela vägen ut till cachen var också väldigt smal och slingrande, vilket till och med gjorde undertecknad som ändå körde, lätt åksjuk. Väl framme, där en mindre promenad in i skogen fattades för att nå målet, öste regnet ned, från sidan, och det faktum att vi insåg att cachen var av storleksordningen nano ute i skogen, medförde att vi lade ned försöket att hitta den just då. 
Oo uttryckte sådan kinkighet över mängden bilar utanför Ikea, att jag inte krusade, så vi gick en sväng i Bäckebols andra affärer, käkade lunch på Sibylla och handlade på Ica Maxi. 

Så utöver dessa utflykter blev det mycket DS-spel och stickning! Mycket skönt faktiskt, och den fördelen att jag hann väldigt långt på det hemliga projektet! Det tar sig måste jag säga, och det gav mig även en del skratt i de moment som gjordes i helgen!  Några detaljer till så ska det vara klart.
Jag längtar efter att få visa upp eländet här, men tills vidare får jag nöja mig med en liten sneakpeak!
Känner som sagt inte alls för att jobba ikväll. Lär bli skitkallt, plus att jag inte känner mig hundra ännu.  Att bara hitta en parkeringsplats kommer skjuta upp min stressnivå i taket, då det tydligen är Frölundamatch också. Oo var visst i dilemma, vad skulle han se? GAIS-matchen? Frölunda? Eller nåt tredje som jag tyckte han bluddrade om. Eftersom det är borta match för GAIS har han inga "fria" biljetter, samt att GAIS:arna bojkottar IFK:s matcher eller nåt. Happ säger jag, som hade tyckt det varit lite roligt att veta att Oo också fanns i Gamla Ullevi när jag jobbar.
Tryck från läktarna lär det bli i alla fall, och jobb att göra. Av någon anledning bland Göteborgslagen, så har just IFK och GAIS ett horn i sidan på den andre. Jag som inte har fotbollen i ådrorna, förstår ju inte varför. Men inte ens Oo kunde ge mig en tillfredsställande förklaring. Antipatin är ju så utpräglad hos somliga. Många IFK:are går med en anti-GAIS logga på kläder och dylikt, och liknande finns säkert på den grönsvarta sidan också. Vad är grejen med att man inte bara kan stödja sitt eget lag, utan även lägga tid och energi på att racka ned på andras? Ungefär lika förståeligt som att somliga "supportrar" kastar saker, slåss och springer in på planen. Men nu är det som det är mellan dessa båda lag, och polisen lär ha rustat därefter. Högriskmatch enligt deras kategorier, vilket innebär att alla vi kycklinggula vakter behövs på plats. Men den här kycklingen önskar bara att att hon kunde åka hem och lägga sig i bastun!
 

Klockan är inte ens åtta på morgon, det är lördag och här sitter jag. Även om mina lurviga barn kan ha lite ljud för sig, så är de inte så illa att man tvingas upp ur sängen. Inte ens hulkande kräkljud.
Min rygg ville inte ligga längre, samtidigt som min ena, av snor totaltäta näsborre började rinna så där trevligt som bara en totaltät näsborre kan göra! Somnade för ovanlighetens skull med huvudet i Oos knä i soffan igår, så jag är inte megasupertrött ändå. Det hade bara varit trevligt att ligga kvar och myspysa en stund, men nu blev det ju ändå så att jag ensam fick lämna Oo i sängvärmen! Orkar inte spela någon innebandy dock. Sitter här och tycker småsynd om mig själv med värkande rygg och tät näsborre.
Det ljusnar på utsidan, och småregnar, undrar vad man ska hitta på idag?
Oo fick till slut sin efterlängtade pizza till middag igår. Eftersom han fick lämna jobbet så tidigt, hävdade jag bestämt att middagen skule stå på bordet när jag kom hem. Heh, vi möttes upp på pizzastället i "centrum"! Men först tog vi den cache som vi misslyckades med första gången vi provade på denna eminenta "sport"! Om det berodde på att vi nu fått mer tränade ögon, eller ett litet tips från min kollega (och närboende i Olofstorp som också visade sig vara cachare), vet jag inte. Men jag hittade den direkt, mycket finurligt gömd!

