Knappsatsen eller vad man kallar det på vår spisfläkt/kåpa var så nedsliten att man fick trycka femtioelva gånger för att slå på eller av ljuset/fläkten. Skitirriterande, och något som stått på "att-göra-listan" länge. Oo tog till slut tag i saken, och i brevlådan väntade så en ny knappsats som Oo efter lite trixande fick på plats! Ett snällt mail till Fjäråskåpan
Fjäråskupan, och så har man en ny knappsats utan kostnad på nolltid! Grymt juh, och varför ska det vara så svårt att ta tag i vissa saker som egentligen är så enkla?

I samband med Volvo Ocean Race hade de en massa grejer till bra pris, framför allt kläder, men också pannlampor som jag hamstrade ett gäng utav. De är grymt smidiga att ha till alla möjliga situationer, så vi har till exempel var sin i våra bilar. Ljuset är så skarpt också, trots dess litenhet.

Vi möttes upp och provianterade inför middagen igår, och upptäckte då ännu en variant till Ahlgrens bilar. Fast de kanske fanns förra året också? Bilgranar! Påsen hade dock lite jultema, vilket känns i tidigaste laget eller? Goda var de i alla fall. Typ samma smak - annan form som Bilarna, men visst är de gulliga?
Oo fick också sitt lystmäte på godisfronten, Marabouchoklad och mjölk.
Vi fick en lugn skön kväll med rotfruktsmiddag, House och Hells Kitchen. Jag har påbörjat, eller försökt påbörja ett nytt stickprojekt, men jag fattar inte mönstret! Det är så enkelt, men ändå får jag det inte att gå ihop! Tror jag har startat om tvåsiffrigt antal gånger på olika sätt. Femton maskor, sedan: "*K2 tog yo*, upprepa *-* tills du har en maska kvar K1" Hur jag än gör, så slutar jag "udda", dvs mitt i mönstret, vilket kanske är meningen?? Ska nu prova att göra så några varv och se om det kanske ser korrekt ut ändå. Känns helfel dock, och ska kika efter andra mönster.

