Vaknade i natt och kunde inte böja fingrarna! Eller jo, kunde litegrann men då gjorde det ONT! Så jag tar tillbaka det där om att jag inte uppfyller kapraltunnelsyndromet där det skulle vara värst på natten. Nu förstår jag varför stödskenor ordineras, för jag märkte sedan under nattens framåtskridande, att smärtan och stelheten påverkades av hur jag hade händerna, eller kanske snarare handlederna. Raka ska de vara för att bibehålla sin "vanliga" "bara-ont-när-man-knyter-och-konstiga-svullnads-känsla".
Gick på muggen och direkt jag lade mig igen blev jag jättepinkenödig igen! Inte sådär lite, utan mycket! Började ifrågasätta mig själv: Pinkade jag inte nyss? Satte jag mig bara och torkade ingenting? Drömde jag att jag var på muggen? Tvingade mig själv att ligga kvar och vekligen känna efter, för jag kunde väl inte vara nödig igen? Men kroppen, eller snarare blåsan kunde mycket väl, så det var bara att masa sig upp igen till Maja och Fias förtret då de precis lagt sig tillrätta halvvägs uppå mig. Tillbaka på muggen, men kom det nåt då? Såklart inte!
Är det Ronja man ska skylla på då? Hormoner? Sinnessjukdom?
Upptäckte förresten nåt eksemliknande på/mellan/under tårna också, liksom små knotterliknande grejer. Najs, jag vet. Kliar inte och ser inte alls ut som svamp, utan känns liksom stelt och "att det är något där" när jag viftar på tårna. Är det en följd av att man gått omkring i för små skor? Eller så bakar jag in den under kategorin graviditetssymptom som allting annat.
Oo började sjunga igår när vi var och handlade:
"Gå som en anka, börja hon svanka..." Tack så mycket älskling!

Att ta på sig skorna stående har också blivit en utmaning. Att hålla undan flärpen med ena handen och dra bakänden över hälen med den andra är stört omöjligt! Jag mår ju inte ner med båda händerna samtidigt! Oo kom störtande från frukostbordet där jag stod och flåsade med hysteriska skrattanfall. Aaargh!