Kikade igenom mitt inlägg om Sunnehelgen och reflekterade över bilden på mig i hotellfoajen. Där sitter jag på detta fina hotell iklädd gamla gympaskor, träningsbyxor från Sportlife, blött ofixat hår och urtvättad tröja. Min mamma skulle vända sig i graven! Eller snarare så dammar det runt i askan ordentligt där resterna nu är nedgrävda.
Vi reste ju en del när vi var små, och bodde på lite "finare" hotell så som Sheraton när vi var i Stockholm. Mån som mamma var om "fina familjen", skulle vi alltid se ut därefter. Att gå ned till frukosten så som jag nu gjorde, hade aldrig accepterats. Inga jeans där inte! Och att lämna bordet och trava eller springa runt som många andra barn gjorde kom aldrig på tanken. Bara tillstymmelsen till en svart blick eller tillstramning av munnen gjorde att man satt som en stenstod. Och ingen kunde ha rakare rygg än min mamma! "Ut med brösten" fick man höra så fort man blev gammal nog att förstå att man själv var utrustad med sådana, trots dess obefintlighet. Väldresserad och mån om att passa in, fast ändock med lössläppta tyglar, har jag nu inga problem att plantera mina gamla gympadojjor på hotellens marmorgolv. Men till en mysig middag i restaurangen med min man på tu man hand, känns det helt rätt och riktigt att lämna träningsbyxorna på rummet.
Mamma hade dock sagt åt mig att göra nåt åt håret, ta på nåt armband, ta av den skrikiga sjalen och inte klippa naglarna så korta! Ack ja.











(Mera passande?)