Om du haft hepatos under en graviditet är det 50% risk att du får det under en kommande graviditet. Man har funnit en ärftlig benägenhet att få hepatos. Klådan kan vara mycket plågsam, den är djup, stickande och brännande och har en tendens att vara värst på nätterna. Den är inte förenad med utslag men du kan få rivmärken efter allt kliande.

Klådan kan förbättras något under de tre sista veckorna före beräknad förlossning – och den försvinner omedelbart efter förlossningen! I viss mån kan kylande hudsalvor lindra liksom svala kläder och svala omslag. Antihistaminpreparat som kan användas vid andra typer av klåda har tyvärr ibland dålig effekt – men man måste försöka.
Det är de förhöjda graviditetshormonerna som orsakar en påverkan av levern. Graviditetshormonerna bryts ner i levern till gallsyror och på grund av ärftliga faktorer transporteras dessa inte bort på normalt sätt. Mängden av gallsyror i blodet ökar och dessa lagras i underhuden och ger upphov till klåda. Symtomen försvinner omedelbart vid förlossningen när graviditetshormonerna sjunker." (Lars Grennert, docent, f.d överläkare vid Kvinnokliniken, Universitetssjukhuset MAS, Malmö. Via growingpeople.se)

Jaha, det låter ju trevligt och onekligen träffande. Värst på natten, syns ingenting och inte mycket att göra åt. Jag tillhör då de där två av hundra där det kan finnas risk för tidigare födsel och syrebrist för att mina gener inte fixat en hundraprocentig lever. Nåja, jag har ju inga hysteriska foglossningar i alla fall. Eller förstoppning. Eller åderbråck. Eller inkontinens. Ännu.

Hela denna bloggen är ju ett skrivande till mig själv, och bland annat något jag hoppas kunna ha glädje av när jag sitter där 80 år på ålderdomshemmet, förhoppningsvis med en lika skrumpen Oo vid min sida. Vi ska läsa, skratta och minnas, känna vemod, kanske lite sorg men förhoppningvis mycket glädje över allt vi gjort tillsammans.
En detalj jag kom att tänka på tidigare i månaden var räkningarna. Jag vill nedteckna en månads vanliga räkningar för att kunna jämföra med 2056 års räkningar, vore inte det lite kul? Fordonsskatter och elräkningar som vi finner hutlösa idag kanske vi bara skrattar åt då, på samma sätt som vi fnissar åt att en liter mjölk kostade typ 30 öre då våra föräldrar var barn.
Så here goes. De räkningar jag lagt in i Internetbanken alldeles nyss!

Tv-licens för tre månader:                        519
Fordonsskatt Saabis tre månader:             1699
(Gulingen kostar 1445 för ett år! Det är skillnad på diesel och bensin!)
Vatten och avfall för sex månader:            2544
Min mobil för en månad:                           189 (Billigt att inte ha några kompisar! ;o) )
Oos a-kassa och fackavgift en månad:       421
Elförbrukning en månad:                           1449
Elabonnemang två månader:                     839
Statoilkort (bensin o parkering) en månad: 6678
Oos frimärken, max en ggn per månad:     94
Summa summarum:                              14432:-
Lyckades inte få beloppen snyggt under varandra! Grr!

Vilka övriga vanliga räkningar saknas som inte var med just denna månad?
Oos mobil (av någon anledning alltid betydligt högre än min)
Hemtelefonen
Min fack- och a-kasseavgift
Hemförsäkring
Gulingens försäkring
Gulingens fordonsskatt
Saabis försäkring
Vägföreningsavgift x 2 (vi tillhör två olika ända ut till oss)
Bredband
Badföreningen (de som underhåller badsjön)
Dansbaneföreningen eller vad de heter som underhåller lekplatsen och anordnar tillställningar

Sedan tillkommer de andra fasta månadskostnaderna som dras automatiskt:
Mitt CSN-lån
Vårt huslån
Oos pensionssparande
Mitt pensionssparande
Min person/livförsäkring
Oos whiskeyklubb
Oos herrclub

Har kanske missat någon nu, men jäklar i mig vad utgifter man har, och det undgår knappast någon hur dyrt det faktiskt är att ha bil!
Undrar hur vi ligger i jämförelse med andra liknande hushåll beträffande de fasta utgifterna? Sticker vi ut på något sätt, i underkant? Överkant? Det är också väldigt lätt att inse hur viktigt det är att ha ett arbete med fast inkomst med de kostnader vi har. När jag snart går på föräldraledighet blir det intressant att se hur våra nya marginaler blir.

(Välkommen till vuxenlivet!)


 

Har nog aldrig sovit så mycket! Timmarna igår, och nu vaknat upp efter en ny omgång i soffan! Skulle nog kunna sova mera, men då lär jag väl aldrig somna ikväll. Känns som klockan är minst åtta, och så är den inte ens fem! Hämtade Oo ganska tidigt, då han och några till kom från närliggande Borås efter en intagen hotellfrukost som visst varit sådär.
Tog en cache på vägen hem så var det gjort. Precis innan jag skulle åka hände något läskigt med Bäbis, alltså Fia. Hon krampade liksom med en framtass och ett bakben, drog dom upp mot kroppen och tappade därmed balansen och föll när hon försökte gå. Ville tydligt till skyddad plats då hon tog sig in under soffan, och sedan trappan efter jag dragit fram henne för att undersöka.
När vi kom hem var hon som vanligt, men nyligen hände det igen och hon drog sig undan. Efter knappt tre minuter var hon sig själv, busade med Maja och traskade runt. Som något kortvarigt anfall av något slag. Vad är det med våra kissar egentligen? Fia är ju förstås ingen ungdom heller med sina tolv år, men ändå. :o(

Strömmen kom tillbaka halv ett inatt förresten. Hade nästan somnat när jag hör tv:n i vardagsrummet starta, belysning tändas och larmet på frysen tjuter. Intressant att det kan bli så selektivt att ugnen förlorade strömmen, men inte micron. Nollställd respektive oförändrad klocka på de båda avslöjade detta faktum.

Går in i vecka 36 imorgon, undrar om man ska börja packa den där BB-väskan snart? Barnvagnen avvaktar vi med en stund till så att försäkringen räcker så länge som möjligt efter födseln. Försäkringen innebär att vagnen får lämnas tillbaka om hon skulle dö inom en viss tid, minns inte hur länge. Makabert kanske men realistiskt och bra erbjudande. Hur kul är det för föräldrar att förlora sitt barn och så ha den dyra nya vagnen stående som ett hån där hemma?

Måndag och ny vecka imorgon igen. Tre veckor kvar. Fem veckor tills hon tidigast får titta ut! På ett sätt önskar man att hon kommer lite tidigare så man slipper denna tunga kroppen och dess krämpor, men samtidigt vill man så gärna att hon blir januaribarn! Bara att härda ut och hoppas på att hon trivs så pass bra där inne att hon inte känner någon större brådska ändå. Eksemgrejset eller vad det nu är är fortfarande kvar på tossingarna, ska det bli lika långvarigt som de på sidan av magen? Jag har ju inte den blekaste hur det kunde bli så där, och framför allt inte varför det hållit i sig så länge. Kontakteksem var läkarens teori och trodde linningen på mina underkläder och byxor låg an precis där, men det gör de inte! Den där hydrokortisonsalvan har dock minskat på det lite, litegrann så får be om en starkare när graviditeten är över.
Undrar om man ska fundera på någon form av middag? Blööööh!!!

Låång stund i badet och så ett varmt vetebälte på det i soffan. Somnade som en sten och vaknar av att det är ovanligt mörkt. Och jag har väl inte slagit av tv:n? Det lyser i köket och badrummet, likaså tvättstugan, fast maskinerna funkar inte och jag hänger upp tvätten. Kollar säkringarna som är intakta. Kikar i sovrummet där belysningen inte funkar, men tv:n indikerar standby. Hämtar pannlampan och konstaterar att inga säkringar gått där heller. Det är dessutom så skumt med detta partiella strömbortfall att inga säkringar verkar logiska. Kollar med Göteborg energi och får snabbt reda på att det är nåt fasfel. Ok, inget i själva huset alltså, utan på nätet. Gott att höra. De jobbade tydligen på att fjäska för grannen som jobbar med precis sådana grejer för företaget, då han tydligen inte har jour nu :o) Rätt praktiskt annars att ha en sådan elkille i huset intill! Vågade dock inte ringa dom direkt eftersom det är så pass sent och jag inte var säker på om det var problem för fler än mig. Gillar inte riktigt heller att utnyttja folk sådär bara för att de råkar arbeta med det som en fråga gäller. Det gick ju så smidigt att kolla med företaget ändå!

Himmel vad jag sovit, men tydligen behövligt. Höften bråkar fortfarande lite så jag ska värma på mitt bälte igen och frossa i glass! Har för mig att det blev nåt problem med strömmen förra gången Oo var på Herrcluben också, ett kortare totalt strömavbrott. Däremellan  - ingenting!

Jag tror det var mitt ex Thomas som det var första gången jag såg en kille plocka fram ett strykjärn. Elakt och fördomsfullt kanske, men jag minns hur imponerad jag blev! Själv fick jag fått nog av strykning då jag stod i barndomshemmets groventré och tillika "tvättstuga" och strök föräldrarnas skjortor, blusar, byxor samt dukar och gardiner. Sedan jag flyttade hemifrån och fick ansvar för mina egna klädinköp har jag alltid undvikt sådant som kräver behandling av detta järn, och ignorerar tämligen lättvindigt veck i finare dukar då dessa rotats fram för speciella tillfällen.
Även Oo var ägare till bräda och järn när vi träffades, och har inga problem att fixa till sina skjortor. Det låter kanske inskränkt och ett ord jag inte kommer på namnet på, men det är nåt speciellt med att se en kille i köket lagandes mat, eller hållandes ett strykjärn för sina egna kläders skull. Oo har uttryckt sitt gillande över tjejer som hanterar verktyg, så det är väl någon form av ömsesidig tillfredsställelse av att se de tyvärr inpräglade könsrollerna ombytta.

Ett tydligt tecken på att jag är gräsänka! Lämnade av Oo i Mölndal för sin Herrclubsträff innan jag med gps:en i näven rattade vidare efter dagens cache. Eftersom Oo inte vet hur hans möjligheter ser ut för cachning åtog jag mig detta viktiga uppdrag. Hamnade av någon anledning uppe på ett berg i Krokslätt! Men sextiotalet meter var ju ingen sträcka, okej nästan rakt upp, men orka leta reda på en annan!
Det tog sin lilla tid och ett gäng hjälpsamma träd och grenar, men gick som tur var rätt på cachegömman! Var några sekunder rädd att jag skulle bli tvungen att rulta tillbaka ner för att hämta kameran och fotologga, men fick till slut ut burken från dess gömsle!
Ned kommer man alltid, och det gick betydligt snyggare till än vid Frölunda torg förra helgen!

Nöjd med min insats styrde jag Saabis till Partille och Allum köpcenter. Vill man titta på grejer och inte kläder är det stället dock inte riktigt optimalt. Var på jakt efter nåt roligt att hänga i hörnfönstren, men kom inte därifrån med så mycket mer än en pärlströsslad lussekatt i magen och en halvfull matkasse. Höfterna protesterade lite lätt, men åkte vidare till Lerum för en nystaninköp samt kortissväng genom deras lilla centrum.  
Det tyckte höfterna definitivt var tillräckligt, så det blev hemfärd sedan.
Fyllt på fågelmatarna, och det stora var ett bra inköp. Våra bevingade vänner tömmer den ganska snabbt ändå!

Nu blir det inte många fler knop resten av dagen. Solen är på väg ned och jag kan se fram emot en kväll med massa tända ljus, vetebälte och horisontalläge i soffan.

Kan inte låta bli att kommentera nyheterna om den stora långtradarolyckan som blockerade E4:an vid Hudiksvall någonstans. Bilister blev fast i köer hela natten, och det är ju inte det roligaste precis. Men naturligtvis så skälls det på myndigheter som inte fick undan långtradarna tillräckligt snabbt eller tillsåg att de i bilarna undsattes med mat och värme. Va? Visst, det är skit att bli fast i bilen en hel natt och mer därtill, och få slut på bensin dessutom, kanske ha barn med sig också. Men olyckor händer, och att förvänta sig att bli servad med mat och värme? Vi bor ju i höjd med Sibirien, har vinter och kan ju kanske tänka själva vad som kan hända när man ger sig ut med bilen, även om det så bara är till eller från jobbet. Olyckor händer, bensinen kan ta slut, du kan få motorstopp eller punktering. Hade jag fastnat i en bilkö över natten hade jag säkert varit vansinnigt frustrerad också, men framför allt på mig själv för att inte ha haft en filt och extra skodon med mig. Förra vintern hade jag skor, handskar och filt, men har inte fått tummen ur till denna säsong. Visserligen färdas jag bara i tätbebyggda områden, men får man punktering är det rätt gott att ha ordentliga skor och handskar åtmindstone! Har länge funderat på att fixa en reflexväst också, då man sett hur grymt bra det är med de däckbytande personer som har sådana. Kan tillägga att jag nu i varje fall har en rejäl rulle typ Torkypapper i bagaget. Mycket bra att ha!

Wo-hoo! Hörde en bekant melodi från utsidan och såg det ljusblå taket passera vår lilla skogsdunge! Slutar aldrig förundras över att Glassbilen kommer ner hit till våran återvändsgränd med tre hus! Visst, lite sympatishopping blir det, men det är ju gott så det är ingen större uppoffring. Hade det varit Spenatbilen vete tusan om jag varit så ivrig att slänga på mig jacka, Oos kängor och vagga ut i kylan. Det är kallt ute nu! Västkustkallt, dvs isande snålblåst som visserligen inte är särskilt stark men ändå skär igenom allt i sin väg och in i märgen. Brrrrr!!

Såg älgens ljusa ben när den sprang över intilliggande cykelvägen och upp i skogen, precis när jag passerade på väg från jobbet. Lurigt när det är så mörkt! Oo mår uppenbarligen bättre vilket är skönt. Han hade fixat middag, grejat med hallgarderoben och nu hängt upp en omgång tvätt. Själv torkade jag ett gäng kattspyor som vi fann här och där innan vi klädde granen! Våra gemensamma prydnader, samt de vi fyndköpte efter förra årets jul räckte fint, men nu undrar vi om kanske lite glitter skulle vara på sin plats. Hm.

Inser att våra "normalstora" pumlor nästan försvinner, och större definitivt hade funkat. Ändå är det roligast med de hemgjorda personliga och lite äldre prydnaderna enligt mig. Undrar verkligen vart barndomens grejer tog vägen, jag har bara ett fåtal julsaker som gardiner, någon duk och bonad.

Oos låda med julgransgrejer var en direkttransport tillbaka i tiden! Kolla ljusen! Kontakterna är två fristående metallstickor som antagligen ska köras in i ett uttag, men till vilken spänning? Jag vågar då inte, och tycker det är skitfräckt att han har dessa två gamla set kvar i sina orginalkartonger! Till och med en ask med extraljus - man byter hela ljuset och inte bara glödlampan!

Ser mig omkring och tycker trots den gigantiska granen inte att det ser så jättejuligt ut här hemma. Vad är det som saknas? Gardiner funkar inte i våra fönster, och väggarna för eventuella tavlor och sådant har vi ju rätt ont om. Funderar på någon form av ljus till våra smala hörnfönster vid tv:n. Kanske åker en sväng och kikar efter jag skjutsat Oo till mötesplatsen i Mölndal imorgon.
Får se vad jag annars hittar på när jag blir ensam, men har en känsla av att det blir rätt lugnt. På sin höjd kanske jag byter sängkläder och tvättar lite.