Oo hade lite förslag på vad vi kunde hitta på den fredagskvällen, men då "Ice Age 3" inte längre gick på engelska, bowlingställena troligtvis var fullbokade, och videouthyrningsstället vid pizzerian höll på att bygga om, så blev det soffan istället. Ganska skönt, då det visade sig att jag var rätt trött. Spelade "Professor Layton", där jag faktiskt lyckades lösa några gåtor själv, medan Oo spelade Runescape och pillade mig i håret. Det där pillandet är något som till min lycka är något som han också gillar! Nu somnade jag ju i hans knä, vilket dock resulterade i en väldigt lång tids pillande på samma ställe, så när jag vaknade hade jag en rejäl tova att slita ut under tandborstningen! Ajaj! Men vad är det man säger? "Inget gott som inte har något ont med sig"? Eller kanske det var tvärtom. :o)

Nu ska jag inte sitta här mera heller, för då säger svanskotan bestämt ifrån. Vad sjutton ska jag göra nu då?

Somliga hävdar att de inte orkar engagera sig i Farmville. Men av någon anledning skiner den sanne farmaren fram ändå i det mail jag fick under dagen!
Vi käkade en gigantisk lunch på "Kockar och kastruller" idag. De har jättefin salladsbuffé och soppa som ingår i lunchpriset. Vissa dagar har de även efterrätt som ingår. Så idag blev det en liten skål jättegod fisk- och skaldjurssoppa (var ju tvungen att prova!), överfull assiett med sallad, fläskfilé Oscar med bearnaisesås, stekt potatis och/eller potatismos, och äppelpaj med vaniljsås. Jag är mätt!! Sedan var det Christoffers tur att ha fredagsfikat idag, så jag lyckades förstås klämma ned två bitar av wienerlängden. Gott att jag kör byxlöst idag!

Kockar och Kastruller ligger lite undangömt i Frölunda, men det är alltid grymt mycket folk där. Bra mat, där man själv får ta hur mycket tillbehör och efterrätt man vill, tjänar de på! Vi betalar lika mycket på restaurangen här på Volvo, vilket känns minst sagt surt när man vet vad man kan få istället om man bara tar sig tid att åka över till fastlandet.

Håller på med nya kursmaterialet för fullt, vilket är kul. Dock inte lika kul ändå som att geocacha, vilket Oo och Monica höll på att göra när han ringde för någon timme sedan! Han käkade lunch med föräldrarna och flexade ut resten av dagen! Ser inte ut att bli någon innebandy imorgon. Oo känner sig fortfarande lite vissen, och jag känner ju absolut inte för att ensam kravla mig upp och lämna honom i sängvärmen! Jag har ju nog svårt att göra det när vi båda ska iväg och spela! Kanske vi kan komplettera våra misslyckade Ikea-köp och få till skrubben och hallgarderoben istället. Ska nog få till något inlägg också.

Trevlig helg!

När jag nästan somnat in, hör jag hur diskmaskinen (än en gång), hakat upp sig och missnöjt står och gurglar höglutt. Det är precis i sista minuten av programmet, då den ska tömma ut vattnet, som den ibland "fastnar". Fick kliva upp och slå på sköljnings-programmet som brukar funka. Vaknade några timmar senare av en blixt som skär genom rummet, följt av ett förklarande muller. Åska i oktober?
Tät dimma och nollgradigt, med något som var misstänkt likt snö på vissa ställen!
Eftersom Oo inte spelade någon innebandy igår, fick jag själv slå ihjäl tiden till mitt pass. Så jag drog till Frölunda torg, käkade en kryddstark kycklingtoast och tittade på lite kläder. Och jag hittade....ett par svarta träningsbyxor! Dock även lite annat i form av en svart lycrakjol, knästrumpor och leggings. Jag ser ju andra omkring mig, samt i media, dessa snygga kreationer med stor tröja, kjol eller shorts, stövlar och knästrumpor. Jag har ju tröjorna och stövlarna, och tänkte göra ett försök med knästrumporna och kjol. Eftersom mitt modesinne är sorgligt nära nollnivån, tog jag bara några strumpor på måfå i diskreta färger. Tog stortröja och svarta leggings denna morgon. Drog sedan på knästrumporna (de mörkgrå på bilden) följt av stövlarna. Hur såg det ut? Hjälpsökande frågade jag Oo som ur sängvärmen beordrade mig att ta av knästrumporna.
Jahapp, så var det med det klädsprångsförsöket.

