Ganska fullt upp denna morgon, kul! Känns bra att ha mycket att göra! Däremellan hamnar jag på Musikfrökens blogg, och tårarna strömmar upp i mina ögon när jag ägnar tre minuter åt filmklippet som är skapat till minne av hennes bortgång. Mitt i livet, två små barn, man och ett helt vanligt liv, precis som vem som helst. Cancern drabbar urskiljningslöst, gammal som ung, känd som okänd. Många överlever, många gör det inte. Livet är hårt och orättvist, en klyscha som ändå är ack så sann. Framför allt den orättvisa delen. Vi känner för och sörjer för de som drabbas, samtidigt som vi är lättade att själva slippa undan, eller är sorglöst ovetande om vad som kanske väntar runt hörnet.
En del blandar in religion och en tro på Gud. Att det är Han som bestämmer, att det är tack vare Han som jag är frisk. Något har jag gjort gott för att slippa undan, men om jag drabbas är det en prövning, eller ett straff. Hur kan man resonera på det sättet? Det är ju som att spotta på Musikfröken och hennes anhöriga! Som att hon skulle vara en sämre människa, gjort något fel och därför drabbades. Så fruktansvärt egoistiskt att hävda att Gud liksom skulle bry sig mer om någon annan. Måtte de äta upp sina högmodiga ord när de ligger där med MS istället! På samma sätt som man kan se idrottsmän tacka Gud för sin seger. Vad är det för skit? Be till Gud för att vinna en tävling? Och sedan hävda att det var tack vare Honom som man gjorde det, dvs att man därmed är mer värd än de som förlorade? Eller en kyrkoförsamling där de bad för varandra, att en medlem skulle få komma in på den utbildning han ville! Snacka om församlingar för inbördes beundran! Inga böner för världsfred eller de svältande barnen, utan för egna personliga vinningar i form av positiva svar på ansökningar och vinster av tävlingar! Eller jo, visst kan de slänga in en bön för krigens offer, för att ytligt sett visa hur fromma och Gudaaktiga de är, där jag inte kan komma ifrån den bittra smaken av hyckleri.

Nej, jag ska försöka låta bli att döma, tycka och kritisera de troende. Den kan i vissa former också göra gott i form av gemenskap för den ensamme, på samma sätt som en schack- eller fotbollsklubb. Jag har bara svårt att låta taggarna ligga snällt när de kommer med sitt inbilska snack att det är tack vare Gud som de lyckats i livet, och att det skulle vara på grund av din avsaknad av tro som du är olycklig. Detta avsägande av ansvar som de utstrålar, för allt ligger ju i Hans händer. För att inte tala om den lätt nedlåtande och överseende attityden av "du okunnige" när man gett sig in i en diskussion av ifrågasättande. Grrr!!!!

Livet är hårt och orättvist. Och det har ingenting med någon snubbe i himlen att göra. Amen.