Maja igen, från andra hållet bara för att hon är så söt. Jag lovar (?) att inte frossa i bilder på Ronja på samma sätt! Jag menar, inget är ju så fint som Maja och Fia ändå! Höhö!
I kontrast till detta, bara för att dom liksom riktiga människobarn har sina nackdelar, kan jag ju lägga in det som mötte oss i hallen när vi kom hem igår!

Oos gamla kontorsstol står i hallen eftersom den ska dumpas på tippen. Tur var väl det! En klassisk Fiaspya, och eftersom den första oftast efterföljs av en till, ligger det också en liten pöl på golvet en bit därifrån. Dock ej på någon matta för ovanlighetens skull! För att ytterligare belysa min och Oos totala lathet (eller hopp om att den andre ska ta tag i det, vilket ju också är ren lathet?), så ligger spyorna fortfarande kvar! Det brukar bli jag som till slut plockar fram hushållsrullen och sprejflaskan...

Otroligt intressanta detaljer som endast upphovsmakaren kan finna givande. Men passar på att frossa eftersom katterna inte ens vet om denna bloggens existens, eller för att jag ens tror de skulle bry som om de så visste! Tror jag lär ha så pass taktkänsla att jag inte dokumenterar bilder på Ronjas uppkastningar i varje fall, hur angelägen jag än må vara att vilja skildra "verkligheten". Heh.

Kom på mig själv på vägen till lunchrummet att gå lätt framåtböjd. Det har varit mycket sammandragningar idag, och även om jag knappt känner av dom, så märker jag det i form av den stramande känslan i framför allt nedre delen av buken. Är rätt inställd på att hinna till combaten efter ärendet på Elgiganten, men jag ska tvärs igenom hela stan, E6:an från Bäckebol till Kållered med Tingstadstunnel och hela härligheten mitt i rusningstrafik. Helst ville jag hinna fånga nåt att äta också på vägen, typ sushi. Ännu en latmansmiddag alltså, häpp!

Det känns... kluvet, lite sorgset på ett sätt när jag dippar beträffande det som komma skall, och jag samtidigt känner Ronja röra sig där nere. Melodramatiskt tolkar jag det som att hon vill göra sig påmind rent konkret "här är jag!" och att mina känslor helt osannolikt skulle såra henne. Ett positivt tecken kanske att jag tillskriver henne sådan personlighet. Men jag har aldrig hyst någon agg eller känt aversion mot Ronja där hon ligger. Hon har ju liksom inget med mina problematiska känslor att göra, även om det ändå är hon som är centrum i det hela. Det kanske skulle ligga nära till hands att rikta ilskan, frustrationen och oviljan mot henne i magen, men så är det faktiskt inte. Hon är ju kanske motsägelsefullt uttryckt oskyldig till hela denna känslomässiga soppa. Jag kan skylla mina problem lika mycket på henne som att anklaga blomkrukan för att nalla mat ur kylen om natten. Det är det jag så innerligt hoppas att hon ska förstå den dagen hon eventuellt läser om sin mammas väg till att bli just mamma.

Jag försöker föreställa mig en tid efter Ronjas ankomst, hur jag stjärnögt och "frälst" bluddrar om detta underverk och hur fantastiskt det är att vara mamma. Tji på mig själv liksom. Det kan ju faktiskt bli så. SKA bli så. Och det må låta hur falskt och självförnekande som helst i kontrast till de nio månadernas pessimism, det ska vara sant! Jag ska sälla mig till mängden och proklamera: "Visst kan det vara jobbigt ibland, MEN det är det bästa som hänt mig och jag skulle ALDRIG vilja ha det ogjort!" Och så ska jag medlidsamt sucka och skaka på huvudet åt 2010 års Linda och all den bortkastade energin och ångesten hon spenderade. Jäpp, så ska det bli!

Hehe, ska inte ta inlägget som poppade upp i mitt huvud häromdagen just nu, frågan som dök upp om man som förälder är skyldig att älska sitt barn? Och om det är så självklart som många hävdar?

Får nog spara det tills jag dippar ordenligt igen eller känner för att försöka mig på nåt kvasianalytisk spekulerande utan egentligt mål. Som vanligt. Men är man det? Är det självklart?