De där intorkade köttätande växterna jag fotade häromdagen? Jag förflyttade dom från sovrumsfönstret till köksbordet som ett första steg på vägen till växthimlen. Jag fotade dom, men sedan kom de inte mycket längre. Just då kände jag inte för att promenera ned ned till soptunnan, och sopsäcken inne var full. Så de blev kvar. Och står där fortfarande.
En liten del av mig väntar nog på att Oo ska ta tag i projektet och avpolletera dom. En liten del som hoppas på att han ska se dom och förstå att de ju faktiskt inte kan stå där i evigheter. Väntar han på att jag ska fullfölja det jag påbörjade? Har vi hamnat i något outtalat ställningskrig där vi båda testar den andre? "Jag ska för en gångs skull inte ta tag i det!" "Jag ska då inte göra det som tydligen förväntas av mig!"
Eller är det bara så enkelt att han helt enkelt inte ser dom? För de har faktiskt stått i fönstret på hans sida av sängen i flera veckor. Han har nogsamt och regelbundet tömt innehållet i sina fickor intill de intorkade bruna resterna. Sedan vore det ju inte helt osannolikt att krukorna försvunnit i mängden av allt annat bröt som vi har en förmåga att samla på köksbordet. Ju mer yta vi har, desto mer grejer placerar vi där. Köksbänken, köksön, köksbordet,  köpmandisken, stolar och soffbord. Det är kvitton, reklam, gammal post, kom-ihåglappar, nystan, stickningar, batong, handfängsel, nycklar, laptops, tidningar, bestick (oftast en kniv på Oos sida eftersom vi envisas att duka fram sådan, trots att han sällan använder den), glas, kläder, ja allt möjligt som bara exploderar fram på våra ytor, ungefär tre sekunder efter vi städat rent!

Projekt "slänga växter" har blivit ännu ett experiment, där jag hoppas att Oo ska se vad som behöver göras, och sedan faktiskt gör det också. Så jag kväser min egen husliga lust att fullfölja det jag från början avsåg, bara för att! Kanske han denna gång gör det?
Är det bara jag som provat denna metod förut, outtröttligt försökt och hoppats? Varför lär vi oss inte? De ignorerar inte det som för oss är så uppenbart. De behöver tillsägelse, för de kan ju inte ignorera något de inte ser.
Eller så är det som Anna så fint uttryckte det: "Jag kan gå omkring och vara irriterad på att han inte städar när det är lika mycket jag som stökar till det. Skillnaden är att jag går omkring och tänker på stöket och vill ha det rent (och väljer att inte städa) medan han ser att det är stökigt och bara inte är så brydd (och väljer att inte städa)..." Klockrent!

Bara att kapitulera och slänga de rackarns växterna! :o)


(Mår inte så bra)

Vi har förresten blivit bjudna, igen, på middag hos Elin och Andreas efter jobbet idag! Somliga har det bra!