Jepp! I slutet av november, torsdag till söndag, åker vi till Barcelona för fyra dagar! Företaget där Oo jobbar har sitt huvudkontor där nere, så vi har bjudits ned dit, flyg och boende betalt och klart! Snacka om att jag blir bortskämd! Oo kommer att tillbringa fredagen på företaget där nere, så jag får sysselsätta mig själv en dag. Nemas problemas! Vi kommer att bo på ett hotell i de gotiska kvarteren, inte långt från La Rambla, berömt promenadstråk och affärsgata. Shit, jag har det så bra att det är pinsamt!


(Hotell Rialto, here we come!)


Om jag fick välja ett språk att lära mig, skulle jag välja spanska. De två åren på gymnasiet lämnade mig en tvåa och dåligt språksjälvförtroende, och jag kommer inte ihåg mycket mera än att räkna till tio, och att katt heter cato. Sedan har jag en förmåga att röra ihop mina ynkliga spanska ord med de ännu sämre franska (betyg två där med).
"-Hola! (spanska va?) Ca va?" (franska!)
"-Oui, ca va bien, y tu?" (definitivt franska)
"-Me illamo Linda" (felstavad spanska va?)

När jag ska försöka erinra mig spanskan, ploppar franskan från högstadiet upp. Borde inte det man läste sist ligga överst liksom? Jag gillar franskan, men vill ändå lära mig spanskan. Den känns mera användbar, framför allt om vi en dag skulle få möjlighet att åka till USA igen. Under bokmässan var jag frestad att hugga en sådan där interaktiv spanskakurs i en monter. Men när skulle jag tillämpa de kunskaperna? Engelskan underhåller jag ju dagligen i jobbet och media, men spanska? I nuläget skulle jag ju ha mer behållning av malaysiska eller indiska. Jag tycker det är fashinerande med språk och önskar att jag kunde fler än bara engelska. Grammatiken har dock en förmåga att effektivt slå ihjäl mina pluggambitioner. Jag klarar ju knappt den svenska!
Men hur kul vore det inte att nu åka till Barcelona, och faktiskt kunna spanska! "Matrix" och pinne in i hjärnan, var är du?!