Vaknade i natt och kunde inte böja fingrarna! Eller jo, kunde litegrann men då gjorde det ONT! Så jag tar tillbaka det där om att jag inte uppfyller kapraltunnelsyndromet där det skulle vara värst på natten. Nu förstår jag varför stödskenor ordineras, för jag märkte sedan under nattens framåtskridande, att smärtan och stelheten påverkades av hur jag hade händerna, eller kanske snarare handlederna. Raka ska de vara för att bibehålla sin "vanliga" "bara-ont-när-man-knyter-och-konstiga-svullnads-känsla".
Gick på muggen och direkt jag lade mig igen blev jag jättepinkenödig igen! Inte sådär lite, utan mycket! Började ifrågasätta mig själv: Pinkade jag inte nyss? Satte jag mig bara och torkade ingenting? Drömde jag att jag var på muggen? Tvingade mig själv att ligga kvar och vekligen känna efter, för jag kunde väl inte vara nödig igen? Men kroppen, eller snarare blåsan kunde mycket väl, så det var bara att masa sig upp igen till Maja och Fias förtret då de precis lagt sig tillrätta halvvägs uppå mig. Tillbaka på muggen, men kom det nåt då? Såklart inte!
Är det Ronja man ska skylla på då? Hormoner? Sinnessjukdom?
Upptäckte förresten nåt eksemliknande på/mellan/under tårna också, liksom små knotterliknande grejer. Najs, jag vet. Kliar inte och ser inte alls ut som svamp, utan känns liksom stelt och "att det är något där" när jag viftar på tårna. Är det en följd av att man gått omkring i för små skor? Eller så bakar jag in den under kategorin graviditetssymptom som allting annat.
Oo började sjunga igår när vi var och handlade:
"Gå som en anka, börja hon svanka..." Tack så mycket älskling!

Att ta på sig skorna stående har också blivit en utmaning. Att hålla undan flärpen med ena handen och dra bakänden över hälen med den andra är stört omöjligt! Jag mår ju inte ner med båda händerna samtidigt! Oo kom störtande från frukostbordet där jag stod och flåsade med hysteriska skrattanfall. Aaargh!

Fått upp den andra ljusslingan i granen. Det räckte med två! Nu får vi se när det blir till att klä den. Lite osäkert kikade vi på sådana där tjocka glittergirlanger, men jag vet inte riktigt. Känns lite svulstvarning? Tror jag föredrar mer vanliga hängprydnader istället, lite annorlunda och inte bara pumlor. Undrar var pyntet från barndomshemmet tog vägen? Just då tänkte man ju inte så mycket på att det kunde vara kul att ta vara på och ha kvar, men nu saknar jag en del av dom, tex de röda trästjärnorna vi hade.


(Kisse i knä)

Andreas kom förbi efter jobbet och drog ut Oo i skogen för att grilla korv! Försöker föreställa mig dom sittandes på nåt kalhygge med var sin korv i högsta hugg över en liten brasa som kämpar mot snålblåsten och fuktig ved :o)
Själv skulle jag säkert också må gott av att komma ut en sväng, men orkar helt enkelt inte! Funderar på att lägga mig i badet istället efter hyperansträngningen med julgrans-belysningen och  svep med damm-sugaren. Jag är verkligen på botten av energimätaren, och bättre lär det ju inte bli. Tjo-hoo. Är nog allmänt kinkig just nu, då jag redan börjar känna mig less på min gravida kropp och hur den begränsat mig. Fast å andra sidan är det kanske inte så redan, så det "bara" är fem veckor kvar. Tänk de som sjukskrivits flera månader, behöver kryckor och har konstanta smärtor som bara är att härda ut, för det är ju ett sådant "välsignat" tillstånd! Bah!
Jag inser att jag ändå är skonad och att jag själv får ta tag i tillvaron för att göra det bästa av den, men det tar emot nåt vansinnigt, både fysiskt och psykiskt vilket känns så jäkla mesigt att den gamla jag skulle fnysa föraktfullt åt mig själv. Jag tror har för mycket tid för att tänka och känna efter. Kommande två dagar håller jag i kurser på jobbet vilket är kul. Då glömmer jag nästan det gravida jag och blir "mig själv" där jag får stå och undervisa, göra det jag tycker är roligt! Min efterträdare är förresten som en svamp. Han suger åt sig allting och fattar direkt. Nemas problemas där inte, så kan nog i trygg förvissning lämna över inköparna till honom om fyra veckor!

Imorgon är det föräldragruppsmöte, men har sagt att vi inte kommer. Det funkar inte med jobbet, men jag överlever nog. Oo också har jag en känsla av. Tycker det är jätteroligt att han följt med varenda gång, men undrar om han finner det så givande för egen del. Tycker ändå att han borde följa med eftersom också han ska bli förälder och inte bara jag. Jag tycker inte heller det är så himla lajbans alla gånger, men det kan ju vara bra saker att veta, och om man tänker på antalet gånger vi öppnat "Den stora boken om barn" som vi så entusiastiskt köpte där i början så är nog de "påtvingade" träffarna bra för oss! Hehe!

Mera snö men inte så mycket som jag nog hoppats på. Nollgradigt dessutom, så lär tyvärr bli det där sörjiga eländet framåt dagen.
Har jag sagt att jag är trött? Kände för ovanlighetens skull igår att jag var törstig, så pass att jag till och med drog i mig tre muggar vatten efter kursen! DÅ är jag törstig! Fortsatte med juice när jag var hemma, men fick för den tillfälliga tillfredsställelsen gå upp ur sängvärmen tre gånger innan klockan passerat 01.00. Blev två gånger till varvat med väckningar av katterna som kom trampandes. Tror jag vaknade av mina egna snarkningar där en gång också.

Fick skjuts av Oo idag då vi ska storhandla efter jobbet. Matlådorna tryter liksom fantasin. Vad tusan ska man orka laga till för mat när man är två obeskrivliga latmaskar? Än en gång ställer jag mig frågan hur sjutton vi ska kunna föda ett barn, när vi knappt kan föda oss själva? Kan man amma tills de är 18 och de flyttar hemifrån? Eller nej tack, SÅ illa ska det väl inte vara. Bara nästan.

Nyligen hemkommen från psykoprofylaxkursens andra och sista träff. Är mycket nöjd, liksom Oo då det känns som jag kan komma atta våga förlita mig mer på honom. Nu har han verktygen, metoder och är mer insatt i vad som kan komma att ske så att han kan ha koll när jag inte har det.
Är duktigt trött nu, känns som det mer eller mindre kommer att vara ett konstant stadium resten av tiden. Nu märker jag riktigt hur omständigt och osmidigt jag rör mig när jag går, ska in och ut ur bilen eller upp ur säng och soffa. Det är liksom inte så bekvämt längre, även om det inte gör särskilt ont. 

(Presenter till mig!)

Köpte en vetekudde som man kan spänna fast med kardborreband. Verkar mycket smidigare än den vanliga kudden då man med denna kan gå omkring med den runt tex höfterna eller axlarna. Den andra jag har kan man ju bara använda stillasittande eller liggande, och man får ofta rätta till den och så.
Oljan var bra till lite av varje för både mor och barn. En tanke jag hade var för att förebygga sprickor. Smörja, smörja redan nu i mellangården för att mjuka upp och öka blod-cirkulationen. Jag är skiträdd för att spricka! Kanske det inte alls fungerar, men finns det en chans att det gör det, så är den flaskan ett billigt pris!

Nej, nu ska det sovas! Ute snöar det, så vi får se hur det ser ut imorgon. Mysigt!!

Det roliga med julgransljusen...
vilken/vilka är trasiga? Varför kan de inte ha samma volt till både ljusstakar och granljusen?
Har fått upp en slinga av de två jag hade. Oo har också två, men de verkar vara från 40-talet eller nåt, med väldigt skumma kontakter, så dom vågade jag inte röra! Lite coola i sina orginallådorpackade jag ned dom igen innan jag kom ihåg att fota. Får göra det en annan gång.
Annars har jag fått fram det mesta pyntet vi hade, och av alla kartonger som hämtades från vinden ser jag mig omkring och undrar vart allt tog vägen!

Skåda vår lilla gran! Hoho, tre meter hög! Vi höll på hur länge som helst med att "veckla ut" den och böja ut varenda liten kvist! Jistanes! Undrar hur det ska gå att packa ihop den sedan?
Jag tror vi ska ha pynt så det räcker. Passade på att köpa efter julen förra året då det reades ut överallt, men en julgransmatta kanske vore trevligt, och en ljusslinga till kan kanske behövas.
Får se om vi orkar ge oss på att klä den ikväll nu när vi inte har belysningen klar. Oo är på väg hem efter sitt tränarmöte, och han har med middag för latmaskar - kebabtrallrik för mig. Har haft en helt sanslöst lat dag idag, bara tvättat en tvätt plus jackan och dammsugat lite, men ändå orkar jag inte fixa någon middag! Vi ides inte ens åka och storhandla, trots att vi behöver. Oo tvättade fönstren iaf. Imorgon blir det inte heller eftersom vi har profylaxkursen till rätt sen timme. Jag är bara så trött och totalt oinspirerad!

När vi lämnade min kusin ville Oo logga dagens cache, och eftersom klockan närmade sig midnatt hade han inte så mycket tid på sig. Relativt snabbt hittade han en i Högsbo, och medan han letade sig vidare mot Frölunda hann det bli söndag. Jag höll på att somna där i den varma bilen, men när vi rundade Frölunda torg svepte en stor skugga förbi Sabbis ljussken. En stor rovfågel som satte sig på närliggande takkant! Cachen Oo var ute efter skulle vara i närheten, så jag slog följe för att försöka få en skymt av det stora djuret igen. En riktigt rejäl uggla, men efter att ha slagit i mina böcker kan jag inte identifiera arten! Det var så mörkt och avståndet stort, men den var vit under hakan med tydligt konvex stjärt i flykten. Länge kunde jag fashinerat betrakta den medan den käkade på något där uppe, men fick inte till någon bra bild.
Under tiden letade Oo intill köpcentrets fasad där jag till slut anslöt. En grässluttning nedanför där han sökte fanns en bilport för någon form av garage under byggnaden. Försiktigt trevade jag mig nedåt på det snöblaskiga gräset i mina nedslitna träningsskor. En sådan där handling där man redan innan egentligen vet att det inte kommer att gå, men ändå gör det!
Hann knappt halvvägs ned förrän jag halkar, hamnar på rygg och glider resten av vägen ned! Hahaha, vilken syn! En höggravid som försiktigt, försiktigt trevar i början, halkar omkull och gliiiider med magen i vädret ända ner! Oo som hörde mitt förskräckta skrik kom störtande och undrade förebrående varför jag skrämde honom så. Där låg jag längst ned och höll på att garva ihjäl mig. Jag var LERIG, praktiskt taget från topp till tå!
Försökte med snö torka bort det jag kom åt, men Oo ansåg tydligen att det inte var nog...

(Är jag ren nu?)

Utsidan av högerbenet var lerigt in genom strumpbyxorna och efter ett hopplöst försök av Oo att torka det värsta, fick jag sitta jacklös sedan.

Färden gick vidare och vid Kapp Ahls distributionscentral hittade han så söndagens cache medan jag satt och slumrade in igen. Får ju vara glad att det inte var någon hundskit där jag gled!

Lite kul att tänka på att medan jag låg där och kravlade i sörjan, låg Anna och födde barn för fullt!


Kvällens outfit. Hade tänkt ha stövlarna med dragkedjan längs sidan, men var inte ens i närheten av att kunna dra upp den!

Eftersom Oo inte lär vara mycket att räkna med nästa helg, plockade han ner julgrejerna från vinden. Sedan pyntade jag lite medan han tvättade majoriteten av fönstren i huset. Snacka om att det behövdes!

Jag har en väldans massa kusiner vilket inte är så konstigt med tanke på det tvåsiffriga antalet syskon min pappa hade. Eftersom pappa var yngst och de adopterade mig och min syster relativt sent, så är jag yngst av alla kusiner. Kanske därav jag inte haft någon större kontakt med någon av dessa. Under pappas flytt och omvårdnad kom jag i kontakt med farbror Sven och fru Gertrud, en kontakt som tills dess endast varit väldigt formell vid enstaka möten som barn. För det blyga och stramt hållna barnet Linda var Gertruds hjärtliga livsvärme något helt obekant och nästan skrämmande. När jag nu som vuxen fått lära känna henne är det få människor jag funnit så genuint omtänksam och levnadsglad. Underbar kvinna! Jag är ju värdelös på att underhålla kontakt med vänner och framför allt släkt, men en sporadisk sådan med detta par från Bureå har ändå lyckats bibehållas sedan pappa dog. Så vid två tillfällen nu har jag fått träffa deras ene son John, dvs min kusin, och igår där vi satt jämte varandra och åt fick jag en ny känsla som närmast kan beskrivas som: "Det här är ju min kusin, vi är faktiskt släkt!" Lite sentimentalt uttryckt kanske, men en ögonblicks känsla av gemenskap!

Halva bordet, den äldre halvan kan tilläggas, frossade i surströmming medan vi yngre veklingar serverades mumsig currydoftande kyckling med ris och massa tillbehör. Till en början var det lite skumt att äta kyckling och känna doften av surströmming Xo) En kille premiärsmakade den icke-glada strömmingen och konstaterade att det nog inte riktigt var hans grej. Själv fann jag mig själv under middagens gång finna surströmmingsdoften allt mer intressant! Johns klämmor intill såg allt mer frestande ut och doften övergick från den allmänt läskiga typiska odören till en mustig lockade sälta! Efter två kycklingprotioner var jag ju mätt, men till slut kunde jag inte stå emot utan gjorde mig en liten klämma, och sedan en till! De små bitarna strömming jag behövde bidrog John så snällt med att jag inte behövde rensa. Gottigt! Små minibitar till trots kanske jag kan kalla mig lite halväkta norrlänning ändå, höhö!

En stund senare serverades efterrätt, en massa olika bär med smält vit choklad över och glass! Tog två-tre gånger! Kan säga att min glupskhet straffades sig direkt är jag brutalt påmindes om mitt nuvarande begränsade magsäcksutrymme. Shit vad mätt jag blev - för mätt! Vågade knappt röra en fena på en bra stund! Men det var ju så gott!!

Som ett brev på posten när magen är full och kvällen börjar bli sen kom tröttheten. När klockan passerat elva och Gertrud till och med påpekat att jag såg trött ut, fick jag ge upp och vi tacka för oss. Snacka om att jag av dubbla anledningar vaggade därifrån! Trevlig kväll med gott sällskap! Tack så mycket!

I natt kom så deras lilla tös!

G-R-A-T-T-I-S!!


Massor av kramar till er!



 

Kunde inte låta bli! Nästa helg är det första advent och Oo som ska iväg med sin Herrclub och har undantag från icke-alkoholintag lär ju inte vara piggast på att julpynta då. Därför tjuvstartade jag idag, och imorgon kanske det blir ännu mera! Oo har tvättat fönstrens insida och efter mycket besvär fått upp snöflingorna. Stjärnorna till höger fixade jag hyfsat själv, och de blev riktigt bra där tycker jag. Mellan stolen och soffan invid fönstret ska vår tremeters gran stå!




Har annars tagit det rätt lugnt idag, och lär fortsätta så tills vi ska åka till kusinen och farbror med familj i Frölunda.

