Släkt

Jag har en väldans massa kusiner vilket inte är så konstigt med tanke på det tvåsiffriga antalet syskon min pappa hade. Eftersom pappa var yngst och de adopterade mig och min syster relativt sent, så är jag yngst av alla kusiner. Kanske därav jag inte haft någon större kontakt med någon av dessa. Under pappas flytt och omvårdnad kom jag i kontakt med farbror Sven och fru Gertrud, en kontakt som tills dess endast varit väldigt formell vid enstaka möten som barn. För det blyga och stramt hållna barnet Linda var Gertruds hjärtliga livsvärme något helt obekant och nästan skrämmande. När jag nu som vuxen fått lära känna henne är det få människor jag funnit så genuint omtänksam och levnadsglad. Underbar kvinna! Jag är ju värdelös på att underhålla kontakt med vänner och framför allt släkt, men en sporadisk sådan med detta par från Bureå har ändå lyckats bibehållas sedan pappa dog. Så vid två tillfällen nu har jag fått träffa deras ene son John, dvs min kusin, och igår där vi satt jämte varandra och åt fick jag en ny känsla som närmast kan beskrivas som: "Det här är ju min kusin, vi är faktiskt släkt!" Lite sentimentalt uttryckt kanske, men en ögonblicks känsla av gemenskap!

Halva bordet, den äldre halvan kan tilläggas, frossade i surströmming medan vi yngre veklingar serverades mumsig currydoftande kyckling med ris och massa tillbehör. Till en början var det lite skumt att äta kyckling och känna doften av surströmming Xo) En kille premiärsmakade den icke-glada strömmingen och konstaterade att det nog inte riktigt var hans grej. Själv fann jag mig själv under middagens gång finna surströmmingsdoften allt mer intressant! Johns klämmor intill såg allt mer frestande ut och doften övergick från den allmänt läskiga typiska odören till en mustig lockade sälta! Efter två kycklingprotioner var jag ju mätt, men till slut kunde jag inte stå emot utan gjorde mig en liten klämma, och sedan en till! De små bitarna strömming jag behövde bidrog John så snällt med att jag inte behövde rensa. Gottigt! Små minibitar till trots kanske jag kan kalla mig lite halväkta norrlänning ändå, höhö!

En stund senare serverades efterrätt, en massa olika bär med smält vit choklad över och glass! Tog två-tre gånger! Kan säga att min glupskhet straffades sig direkt är jag brutalt påmindes om mitt nuvarande begränsade magsäcksutrymme. Shit vad mätt jag blev - för mätt! Vågade knappt röra en fena på en bra stund! Men det var ju så gott!!

Som ett brev på posten när magen är full och kvällen börjar bli sen kom tröttheten. När klockan passerat elva och Gertrud till och med påpekat att jag såg trött ut, fick jag ge upp och vi tacka för oss. Snacka om att jag av dubbla anledningar vaggade därifrån! Trevlig kväll med gott sällskap! Tack så mycket!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0