Vad bra bilden av systemaren blev. Öh.
Det är i alla fall ett sms från Posten som meddelar att min kamera nu finns att hämta i Björsared! Bara att svänga förbi på vägen hem!

Men har hört mycket negativt om de där försäkringarna som säljarna prackar på en i butikerna, men i detta fall måste jag säga att de hållit precis vad de lovat! Snabbt, smidigt och utan ifrågasättande har jag en vecka efter dess ofrivilliga bad i havet, en ny kamera! Ska dock inte öppna förrän jag tecknat ny försäkring, vilket väl lär bli imorgon.

Thomas tyckte jag gick som en bodybuilder, och dessutom såg hård ut! Heh, tack eller nåt. Ingen ankgång och plufsig uppsyn alltså, och om man nu ska välja mellan den gåstilen eller "släppa kylskåpet", så föredrar jag kanske kylskåpsstilen ändå! Hihi!

Gjorde dock misstaget att ta av mig stövlarna imorse! När de senare skulle på igen inför första toabesöket var jag rädd att dragkedjan skulle slitas sönder, så nu sitter de på resten av dagen.

Kändes som jag tog fem steg tillbaka i min psykologprocess, om jag nu ens kommit någonstans egentligen, då jag känslomässigt slog bakut när Oo skickade en försiktig förfrågan om eventuell Norge-resa bara han och Andreas i sommar. Ingenting bestämt, bara "skulle det inte vara kul att..."-stadiet dom emellan och en snabb koll om detta skulle vara ok för mig. Blev skitledsen och såg framför mig det jag "fruktat", hur Oo passar på att sticka iväg på roligheter på egen hand och lämnar mig ensam med barnet. Dessutom vill ju jag också jättegärna bila runt i Norge med Oo! Genast kom "hämndtankar" på att: Då ska minsann jag också åka någonstans själv, men då blåser vi hela eventuella semesterkassan (har ju inte ens någon) och så får vi ingen gemensam sådan i sommar, och jag som varit hemma ett halvår lär ju vara spyless och bara vill bort ska stanna hemma, för jag kan ju inte åka då jag ammar, för ungen vill jag ju inte ha med mig, och då får jag mjölkstockning och så vill jag ju egentligen inte ens åka ensam men gör det ändå bara för att, och skit också!
Som sagt så rusade bara känslorna och tankarna på mig som vansinniga bålgetingar. Sedan stack Förnuftet upp ett försynt litet finger i luften och påpekade att det bara handlade om några dagar, max en vecka, och varför skulle han inte få/kunna åka själv med sin bäste vän - hallåå?

Börjar inse nu medan jag skriver, hur djupt rotad min rädsla för ensamheten är. Att vara ensam med barnet. Kanske just för att jag i nuläget har dessa tankar, denna visshet att jag inte fixar det på egen hand, att det brister och jag inte har någon att vända mig till när det händer, när jag vill ta till fysiska metoder. Är han på jobbet kan jag i alla fall ringa och han i värsta fall komma hem, men om han är bortrest? Ja, jag målar allt i svart just nu, men det är nog där skon klämmer, tillsammans med den där mammalika bitterheten över att han så lätt bara kan dra men inte jag. Jag vill ju inte känna så, men det är inget som kan stängas av med en knapptryckning! Faen alltså, antar att vi nu har ett konkret exempel att ta upp på fredag...