Både Lerums och Gråbos MVC har fullt med broschyrer och smålappar till organisationer som hjälper kvinnor som utsätts för våld. De är till och med fler än lappar om bebisträffar och föräldrakurser. Som så mycket annat förekommer nog våld i hemmen mycket mer än man tror. Lapparna finns inte bara i väntrum utan också inne på toaletterna. Ska en utsatt kvinna kunna smyga ned ett kort medan hon är på toaletten och den utåt skötsamme mannen sitter i väntrummet? I vilket fall tycker jag det är bra att de finns där, och medan jag sitter där och trycker ut min skvätt innan jag ska in till min psykolog, så kommer tanken: Tänk om Oo skulle slå, skulle jag gå då?
Det är så lätt att säga det som är rätt och riktigt, att gå vid första slaget. Men så rannsakar jag mig själv och inser att det inte alls skulle vara så enkelt som att gå direkt. Framför allt inte om man har ett gemensamt hem, ett mångårigt förflutet med underbara minnen och gemensamma barn. Bortförklaringar och självförebråelser ligger nära till hands, och det faktum att man älskar och behöver denne, som bara för ett ögonblick visade en helt ny sida. Det är inte bara att gå.

Lite ironiskt (och inte oväntat) kommer psykologen in på liknande scenario, även om det inte handlar om fysiskt våld. Om Oo skulle vara otrogen igen, vad skulle jag göra? Och jag inser att jag blir svaret skyldig. Förnuft och all rim och reson säger en sak, att lämna. Det skulle jag råda de flesta vid liknande situation. Men hjärtat hade velat stanna. Man älskar ju honom ändå, även om man just då önskar att man inte gjorde, för då skulle det inte göra lika ont. Men hur skulle det bli med självrespekten? Intet.
Psykologen drog upp det vi pratat om under de senaste mötena och knöt ihop det till att handla om tillit. Varför tycker jag om att ge Oo "skräckscenarion" kring den tid som väntar? Om vår tonårsdotter gör si eller så, vad gör du då? Om ettåringen slänger maten omkring sig för femtioelfte gången och skriker rakt ut, vad gör du? Skulle du tillåta vår dotter att klä sig si eller så?
Varför gör jag så? Vad får jag för svar? Vad vill jag ha för svar?
Hon säger att jag testar honom, provocerar honom för att säkerställa att han inser vad som väntar och kan stå pall, att han inte kommer att bli chockad och lämna mig. Jag kan inte annat än hålla med, även om jag inte erkänt det för mig själv så låter det logiskt. Oos förmåga att rycka på axlarna och hävda att det löser sig gör mig frustrerad. Att han erkänner att det kommer att bli jobbigt, men att vi tar det där och då istället för att måla f-n på väggen ger inte mig några svar. Förstår han verkligen hur jobbigt det kan bli? Jag försöker föra över min egen rädsla för att inte palla på honom. Vill att han också ska bli osäker, vara förberedd.
Jag blir samtidigt lite störd på psykologen. Vad har denna tillitsfråga att göra med min vilja att skada? Den obevekliga känsla jag har av att vara kapabel att fysiskt gå lös på mitt barn?
Jag fattar tillitsgrejern tror jag, men inte länken till vad jag anser vara mitt huvudproblem och anledningen till att jag nu sitter där. Nu så här efteråt kanske jag förstår vad hon är ute efter.

Jag har präglats med en snedvriden syn på män, att de sviker, utnyttjar, bara vill en sak och kvinnan är hemma bitter med barnen. Jag plockar de fula kornen ur samhällsbilden som en bekräftelse på att det är sant, och minsta tidigare svek eller beteende hos tidigare relationer bidrar också. Jag tror väl om människorna kring mig, men letar fel, förväntar mig hål i fasaden och förvånas inte när de kommer fram, blir bara bekräftad i min "vetskap". Så blir jag grovt sviken av den jag valt att lämna min egen trygga tillvaro för och får bekräftelsen kastad i ansiktet. Hur hade det gått om inte Maja kommit bort? Hur hade det gått om jag inte hunnit flytta och skurit av "reträttvägen"?

Hade jag inte hunnit flytta, inte haft det faktum att jag inte hade någonstans att ta vägen så hade det tagit slut där och då, det är jag nästan säker på.
Om inte Maja kommit bort hade jag stannat kvar, men arbetet vidare hade nog tagit längre tid. Majas frånvaro petade ner mitt relationsproblem på rangordningsskalan och jag orkade helt enkelt inte vara arg eller älta längre. Vår halvårslånga relation var så obetydlig jämfört med mitt då tolvåriga med Maja. Det var fullt upp med uppstart på skolterminen, vaktansvar inför Tjörn runt och instruktörsarbete, plus det faktum att jag ju hunnit bli allvarligt kär i honom.
Sedan är det inte själva otroheten som gör mest ont. Det är lögnerna.

