... för en dag. En klar och kylig morgon där jag än en gång fick den där insikten av ödmjuk tacksamhet av att jag får vara en del av samhällspulsen, att jag var en i morgonflödet på väg till arbetet. En del människor föraktar dessa "åtta till fem"-slavar, dessa anonyma myror i mängden som inte vågar lämna den Svenssonlika vardagsrutinen och hävdar att "de aldrig skulle klara av ett "åtta till fem"-jobb. Det må så vara hänt, de har sina roller och bidrar på sitt sätt. Men att förakta eller se ned på "vanligt" kneg tycker jag är onödigt. Jag tycker det är fashinerande att se alla dessa människor på morgonen och vägen hem! En kvinna gäspar vid busshållplatsen, en bilist blinkar irriterat på en annan som bytt fil utan större marginaler, en bilist (jag) i lämmeltåget bromsar in och ger plats åt en lastbil som vill komma ut, människor på löparband och orbitrecks som tar sig en stund på Sportlife innan arbetsdagen börjar. Cyklister, mopeder, människor som går, människor som småspringer, fulla bussar och spårvagnar. Jag står vid röd gubbe för att korsa sista gatan innan Elans kontorsbyggnad, och höjer blicken mot skyn. En nästan perfekt halvmåne, och ett trafikflygplan som passerar strax därunder. En tunn kondensstrimma lämnar det efter sig, och jag kommer på mig själv att stå där och le mot himlen. Det är vackert!

Oo stannar hemma idag också. Han är piggare, och frossan verkar ha gått över. Nu svettas han floder istället. Det lär bli en lugn helg. Gott!