Jag kände inte alls för att köra ett pass, utan hade helst åkt hem och intagit horisontalläge med Oo. Fick bli en stund i soffan i instruktörsrummet istället. Men när jag kom in i salen och såg alla deltagarna som väntade, så var tröttheten bortblåst och adrenalinet strömmade till! Fick hjärnsläpp under uppvärmningen och andra låten. Någon småmiss därefter också, men bara som jag märkte. Dock irriterande missar i början! Man kommer ur rytmen, och måste fokusera för att glömma det och bara köra vidare, annars blir det bara ännu värre.
Belönades med en tjej som kom fram efteråt, och entusiastiskt tyckte att combat var så roligt, och att jag var så mycket roligare att träna för än andra instruktörer! Himmel vad glad jag blev, och så jag fysiskt och psykiskt behövde det där passet!
Lite skillnad på före och efter bilden. Seg och omotiverad till endorfinstinn och tillfreds (och megasvettig). En skön dusch och bilfärd hem genom kvällsmörkret. Hann slappna av en stund i soffan med Oo innan sängen.

Av de anläggningar som säljer dessa, är Kållered en av dom. Då har jag tagit för vana att alltid köpa en sådan att ha till passet. Jag gillar ju inte bara vatten, och var skeptisk till dessa vitamindrycker. De är ju svindyra, så att betala för att prova något som man kanske inte gillade, kändes sådär. Men när min andra dryck jag brukade köpa slutade säljas, blev jag så illa tvungen. Gratis vatten eller svindyr dricka? Svindyr ej smakad dricka tack! Framför allt kombinationen fläder kändes sådär. Det var väldigt längesedan jag senast drack något med fläder, vilket inte var gott, men denna var förvånansvärt frisk. Kanske min smak, liksom med mycket annat har förändrats genom åren (är ju förtjust i sill nu till exempel).
Försöker motivera de dyra flaskorna med att de ska föreställa nyttiga. Jag menar, senast jag åt en apelsin var väl....?

Vi har ingenting alls planerat för helgen vad jag vet. Hur skönt känns inte det?

We-ho! Ett projekt som varit på gång ett tag, har nu kommit till sitt slutskede, och då ska jag få vara med och tillse utbildning och material! Det blir alltså nya grejer jag måste sättas in i för att kunna tillgodose kvalitativ utbildning och material. Dessutom ska också en annan kurs med material tas fram för obligatoriska tillfällen. Det är alltid roligt med nya utmaningar!

Måste dock erkänna att jag inte riktigt känner för combat ikväll. Förhoppningsvis tänder jag till när det väl är dags. Blir ju att köra hela nya koreografin själv också, så det känns lite nervöst.