Förra gången frågade hon om jag litade på honom idag. Jag tror jag svarade ja, men att jag inte skulle bli förvånad om det skedde igen. Kul för honom att höra. Dock är det inte menat på så sätt att det skulle ligga i hans natur och att jag därför inte skulle bli förvånad, nej jag tror han lärt sin läxa och inte skulle vilja göra mig så illa igen. Men jag skulle inte bli förvånad av den anledning att jag ju "lärt" mig ända från barnsben att det är naturligt att bli besviken. 
Jag litar inte på mig själv i den kommande barnfrågan, och den inrotade person jag blivit medför att jag inte litar på Oo. Vår negativa start tillsammans drog allt till sin spets och gjorde inte saken bättre precis. Så jag ger honom scenarion, testar honom, vill få bekräftat att han är att lita på.
Psykologen försöker förklara praktiska detaljer jag redan vet, att idag kan man sjukskrivas så den andre får vara hemma om man inte skulle palla. Att jag alltid kan ringa till honom om jag känner att det håller på att brista. Att jag faktiskt inte är ensam. Men omedvetet har jag redan sett mig själv som ensam hemma hela dagarna med ett krävande barn, låst eftersom Oo måste jobba, vill jobba, inte vill vara hemma med jobbig unge och fru. Vem vill det? 

Så frågar hon vad som krävs för att jag ska finna denna tillit? Inte vet väl jag! Bara gilla läget? Acceptera att man är som man är?

Försöker förklara för Oo och hör hans maktlöshet när han frågar vad han kan göra för att hjälpa mig. Ska han hålla på och spekulera i svar på alla mina provocerande frågor? En del av mig håller ju med om att det är knäppt att hålla på och föreställa sig och spekulera i scenarion som kanske inte ens kommer att ske!
Jag antar att det är det som gör mig så deppig och nedslagen. Jag ser ingen lösning, jag är bara så skruvad i hjärnan och det är bara att finnas sig i det.

Eftersom det är torsdag med innebandy och gravidyoga samåker vi till jobbet, och tur var väl det! Titta vilka vi mötte efter backen upp! Fick först syn på den ena innan Oo observerade att det var två kalvar med henne. När vi försiktigt rullade närmare kikade också tjuren fram på andra sidan med små, små horn. Vajjert!
Tur man har kameran med sig så gott som jämt, och att man fick en så trevlig start på dagen!
(Mamma)   (Pappa)

(De lät oss komma riktigt nära med Saabis!)

Att man aldrig lär sig. INTE handla när man är hungrig! Lika bra att erkänna att ett Kinderägg slank med också.
Och nej, det är inte samma bild som igår.
 
Eftersom Oo är på GAIS-match orkade jag inte göra annat än en repris. Men hallå, den är ju nyttig iaf! Så nu kan jag med gott samvete gå lös på påsen intill! Heh.


Var så uppslukad av det frostvackra landskapet i morse att jag nästan missade grejen på andra sidan vägen. Lite svårt att missa den i och för sig! Jag vet inte riktigt vilket alternativ som är "bäst" för den stackars bilägaren. Att vandaler knuffat den från pendelparkeringen över kanten, eller att föraren själv på något sätt lyckats köra över. En knepig och definitivt oväntad syn var det i vilket fall för oss morgonpendlare, som jag förberedd på vägen hem kunde dokumentera.

Mötet med psykologen gick väl "bra" men känner mig rätt nere nu. Orkar inte gå in på samtalet nu. Ska ta mig en kort promenad och sedan ta mina ostbågar och lägga mig i soffan.

Oo ringer och frågar om vi ska ha nåt kalas på söndagen efter Emil och Camillas bröllopsfest. Öh va? Jag bläddrar frenetiskt i kalendern, vad har jag missat? Tom, inget himla kalas inskrivet, vad dillar han om? Ska vi ha kalas?
Det tar några sekunder för länge innan poletten trillar ner. Det är den tionde oktober den söndagen, vad är det dagen efter? Min födelsedag. Öh, snacka om ovidkommande men Oos föräldrar (och alla andra) har som vanligt till skillnad från mig koll på allting. Jag har inte koll på andras födelsedagar, än mindre min egen nu tydligen, men nu blev det visst en form av kalas ändå. Happ.
Har ju aldrig gillat att bli uppvaktad på födelsedagen, kröp under täcket en morgon när jag var barn, satt på muggen en annan. Tycker det är pinsamt av någon anledning. Säkert något psykologen skulle kunna dra någon slutsats utav. De kan väl dra slutsatser av precis vad som helst...

Klar, kall och vacker morgon! Minus en grad på sina ställen och tjocka dimslöjor över landskapet. Hela dalen under Angeredsbron mot Kungälv i norr och Götet i söder var helt dolda. Vajjert!
Maja fortfarande oförändrad, sov på min arm till fyratiden då jag blev tvungen att gå på muggen, lade sig sedan tillrätta på den (armen alltså) igen och sov vidare två timmar till då jag fick lyfta ned henne. Hennes typiska smackande föregår allt som oftast en spya, och en liten gräsfylld hög hamnade på golvet. Hon är som vanligt alltså, förutom bakbenen och generellt mer "lågmäld" i humöret.