Snapshot vid middagstillagning igår. Slog på stort och körde spagetti med falukorv som belöning för att vi nästan rensat bordsytorna och plockat lite kläder. Nu ser det bara ganska hemskt ut, om man låter bli att kolla i badrummen och bär tofflor som dämpar knastret när man går!
Kom rätt lindrigt undan vid gårdagens psykologsamtal, då jag i princip bara fick prata om barndomen igen. Jag får intrycket av att hon scannar igenom varenda vår av mitt liv för att hitta något som hon kan gräva i och finna som orsak till varför jag nu är som jag är. Kanske inte så ovanligt förfarande, då jag själv mycket väl tror på att våra bakgrunder formar och präglar oss mer än vi vill och tror. Lika väl tror jag att undantag finns, att det inte alls går att finna några aspekter i ens barndom som förklarar framtida beteende, men hur som helst, nu kollar hon mig i varje fall.
Denna gången blev det ingående frågor om själva adoptionen, hur den gått till, om jag visste något om mina biologiska föräldrar, om jag känt någon saknad eller vilja att "söka mina rötter", om jag känt bitterhet över att jag hamnade hos just mamma och pappa. Svaret blev nej på alla dessa frågor. Jag vet ingenting, har aldrig känt behov av att veta eller känt bitterhet. Jag har alltid vetat att jag var adopterad då mamma så länge jag kan minnas att det alltid varit självklart, berättat detta. Även om det var ganska uppenbart i mitt annorlunda utseende, så visste jag det ändå innan jag kommit upp i sådan ålder att jag faktiskt förstod och såg skillnaden i mitt och andras yttre.

(Jag och pappa dagen innan hemresan från Seoul)

I gymnasiet skulle vi hålla ett "föredrag" om något, och i brist på annat valde jag att berätta om mig själv och mitt ursprungsland! Det var första gången jag faktiskt tog reda på mer om mitt ursprungliga jag och adoptionen, annars hade jag inte kunna säga mycket till psykologen. Nu när jag kikar igenom min adoptionspärm som pappa så fint sammanställt, mindes jag inte riktigt korrekt sedan den gången i gymnasiet. Återberättar det här för att ha det sparat också i bloggen som ju faktiskt handlar om mig själv! :o)

Det är dock inte mycket, men jag har visst misstagit mig beträffande mitt namn. Jag trodde att både namn och födelsedatum var korrekt, men det var visst bara namnet, Su-Jung. Eller?  I mina papper från vad jag antar är motsvarande Socialtjänsten:
"Her name is accurate, for she carried a piece of paper which showed it when she was found abandoned, and her name was given by our worker". 
På en annan sida kan man läsa:
"Date of Birth: October 11, 1976 (accurate)"

Betyder det att också mitt födelsedatum stod på lappen? Kan ju inte tolka det annorlunda, för annars skulle det väl inte vara "accurate"? Men om mitt namn också var "accurate", vad var det då för namn jag fick från socialarbetaren? Jag kan inte uppfatta det annat än att det var just efternamnet, Yeo från området där barnhemmet låg som jag togs till - Yeo Soo city. 

Jag lämnades alltså inte in på barnhemmet av biomamma som jag fått för mig, utan verkar ju ha hittats. Fast å andra sidan framgår det ju inte heller särskilt tydligt.
Nåja, jag hamnade i varje fall i ett fosterhem i väntan på adoption, som tillhandahöll foto och lite personlig information som mina blivande föräldrar fick ta del av när adoptionen var klar. Undrar hur det känns, att få besked att man har denna flicka väntandes på att bli" sin" där på andra sidan jorden?
Där är mitt pass i varje fall, eller vad man nu kan kalla det.
Bläddrar jag vidare i pärmen hittar jag kvitton, ansökningar, intyg och utredningar. Mamma poängterade alltid hur mycket som krävts för att de skulle godkännas som adoptivföräldrar.
Jag hittar en utbetalning till Socialtjänsten i Korea på 700 dollar som med en dollarkurs på 4,3875 blev 3071,25 kronor. Var det vad jag kostade? Rena vrakpriset juh! Haha!
Flygbiljetterna för att åka och hämta mig var på betydligt mera! Men det är många kvitton i pärmen. Avgifter för ansökningar, läkarintyg, andra intyg och så vidare. Så på den tiden satsades nog en del pengar på lilla mig ändå, för att inte tala om vad det kostar att adoptera idag!
Undrar om de har mera bakgrund om systeryster? Vi har faktiskt aldrig pratat om det.


Till slut när jag varit här ett tag hos mina fosterföräldrar, godkändes de till att fortsätta ta hand om mig och slutföra adoptionen. Ta-daa, jag blev svensk medborgare!

När jag skildrat det jag visste av min adoption hit och dit gick vi in lite på mammas bakgrund och det lilla jag visste, samt min relation till mina morföräldrar. Att morfar dött när jag var rätt liten, men den obefintliga relationen vi haft, liksom med mormor som dog senare. Mammas syskon och så vidare, och psykologen verkade inte hitta något speciellt att "haka på" där. Hon reagerade starkt när jag återberättade om hur pappa när jag sov i deras säng väckte mig med "Nu ska vi knulla", och sedan slickat mig i ansiktet, och hur de utan större skrupler kunnat ha sex i min närhet, mamma övertalad av pappa. Flertalet gånger frågade hon om jag upplevde det som att jag blivit sexuellt kränkt eller utnyttjad, ungefär som "Aha, här har jag något att spinna vidare på!" Men eftersom jag är så på det klara med att han trodde jag var mamma där i sömnen eller fyllan har jag aldrig sett det som en sexuell kränkning, bara obehaglig och en incident som senare fick mig att förstå min mammas bitterhet mera.
Så psykologen lämnade det spåret och gick vidare till den snart ankommande Ronja. Hur ville jag att vår relation skulle vara? Hur skulle jag göra för att få den? Inte vet väl jag! Ja, men du har ju en relation med Johan? Du hade bra relation till dina elever eftersom du tydligen fick många förtroenden? Hur gjorde du för att skapa sådan kontakt? Jag vet inte!!
"-Men om Ronja nu ligger där på skötbordet och bara ser på dig, kanske hon också ler, vad gör du då?" Ööh, inte vet väl jag!? Blir jag glad? Skamsen? Besvärad? Kanske känner jag ingenting alls, men det får jag försöka förstå att det inte är något konstigt. Kontakt och känslor kan dröja!
Psykologen pressar, vad gör du när hon ligger där och bara tittar på dig och ler?
Jag famlar med händerna i luften i jakt efter svar. Kanske jag säger något? Jag får väl kanske ta lite i henne, för jag håller ju faktiskt på att byta på henne? Vad finns det mer man kan göra med nåt så litet som bara ligger där? Frustrerat utbrister jag att jag får väl titta på henne antar jag! "-Precis!" Säger psykologen triumferande. "Du måste se henne!" Jaha. Men om jag inte klarar av att se henne då? Möta den där blicken och inte känna det som förväntas, eller till och med något negativt? "-Men det vet du ju inte!" Nej, det är ju sant. Jag vet ingenting alls. Tänk om jag bara kunde förbli som ett öppet oskrivet blad utan allting i ryggsäcken och negativa föreställningar. Det hade varit trevligt.

Avslutningsvis lägger jag in en bild på mamma. Jag vet inte hur gammal hon är här, men jag minns när jag bläddrade igenom mitt barndomsalbum en gång där detta foto finns och brast i gråt. Jag minns att jag grät för att det blev som det blev, att hon förstörde sig så med alkoholen, undrade hur det kunde bli så fel. Hur det kunde ha varit. Ett ögonblicks sorg ändå.

Nu blir det bara ett samtal till innan beräknad födelse, kanske tillsammans med Oo om han kan. Jag lyckades ju lägga mötet när han troligtvis måste till Malmö. Sedan känns möten efter Ronjas ankomst betydligt viktigare, och det ska bli intressant att se hur de kommer att bli.




 

God morgon! Klockan är strax efter 07 denna lördag och här sitter vi vid våra datorer! Så går det när man somnat i soffan kvällen innan och sedan lägger sig innan klockan är halv tio. Ryggen tillåter bara ett visst antal timmar i horisontalläge innan den säger ifrån på skarpen.
Oo har sin innebandy halv nio, inte åtta längre på grund av de nya elektroniska låsen. Ute har det snöat! Några centimeter ligger så fint överallt, och då jag tvivlar på att snöröjarn är ute så tidigt en lördag får vi se om Oo tar sig upp med Saabis. Nu har han ju vinterdäcken på i varje fall, men det kan ju ses som en liten test inför en eventuell nattlig och snöfylld ankommande förlossning!

Tja, visst är det kul och tidigare generationer liftade bakom bussar på skateboard eller cykel.
Skillnaden är väl bara att när det väl hände något så förstod man att ta konsekvenserna själv. Händer det något nu så är det alla andras, i detta fall Västtrafik. "De sade inte till!" "De kunde ju monterat något som omöjliggjorde tjuvåkning!" "Det fanns inte varningsskyltar som påvisade att det var farligt!" "Det gjordes ingenting för att undvika att olycka kunde hända!"
En vän till en kille som omkommit på en banvall efter att denne klättrat upp på ett tåg, var kritisk. Det hade fortfarande inte kommit upp några skyddsstängsel runt banvallen! Vad är det med samhället och denna trend att inte ta eget ansvar? Allting är någon annans fel, ska skuldbeläggas och stå till svars.
Det föreslås allt från monterade skydd till kameraövervakning och automatisk färgsprejning av syndarna. Skulle det verkligen hjälpa? Enda sättet för dessa ungdomar att låta bli är att de trillar av och skadar sig. Learning by doing. På samma sätt som de åker tre på en moppe utan hjälm och fungerande belysning, så spelar inga åtgärder någon roll förrän de faktiskt själva förolyckas. De som vill och kan - de gör. De tycker som i artikeln ovan, att det är värt det. Frågan är bara om de verkligen tycker det, när kompisen eller dom själva ligger där påkörd av en bakomvarande vagn eller förbipasserande bil. Men det är klart, i vilket fall var det ju inte deras eget fel.

Gjorde en U-sväng på Norrleden och styrde Gulingen in mot stan för att äta middag med Oo innan hans innebandy. Inte helt planerat, men man är ju inte precis svår när det gäller möjligheten att slippa fixa mat själv. Trodde jag glömde kameran i bilen så det blev ingen dokumentation av sushin, men då jag har ett gäng sådana sedan tidigare är det nog inte så svårt att föreställa sig! Hittade sedan kameran i innerfickan på jackan. Öh.
Väl hemma tig jag faktiskt en liiten promenad. Skönt men jobbigt. Hela kroppen känns bara klumpig och osynkad. Att sedan promenera i klämmande skor är ingen höjdare heller precis. Lade mig sedan i badet tills Oo kom hem.

Fick lite oanmält reda på att min ersättare kommer att följa mig from idag fredag! Han verkar helt ok, men att ha någon "hängande över axeln" i fyra veckor är ju sådär, med allt vad det innebär...!

Gott att det snart är helg i alla fall, men vi har i alla fall en att-göra punkt som inte hamnar under nöjessidan. Till och med Oo tyckte det såg bedrövligt ut hemma nu, så det blir ett storröj! Imorgon är vi bjudna på surströmmingsfest hos min kusin i Frölunda. Hans föräldrar Sven och Gertrud är nere och hälsar på och ville så gärna träffa oss. Vi ska få sill som alternativ Xo)


Det är så roligt att bläddra bland alla bilder man samlat på sig! Minnena kommer tillbaka, här från 2008 när vi bilade med Oos föräldrar genom Sverige och en sväng i norra Norge. Tänk att det skulle dröja så många år innan jag fick se Lapporten ordentligt! Så mycket vi hunnit göra tillsammans, ah minnen! :o)

Det blev träningsdojjorna idag ändå och det är SÅ skönt! Muggar, skedar och servetter fanns och tigerkakan räckte och blev över. Jag hade det på känn, men man vet ju inte!
Rätt segt idag där hon rabblade smärtlindring och satte på en dvd från Annas profylax, den kursen vi går! Alla andningsövningarna vi gjorde i måndags gicks igenom, samt moment vi antagligen kommer att få nästa gång. Snark.







Börjar närma mig nittio hela! Men mätningen visade att hon växer på som hon ska och pulsen var visst ok också, samt mitt blodtryck.
Sedan över till andra sidan korridoren för att lämna ett nytt rör blod laddat med röda och vita blodkroppar för dom att räkna. Ska försöka fixa en bild på mina "kuddar" under armarna för att verkligen dokumentera hur svullna de är.

Oo har innebandy ikväll och jag ska verkligen försöka ta mig ut på en promenad. Tanken är ju god i alla fall.

Jag erkänner, jag plockade fram en burk kubbar ur frysen. Dessutom sneglade jag på burken med pepparkakor. Men efter (ännu) ett toabesök tog jag mitt förnuft till fånga och lade in kubbarna igen. Jag vill inte bidra till fikastress!

Kaffetermosarna är på gång, intalar mig att det räcker med en termos med tevatten och fyra sorters te. Är mjölken med? Behöver man sevetter eller fanns det där? Muggar, visst fanns det? Säkrast att ta med egna. Behöver man skedar för de som vill röra om i sin mugg? Kanske jag ska mata dom också!? Skärpning Linda!





(Kärlek!)










 




 

Och nej, jag har inte packat ned pepparkakorna!

Ööh, ska det vara glasförpackningar så ska de tydligen bara vara runda och med snålt tilltagen diameter! Och nej, det fanns inget långsmalt inkast på baksidan eller någon annanstans, bara ett lägre sittande hål för rullstolsbundna vilket visserligen tyder på att någon tänkt till, men uppenbarligen inte tillräckligt!








Oo är trött efter en fulldag i Skåneland och nöjde sig med en skål med jordgubbskräm till middag. Själv kände jag mig riktigt ambitiös där jag skar ihop en liten grekliknande sallad. Gott var det, och så mycket "grönsaker" har jag nog inte ätit på väldigt lång tid! Hehe.

(Middag!)





Kände mig ännu mera ambitiös när jag rörde ihop en så kallad Marmorerad kaka, kanske vanligen kallad Tigerkaka. Imorgon är det föräldragruppsmöte igen och det är vår tur att ha med kaffe, te och fikabröd. Oo tyckte att vi bara kunde köpa något, men är det en tjejgrej att finna det lite B? Eller är det bara min egen "duktighetssträvan" som inte tillåter köpebullar när det föregående paret hade med sig hembakat? Ungefär som fikagrupper har en förmåga att eskalera med finare och mer fikabröd för varje gång, allt för att det inte ska verka mindre eller snålare än den föregående, eller bara för att överträffa "titta vad jag kan"! Knäppt.

(Tigerkaka. Grrrr!)

Jag inser att jag är extrem när jag grunnar på om en Marmorerad kaka är tillräckligt. Ska jag kanske baka en till? En annan sort? Något mera fräckt? Räcker det verkligen? Vi är ju ganska många ändå...
Innebär det bara att jag har för mycket tid egentligen? När man har barn och prioriterar annorlunda har man helt enkelt inte tid eller ork att fixa sju sorters kakor, och bryr sig inte heller. Men så har man ju hört om stress och press gällande allt från barnkalas till kläder som telningarna bär, att inga kan vara så tävlingsinriktade som småbarnsmorsor. Har man inte tillräckligt med sömnlösa nätter och matningskamp fyra gånger per dag (eller hur många gånger en unge nu äter)?
Nej, tycker jag är riktigt duktig som bara gör en kaka, och inget mera avancerat! Klapp på axeln! Att jag sedan ändå kommer att finna det skämmigt över min enda kaka och ha ångest över att inte ha något mera är ofrånkomligt. Sådan är jag, men Ronja kanske kan råda bot på det.

Det verkar som Oo somnat i soffan. Jag är bara lite avis.

