Gottig frukost i form av rostat bröd med skivad banan!
Min vänsterhand är svullen och mer domnad än den högra. Stoffe hävdar att jag har musarm, vilket jag finner intressant, med tanke på att jag är högerhänt. På senaste tiden framför allt igår, har vänster handled sagt ifrån rejält när jag vinklat den typ nedåt. Lätt värk sedan imorse och tog på mig stödlindan eller vad det kallas som jag haft hemma sedan problemen med höger handled (det troligen musrelaterat). Det kändes lite bättre med stöd, men verkar ha resulterat i större svullnad istället. Får se vad som händer när jag nu tagit av det.


Vid psykoprofylaxkursen igår plöjde vår kursledare igenom våra tre första kurstimmar riktigt bra. Det är en utmaning att hålla igång ett gäng vuxna en kväll efter fullgjord arbetsdag. Att hon också arbetade som barnmorska gav hennes genomgångar lite extra tyngd. Vi var väl omkring åtta par med kvinnliga halvor bärande magar i olika storlekar. Liksom föräldragruppen kändes det kluvet med den märkliga känslan av att vara i ett sällskap med en massa gravidmagar och det faktum att jag inte riktigt kan identifiera mig med en sådan själv, kontra en form av gemenskap att jag faktiskt har en sådan och därmed hör till!

Mina förväntningar på kursen är framför allt att Oo ska finna den givande och få verktyg för att hjälpa mig när det är dags. Jag inser att jag har ett stort behov av trygghet, att han kommer att finnas där och veta vad han kan göra, förstå vad som kommer att hända någorlunda. Visst, allt kan hända under en förlossning och det går inte att förbereda sig för allt, men just känslan av att han varit med på en del och inte enbart kör på "det löser sig"-inställningen. Som kursledaren sade är framför allt kvinnan ganska oförmögen att lära sig och ta in något nytt just där och då vid förlossningen, men om jag och även Oo har några verktyg sedan innan känns det tryggare än ingenting alls.

Det blev förstås en del andningsövningar för oss båda, och värkar simulerades i form av hårda nyp i innanlåren för att tydligt illustrera hur stor skillnad andningen gjorde för smärtupplevelsen. Jag hävdar bestämt att Oo nöp mycket lösare medan jag fokuserade på andningen än vid det jämförande vanliga nypet :o)
Visst kändes det flummigt att sitta där och nypa varandra och andas tillsammans, men väl i skarpt läge är det nog inte så dumt att ha tränat. Kanske vi aldrig ens kommer att få eller hinna använda metoderna vi nu visas, men att ändå ha något och inte komma helt tomhänt till förlossningen känns ganska bra.
Nästa måndag är sista tillfället och då skulle mera praktiska övningar tillämpas, samt större del vigas till partnern och det denne kan göra. Ska bli intressant!