Är det för tidigt att börja räkna ner till sin föräldraledighet? På måndag är det tre veckor kvar, och jag kan inte sticka under stolen att jag längtar! Problemet är bara att jag nog inte riktigt inser att det faktiskt inte är ledighet det handlar om. På sistone har jag lagt sordin på mina tankar, men tidigare gick jag och frossade i planer och fantasier. Jag skulle anmäla mig som läxhjälp i den lokala skolan, kanske till och med kunna finnas där på plats som en gratis extraresurs! Jag skulle skriva, sticka, virka, göra utflykter och sitta flera timmar i Göteborgs bibliotek som jag fortfarande aldrig besökt! Jag hade uppenbarligen inte insett att jag faktiskt ska ha hand om ett barn! Eller inte velat inse? Ett barn, mitt barn som kommer att kräva allt jag har av tid och energi, så fantasier om att sitta nere i högstadieskolan och hjälpa ungdomar med matematiken kan ju inte vara annat än verklighetsflykt!

Jag masar mig upp ur sängen, går på ömma fötter till badrummet och skruvar på duschen. Sätter mig på muggen och noterar att svedan är mer eller mindre. Det blev visst nummer två också, och min morgonstela rygg gör att jag knappt når med mitt supermjuka Lambipapper. Snyter mig en, två, tre, ett antal gånger tills det inte kommer mera blod. Står länge i duschen, skruvar upp varmare och varmare, tillser att badrumsdörren är stängd så att ingenting av den ångande värmen slipper ut. Fia ligger utanför duschdraperiet, delaktig som hon alltid vill vara när jag duschar. Av någon anledning gillar hon att dricka av vattnet som kommer ut under draperiet, lika gärna som hon lapar i sig av det varma löddrande vattnet när jag ligger i badkaret. Hon är som hon är.
Omständigt jobbar jag med handduken, sneglar och ser men ändå inte ser på min suddiga figur i den dimmiga badrumsspegeln. Tacksam för ångan då det ju ändå inte är jag som syns där. Smetar organisk olja för hundralappen i skrevet, kanske det är bra för mina skavsår också?

Oo stannar i sängvärmen, han verkar inte må riktigt bra där han ligger med armen runt Maja. Det har kommit lite mera snö under natten och trafiken flyter ovanligt tät och långsam. Till och med på Norrleden går det långsamt och på radion rapporteras om olyckor och avåkningar. Kommer på mig själv att jag större delen av min vakna tid på sistone varit som en självgående robot. Enda gångerna jag levt upp och varit mig själv har varit när jag undervisat, och enstaka tillfällen med Oo. Är det så det är? Har det alltid varit så? Eller är detta automatiserade jag den nya Linda? Jag ser saker som behöver göras, rullgardiner som ska upp, ytor med tjocka lager damm, grejer som står och väntar på sortering, mattan som ska till tippen, garderoben som inte är klar, belysningen som inte funkat korrekt sedan vi flyttade in, luckan under värmepannan som skramlar infernaliskt när den lossnar vid minsta beröring och ventilationen med sitt högfrekventa vinande. Och jag orkar bara inte ta tag i det! Orkar inte ens ta upp det med Oo, orkar inte vara initiativtagaren. Om några veckor är det serva bebis och hålla lyckliga mammafasaden för var och envar, och jag vet inte om jag orkar. Vet inte om jag ens vill orka. Förbjudna tankar sipprar fram om hur jag ger upp, inte kan finna mig till rätta i min nya roll och drar, bosätter mig i en egen lägenhet, fri men utan min Oo. Så grumlas de, för i den lägenheten måste jag ju ha ett rum för barnet, jag är ju fortfarande mamma med de skyldigheter som följer med, och jag är inte alls fri, har inte alls det liv jag en gång hade. Och jag har framför allt inte Oo. Jag flyttar utomlands, hoppar på något spännande volontärsarbete och har därmed en "legitim" anledning att smita ifrån mitt föräldraansvar. Någonstans där säger förnuftet, som hittintills stått flinade i bakgrunden ifrån på skarpen och jag erkänner hur horribla mina tankar är.

Mina negativa domedagstanklar till trots har jag också stunder då jag ser fram emot Ronjas ankomst. Stunder där vardagskladd och sömnlösa nätter inte existerar. Detta var något jag fick illustrera tillsammans med psykologen också. Att jag ser fram emot att hänga henne i selen och gå ut i skogen, kanske geocacha. Att jag ser fram emot hur hon, jag och Oo åker ut och geocachar, åker på utflykter och gör saker tillsammans alla tre. Vår lilla familj. Jag, Oo och vår gemensamt skapade lilla blandis. Den idealiserade bilden där sömnlöshet och vardagsträtande inte existerar. För vad jag har blivit matad med, så är det att detta idealiserade scenario är det som väger upp och gör det hela värt det.

Så jag har förtröstan. Ibland.