Kan klädkoder vara diskriminerande? Eller i varje fall orättvisa? På min nuvarande arbetsplats har jag förstått att en viss klädstandard är förväntad. Inte uttalad, men den där omisskännliga känslan man kan få, att här är man inte klädd hur som helst! Framför allt inte när man rör sig i specifika delar av bygget. Christoffer har fått någon kommentar då han vid ett möte hade huvtröja och blåjeans, men brydde sig inte nämnvärt, utan fortsatte med sina collegetröjor och enklare t-shirts med jeans och sneakers. Nu har han dock emellanåt börjat ha någon skjorta, mörka byxor och svarta finare skor. Jag kan ändock inte komma ifrån känslan av att tjejer outtalat har högre förväntningar på sig gällande klädseln. Om man möter en man i korridoren med baggyjeans, sömnrufsigt hår, sneakers och t-shirt på trekvarten, så antar man att det är någon programmerare eller annat datageni, vilka är de enda som skulle komma undan med en sådan klädsel, dyrbara som de är med sina färdigheter att de kan stå över alla tänkbara klädkoder. Var det inte googles grundare som i kostymlandet knatade omkring i sina blåjeans där i början? Nästan uppkäftigt stod de där i sina avslappnade kläder framför tv-kameror, press och annat kostymfolk. Skulle en kvinna spatsera omkring i korridoren med trasiga jeans, urtvättad t-shirt och ovårdat hår, skulle betydligt fler lyfta på ögonbrynen och ge menande blickar! Där är tanken längre till IQ-stint datageni!

Nej, vi andra underhuggare som finns i dussinvara får snällt foga oss till ordningen och se till att hålla en viss standard. Jag har aldrig behövt be klädexpediterna om hjälp så ofta som sedan jag började mitt nya arbete! Bara paniken innan arbetsintervjun, då jag dagen innan fick en gullig expedit på Sisters att plocka fram komplett proper utstyrsel enligt mina mått, som jag kunde bära utan att känna mig som en påfågel. Jag fick till och med köpa nya skor, då det enda jag hade i garderoben var sneakers i olika varianter!
Eller är det en nervös ambition och rädsla för att inte duga som gör att jag nu faktiskt sitter här med i mina mått höga stövlar på fötterna? Det där cirkelresonemanget där man hävdar att man gör något för sin egen skull och ingen annans, men där tryggheten av att faktiskt passa in invaggar mig i tron av att det bara är för min egen skull? Jag gör det för det förväntas av mig, då det inte är roligt att avvika och få blickar och kommentarer, eller en tillsägelse av chefen, men upplever det som att jag gör det för min egen skull, för jag mår bättre av att slippa blickarna och kommentarerna? Extremvarianten till den avvikande och mobbade som i ett försök att slippa undan, försöker ignorera sin egna personlighet för att passa in bland vännerna.

Jag tror de flesta skulle föredra att arbeta i mysbyxor och bekväma skor, med det funkar helt enkelt inte i alla lägen. Ungefär av samma outtalade skäl som vi försökte få eleverna att ta av sig kepsen i matsalen. Undantaget på arbetsplatsen är kanske om du är ett geni med hett eftertraktade kunskaper innanför det ovårdade håret, där denne kan hota att lämna uppdragsgivaren om han eller hon så mycket som viskar ordet kavaj eller skjorta.

Eller är jag helt fel ute? Diskriminerar? Är orättvis?