Rotade fram ett par gamla träningsskor ur garderoben. De är så pass uttänjda att de funkar lite bättre än mina vanliga dojjor. I ett klent försök att uppväga de "icke kontorsmässiga" skodonen krängde jag på mig gravidkjolen jag köpte på H&M. Den är helt ok, men hur affärsmässigt är det med kjol och gympadojjor? Det funkar idag vid konstant skrivbordsläge, men tills imorgon då kursblock kör igång och jag ska spatsera omkring borta i PVH får jag nog försöka dra på mig stövlarna. Ser jag bara till att ge rackarn i att dra ned dragkedjan under dagen så ska det nog gå bra. Men har inte haft dom nu på nån vecka, så vill det sig illa får jag inte ens på dom på morgonen.
Bryr mig annars ganska föga faktiskt. Modelejon har jag ju aldrig varit, och även om jag kan sträva efter att uppfylla någorlunda dresscode på jobbet så är jag långt ifrån många gånger. Så framför allt nu när garderobsutbudet är klenare än mina biceps bryr jag mig ännu mindre. Inser att jag bara har fyra veckor kvar innan jag ska gå hem, så köpa mera kläder för det? Sällan!
Börjar dock bli osäker på om jag kommer att klara mig skomässigt när vintern verkligen slår till. När vi skulle ut på FTF-jakten igår provade jag mina UGG-liknande stövlar då jag fått för mig att de var något större. Kan säga att det tog många flåsande försök med hystriska skrattanfall där jag stod dubbelvikt över magen i mina försök att dra på mig dom! Tänk att man kan bli så slut av att ta på sig ett par skor, men till slut gick det vägen och de var lite väl trånga tyvärr. Sväller jag lite till så går det bara inte! Nästa modell är skoterskorna, och även om de är optimala för vinter, så är det inga man gärna klunsar omkring med i mataffären. Det vore nåt att komma med till jobbet! Haha!

(Ny trend på jobbet?)

Oo var liksom mig rätt trött igår. När jag vid middagsbordet lite halvhjärtat föreslog en kortis-promenad, var svaret att jag nog fick gå själv. Han skulle upp i ottan för att åka till Malmö och ville varva ned ordentligt.
En stund senare blippar det till i mobilen vilket indikerar en nyutkommen cache. Oo flyger upp: "-Vi ska på FTF-jakt!"
Några minuter senare sitter vi i Gulingen och sladdar nedför de frusna backarna och vidare mot Gråbo. Den är så nära att Oo bara måste göra ett försök! Dimman är total. Det är rena gröten, aldrig varit med om något liknande! Får krypköra längs 190:an för att hitta avtagsvägen, och när vi slingrar oss fram mot koordinatens slutpunkt ser vi en bil redan på plats. Attans!
Men den cacharen har inte funnit den ännu, så tillsammans letar vi febrilt tills min pannlampa träffar den lilla burken. Wo-hoo!

Glömde i sökandets iver totalt bort att fota, så det fick bli en när vi var hemma igen. Det ser ut som det snöar eller regnar, men det är dimman som ändå var nästan obefintlig uppe hos oss. Så det blev ingen promenad, men skönt att komma ut en sväng om än bara för att klättra och böka bland stenblock :o)

Årets första! Och sista! Gulingen fick en påfyllningen för sexhundra spänn och jag en skumtomte för två nollor mindre. Varje år gör jag samma miss, tycker de ser så goda ut där de ligger vid kassan, men trots att jag innerst inne vet att jag egentligen inte gillar dom, så köper jag! Fötterna åkte ut genom fönstret någonstans vid Eriksbo. Blörk!

Oo köpte mera lådor till hall-garderoben så vi var hemma i princip samtidigt. Ska börja flytta över lite grejer senare. Massor av välbehövligt förvaringsutrymme, tjohoo!

Oo hade pratat med Trevor på sin väg hem. De har planer på att kanske hälsa på oss i sommar! Han ville göra något speciellt när han var här, typ åka till Nordpolen! Seriöst, han tyckte man kunde ta en helikopter, eller gick det inte flyg? Gullige Trevor, amerikanare i ett nötskal? Fniss!


(Bäbis och Oo, kan ligga var som helst!)

Hade idag en ambition att gå en promenad. Inte för att jag vill och mycket hellre lägger mig i soffan, utan för att jag behöver det. Jag tillskriver min trötthet brist på fysisk aktivitet, och kanske lite lägre blodvärde, och så en mage jag inte är riktigt van, och det faktum att det så här i slutet på dagen inte är ett dugg skönt att promenera i skor som klämmer extra mycket. Hallå, var är ett löpband för promenad framför tv:n när man behöver det!?
Snark.

Spolknappen är trasig i båset till höger. Belysningen trasig i båset till vänster. Sneglar på låsindikatorgrejen till toaletten i mitten. Den är rödblaskig och de dubbla kolvarna i dörrspringan slår fast att det var mera rött än vitt i indikatorgrejen.
Jag tar det mörklagda båset, dra av sig brallorna kan man ju göra i sömnen, slår mig ned och gruvar redan för torkningen av mitt sönderskavda skrev. Jepps, det är nummer två vilket medför extra många smärtsamma drag med sandpappret.
Sitter där och sneglar ned mot ljuset som kilar in under båsdörren, försöker ignorera svedan för den lär ju ändå vara rena semestern när man sedan ska försöka skita genom sitt massakrerade skrev där i januari någon gång. Mina tankesprång kan ibland vara snabba och väldigt långsökta, men av någon anledning kommer jag att tänka på det jag skrivit i en "tömning", att jag inte sörjde när mina föräldrar dog. Jag skrev att jag istället sörjde det som kunde ha varit men aldrig blev. Det låter ju fint på ett melodramatiskt sätt, men nu ifrågasätter jag dessa ord, för hur kan man sörja något man inte vet något om? Jag har ju inget att faktiskt sörja, och att sörja något man föreställer sig är väl tämligen meningslöst? Ungefär som att sörja att jag inte kan bo på månen (om jag nu skulle vilja det).
Det mest korrekta vore väl egentligen att påstå att jag inte sörjer över huvudtaget, inte på någon front. För mig var ju mamma och pappa bara en belastning, en plikt, en källa till skuld och ständig smärta i bröstet av tryckande frustration och besvikelse. Hur kan man sakna något sådant? Sörja att denna källa är borta?
Jag påstår att jag sörjer något normalt, något som borde varit, det som Oo har med sina föräldrar, men jag förstår ju inte det de har. Vet inte ens om jag känner någon avundsjuka för att han har det som jag själv egentligen också borde ha haft, en självklar trygghet i sina föräldrar för den han är och ingenting annat. Jag förstår det ju inte, kan inte sätta mig in i den otvungenheten och frånvaro av förpliktelse och skyldigheter som jag lärt mig hör till varje handling. Undrar om jag någonsin kommer att komma ifrån den känslan? Säkert lär jag mig acceptera den, att det är som det är och ska vara, men ta det för givet? Känna det som självklart och naturligt?

Detta påverkar mitt "tänk" jämtemot Oo, och hur kommer det att påverka min relation till Ronja? Vill jag anamma samma skuld/förpliktelse/skyldighet hos henne också? Nej, självklart vill jag ju att hon, vi ska ha sådan självklar och trygg relation som Oo med sina föräldrar, men jag vet ju inte hur det ska gå till då jag inte vet hur det funkar. Jag har stenkoll på hur man skalar potatis med skalare och har förstått att det kan gå lika bra med kniv men fattar bara inte hur. Dessutom känns det som ett mycket besvärligare alternativ när jag är så van vid skalaren. Med kniven kan man slinta, skära sig, skära bort för mycket, för att inte tala om hur mycket längre tid det tar och onaturligt det skulle kännas. Enklare då att hålla sig till skalaren, tryggt och bra! Okej, det kanske var en kass jämförelse. Men mer burdust uttryckt blir ju många som blivit slagna som barn själva barnmisshandlare när de själva blivit föräldrar. Och jag är ganska säker på att ingen av dom hade någon tanke på att de själva ville bli likadana! En del svär på att inte låta sina barn uppleva detsamma som dom när de var barn, och blir inte så heller. Men den andra delen svor säkerligen också detsamma men finner sig ändå likväl slå en dag, för de känner inte till något annat. Men sedan urskuldar de sig med att det väl blev folk av dom också?

Men jag har ju i alla fall insett att mina tankar och känslor är fel och vad jag fruktar att de kan resultera i. Och även om jag anser att det nog blivit folk av mig med så är man inte mindre "folk" för att man inser sina svagheter och gör något åt dom. Snarare tvärtom.

Okej, läser lite om det där karpaltunnelsyndromet som kan uppträda "spontant", tex av enahanda rörelser men också vanligt vid graviditet.
Omgiven av handlovens ben och i en stor sena på handledens undersida går tydligen denna ganska rejäla tunnel där den så kallade medianausnerven samt nio senor som tillser böjning av fingrarna går. Medianausnerven är visst en av handens huvudnerver som då kan komma i kläm vid tex vätskeansamling som är vanligt för gravida. Det yttrar sig i form av stickningar, domningar och smärta i framför allt tumme och pekfinger som kan sprida sig till lång- och ringfinger. Smärtan kan tydligen också stråla upp mot axeln. Vill det sig riktigt illa påverkas handens funktioner och man förutom smärtan blir fumlig och får svårt med finmotoriken.

Jag vet inte om jag kan finna mina egna besvär i de ovan nämnda, för min smärta sitter i handleden och dessutom på dess ovansida. Inte på undersidan där denna kapraltunnel tydligen ligger. Domningarna har jag i hela handen och har aldrig känt något specifikt i tumme och pekfinger, eller att det ska vara värst under/efter natten som visst är vanligt. Så domningarna tillskriver jag den generella vätskeansamlingen, på samma sätt som fossingarna värker, gör ont på undersidan och har det trångt i sina skor. Lägger istället handledssmärtan till generella graviditetssymptom, då det mesta vanliga och ovanliga krämporna tycks kunna tillskrivas detta tillstånd och dess hormoner!
Svullnaden har inte minskat sedan jag tog av stödet, så tror jag tar på det igen. Kändes ju rätt gott att ha det.

Gottig frukost i form av rostat bröd med skivad banan!
Min vänsterhand är svullen och mer domnad än den högra. Stoffe hävdar att jag har musarm, vilket jag finner intressant, med tanke på att jag är högerhänt. På senaste tiden framför allt igår, har vänster handled sagt ifrån rejält när jag vinklat den typ nedåt. Lätt värk sedan imorse och tog på mig stödlindan eller vad det kallas som jag haft hemma sedan problemen med höger handled (det troligen musrelaterat). Det kändes lite bättre med stöd, men verkar ha resulterat i större svullnad istället. Får se vad som händer när jag nu tagit av det.


Vid psykoprofylaxkursen igår plöjde vår kursledare igenom våra tre första kurstimmar riktigt bra. Det är en utmaning att hålla igång ett gäng vuxna en kväll efter fullgjord arbetsdag. Att hon också arbetade som barnmorska gav hennes genomgångar lite extra tyngd. Vi var väl omkring åtta par med kvinnliga halvor bärande magar i olika storlekar. Liksom föräldragruppen kändes det kluvet med den märkliga känslan av att vara i ett sällskap med en massa gravidmagar och det faktum att jag inte riktigt kan identifiera mig med en sådan själv, kontra en form av gemenskap att jag faktiskt har en sådan och därmed hör till!

Mina förväntningar på kursen är framför allt att Oo ska finna den givande och få verktyg för att hjälpa mig när det är dags. Jag inser att jag har ett stort behov av trygghet, att han kommer att finnas där och veta vad han kan göra, förstå vad som kommer att hända någorlunda. Visst, allt kan hända under en förlossning och det går inte att förbereda sig för allt, men just känslan av att han varit med på en del och inte enbart kör på "det löser sig"-inställningen. Som kursledaren sade är framför allt kvinnan ganska oförmögen att lära sig och ta in något nytt just där och då vid förlossningen, men om jag och även Oo har några verktyg sedan innan känns det tryggare än ingenting alls.

Det blev förstås en del andningsövningar för oss båda, och värkar simulerades i form av hårda nyp i innanlåren för att tydligt illustrera hur stor skillnad andningen gjorde för smärtupplevelsen. Jag hävdar bestämt att Oo nöp mycket lösare medan jag fokuserade på andningen än vid det jämförande vanliga nypet :o)
Visst kändes det flummigt att sitta där och nypa varandra och andas tillsammans, men väl i skarpt läge är det nog inte så dumt att ha tränat. Kanske vi aldrig ens kommer att få eller hinna använda metoderna vi nu visas, men att ändå ha något och inte komma helt tomhänt till förlossningen känns ganska bra.
Nästa måndag är sista tillfället och då skulle mera praktiska övningar tillämpas, samt större del vigas till partnern och det denne kan göra. Ska bli intressant!

Mitt länge ungefär hela kvällen. Påbörjade ett stickprojekt men bilden blev ännu sämre än denna, fast nystanet skymtar där till höger. Oo fixade middag, röjde undan efter middag och tog sedan tag i garderoben!

(Lindas kvällsläge)




(Oos kvällsläge)

Han kom en god bit på väg, och ååh vad gött det kommer att bli med en massa förvaringsutrymmen! Lådor till höger, hängutrymme och skoförvaring till vänster.
Uttag för lampa finns där inne också, så nu när topphyllan kommer att bli av galler skulle vi kunna sätta in en.
Trevligt att K-Rauta hade rabatt på Elfasystemen!

Ikväll är det dags för första av de två profylaxkurserna inne i stan. Jga hoppas det kommer att vara givande för Oo så som Josef tyckte. Undrar om Helena kläckt ännu, hon går över tiden!

Fick till slut tag på läkaren jag var hos i Gråbo angående mina svullna lymfkörtlar i armhålorna. Hon ville att jag skulle ta nya prover, så det blir också på torsdag efter föräldragruppsmötet, innan kontroll-mätningen. Mycket nu.
Kör igång nytt kursblock i veckan också, de sista innan jag försvinner. Har en del annat också som måste fixas innan dess, så det rullar på! Vecka 34 nu juh!

Kom att tänka på det "på riktigt" igår när vi var ute och cachade och Oo praktiskt taget fick baxa mig upp för en kulle i skogen. Magen, otympligheten och sämre orken har liksom smygit sig på en att jag där och då verkligen insåg hur illa det är. Jag är verkligen inte mig själv, detta klumpiga osmidiga skal med dålig ork och energi. Jag hade knappt ens dåligt samvete för att Oo fick greja med garderoben medan jag bara låg i soffan.
Hur mycket kan tillskrivas själva graviditeten? Hur mycket kan tillskrivas min obefintliga träning? Känner ingenting mera i höfterna i varje fall tack och lov, men så har jag ju på sin höjd burit max matkassar sedan sist. Jag får väl anta att ork och osmidighet inte lär bli bättre under de kommande veckorna och bara acceptera att det är ett övergående stadium. Kommer säkerligen bli mycket gnäll och självmedlidande här framgent. En del av mig önskar att hon kommer tidigare, men så inser jag att det vill jag inte alls! Ingen decemberbebis här inte! Xo)

Helt slut och allting värker från knäna och ned. Att det kunde vara så jobbigt att handla på Ica Maxi? Fast med en massa annat gjort timmarna innan kanske det inte är så konstigt. Det blev FTF (First To Find)-jakt i Bergsjön vid lunchtid, men gick bet då vi mötte en annan på väg ned från dess gömställe! Missad med någon ynka minut!
Via en cache i Kortedala åkte vi vidare till Nääs slott och en mystery som vi bokstavligt talat pusslat ihop. Ja, till och med jag kunde lösa den, men så var det ren pussel-läggning! :o)




Väldigt fina omgivningar i området, och vi loggade ytterligare två i skogarna omkring innan vi åkte vidare och efter tips från kollega hittade cachen vid Lerums kyrka.

