Höstskönt väder och än så länge ljust när man åker. Oos iFån larmade inte denna morgon heller, trots att han kontrollerat ännu en gång, och i efterhand inte kan se något fel. Jag vältrade ur sängen efter morgonnyheterna och in i duschen, en låång het dusch, och så en ordentlig frukost lagom till Oo masat sig upp.
Min del av skrivbordet som vi lade ut på Blocket i söndags verkar ha en köpare på g. Hon ville inte ens se på det, utan ska skicka en att hämta det. Frågan är bara när. Oos mindre del som satt ihop med min vinklade har han dragit upp på loftet med målet att få till en datorhörna där. Eftersom vi köpte hans del med syfte att hängas fast i min, köpte vi bara ett par ben till den. Därför behöver vi nu komplettera delen vi ska sälja med två nya ben för 50 spänn stycket. Inte så snällt att sälja ett skrivbord utan två ben, framför allt utan att informera om det innan. Därför blir det troligtvis en sväng till Ikea efter jobbet, och det vore ju käckt om Elgiganten hörde av sig innan dess gällande kameran så man kunde fixa det samtidigt när man ändå är i Bäckebol.
I avsaknad av dagsfärska bilder, rotade jag fram en gammal från årets midsommar. Tycker den är så fin med Oo och hans pappa! Själv har jag inte en enda bild till-närmelsevis liknande denna med någon av mina föräldrar. Det fanns inte på kartan att de kramade en helt oförutsett, och hade det skett hade jag funnit det väldigt konstigt och närmast obehagligt. Tycker ju fortfarande det känns konstigt att krama utan anledning, och föredrar helt klart att reservera mina enbart för Oo. Där är det istället desto mera självklart och naturligt - ett måste!

(Midsommar -09)

Bläddrar vidare bland mina gamla inlägg och hittar mig själv och Otto, min yngste systerson. Det syns inte hur nervös jag är där jag håller honom! Men när jag nu ser denna bild kan jag inte låta bli att undra och faktiskt längta lite tills jag får se hur Ronja kommer att se ut. Min och Oos egen blandis!

(Juni -09)

Får fortfarande ögonblick där en störtvåg av ångest väller in, för att lika snabbt försvinna. Sekunder där hela mitt väsen bara skriker "Jag vill inte!". Tillskriver detta normal inför-barn-ångest och hänger inte upp mig på det eftersom det är så kortvarigt och sällan. Cyniskt skulle man kanske kunna säga att jag tränger bort det med det faktum att ångerveckorna är förbi för länge sedan. Nu är det bara gilla läget som gäller. Låter bra eller hur?
Kan inte låta bli att undra hur mina tongångar kommer att gå när barnet väl är fött och på riktigt är ett faktum. Och hur öppen ska jag fortsätta vara i mina skriverier? Visst, det är en hjälplös bebis som inte är i närheten av den personlighet hon kommer att bli. Det är alltid lättare att vräka ur sig om någon "som inte är något", ungefär som att beklaga sig över en spis som krånglar varje gång man ska använda den. (Jepps, jämför ett barn med en spis, shoot me!) Har svårt att föreställa mig hur de vardagliga småbarnsproblemen skulle kunna vara sårande för en äldre Ronja, men bara osäkerheten kring detta får mig att fundera. Kommer hon att kunna skilja på mina tankegångar gällande min mammaroll och att de är helt oberoende av henne som barn/person? Låt säga att jag skulle ondgöra mig över hur hon spottar ut maten för femtioelfte gången och jag ännu en gång dumförklarar mig själv i mitt val att bli mamma och vill sätta henne på första bästa fraktplan till Antarktis. Förstår hon att det inte hade spelat någon roll vilket barn det varit, utan tar det personligt? Hon är ju bara ett barn och beter sig som ett sådant, som alla andra. Det är ju inte hon som är problemet, utan jag!

Men som sagt, positivt tänk. Det kan ju bli enbart lyriska gulle-gulliga berättelser om detaljer som bara en förälder finner intressanta och värda att delge världen. Ungefär som jag idag tycker om att återge katternas alla små egenheter och göranden. Och "gulliga" detaljer och framgångar på pottan kan ju vara minst lika jobbigt att som äldre barn få höra, och kanske framför allt läsa på en öppen blogg! Vi får se hur det blir...