Gårdagens House handlade bland annat om en adopterad kinesisk flicka som sökte sina biologiska föräldrar. Jag har aldrig känt något behov av att träffa mina biologiska genöverförare, vilket kanske är konstigt med tanke på de känslomässiga tillkortakommanden som fanns/finns till mina adoptivföräldrar. Har aldrig förstått det där trängande behovet som somliga tydligen har att "finna sina rötter". Den enda anledningen till nyfikenhet till mina biologiska, är de fysiska attributen, dvs se vad/om jag ärvt något i mitt utseende. Och då skulle det räcka att se dom utan att själv ge mig tillkänna. Tror dock att jag skulle bli besviken, då jag tycker vi alla ser mer eller mindre likadana ut! Men min längd tycker jag sticker ut litegrann, då alla asiater jag träffat på varit kortare än mig. Casinot är populärt bland asiater, så när jag vaktjobbade där passerade en hel del mig där jag stod i dörren. En till två killar vid alla tillfällen jag jobbade där var nästan lika långa som mig, annars var de rejält kortare. Var någon av mina bioföräldrar lång? Som sagt, annars är det nog inte mycket som skulle överraska. "Åh, svart hår, mörka sneda ögon, platt näsa", jaha, det har ju jag också, och alla andra biljarder asiater. Höhö. Det var dock en lite kul känsla när jag och Oo vandrade i "China town" i San Francisco. Där smälte jag in i mängden, medan Oo stack ut med sitt typiska nordiska utseende. Ändock stack vi båda upp över mängden och kunde se över huvudena på de flesta.
Tycker det är intressant att se andra asiater, beträffande framför allt håret! Vilka frisyrer funkar på oss "chip-chopare"? Jag kan i det flesta fall identifiera mig med "de vita" som jag vuxit upp bland. Men mitt utseende är ju faktiskt inte som deras, och att se frisyrer till ett ansikte som faktiskt är mer likt mitt eget, känns mer intressant. Man har ju mer ut av så närliggande referensramar som möjligt eller hur? En mörkhyad person kollar ju inte in make-up för en blek rödhåring precis?
Jag kan tycka att de asiatiska ser väldigt asiatiska ut, dvs mer asiatiska än jag själv ser mig själv. Men det är ju bara för att jag "färgats" vit av min uppväxt. Många gånger glömmer jag bort att jag faktiskt inte är ett "blekansikte", utan en "guling"! Och tankar har kommit gällande pojkvänner som jag haft och deras familjer. Även min nya familj jag nu har. Tycker de något om att jag inte är "en av dom"? Rent utseendemässigt alltså? Hade det varit annorlunda om jag kommit från Etiopien? Irak? Indien? Det kan låta barrockt, fel och kanske till och med rasistiskt, men jag har ofta fått uppfattningen, och även uttalat för mig, att just koreaner/kineser är mer "ok" än andra. Detta speglade sig framför allt skrämmande tydligt som jag skildrat tidigare, när min indiske parallellklasskompis fick höra "svartskalle", "djävla neger" och "roliga" skämt om solbränna väldigt ofta. Han var ju också adopterad och lika "vit" i sinnet som mig, men jag skonades, trots att jag var lika mycket "ickesvensk" som han! En handfull gånger under hela mitt liv har jag kallats svartskalle, ibland utslängt på stan efter mig (av vuxna människor), och det gör ont, väldigt ont. Tänk då de som får det dagligen dags, eller mobbas, fryses ut och misshandlas på grund av det!
Här i Sverige är de snedögda, framför allt de adopterade, inte så utpräglat vanliga. Framför allt de i min och Ninas ålder, då adoption därifrån ännu var ganska nytt på den tiden. Vi var därför annorlunda på ett mer positivt sätt än de mörkhyade, mer exotiska. Så svidande fel och orättvist!
Men svårigheter att identifiera mig med mina snedögda artfränder till trots, så är jag stolt över mitt ursprung. Jag må glömma bort att jag ser annorlunda ut ibland, men är ändå glad över att inte vara "som alla andra". En gång i tiden kanske jag önskade det, en tid då jag var så vit i sinnet att jag inte förstod att jag faktiskt inte var det utanpå. Jag kan då och då än idag komma på att jag faktiskt är en guling och inte viting, att jag faktiskt ser annorlunda ut. Kanske därför jag har en förmåga att hamna i försvarsställning när jag hör fördomar eller nedsättande kommentarer om våra segregerade områden och deras invånare? "Det är ju gigantisk skillnad!" skulle många (vita) tycka. Men en del av mig känner ändå för dessa, som liksom mig inte smälter in, bara på grund av deras utseende. Rasismen finns, mer utpräglad än vad vi tror eller vill kännas vid. För var går gränsen? "-Jag har ingenting emot invandrare, men de kommer och tar våra jobb!" "Här kommer slöjmaffian" "Där kan man ju inte bo, det är ju hrm, bara utlänningar där".
"Harmlösa" kommentarer eller "skämt" som smyger sig in och färgar de som lyssnar, framför allt barn och ungdomar. Vuxna människor som påverkar sina barn att se ned på de som ser annorlunda ut. Sällan är det kommentarer om vita invandrare eller importerade idrottsmän. Dom är ju "bra, gör ju rätt för sig". Är jag själv fördomsfull nu mot "mina egna" (de vita)? Omvänt rasistisk? Fel av mig, och sjunker lika lågt genom att själv skriva om "mina egna"? Och vilka är det då, när jag faktiskt känner tillhörighet till "båda sidor"?
Men bakom många kommentarer tror jag man finner fruktan, enkel basal fruktan för det okända. De är annorlunda, har annan kultur, andra seder och vanor. Istället för att försöka förstå, drar man alla över en kam, för det är ju enklare. De ser annorlunda ut, de är inte som vi. Jag må vara präglad att vara vit inuti, men på utsidan är jag inte det. Och vetskapen om detta gör att jag inte alltid kan identifiera mig som det, även om många omkring mig hävdar annorlunda. Dock poängterar jag än en gång, så är jag glad över den jag är, och skulle inte vilja vara utan mina sneda ögon en sekund! Jag är lyckligt lottad som hamnade i Sverige och Piteå, och fick så förskonad uppväxt, så pass fri från rasistiska påhopp. Alla har inte sådan tur.