(En form av energipåfyllan i Partille)

Efter nöje blev det nytta, och garderoben i hallen har länge varit i behov av att fixas iordning! Nu fick vi tummen ur och spenderade ytter-ligare några tusenlappar på K-Rauta till en bra början.

(Elfa är bra grejer!)

Orken började tryta rejält, men storhandling var nödvändig så Ica Maxi fick ett celebert besök. Oo hittade vad han ansåg skulle bli Ronjas favvomjukis, så vi får väl se.
Hittade en glögg från Herrljunga som visst skulle vara helt alkoholfri! Det dröjde bra länge innan jag fick smak för glögg faktiskt. Hoppas denna är god och inte sådär stark så det raspar i halsen.

Nu smattrar regnet mot takfönstren igen, lagom till vi var hemma. Ska lägga omkull mig i soffan en stund innan det är dags för middag. Currypanerad spätta med mos på menyn!

Vi dumpade grejer och fyllde på med nya. En sväng till åter-vinningscentralen och sedan shopping. Lite julklappar, mattor med barntema, ljusflingor att ha i fönstren "vid nocken", kattmat och kattsand, spel, fågelmatare med mat och julgran! På Hornbach hittade vi en tremeters julgran för inte alls så många penningar som vi fruktat! Åh, jag vill packa upp och klä den redan nu!
 
Sibyllamiddag och så hem för några mysiga timmar med vårt nya spel "När då då?", det som vi introducerades för hos Martin och Jeanette. Vi spelade igenom nästan hälften av korthögarna!

Regnet smattrar mot takfönstren, så ingen julstämning på utsidan, men blev riktigt sugen på att börja pynta lite när vi nu gick bland granar och pynt i affärerna. Det är ju faktiskt inte så lång tid kvar! När kan man börja? Typ till första advent? Granen då?
Var för mörkt för att fota fågel-mataren på plats. Den är STOR, så nu behöver man inte fylla på stup i kvarten. Tycker det är så mysigt att ha småfåglarna där ute, och vi har rätt gott om dom också så det blev riktigt trångt vid den gamla lilla mataren. Skulle vara kul at se lite fler arter också än Talgoxar.

Lite seg och snorig fortfarande, men tycker mig må bättre än  i morse. Hoppas, hoppas!

Jag älskar "professionella" människor som vågar bjuda på sig själva och sin business!

(Liiiiiiten fisk!!!)

Det blev visst ingen innebandy för Oo idag, vilket han upptäckte när han väl var på plats. Så han cachade lite medan jag låg och svettades i badkaret. Har sovit riktigt dåligt inatt med trampande katter, ond rygg, hostande, slemmande, svettande (ursäkta dålig grammatik) och brännande hals pga snarkningar. Tack vare dom fick Oo också en jättebra sömn...
Ska se om vi kan få något nyttigt gjort idag.

Jag är så proppfull av extra blod, en och en halv liter extra har jag läst någonstans, att ibland när jag snyter mig så snyter jag blod. Det är inte så najs. Bara höger näsborre dock, så jag har väl nåt ytligt känsligt och proppfullt blodkärl där inne.
Nu ska jag arbeta mig igenom en clementin/mandarin/satsumas, så har jag slagit ihjäl åtmindstone tjugo minuter.

That is not a star...

This is a star!!

Hur kunde jag missa att jag gjorde en hel "arm" för mycket?? Inte konstigt att mitt miffo till stjärna ser mer ut som en blomma! Öööh! Hahaha, så himla kasst! Och Mariostjärnan har ju ingen mun heller!! Virkade jag i feberdimma eller?

Varit på ett möte med en som hette Linda. När vi möttes i dörren har hon också mage och det visar sig att hon väntar en månad efter mig. Så där sitter vi Lindor med våra magar och konfererar. Fniss!

Skulle bli en Super Mario-stjärna, men hade inget gult garn, och formen blev mer blomma än stjärna. En evinnerlig massa ändar att fästa, men fick en idé att göra fler i olika färger till en barnmobil. Frågan är bara om jag ids göra fler. Jag vill sticka eller virka något, men hittar inget projekt som "tänder" mig tillräckligt. Det ska inte vara för avancerat, inte för stort, inte massa smådelar, men ska gå snabbt och vara gulligt/bra/snyggt! Optimal kombination alltså.

Nu när jag faktiskt har någon att sticka/virka till borde inspirationen och motivationen flöda, men icke. Kanske det helt enkelt bara handlar om att ta sig i kragen och ge sig ut och leta mera inspiration och inte förvänta mig att den bara ska komma serverad.

Varmt i Götet igår! Medan vi frossade på Pizza Hut jobbades det med att fixa termometern på andra sidan gatan. Den har alltid varit trasig så länge jag kan minnas, så är ju lite kul om de kan få till den.

Det blev alltså onsdagsutemiddag istället för torsdag eftersom jag skulle på Tai Chi workshop i stan. Kul att se hur Exclusive-anläggningen ser ut, och vi var några stycken där för att prova på detta.

(Pontus och Johan "flödar")

Instruktören hade visst mångårig erfarenhet av utövande och instruerande, men tyvärr kan jag inte tillskriva honom någon större pedagogisk förmåga. Jag blev till och med besviken och tappade den inspiration jag hade. Det var inte heller särskilt skönt att stå där rätt upp ned på mina svullna fötter utan skor, så efter mindre än en av de två timmarna smet jag därifrån.

Oo hade lyckats komma hela vägen hem med Saabis, så höll honom sällskap medan han bytte däck. Sedan var det bara marsch i säng till "Hells kitchen" där Oo somnade som vanligt.

Varm nyponsoppa med glass till frukost innan föräldragruppsmöte i Gråbo. Vet inte om det var så givande denna gång. Lite förlossningsprat följt av fika och förlossningsfilm. Denna var dock inte så blodig och skrikig som jag fruktat, men föga upplysande. Det var nyblivna mammor och pappor som bluddrade om "kraft", och det var inte skrik av smärta utan av kraft, och det var ju sådan k-r-a-f-t. Jaha, jag vet inte om jag gruvar mig mindre för det. 
Sedan hade vi noll koll och satt i väntrummet en halvtimme för min extramätning som sedan visade sig vara först efter nästa torsdagsmöte. Jahapp. Men vi fick i alla fall en trevlig kontakt med ett nytt par i gruppen som faktiskt hade koll på rätt dag. Hon skulle liksom mig ta det v-ä-l-d-i-g-t lugnt hela julhelgen eftersom hon var beräknad till den fjärde januari.

Känner mig trött, flåsig, slemmig och har svidande ögon. Ingen energi alls och hostan lurande hela tiden.

I varje fall mina förkylningar brukar generellt gå igenom olika stadier.
1. Halsont
2. Snor och täbbt i däsan
3. Hosta

Vilken av dessa är värst?
När man har ont i halsen känns det ju som man vill ta till lipen varje gång man ska svälja, och man är beredd att offra en arm (okej, kanske ett finger då), för att aldrig behöva svälja mera i hela sitt liv.
Men så tar snoret över som indirekt ser till att hålla kvar det halsonda eftersom man måste sova med öppen mun, vilket medför snustorr smärta däri, för att inte tala om dreglet man vaknar med utsmetat över halva ansiktet. Till detta blir man sönderskavd under snoken, äter mat med andnöd trots att man är ofin och tuggar med öppen mun och får ingen logik att gå ihop med totalblockering i kombination med rinnsnor.
Sedan flyttar sig slemmet i näsan ned i lungorna, för då är det dags för hostan och man önskar sig genast tillbaka till det halsonda. För förutom känslan av att halsen ska brännas sönder av varje hostning så tror man lungorna ska med dessutom. Att sedan ha det där kommer-ingenstans-slemmet-som-man-bara-hör-rosslande-fladdra-nere-i-luftrören-utan-att-komma-någonstans-trots-alla-hostningar-och-harklingar-men-kan-inte-sluta-eftersom-man-ju-bara-MÅSTE-ha-bort-det! Det är ganska störigt för omgivingen dessutom.
Om man nu bortser från alla femtioelva andra grejer som kan vara mycket värre, som förlossning, förlossning och förlossning och bara ser på ren förkylning: Om en sådan endast innefattade en av dessa tre, vilken skulle man föredra?

(Rhino (=näsa) virus, ett förkylningsvirus alltså)

ST-tidningen har fortfarande inte kommit igång med sin nätvariant, men har fått scannat från gårdagens tidning! Lite omständigt att läsa pga skarven, menmen.

Kan tillägga att Gulingens bugg fick många loggar den helgen! :o)

Slemmet och hostan börjar ta över, så tyckte det var lämpligt att ta med det till jobbet. Känner mig heller inte lika luddig i huvudet, så det får gå!
Vi satte på vinterdäcken på Gulingen, men Saabis får vänta en stund till. Skjutsade därför Oo till pendelparkeringen där Saabis parkerats, och såg allt några fler övernattare, förutom de som stod i närheten av första backen där alla gick bet.
Plockade förresten upp en karl på vägen ned, som också lämnat sin bil där nere :o)
Med tanke på mängden snö som låg kvar och väderläget förblir oförändrat, så lär Oo nyttja pendelparkeringen någon natt till i hopp om att det ska tina undan såpass att han kan få Saabis om ända hem för däckbyte. Det funkar ju bra att han åker ned med mig, och så får han en prommis hem sedan.
Jag skulle dock inte ha staplat Gulingens avtagna sommardäck på hög i förrådet, för det kändes minsann i höften efteråt! Baktill på vänster sida, ajajaj! Oo var lätt förgrymmad på mig, men just där och då kändes det ju inget och idag är det så gott som borta. Hade så dåligt samvete för att han fick byta däck åt mig, så flängde runt och försökte hjälpa till med allt annat runtomkring. Gillar inte att känna mig hjälplös och beroende, och var beredd på att tuffa Gulingen till en däckverkstad för snabbt och relativt billigt byte, om det nu inte blivit det faktum att jag inte ens kommit mig dit nu pga snön. Ja, jag behöver jobba med att släppa kontrollen och kunna ta emot hjälp utan att skämmas.

Julbordsinbjudningarna börjar trilla in nu, från IFK-Göteborg och Elan. Tänkte strunta i IFK, men får se om jag ändå inte ska vara social och haka på Elans detta år. Det blir ju första gången sedan jag började hos dom, och Stoffe tyckte det var helt ok. Dessutom är det på min sista dag innan jag försvinner på föräldraledigheten, så det kanske kan passa bra. Då kommer jag att vara i vecka 38, får man plats med en massa julmat då?

Julbord på Landet också, eller snarare "Panget" (Hakefjordens pensionat) med Oos hela familj om tre veckor. Då är vi inne i december! Jag minns min och Oos andra date, på café i Stenungsund. Han kom upp för att träffas innan han skulle vidare till just familjens årliga julbord där på Panget. Det var andra gången vi träffades och jag minns hur rastlös han verkade där han satt med sitt kaffe och hoppande ben. Var jag så tråkig? Var han alltid så rastlös? Och jag förstår ju knappt vad han säger! Göteborska alltså jösses! Hoho!

Eller kanske snarare Saabis är fast! Han ringer och står vid enkelriktade stället nere i samhället som har en lutning på typ fem grader. Inte ens där kommer han upp! I stan har all snö regnat bort, men uppåt våra trakter ligger det några centimeter, så nu står Saabis och några andra bilar där nere oförmögna att komma längre!
Ser ut att bli till att byta däck ikväll. Tur på ett sätt att jag blev kvar hemma med Gulingen. Vi får lägga på vintersulorna på den, lasta in Saabis vinterdäck och åka ner och byta där. Annars blir det svårt att ta sig till jobbet imorgon!
Maten står och puttrar på spisen och Oo jobbar sig till fots upp för backarna hemåt. Han lät lagomt nöjd.

En favorit i repris, och det är så gott att jag nästan kreverar!

En del anser att plättar eller våfflor inte duger till annat än frukost eller mellanmål. Vad är det för trams? Lunch och middag funkar alldeles utmärkt!


Flåsar som en hund och svettas som en gris efter att ha hängt upp tvätten, gått ut med soporna och hämtat posten. Och vart kommer allt snor ifrån!?


Taket på vår brevlåda hade blåst av (igen), så i snöslasket fanns bara ett brev (ingen reklam kors i taket!) till lilla mig. Med oläslig underskrift som sig bör av en läkare, visade det sig vara från hon som jag besökte för mina ömma och svullna lymfkörtlar i armhålorna. Då "samma lite "kuddiga" finns kvar", är det väl bäst jag ringer henne då imorgon.
Är det för sent att önska sig en ny brevlåda i julklapp? En stor, utan lås! Kan gärna se lite rolig ut, som en val eller nåt!

Är förresten skitnöjd med nya kameran! Ska bara vänja mig lite mera vid touchscreen som den har istället för knappsatsen för att styra allting.

Gårdagens räkning gällande vatten och avfall avslöjade att vi på ett halvår dumpat 179 kg sopor, ej inräknat komposten. 358 kilo på ett år låter förvisso mycket, men ändå inte så mycket med tanke på hur mycket det ändå känns som vi slänger. Fast mycket är ju mer skrymmande än tungt, så det ser väl mera ut än det faktiskt är. Fast vad vet jag? 179 kilo på sex månader kanske är skitmycket? Typ vad en familj på sex personer beräknas ha? Skulle vara lite intressant att ha andra att jämföra med. Kan tänka mig att klumparna från kattlådan bidrar en del ändå, för jösses vad de små liven kan producera! Ja, det låter bra, vi skyller på katterna, höhö!

Imorgon ska jag vara tillbaka på jobbet igen, för då ska vi få träffa den som eventuellt ska ta över efter mig. Dessutom ska det vara Tai chi-seminarium/prova på i Sportlifes regi på kvällen! Jag har ju alltid varit lite småintresserad av just Tai chi och något sådant borde väl ett tjockmagat snorsnörvlande fruntimmer klara av utan för mycket ansträngning? Frågan är bara hur populärt det är bland de andra instruktörerna att dyka upp där med näsan rinnande? Fast det har ju gått över till imorgon!

Första riktiga snön! Känns helt ok att avnjuta från insidan, då jag mår som en påse nötter. Har lämnat mina solkiga sängkläder, legat i badet och väntar nu på att min risgrötskorv ska bli varm. Det är banne mig inte ofta jag varit sjukanmäld från jobbet då pliktskyldigheten och samvetet resonerar att man "lika väl kan vara snorig hemma som på jobbet". Framför allt vid lärarjobbet var samvetet extra hårt ansatt eftersom man visste vilken extra belastning det medförde kollegorna. Jag kan bara hoppas att inköparna håller sig lugna och inte ansätter Stoffe för hårt, men den lättade känslan av att vara hemma idag får mig att inse att det nog var rätt klokt beslut ändå. Inte heller så schysst att sitta och hosta, snora och snörvla i landskapet heller kanske.
Helt slut i kroppen och svetten kommer och går. Nu ska jag äte lite go gröt i alla fall. Siktar på att vara tillbaka imorgon!

Okej, jag har inte den bästa av dagar, men man ska fanken inte klaga.
Halsont, sprängande näsa, svidande ögon, lummig hjärna, skavsår i skrevet, småsvullna händer och fötter och småstela höfter.

Det kunde ha varit:
Foglossningar från underjorden
Hormonsvängningar á la Balder (berg-och-dalbana på Liseberg för de som inte vet)
Illamående
Bråck både här och där
Det-som-ska-komma-ångest
Sura uppstötningar
Förstoppning
Arbetslöshet
Nedbrunnet hus (en del säger uppbrunnet, det brinner väl NER?)
Fyrlingar i magen istället för en
Mögligt frukostbröd (för vanlighetens skull)
Denguefeber
Finne på näsan
Trasig Guling
Trasig Oo

Eller ja, det sista kanske jag får flytta till den första listan, för han nämnde något om känningar i halsen. Kanske jag varit så generös att jag delat med mig av mina små virusar?

