... med mitt ansikte på! Jepp, det är jag i fjärde klass! Min kära syster kanske försökte vara omtänksam mot brevbäraren eller nåt genom att visa hur mottageren också ska se ut - om hon varit 23 år yngre!
Här har jag ännu inte fått mina första rödbågade glasögon, men bär en av de tröjor med "Minnie Mouse" som förutom "Ghostbustertröjan" var en av mina favoriter.
Sedan jag började arbeta som lärare har jag ofta tänkt tillbaka på min egen skolgång och de lärare man haft.
Jag var den tysta lilla musen i klassrummet, osäker och mån om att inte dra lärarens agg mot mig. En tillsägelse fick kinderna att brinna och blicken att hamna i golvet. Jag tror inte det var ofta jag räckte upp handen eller försökte hävda mig på något sätt. Jag bara var.
När vi kom upp i högstadiet och fick en magister, blev det av någon anledning poppis att skriva beundrarlappar till "Majjen" som vi kallade honom. "Världens bästa Majje", "Skolans bästa Majje", "Universums bästa Majje". Det blev nästan en tävlan om vem som kunde skriva och rita den finaste lappen, för en del hamnade under plastfliken på hans skrivbordsunderlägg. Jag var en av dom som dyrkade honom med ett barns naiva blåögdhet, och skrev nog en och annan lapp också. Nu i efterhand har jag förstått att andra i klassen hade större mognad och erfarenhet av andra människor, och såg betydligt klarare, än vad jag i min barnsliga bubbla gjorde. Jag hade den djupaste respekt för vuxna, ordentligt trimmad som jag var av mamma och pappa. När jag sedan tillrättavisades av sådana, kunde hela världen lika väl kunnat rasa samman.
Jag minns framför allt tre scenarion, där mitt nutida pedagogiska samt äldre jag hade protesterat. Jag minns inte hur vi hamnade där, men av någon anledning kom ordet "Dick" upp på en engelskalektion. En del heter ju faktiskt det, så det kanske var så det kom upp? Hur som helst, så frågade Majjen rätt ut om någon visste vad det betydde (hur kunde jag veta det, och vad ville han uppnå genom att fråga?), men innan jag hunnit reflektera över konsekvenserna, utan bara känt glädjen över att "ja, detta kan jag ju faktiskt", så hade jag räckt upp handen. När jag sedan fick frågan, insåg jag att jag helt plötsligt skulle bli tvungen att uttala ett könsord inför hela klassen! Ve och fasa! Jag, den blyga och tysta grå musen, den som var på mils avstånd från de populära tjejerna som frågade chans på killar och fick "vara ute" på kvällarna? Jag minns Majjens mörka blick, hur den borrade sig in i min, och hur de nästan skrattade åt mig och mina rodnande kinder. Kanske kändes det bara så, men i mitt minne har jag för mig att jag fick ställa mig upp också. Så var det nog inte, men det kändes så! "-Nå, vad betyder det nu då Linda?"
Vad skulle jag säga? Snopp? K-k? Penis? Snopp kanske lät fjantigt, k-k för grovt, men penis var väl liksom det korrekta ordet? Den inre striden rasade igenom på några evighetssekunder, under spridda fnissanden och Majjens roade min.
Till slut försökte jag anlägga en nonchalant min (visste att den var totalt genomskinlig) och sade så coolt jag kunde "-Penis". Några fnissade högre.
"-Vad sade du, jag hörde inte?" Säger Majjen lugnt och roat. Då sade en klasskompis faktiskt ifrån, en av de tjejer som hörde till de populära, de som faktiskt vågade sätta sig upp emot honom ibland. Tydligen hade hon sett min ångest, och kom till mitt försvar: "-Hon har ju svarat nu!".

Ett annat scenario gällde en kille i klassen, klassens hackkyckling som oftast fick skulden för ofog och upptåg. Jag umgicks lite med honom ibland, var med i hans gigantiska trädkoja och matade hans piraya som han hade i ett akvarium. Det var torrfoder för katter, och lät så roligt när den tuggade.
Killen hade det svårt i visa ämnen och behövde mycket hjälp, mer hjälp än jag tror han vågade be om. Under en mattelektion sitter Majjen med honom, och plötsligt bryts tystnaden av att han häftigt river sidan ur hans arbetshäfte och högt utbrister: "-Nu börjar vi om!". Hade det inte låst sig för honom innan dess, så gjorde det säkert det då.
Ett annat tillfälle ställdes planer på att göra en form av skoltidning in, då denne kille inte fann en grupp eller ett ämne att arbeta med. Han kunde inte svara på vilken av de existerande han ville vara med i, och ingen av de som erbjöds ville han ha. Då blev Majjen arg och bestämde att vi skulle strunta i att göra en tidning. Vi beordrades till biblioteket för att låna böcker och läsa istället. Poppistjejerna har svårt att acceptera Majjens beslut och pratar med killen. Han är ledsen och känner tydligt att allt är hans fel. De frågar vilken grupp han skulle vilja jobba med och han svarar tyst: "-Rebus", den uppgift som jag hade. De går till Majjen och säger att han nu har en grupp att jobba med, han är ledsen, och kan vi inte få göra tidningen nu? Majjen vägrar irriterat, och säger högljutt att det är för sent och att det är hans fel, denne pojke som sitter och gråter.
Jag sitter på huk vid hyllorna och böjer huvudet djupt för att mina tårar inte ska synas. Jag tycker så synd om honom, och skäms för att jag inte frågade om han ville vara med mig. Som vanligt föredrog jag att arbeta ensam, och tänkte så som barn ofta gör, egoistiskt.
Hur djupa spår satte hans skolgång på honom? Allt för djupa skulle jag tro. Jag tänker fortfarande på honom ibland, undrar hur det är med honom, hur det gick och hoppas att han mår bra.

Jag hoppas innerligt att jag inte gjort sådana förnedrande och elaka saker när jag var lärare, när jag var trött på deras klagomål och tjat om att få gå ut och spela brännboll, eller bara av ren oaktsamhet. Min jargong kunde kanske också bli väl fri emellanåt, och man kan ju faktiskt inte förutsätta att alla, framför allt så unga människor är med på det! Att göra eller säga en sak som man inte menar är lätt gjort, men spåren kan bli oreparabla!