Jag letade efter den där funktionen, där man kan se var på en karta ens bloggbesökare finns. Hamnade hos en kille, där alla besökare låg längs en speciell breddgrad, framför allt i Sverige, men även de sporadiska utanför Skandinavium! Såg lite kul ut. Därigenom hamnade jag också på en sida (bloggkartan.se), där man kan finna andra bloggare efter var de finns i landet, tex Göteborg. Det var klent med registrerade i Olofstorp, så där fick man ju göra en insats! Nu återstår bara att finna den där andra kartfunktionen, men frågan är om jag ska orka engagera mig så pass. Verkar som man måste klistra in en massa koder och grejs.
Ibland är det nog bara bra att förbli lite nyfiken. :o)

Som besökare själv bland andras bloggar, lämnar jag sällan kommentarer. Oftare om det är någon jag känner, men i andra fall, ska personen ha skrivit något som jag spontant vill tycka till om. Jag tycker annorlunda, tycker inte annorlunda, vill dela med mig, vill bara vara trevlig. Jag antar att alla vi som skriver bloggar, faktiskt gör det för skrivandets skull, men det finns ju alltid undantag. De som skriver för att få uppmärksamhet. De som skriver för att tjäna pengar. De som lyckas kombinera vilja att skriva och/eller få uppmärksamhet samt tjäna pengar. Jag är så imponerad och avundsjuk på de som har disciplinen, talangen och förmågan att skriva en bok, en bok som andra läser och tycker om. Tänk vilken känsla att se ett verk man skrivit på en hylla i en bokaffär! Att veta att man lämnar något efter sig som alltid finns kvar, det tryckta ordet. Se de stora författarna, vilken kick det måste vara, att veta att det man skrivit, uppskattas av och underhåller hundratusentals, ja en del, miljontals människor! Att ha engagerat dom i sin historia, fått dom att skratta, att gråta, bli frustrerade, arga, ja hela känslospektrat! Många andra konstformer kan ge upphov till samma sak, dans, konst, teater och musik, men författandet är det som fashinerar mig mest och får mig att önska att jag också hade den förmågan, disciplinen och talangen att förvandla bokstäverna till engagerande historier. Jag får nöja mig med mina egna tankar och tyckanden, och känna mig nöjd med den blok som nu är på gång. Den lär ju ge mig själv några skratt, tårar och funderingar i en framtida läsning i alla fall. Och det är ju inte så illa.

Morgontrött på regnvåta gator. Varmt och skönt med fem plusgrader idag. Oo åkte ju inte alls hem igår som jag trodde, men är inte på topp, så han ska inte spela innebandy idag.
Jag fick inte en enda deltagare igår, så jag åkte hem direkt, eller tja, via sushistället. Brasa i kaminen när jag kom hem, och en bastu efter den råa fisken var mumma! Börjar misstänka att min madrass börjar bli lite trött, då jag haft väldigt ont i ryggen mot slutet av natten de senaste veckorna. Jag vill gärna ligga på sidan eller magen, men då det ger en obekväm banankänsla, är det ryggläge som gäller. Ett annat alternativ är rygg med ett eller två ben slängda över Oo. Har inte reflekterat särskilt mycket över det eftersom det går över rätt snart efter uppstigandet, men när jag tänker efter, så sover jag sämre där timmen/timmarna innan det är dags att kliva upp, eftersom jag vaknar av smärtan när jag ska vända mig. Eftersom vår säng består av två madrasser, skulle jag ju kunna göra en investering på Ikea. Det kan det faktiskt vara värt.

Hann inhandla sand och mat till barnen innan jag åkte till Sisjön igår. Jag gillar Huveröds, då de har så otroligt brett sortiment för husdjur. Hade jag haft hund hade jag säkert shoppat loss betydligt mera där!

En norsk 17-åring har visst dött efter att ha klättrat upp på ett lok i Uddevalla. Hur korkad får man bli? Och inte är det ovanligt heller! Sedan blir det rabalder och bilder med sörjande föräldrar som anklagar SJ eller skolan för att inte ha upplyst faran med att klättra på tågvagnar och lok. Säkert att man som förälder behöver någon att skylla på när de förlorar ett barn, men oftast är det någon annan än föräldern själv. Många föräldrar är förvånansvärt blinda och döva för sitt eget ansvar. Fy sjutton vad trött jag bli på sådana, och jag kan bara hoppas att jag inte blir sådan själv! Hoppas i sådana fall att någon annan har vett att då ge mig en mental örfil!