Det sägs ju att barnens immunförsvar måste byggas upp från grunden eller hur? Jag har ju betat av x antal förkylningsvirus och torde ha en ganska bred armada av antikroppar, men får bebbe ta del av dessa? Jag antar att hon inte får det, men varför inte? Okej, okej, antikropparna överförs inte via blod mamma-barn eftersom barnet själv tillverkar sitt eget blod och de blodtillverkande cellerna stammar från mina och Oos gener, inga antikroppar där inte. Men vad följer med bröstmjölken då? Där proklameras det ju hur nyttig den är för immunförsvaret, då den innehåller så mycket göttigt som proteiner, mineraler, vitaminer, mm och antikroppar. Är det bara ett begränsat utbud? Varför inte mina antikroppar mot andra virussjukdomar som vattkoppor och påssjuka? Något måste ju ärvas på immunförsvarsfronten, för skulle vi placera vår nyfödda Ronja ned till en svältande Sudansk kvinnas famn skulle hon nog inte klara sig särskilt länge. Hennes egna nyfödda skulle nog ha större chanser, eller är det bara något jag har fått för mig? Att våra, från embryostadiet bortskämda barn inte skulle ha en chans på immunförsvarsfronten jämfört med en i misärens bottenskrap? Javisst är dödligheten stor bland dessa barn, men flytta oss västerlänningar dit till att föda och vistas första tiden under deras förhållanden och av våra små vete tusan om någon skulle överleva. Ungefär som vi själva, hur skulle vi klara oss? Vi skulle inte ha en chans och stupa direkt av alla bakterier, parasiter och virus som florerar. Det räcker ju att resa till ett populärt turistmål som Egypten eller Thailand och våra känsliga magar kollapsar vid felaktigt födointag.

Alltså tycker jag något borde gå i arv på immunförsvarsfronten, men utbudet kanske är så magert att det för oss knappt spelar någon roll eftersom våra barn mår lika bra efter mjölkersättning som bröstvarianten. Vår renlighet, rädsla för virus och bakterier har utarmat våra inbyggda immunförsvar sedan tiden vi sov sju i samma säng på halmmadrasser och badade en gång per år att det nu knappt är något att tala om. Det är så utarmat att det till och med börjat se naturliga och ofarliga ämnen som fiender, eller är de ökade allergierna och känsligheterna bara ett resultat av för ivrigt diagnosticerande, större förmåga att diagnosticera? Säg laktosintolerant till någon i Rwanda och de ser nog ganska frågande ut. Kan man tillskriva det ren okunskap, obefintlig förekomst eller bara fördomar från min sida?

Men om jag nu får vidhålla min teori att sure, immunförsvaret byggs upp från födseln, men en form av grogrund finns ändå från början. Hur ärvs det då? Är det genom bröstmjölken? Då borde ju Ronja erhålla mina antikroppar mot vattkoppor och påssjuka och slippa det eländet, eller är de som förkylningar att de kan orsakas av femtioelva biljarder olika virus? Eller är bröstmjölken selektiv? Eller får hon en gnutta av mitt blod med antikropparna innan hon kommit igång med sitt eget blodproducerande? För det kan ju inte vara genetiskt? Var skulle det "sitta" i de 23 respektive 23 kromosomerna från mig och Oo? Det är ju inte så att kromosomerna programmeras om under vår livstid allt eftersom nya antikroppar tillkommer och låter dom bli en del av receptet för att baka Ronja. Jag är ingen immunolog eller vad de heter, och än mindre genetiker. Fattar inte ens hur jag hamnade i detta stickspår när allt jag tänkte var att lyfta fram hur tapper jag är som sätter mina egna krämpor i perspektiv och inte klagar på min allt mer igentäppta näsa. Hur kan det förresten komma sig att man blir totaltät i en näsborre, men snustorr i den andra? Är det genetiskt betingat? Orsakat av det jag fick med mig i bröstmjölken? Asch nej, jag har ju aldrig fått någon bröstmjölk, lämnad som jag blev på barnhemstrappan (funkar martyrscenen?). Men å andra sidan kanske hon i något svagt ögonblick där innan jag lades ned på den kalla hårda stentrappen (låter hårdare än trä), lät mig få en slurk och därför gav mig det solida immunförsvar jag nu har. Eller inte.
Oo däremot har något säkrare källor som hävdar att han var allergisk mot det mamma Monica serverade direktproducerat ur sin egen kropp (urk), och även om han förvisso led av så mycket öroninflammationer (det har jag aldrig ens haft), att han hör lite sämre på ena örat, så har jag varit förkyld tio säkert tio gånger mer än honom under de åren vi hängt ihop. Så har jag kommit någonstans med allt detta bluddrande? Nej, kan lika väl tillskrivas feberspekulationer, för nu längtar jag faktiskt bara efter sängen, eller soffan.

Funderade på att stanna i sängen idag. Trodde igår att halsen var på väg att ge sig och förkylningen bli en kort historia, men den bränner fortfarande och näsan spränger trots frånvaron av snorflöde. Har klunkat i mig en termos medhavd varm nyponsoppa och sitter och svettas.

Under Oos slutliga röjning av arbetsrummet hittade han ytterligare tre gamla mobiler! Sammantaget med de vi tidigare hittat så är det bara att konstatera att jag ligger i LÄ när det gäller mobilomsättning! Ska man nu räkna med Oos senaste avlagda iFån3 så har vi sju mot tre. Skulle säkert kunna klämmas in fler också som hamnat någon annanstans!
 
(Första laddningen)

Okej, nu fryser jag trots att jag sedan graviditeten för ovanlighetens skull har långärmat under tjockiströjan. Höfterna känns förresten ganska ok. Om jag inte känner efter för mycket så är det knappt något också på vänstra sidan. Höhö! Oo gav mig den misstänksamma blicken när jag imorse svarade att det kändes bra, men det gör det juh! Kunde vara mycket, mycket myyycket värre!

Fia tycket ju om att ligga i Oos gamla kontorsstol i arbetsrummet. Nu är rummet helt tomt förutom en bokhylla, men hon går ändå gärna och lägger sig där inne mot väggen. Kan det ha något med de ej verifierade "currykryssen" att göra? Men i och för sig har ju Fia en förmåga att kunna fläka ut sig precis var som helst och hur som helst utan rim och reson.

Allt medan dagsljuset tog över under min 40-minutersväg till jobbet framträdde den frostvita omgivningen allt tydligare. Sådär vackert med tjockt vitt lager på träden att man nästan blir lite blödig i hjärtat! Saknas bara snö nu för att göra det komplett. Jag hoppas det blir en riktig vinter i år igen, så som förra! Ingen västkustk regn-slask-blåst-snö-regn-slask-is-vinter tack!

Vecka 33, alltså sju veckor kvar nu och det är konstigt så mycket kortare det känns när man är nere på ensiffrigt! Skulle ju kunna vara bara fem, men också nio. Har börjat fundera lite smått på vad man ska ha i bb-väskan och fått bra tips av Anna, som ju kan pluppa när som helst!
Fick en fundering på handdukar om man behöver ta med egna sådana? Det ska ju kanske badas och duschas, men ingenstans i alla tips står det att man ska packa handdukar. Får man låna sådana där?

Blev förresten lite prat om förlossningsställen vid kontrollen i fredags. Oo ställde en massa frågot rent allmänt också vilket var jätteroligt. Eftersom vi går i Gråbo så hör vi till Borås, och det verkar inte så dumt där faktiskt. Att det är babyboom här i Götet också lockar varken Östra eller Mölndal särskilt mycket, då det med stor sannolikhet innebär delade rum med andra mammor och omöjlighet för Oo att sova över. Dags att börja kolla upp de olika alternativen.
Brr, blev extra konkret där med förlossningspratet, att jag ska ju ska trycka ut en unge! Urgh!

Solen är på väg ned och vi bjuds på kycklingmiddag på Landet. Oo har börjat må dåligt hemmavid, och blir inte bättre medan vi åker norrut. Efter en liten matportion och magen får annat att göra känner han sig långsamt bättre, och lagom till det är dags mår han som tur var bra igen. Vi pälsar på oss och drar vidare norrut, följer koordinaterna som leder oss till Häggvallsskolan på Tjörn. Där känner jag igenom mig eftersom Krav Maga-träningarna höll och håller till där.



(Min fine Oo!)

Vi hinner knappt parkera Gulingen förrän några tjejer kommer fram och fotar dess rumpa! Travelbugen har fått ett gäng nya "registreringar"! :o) Vi ser måånga fordon med travelbugs, och ett gäng husbilar är också på plats. Vi trängs lite i entrén medan klockan närmar sig 17.00, då kallas vi allesammans ut till byggnadens kortsida. I fjol var en digital nedräknare placerat i bakrutan på en Volvo. Denna gång är det storprojektor på duk och bingobrickor delas ut till höger och vänster.



När nedräkningen så är slut är det dags för - Bingo! Så står vi där hundratalet personer i mörkret och kryssar i bingobrickor, och efter ett antal möjliga alternativ kommer så den sista avgörande siffran och "Bingo" ropas ut från alla håll och kanter! Nu vet vi vart vi ska ta vägen, vilket vi på grund av den definitiva parkeringen och försäljningsborden på insidan redan räknat ut, nämligen in igen till den stora sporthallen tjugo meter bakom oss.


En rejäl stunds köande tar vid för att registera, betala och få sina koordinater. Jag stöter på en gammal Krav Maga-kompis och en av tränarna som också är sugna på lite nattlig caching.

Efter lite information där bland annat alla uppmanas att logga i eventets loggbok för att uppnå mega-status med 500 deltagare. Barn, födda och ofödda uppmanas att skrivas in, så jag skriver in också Ronja, och när vi är tillbaka efteråt får vi höra att 502 loggats totalt och målet uppnåtts! Xo)
Så släpps vi så iväg ut i mörkret och de små pannlamporna försvinner åt alla håll. Det är fler cacher än i fjol och området känns större, så det är inte lika trafikerat som då, men de små ljusen stöter man på överallt både nära och på håll. Ganska snabbt kommer vi till bar-cachen, och jag passar på att få mig en mugg varm glögg och pepparkaka. Gottigt!

(Välkommen in till baren!)

En mystery har hinten "Se dig omkring". Små reflexer leder oss likt brödsmulor vidare genom mörkret, upp och ner och hit och dit. Oo älgar iväg och jag har all fokus riktad på nästa lilla reflexljus framför mig. Kommer till vattenfyllda hjul/traktorspår där jag faller pladask! Händerna rätt ner i vattnet och upp i ansiktet. Känns som jag ramlat i en hel pool, med skillnaden att vattnet är kallt och luktar kärr. Kravlar mig flabbande upp och inser att det inte är så illa. Klev inte i djupare än att byxorna är dränkta till vänstra vaden, men kängorna stått emot. Handskarna har också klarat sig hyfsat, bara att vattnet kommit in "ovanifrån" vid handlederna. Resten hamnade ju mellan hjulspåren, så det uppstänkande vattnet i ansiktet medförde bara känslan av att hela jag ramlat i.
Eftersom vi trampar på i skogen håller jag värmen, men till slut kryper kylan inpå och jag känner inte benen längre samt rumpan känns konstig. Jag skulle ha tagit långkalsonger! Höften känns inte så farlig, men blir snarare mer orolig för kylan. Jag har kvällen innan och på morgonen känt av en misstänkt smärta i halsen när jag sväljer och fruktar en förkylning. Jag undrar vad det är som "klonkar" när jag går och upptäcker att det är byxbenet som frusit.
I utkanten av ett villaområde ser får vi två älgar framför oss. De glor, vi glor och min kamera kan bara producera becksvarta suddiga bilder. De blockerar vår väg och ser inte ut att ha bråttom, vilket föranleder en rejäl omväg till cachen vi är ute efter.
Vi genar genom en hage och våra små ljus fångar upp glimmande ögon i mörkret. Oops, hagen var visst inte tom! Som tur var bara två hästar som nog undrade vad tusan vi sysslade med.
Till slut kommer vi så pass nära skolan att jag beslutar mig för att ge efter för min stelfrusna kropp. Ungefär två och en halv timme har vi cachat i varje fall, så Monica slår följe med mig och så släpper vi lös Oo på egen hand.
Det är gott att komma in i värmen, käka varm korv och slappna av! Efter en stund är det dags för toaletten och då känner jag höfterna. Inte superont, men väldigt stelt.
Oo är ute och jagar drygt en och en halv timme till, så totalt loggar vi 21 av de femtio cacherna innan vi åker hemåt. Jag är fortfarande stelfrusen, så tappar upp ett bad och värmer nyponsoppa som jag dricker i badkaret! Mycket gott! Oo som svettats som en gris och inte haft några problem med kylan tar bara en dusch och kryper i säng. Hittar honom sött sovandes med Maja som vanligt uppå när jag är klar.

Medan jag tjuvsovit några timmar på morgonen, studsade Oo upp med tuppen. Jag har ont i halsen, värk i fötterna men höfterna känns rätt ok. Mysfrukost med vacker frost på utsidan och brasa i kaminen. Jättefin dag, men jag stannar inne medan Oo nu är ute för att ta dagens cache. Jag är lur på att han ska försöka sig på den vid Lerums kyrka igen, tredje gången gillt liksom.
 
Otroligt skönt att ha haft en lite längre helg! Till veckan är det föräldragruppens andra träff, samt ny kontrollmätning. Känns som det blir en väldans massa flängande nu kommande veckor fram till min ledighet med psykolog, kontroller, föräldragrupp och psykoprofylaxkurs. Men jag vill inte bli förkyld! Ska nog värma lite nyponsoppa igen, skönt för onda halsar och gott dessutom!
 

Mina fina barn! Vackert ute, men brr vad kallt!

Har hängt upp tvätten och slängt in en till i maskinen. NU ska jag lägga mig i soffan, promise! :o)

Mumsig frukost!

Oo hade med sig en massa färska bär när han kom från innebandyn! Blåbär, hallon, björbär och en cocosnöt, färdig att dricka med sugrör och allt! Hahaha! Men ååh vad gott och perfekt till de plättar jag gjort!

Var kanske lite väl optimistisk när jag klev upp i morse. Höften kändes nämligen inte alls, så jag körde igång en tvätt och rastade dammsugaren. Oo "vann" förresten, då jag också tog reda på Fias kräk i hallen! När jag dukat fram frukosten och stekt plättar känner jag nu att höften säger ifrån, lätt men varnande. Grr! Ska ta vetekudden och lägga mig i soffan tills det är dags att... ta reda på tvätten. :o)

Frukostkaffe och jobb på vägen till Lerum och psykologmötet. Skönt att får det bortgjort på morgonen.  Oo fick många frågor och berätta hur han tänkte och kände, om han märkt någon skillnad hos mig, hur han trodde att jag kände och tänkte osv. Som vanligt kändes det rätt tomt efteråt med frågetecknen kring vad som egentligen avhandlades. Vi ska i alla fall lägga ner bokningar av grejer, så som eventuell Norgeresa för Oo innan Ronja är född och vi, eller snarare jag faktiskt vet hur det känns och fungerar. Hon upprepade min rädsla för ensamheten, i både bildlig och bokstavlig mening som en stor kärnpunkt. Jaha, och hur ska man råda bot på det då?
Hon konstaterade att Norgeresan var ett bra exempel i och med att jag reagerat så starkt på den, både i form av vrede och sorg. Vrede då den känslomässiga sidan fann det orättvist, själviskt och fel att han kunde och ville åka själv. Sorg och svart samvete då den förnuftiga sidan insåg hur förryckta och irrationella mina känslor var, och hur oförmögen jag var att ignorera dom.

