"”Ont, ja. Men det jävligaste kommer efteråt”
Jag gillar Andrew, han gjorde så gott han kunde. Men problemet med hela försöket är att han kan gråtskrika STOPP efter tre timmar. Den lyxen har inte födande kvinnor och detta gör att smärtan blir nästintill omöjlig att uthärda.

Att ha ont är en sak. Att inte veta om det är det ondaste nu, kommer det göra ännu ondare alldeles strax Kommer jag få en bebis idag eller ska jag ligga så här ett dygn till? Tänk om jag dör? Tänk om moderkakan inte kommer ut och jag måste opereras? Tänk om livmodern spricker och jag blöder ihjäl?
Detta, tillsammans med smärtan, är förlossningens bitterljuva verklighet.
Vidare så är själva förlossningssmärtorna en sak, det som kommer efteråt är en helt annan. Som ingen pratar om.

Alla är så fokuserade på att det gör ont att föda barn, alla glömmer att det jävligaste kommer efteråt. När man har spruckit både här och där. När barnmorskan ska sy med nål och tråd i ett sargat underliv. När hon syr och syr och syr och aldrig blir klar och fäster tråden. När änden på tråden sticker ut en millimeter och skaver mot ena blygdläppen så att du gråter var du sitter och var du går. När en läkare måste gå in med hela handen för att kontrollera om livmodern har dragit ihop sig som den ska. En hand in i det ondaste och en hand på magen och tryck tryck tryck.
När du ska bajsa för första gången och tror att hela underredet ska explodera i ett konfettiregn av spruckna stygn och snipphud.

Jag har inget behov av att Joachim ska förstå hur ont jag har. Det enda jag begär är att han ska stå vid min sida och vara rädd att jag ska dö." (Malin Wollin - Aftonbladet)

"Konfettiregn"!?!? Aourghahahahahahaha!