Två möten till innan förlossning, jag ensam och sedan vi båda igen. Och så naturligtvis efteråt, då vi faktiskt har Ronja hos oss och jag inte har föreställningar utan realitet att relatera till.



Efteråt drog vi till Alingsås där en motorvärmarkabel inhandlades innan vi parkerade i centrum för att cacha! Ingen av oss har varit inne i det samhället, och vi fann den riktigt mysig! Positiva intrycket blev inte sämre när vi hittade många cacher utan problem ;o) Tog en lätt och tidig lunch på mysiga Gårdscaféet, och där hade de Danska wienerbröd!

Ååh, lycka! De hittar man inte på så många ställen längre! Kunde inte låta bli att tjuvstarta medan vi väntade på maten! GOTTIGT!


Caféet låg väldigt mysigt till på en liten innergård, och en cache alldeles i närheten :o)





När vi flanerade längs huvudgatan fastnade vi för något vi såg i ett skyltfönster. Och så bara hipp happ var Oos julklapp fixad! Till skillnad från mig har han inga problem med att själv vara med och välja och därmed i förväg veta vad han ska få. Smidigt och bra på ett sätt kanske om det är någon man faktiskt vill ha, men en smula överraskning tycker jag är rätt trevligt i varje fall :o)
Vid läggdags igår kände jag av något i högra sidan av höften. Slog bort det med att det kanske var lite överansträngt efter combaten. Det hängde dock kvar denna dag, och trots att det kändes mera efter promenaden i stan var vädret så fint att jag ville fortsätta. Men allt eftersom vi promenerade efter alla cacher blev det värre och värre tillsammans med rejäla spänningar i nedre delen av buken. Till slut var det nog mera stel anka än bodybuilder, och tempot kunde jämföras med en gammal tant. Med tanke på morgondagens mörkercaching fick jag till slut ge upp och vi drog tillbaka till Lerum för att handla.

 
Den sista cachen vi loggade bjöd dock på liten extra utmaning där den hittades vid några parkbänkar vid Brunnsparken(?). Inom synhåll satt ett stort gäng a-lagare och pratajade, och jag noterade att de iakttog oss medan vi letade. Precis när vi hittat den loggat färdigt kom en av dom fram till oss, höggradigt påverkad, mindre fin uppsyn och blåtira. Han frågade om vi var poliser, eller arbetade för polisen och letade efter droger under bänkarna? Ganska lättsamt prat, men han tyckte vi kunde avlägsna oss. Visst, visst, men Oo hade ju kvar cachen i handen! Hur skulle han kunna lägga tillbaka den? Karln stod kvar, och när vi inte gick kom han fram igen med något mindre trevlig attityd och gjorde klart för oss att han tyckte vi skulle gå därifrån. Vi gick, såg att han gick och då slank Oo snabbt tillbaka och lade tillbaka den! Förhoppningsvis såg de honom inte så de gick dit för att kolla och hitta, och förhoppningsvis fastande cachen som den skulle eftersom han inte hann kontrollera det där han slank iväg lika snabbt som han kommit! :o)

Hem och lasta av, fika lite och så iväg till Gråbo och kontroll hos barnmorskan. Insåg att det kanske inte var så smart att trycka i sig en arracksboll och söt juice innan blodsockervärdet skulle tas, menmen.
Blodvärdet var fortfarande lite lågt för att vara jag, med en pinne högre än förra kollen, 118.
Tydligen har hon lagt sig nedåt nu, men huvudet var ruckbart som hon kallade det.

(Går tydligen upp som jag "ska" också) 



Jisses, magen ser verkligen enorm ut, men jag sitter ihopsjunken! Xo)
Hennes puls på stadiga 135 eller nåt sånt och mitt blodtryck var fint tack. Bm bokade in en kontroll till innan det nästa vi hade eftersom längden på livmodern/Ronja planat ut. Det berodde troligtvis på att hon nu låg nedåt och "nedsjunken" i bäckenet att det inte gick att riktigt nå ordentligt med mätningen. Men bara för att säkerställa att hon växer vidare, blev det ännu en kontroll nästa vecka efter föräldragrupps-träffen.

Tog upp känningarna i höften och begynn-ande foglossning konstaterades. Promenera? Fine, men fortsätt inte om det gör ont, och undvik ojämna underlag som skogen. Men jag ska ju cacha halva natten! Jag hade liksom fått för mig att ok, foglossningar kan man ha oturen att drabbas av, vilket jag nu kanske också har, men en tid efter förlossningen stelnar fogarna till igen och höften är tillbaka i samma goda form. Eh, nehej det var visst inte så självklart! Den lite stränga blicken från barnmorskan att ta det lugnare, inte pressa sig med tron att "det går bort" och lyssna på kroppen. Hm, jag brukar ju liksom tycka det är gött på ett sätt, att pressa kroppen så det protesterar, vilket alltid också gått bra, men det funkar visst inte riktigt här. Vill inte riskera att det blir bestående problem, för jag ska ju återuppta combaten, återuppta full fysisk form över huvudtaget! Så okej, jag ska nog inte köra mera combat i år... Blöblö!

Om jag lägger mig i badet, blir det bättre då? Bm sade att när foglossningsproblemen väl börjat så minskar de inte förrän efter förlossningen? Är det så? :o( Jag ska ju cacha!
Känner att jag behöver en skål med glass och nougatsås! Moahaha!

Sitter varm och nyduschad medan Oo ligger i soffan framför "Lyxfällan".

Det var nemas problemas att hämta kameran och teckna ny tvåårs-försäkring! Till imorgon är den laddad och redo att invigas, hoho!








Att puttra från Bäckebol till Mölndal tog över en halvtimme, men det var ändå gott om tid för sushi och lite tidsfördriv innan passet. En välbekant syn, med den skillnad att jag inte laddade för att köra skiten ur mig själv och ett gäng deltagare. Det jobbet gjorde Carro ypperligt, men ljudvolumen var till och med för mig för hög. Efteråt kom en annan deltagare fram och undrade om jag inte var orolig för barnet beträffande ljudvolymen. Det var nästan så jag skämdes, kan det vara farligt? Annars tog det emot mer i kroppen än förra veckan, men så är jag ju en vecka längre gången också. Det blev mer rörelser än riktiga slag med kraft. Hade inget stöd från magen eller höfterna och spänningarna kändes stundtals rejält. Body-rips och uppercuts kändes mycket mer än förra gången då jag i alla fall kunde ta i ganska rejält under powerllåtarna. Nu fick jag hålla igen så mycket under också dom att det nästan kändes lite meningslöst. Blev varm och lätt svettig, men inte så det kändes som en rejäl träning. Men det är väl bara att inse att det inte är möjligt i detta skede. Trots begränsingarna och avsaknaden av den riktiga "feelingen", känns det ändå himla gött att ha kört igenom det. Är dock osäker om jag kör igen nästa vecka. Även om det kanske inte är någon fara, så vill jag inte riskera något, och när jag ändå måste köra en så starkt reducerad combat kan det lika gärna kvitta. Det är väl positivt? Jag är faktiskt rädd om Ronja där inne!

Maja igen, från andra hållet bara för att hon är så söt. Jag lovar (?) att inte frossa i bilder på Ronja på samma sätt! Jag menar, inget är ju så fint som Maja och Fia ändå! Höhö!
I kontrast till detta, bara för att dom liksom riktiga människobarn har sina nackdelar, kan jag ju lägga in det som mötte oss i hallen när vi kom hem igår!

Oos gamla kontorsstol står i hallen eftersom den ska dumpas på tippen. Tur var väl det! En klassisk Fiaspya, och eftersom den första oftast efterföljs av en till, ligger det också en liten pöl på golvet en bit därifrån. Dock ej på någon matta för ovanlighetens skull! För att ytterligare belysa min och Oos totala lathet (eller hopp om att den andre ska ta tag i det, vilket ju också är ren lathet?), så ligger spyorna fortfarande kvar! Det brukar bli jag som till slut plockar fram hushållsrullen och sprejflaskan...

Otroligt intressanta detaljer som endast upphovsmakaren kan finna givande. Men passar på att frossa eftersom katterna inte ens vet om denna bloggens existens, eller för att jag ens tror de skulle bry som om de så visste! Tror jag lär ha så pass taktkänsla att jag inte dokumenterar bilder på Ronjas uppkastningar i varje fall, hur angelägen jag än må vara att vilja skildra "verkligheten". Heh.

Kom på mig själv på vägen till lunchrummet att gå lätt framåtböjd. Det har varit mycket sammandragningar idag, och även om jag knappt känner av dom, så märker jag det i form av den stramande känslan i framför allt nedre delen av buken. Är rätt inställd på att hinna till combaten efter ärendet på Elgiganten, men jag ska tvärs igenom hela stan, E6:an från Bäckebol till Kållered med Tingstadstunnel och hela härligheten mitt i rusningstrafik. Helst ville jag hinna fånga nåt att äta också på vägen, typ sushi. Ännu en latmansmiddag alltså, häpp!

Det känns... kluvet, lite sorgset på ett sätt när jag dippar beträffande det som komma skall, och jag samtidigt känner Ronja röra sig där nere. Melodramatiskt tolkar jag det som att hon vill göra sig påmind rent konkret "här är jag!" och att mina känslor helt osannolikt skulle såra henne. Ett positivt tecken kanske att jag tillskriver henne sådan personlighet. Men jag har aldrig hyst någon agg eller känt aversion mot Ronja där hon ligger. Hon har ju liksom inget med mina problematiska känslor att göra, även om det ändå är hon som är centrum i det hela. Det kanske skulle ligga nära till hands att rikta ilskan, frustrationen och oviljan mot henne i magen, men så är det faktiskt inte. Hon är ju kanske motsägelsefullt uttryckt oskyldig till hela denna känslomässiga soppa. Jag kan skylla mina problem lika mycket på henne som att anklaga blomkrukan för att nalla mat ur kylen om natten. Det är det jag så innerligt hoppas att hon ska förstå den dagen hon eventuellt läser om sin mammas väg till att bli just mamma.

Jag försöker föreställa mig en tid efter Ronjas ankomst, hur jag stjärnögt och "frälst" bluddrar om detta underverk och hur fantastiskt det är att vara mamma. Tji på mig själv liksom. Det kan ju faktiskt bli så. SKA bli så. Och det må låta hur falskt och självförnekande som helst i kontrast till de nio månadernas pessimism, det ska vara sant! Jag ska sälla mig till mängden och proklamera: "Visst kan det vara jobbigt ibland, MEN det är det bästa som hänt mig och jag skulle ALDRIG vilja ha det ogjort!" Och så ska jag medlidsamt sucka och skaka på huvudet åt 2010 års Linda och all den bortkastade energin och ångesten hon spenderade. Jäpp, så ska det bli!

Hehe, ska inte ta inlägget som poppade upp i mitt huvud häromdagen just nu, frågan som dök upp om man som förälder är skyldig att älska sitt barn? Och om det är så självklart som många hävdar?

Får nog spara det tills jag dippar ordenligt igen eller känner för att försöka mig på nåt kvasianalytisk spekulerande utan egentligt mål. Som vanligt. Men är man det? Är det självklart?

Lämnade Oo och Maja i sängvärmen där jag bäddade ned den sistnämnda i mitt täcke. När Oo sedan kommit sig upp hade han också kapslat in henne lite extra. Undrar hur det blir när Ronja kräver plats i sängen där Maja alltid varit så självklar. Önskar att de båda kunde gå ihop, men har inte stor förhoppning med tanke på Majas konstanta motvilja till barn. Sådan matte sådan katt?




Latmansmiddag á la Iglamyhrs, så ovanligt! Drog sedan och hämtade ut kameran innan tankning av törstig Guling följt av Elgiganten för att teckna ny extraförsäkring. Stötte på lite patrull, då kameran skickats utan något som helst kvitto, följesedel eller någonting. Enbart kameran i ett vadderat kuvert och inget annat, vilket vi fann lite underligt liksom killen i butiken. För att skriva ut ny försäkring behövde han typ ett kvitto att teckna försäkringen på, och nu hade han ingenting. Jahapp, kontakt med försäkringsbolaget gick inte då de hunnit stänga, så han behöll kameran där med löftet att han skulle se till att ha det fixat till imorgon. Jag fick inget kvitto eller något på att den nu lämnades hos dom, vilket känns sådär. Han bara log, lovade och uppgav sitt namn att det skulle vara lugnt. Jaja, jättetrevlig kille men ändå. Skulle inte förvåna mig det minsta när jag kommer dit efter jobbet och möts av "-Neej, här finns ingen kamera, har du kvitto? Vilket namn lämnades den in i?"
Får se om jag hinner knö mig genom stan, få nåt i magen och vara med på combaten idag. Känns i varje fall vansinnigt skönt att vara ledig imorgon, bara jag får det där himla psykologmötet avklarat. Blev allmänt lite låg resten av dagen igår med meningslösa och nedslående tankar på min oundvikliga mamma-roll. Det är så tröstlöst och onödigt malande av samma saker hela tiden, om och om igen. Såg framför mig hur jag efter knapptryckningar av psykologen bryter ihop och hulkar fram att jag inte vill ha barn, att hela den fina tillvaro jag och Oo byggt upp bara raseras och jag sitter hemma full av ånger och bitterhet. Som en anonym tråd på FL uttryckte sin frustration över mammalivet "Jag skäms för mina tankar ibland. Jag tycker rätt ofta att det är skittråkigt med små barn. Dom bara skriker, gapar, retas, jäklas, kladdar ner, sover dåligt osv osv..
Jag älskar mina barn, och ångrar dom inte, men just nu mår jag dåligt i situationen, och varje dag när jag vet att jag ska vara själv med dom så längtar jag till kvällen när dom ska sova...//... Känner mig instängd och lurad på nåt vis."
Samtidigt slits jag sönder inombords av det dåliga samvetet när jag ser hur ledsen Oo blir över mina ord, och önskar att jag kunde hålla truten och locket på som vanligt. Hur ska han kunna glädjas åt vårt kommande barn när jag inte gör det? Men jag har ju gjort detta val, vill ju på ett plan som jag önskar kunde bli klarare för mig, så varför detta meningslösa tragglande? Var det egentligen ett eget val? Handlade det om outtalade förväntningar och krav? Det vanliga att man "borde"? Och så börjar tankekarusellen om igen, runt, runt och lika meningslös som nedbrytande. Det är väl därför jag blir så ledsen när det ska diskuteras med/om Oo kring detta, vare sig med eller utan honom - det dåliga samvetet, för att inte räcka till, inte vara och känna som man "borde" och för att man gör den man älskar besviken och ledsen. Önskar jag bara kunde stänga av känslorna som vanligt! Koppla på de som borde vara där, de förväntade. Det var väl därför jag först skickade ett positivt svar på Oos Norgeförfrågan, det var det svar jag borde och förväntades ge. Sedan skickade jag det uppriktiga och negativa mailet som gjorde honom alldeles förvirrad. Vad ville jag egentligen? Vad tyckte jag? Förnuftet och viljan vill en sak, hjärtat och den snedvridna logiken en annan. Fuck.

Vad bra bilden av systemaren blev. Öh.
Det är i alla fall ett sms från Posten som meddelar att min kamera nu finns att hämta i Björsared! Bara att svänga förbi på vägen hem!

Men har hört mycket negativt om de där försäkringarna som säljarna prackar på en i butikerna, men i detta fall måste jag säga att de hållit precis vad de lovat! Snabbt, smidigt och utan ifrågasättande har jag en vecka efter dess ofrivilliga bad i havet, en ny kamera! Ska dock inte öppna förrän jag tecknat ny försäkring, vilket väl lär bli imorgon.

Thomas tyckte jag gick som en bodybuilder, och dessutom såg hård ut! Heh, tack eller nåt. Ingen ankgång och plufsig uppsyn alltså, och om man nu ska välja mellan den gåstilen eller "släppa kylskåpet", så föredrar jag kanske kylskåpsstilen ändå! Hihi!

Gjorde dock misstaget att ta av mig stövlarna imorse! När de senare skulle på igen inför första toabesöket var jag rädd att dragkedjan skulle slitas sönder, så nu sitter de på resten av dagen.

Kändes som jag tog fem steg tillbaka i min psykologprocess, om jag nu ens kommit någonstans egentligen, då jag känslomässigt slog bakut när Oo skickade en försiktig förfrågan om eventuell Norge-resa bara han och Andreas i sommar. Ingenting bestämt, bara "skulle det inte vara kul att..."-stadiet dom emellan och en snabb koll om detta skulle vara ok för mig. Blev skitledsen och såg framför mig det jag "fruktat", hur Oo passar på att sticka iväg på roligheter på egen hand och lämnar mig ensam med barnet. Dessutom vill ju jag också jättegärna bila runt i Norge med Oo! Genast kom "hämndtankar" på att: Då ska minsann jag också åka någonstans själv, men då blåser vi hela eventuella semesterkassan (har ju inte ens någon) och så får vi ingen gemensam sådan i sommar, och jag som varit hemma ett halvår lär ju vara spyless och bara vill bort ska stanna hemma, för jag kan ju inte åka då jag ammar, för ungen vill jag ju inte ha med mig, och då får jag mjölkstockning och så vill jag ju egentligen inte ens åka ensam men gör det ändå bara för att, och skit också!
Som sagt så rusade bara känslorna och tankarna på mig som vansinniga bålgetingar. Sedan stack Förnuftet upp ett försynt litet finger i luften och påpekade att det bara handlade om några dagar, max en vecka, och varför skulle han inte få/kunna åka själv med sin bäste vän - hallåå?

Börjar inse nu medan jag skriver, hur djupt rotad min rädsla för ensamheten är. Att vara ensam med barnet. Kanske just för att jag i nuläget har dessa tankar, denna visshet att jag inte fixar det på egen hand, att det brister och jag inte har någon att vända mig till när det händer, när jag vill ta till fysiska metoder. Är han på jobbet kan jag i alla fall ringa och han i värsta fall komma hem, men om han är bortrest? Ja, jag målar allt i svart just nu, men det är nog där skon klämmer, tillsammans med den där mammalika bitterheten över att han så lätt bara kan dra men inte jag. Jag vill ju inte känna så, men det är inget som kan stängas av med en knapptryckning! Faen alltså, antar att vi nu har ett konkret exempel att ta upp på fredag...

Inte haft samma extrema trötthet som i måndags, så är lur på att det var söndagens eminenta födointag som spökade.
Systeryster ringde igår. Hon hade hämtat ut fullmakten gällande lägenheten i Portugal som jag fått signerat på mitt håll. Hon hade upptäckt att det stod mitt födelsedatum på hennes sida! Aaurgh!
Har mailat den portugisiska juristen om detta och att hon nu bara korrigerar detta för hand, och att det är något de bara får godkänna! Jag returnerade de korrigerade dokumenten för evigheter sedan, endast på engelska förstås och felet står nu på den portugisiska. Hur svårt ska det vara? Grr!
Nog om den jäkla lägenheten. På lördag är det dags för FAD igen. Förra året var premiär för oss, och det var ju riktigt lajbans! Till detta år har jag anmält mig som behjälplig funktionär då jag liksom vill vara med, men inte en stormagad black om foten för Oo där i mörkret. Om jag nu tilldelas något uppdrag så verkar det ändå finnas möjlighet att eventuellt vara med i jakten om man vill. Kanske jag gör det ändå om Oo står ut med ett långsammare tempo. Det var ju rätt häftigt att trampa omkring i nattsvarta skogen med enbart gps och pannlampa som vägledare, för att inte den roliga synen av alla andras små ljus kors och tvärs där i skogen! I år ser det ut att bli ute på Tjörn!

(Förra året)

I år kostar det 60 spänn att vara med, 80 om min betalar på plats. Målet är att komma över 500 deltagare för att uppnå så kallat "mega-event"-status. Det blev strax under förra året.
Oo spanar på gigantiska flashiga ficklampor att ha förutom pann-lampan. Själv tycker jag den räcker gott, framför allt för att det är så smidigt att ha händerna fria. Då kikade han på flashiga pannlampor för tusen miljarder istället! Ack ja!


Ska luncha med Thomas idag, blir kul att träffa honom! Vi har ganska sporadisk kontakt nu förtiden, men den är trygg och bra. Känns skönt att vi separerade under så, hur säger man, bra former? Ett ömsesidigt accepterande att gå åt var sitt håll utan osämja eller problem. Det var väl sex år vi hängde ihop, och kan fortfarande vara totalt öppna mot varandra, så väl som vi känner den andre.

Två dagar till sedan har jag långhelg! Såå skönt att vara ledig på fredag! Maja har fortfarande problem med bakbenen. Imorse sprättade hon så där okontrollerat med höger ben mycket mer frekvent än jag sett förut, och haltade också emellanåt. Det är framför allt när hon har suttit på huk, tex för att äta eller dricka. Hon skulle ta sig från soffan till soffbordet och tillbaka igen igår, men benen hängde inte med så hon "ramlade" och hamnade bara halvvägs i soffan och fick dra sig upp med frambenen. När jag var ute i helgen och hon gjorde mig sällskap klarade hon inte ett litet hopp upp på altanen, och eftersom klorna inte fick fäste dråsade hon ner men kom upp på andra försöket. Man kunde riktigt se hur hon skämdes. Men när jag en bit ifrån kallade på henne så kom hon springande som hon brukar, men bakkroppen svängde liksom okontrollerat åt sidorna. Det ser inte alls bra ut, men förutom hennes betydligt lugnare fysiska rörelser är humör och "rutiner" som vanligt. Men som veterinären sade så visar sällan katter att de har ont, de anpassar sig bara efter den. Veterinärens vecka med nya fodret har snart gått, så kanske det blir medicinering för henne ändå. Det känns ju inte heller riktigt bra då de kunde påverka njurarna. Jag vill inte att Maja ska bli gammal!! :ó(

Lade ut mitt skrivbord på Blocket i söndags. Nu har det hämtats av nån snubbe från Frölunda. Snacka om smidig affär! En kvinna mailade om bordet och dess mått, jag svarade och ringde upp när jag hade måtten hemma. Hon tog det rakt av utan att diskutera pris, och sade att en annan skulle komma och hämta det. Så dagen efter ringer denne snubbe, jag fixar två ben för 100 spänn på Ikea och till kvällen dyker han så upp, betalar och åker, klappat och klart! Sexhundra spänn tack och bock!

Oo grejar med vår nyinköpta "RF-modul som ska ändra frekvensen på vår satellitbox för att inte störa det marksända utbudet" (citat från Oo inifrån badrummet). Jahapp säger jag och sammanfattar det med att han fixar för att vi ska få alla tv-kanaler på båda tv-apparaterna med en digitalbox. Duttig Oo!
 

Canon IXUS 210IS är på väg med posten till mig! Blev först lite snopen över sms:et som meddelade att den skulle komma med posten, när jag var inställd på att åka och hämta den i butiken. Men sedan är det ju ungefär som med den saknade delen från Ikea, där vi inte ska behöva lägga ut tid och pengar för en vara, eller i detta fall tjänst som vi betalat för. Försäkringen gällde en ny likvärdig produkt utan självrisk eller andra avgifter, och det har verkligen fungerat i detta fall!
Nu blir det till att teckna en ny sådan försäkring för den nya kameran, för som Oo uttryckte det, så är det värt det med tanke på hur mycket jag använder den - varje dag!

Till något helt annat: Finns många roliga trådar på FL om graviditetens vedermödor. Ett återkommande problem tycks vara för dom som envisas med att försöka hålla buskaget i skrevet lika vältrimmat som innan! Det blir ju liksom lite svårare när magen är i vägen och man inte kan se vad man gör! Har skrattat gott åt beskrivningen av olika tvivelaktiga resultat, från konstiga frisyrer till smärtsamma klipp i blygdläppar, och själv gett upp alla sådana försök. Jag är inte för helrakade skrev, då jag har svårt att se meningen med att se ut som en småflicka när man inte är det. Men en viss trimning för att hålla växtligheten på sin plats och i schack så att säga tycker jag är ok. På samma sätt som jag inte finner det så trevligt med näshår som sticker ut eller hår under armarna, håller jag gärna efter i skrevet också. Nu är ju det som sagt lite svårt och yttrade detta synnerligen enorma världsproblem för min man. Fick följande svar:


Jag försöker att inte föreställa mig den höggravida jag och Oo med trimmern i högsta hugg i skrevet på mig! Hohoho! Är det sådant här som ens framtida barn inte (heller) vill läsa om sina föräldrar? Mamma och pappa ska ju liksom inte ha någonting nedanför midjan!

Hm, kameran skulle kanske hinna komma under veckan, hur ska jag klara mig så länge? Systemaren får rycka in när abstinensen slår in. Inte lika smidigt dock och hindrar de där "spontankorten". Vadå I-landsproblem "-Gnööl, jag har ingen smidig digitalkamera, så nu måste jag använda min andra systemkamera istället!" Och det går mig inte förbi att vi kan både bada och basta dessutom. Ja, jag skäms - litegrann. Typ. Det är ju ingen jacuzzi! Hähä!

Höstskönt väder och än så länge ljust när man åker. Oos iFån larmade inte denna morgon heller, trots att han kontrollerat ännu en gång, och i efterhand inte kan se något fel. Jag vältrade ur sängen efter morgonnyheterna och in i duschen, en låång het dusch, och så en ordentlig frukost lagom till Oo masat sig upp.
Min del av skrivbordet som vi lade ut på Blocket i söndags verkar ha en köpare på g. Hon ville inte ens se på det, utan ska skicka en att hämta det. Frågan är bara när. Oos mindre del som satt ihop med min vinklade har han dragit upp på loftet med målet att få till en datorhörna där. Eftersom vi köpte hans del med syfte att hängas fast i min, köpte vi bara ett par ben till den. Därför behöver vi nu komplettera delen vi ska sälja med två nya ben för 50 spänn stycket. Inte så snällt att sälja ett skrivbord utan två ben, framför allt utan att informera om det innan. Därför blir det troligtvis en sväng till Ikea efter jobbet, och det vore ju käckt om Elgiganten hörde av sig innan dess gällande kameran så man kunde fixa det samtidigt när man ändå är i Bäckebol.
I avsaknad av dagsfärska bilder, rotade jag fram en gammal från årets midsommar. Tycker den är så fin med Oo och hans pappa! Själv har jag inte en enda bild till-närmelsevis liknande denna med någon av mina föräldrar. Det fanns inte på kartan att de kramade en helt oförutsett, och hade det skett hade jag funnit det väldigt konstigt och närmast obehagligt. Tycker ju fortfarande det känns konstigt att krama utan anledning, och föredrar helt klart att reservera mina enbart för Oo. Där är det istället desto mera självklart och naturligt - ett måste!

(Midsommar -09)

Bläddrar vidare bland mina gamla inlägg och hittar mig själv och Otto, min yngste systerson. Det syns inte hur nervös jag är där jag håller honom! Men när jag nu ser denna bild kan jag inte låta bli att undra och faktiskt längta lite tills jag får se hur Ronja kommer att se ut. Min och Oos egen blandis!

(Juni -09)

Får fortfarande ögonblick där en störtvåg av ångest väller in, för att lika snabbt försvinna. Sekunder där hela mitt väsen bara skriker "Jag vill inte!". Tillskriver detta normal inför-barn-ångest och hänger inte upp mig på det eftersom det är så kortvarigt och sällan. Cyniskt skulle man kanske kunna säga att jag tränger bort det med det faktum att ångerveckorna är förbi för länge sedan. Nu är det bara gilla läget som gäller. Låter bra eller hur?
Kan inte låta bli att undra hur mina tongångar kommer att gå när barnet väl är fött och på riktigt är ett faktum. Och hur öppen ska jag fortsätta vara i mina skriverier? Visst, det är en hjälplös bebis som inte är i närheten av den personlighet hon kommer att bli. Det är alltid lättare att vräka ur sig om någon "som inte är något", ungefär som att beklaga sig över en spis som krånglar varje gång man ska använda den. (Jepps, jämför ett barn med en spis, shoot me!) Har svårt att föreställa mig hur de vardagliga småbarnsproblemen skulle kunna vara sårande för en äldre Ronja, men bara osäkerheten kring detta får mig att fundera. Kommer hon att kunna skilja på mina tankegångar gällande min mammaroll och att de är helt oberoende av henne som barn/person? Låt säga att jag skulle ondgöra mig över hur hon spottar ut maten för femtioelfte gången och jag ännu en gång dumförklarar mig själv i mitt val att bli mamma och vill sätta henne på första bästa fraktplan till Antarktis. Förstår hon att det inte hade spelat någon roll vilket barn det varit, utan tar det personligt? Hon är ju bara ett barn och beter sig som ett sådant, som alla andra. Det är ju inte hon som är problemet, utan jag!

Men som sagt, positivt tänk. Det kan ju bli enbart lyriska gulle-gulliga berättelser om detaljer som bara en förälder finner intressanta och värda att delge världen. Ungefär som jag idag tycker om att återge katternas alla små egenheter och göranden. Och "gulliga" detaljer och framgångar på pottan kan ju vara minst lika jobbigt att som äldre barn få höra, och kanske framför allt läsa på en öppen blogg! Vi får se hur det blir...

Att komma hem och sätta sig till dukat bord är väldigt trevligt! Därefter har det segats framför dator-skärmar, stickats lite och spelats Super Mario Wii ihop. Kan man gå och lägga sig innan klockan passerat halv tio? Jag tror jag gör det i alla fall. Zzzz!

Stickningsprojektet ska kanske bli en julklapp, jag har inte riktigt bestämt mig ännu. Garnet är riktigt gosigt, hundra procent "baby alpaca" från Manu.

Gonatt!

Naaw, stackarna fick ta taxi! iFån, android, vanlig hederlig väckar-klocka eller timer på tv, alla kan de göra fel, men att ta för givet att digitala mojucker ska justera sig automatiskt efter sommar- och vintertid? Okej, kanske man kan kräva det av en flera tusenkronors manick som påstås kunna just det, men hur svårt är det att faktiskt kontrollera? Det är ju inte så att klockan ställdes om natten till idag.
Jag frågade faktiskt Oo igår om hans iFån var omställd, vilket han kollade och hävdade. Men jag kan ändå inte erinra mig att den ringde! Tv:n startade i alla fall, men den hade inte ställt om tiden så som den skulle. Vi fick helt enkelt ställa om starttiden istället.
Kan tillägga att jag ännu inte kommit mig för att prova Oos gamla iFån. För att tömma adressboken var man visst tvungen att koppla upp den till datorn, annars var det en-och-en-radering som gällde! Återställde alla fabriksinställningar istället, och det behövde den en timme för att göra! När det var gjort tyckte jag att det bara skulle vara att flytta in mitt sim-kort och köra på. Men nehej, den måste pluggas in i en dator för nån himla itunes-grej? Jäkla Äppelskit, orka! Undrar om androiderna är lika besvärliga eller om det är datoruppkopplingstvång på dom också? Om inte ska jag banne mig bli androidare en dag. Det låter dessutom mycket coolare än att vara ett iFån. Moahaha!