Apropå djur (lite långsökt kanske, men ändå), så pågår hummerfisket nu för fullt. Jag måste erkänna att jag aldrig ätit "ren" hummer så där som jag ser den framför mig, hel på en tallrik på ett tjusigt framdukat bord. Elin och Andreas nyårsmiddag för två år sedan är det närmaste, och där var det förvisso tjusigt dukat bord och vansinnigt gott, men ingen överdimensionerad kräfta på fat. Har en känsla av att den är ganska överskattad och liksom kräftor och räkor mer en grej liksom, eller får jag hela västkusten emot mig nu? Får väl dra en jämförelse med älg också då där själva jakten verkar vara grejen istället för själva köttet. Men då hummerfisket sker med tämligen harmlösa tinor springer jägarna med hagelpatroner eller vad de nu har i gevären, och leddjursjägarna kan då istället bli desto brutalare vad jag har hört. Konkurrensen om platserna, antalet tinor, sabotage och knytna nävar som hytter, allt för dessa mörka kloförsedda varelser. För en oinsatt nästan lite charmigt att det kan vara sådant blodigt allvar bakom detta.



(En annan hummer)



Psykologen idag som sagt. Och har som sagt lite svårt att motivera dessa samtal längre. Tycker ju jag berättat allt, har inte haft någon dipp på länge, jaja, på grund av att jag inte varit i kontakt med något barn. Jag inser väl på ett plan att det inte är så enkelt och så lätt avfärdat efter tre-fyra samtal. Men å andra sidan varför inte? Men så igen, varför skulle några samtal där jag bara berättat om barndom, uppväxt och mitt och Oos förhållande göra någon skillnad? Kanske är det nu själva arbetet börjar, att vända på stenarna, rota och analysera. Finna svar på varför man tänker och reagerar som man gör och därmed minska risken för att jag gör något jag senare ångrar. Orka gräva. Orka analysera. Men om hon ställer frågorna och jag svarar så är det lättare. Ju mindre jag behöver tänka desto enklare, vilket säkert är fegt men jag är rätt trött på att tänka på detta, trots att jag knappast kan säga att jag grunnat mig fördärvad. Jag är ingen grävande person helt enkelt!
Samtidigt måste jag ju vilja detta för att det ska funka, kan ju inte stänga av när jag nu ändå gör det för då blir det verkligen meningslöst. Inställning och sånt.

Oo skulle ta dagens cache igår och väljer av någon anledning en i en grotta ute i skogen, terräng-rating fyra av fem. Så där klättrar han omkring i sina jobbarkläder, glad som en lärka så jag riktigt kan se hans tindrande ögon framför mig när han flåsande ringer och berättar. Min Oo är så söt! :o)

Jag tror jag hittade en datumstämpel ändå... Uh-oh! Men vänta nu, det är ju till och med innan vi gifte oss! Najs.

Med tanke på mitt halvlåga blodvärde. Och jag åt till och med en apelsin efteråt! Tycker nu jag ätit min nyttorätt för hela veckan, synd att det inte fungerar så bara. Ungefär som träning, ett pass är visserligen bättre än inget, men det berättigar inte en hel veckas frossande!

Maja verkar rätt oförändrad, rör sig försiktigt men åt friskt av blötmaten jag serverade och drack vatten. Lådan har fyllts på ordentligt under dagen., så jag tog en promenad ner till Bergumsvallen så fort maten var avklarad. Trots ljuset bär jag ändå min reflexväst. När jag själv är bakom ratten har jag upptäckt att det är guld värt när de gående har sådan på våra smala, slingrande och backiga gator.


Riktigt skönt att komma ut en sväng men uj vad det spände i nedre delen av buken i uppförsbackarna. Som en rejäl sammandragning, medan det nedför var mest trycket mot blåsan som störde :o)
Blev duktigt varm på den dryga halvtimmen så ska ta mig en dusch innan soffan!

Jag är ju enligt alla mått framme i vecka 27 nu. Tretton veckor kvar, det är ju ingenting! Nu börjar man tydligen gå in i den tid när kroppen bara blir tyngre och också påverkar en mera påtagligt. Hittade detta på någon av alla otaliga vänta-barnsidor:

"Mamman ökar nu mer regelbundet i vikt och det blir tyngre och tyngre att dra omkring på magen. Inne i magen kan man kanske känna en fot eller arm som trycker mot magen. Nu kan man känna hur barnet där inne svara om man trycker försiktigt på magen. Det är vanligt att mamman får bristningar på mage och lår, så kallade strior. Fram tills nu har det nog varit ganska bekvämt, en söt liten mage och en bebis som inte stökar omkring alltför mycket där inne. Men nu börjar det förändras till mer tyngd och mer "fest i magen". Nu är chansen för barnets överlevnad stor om den lille skulle bestämma sig för att komma ut tidigare. Det är inte ovanligt att man får klåda när man är gravid. Detta kan bero på vätskebrist eller att hormonerna påverkar huden. Klådan kan i allvarliga fall bero på förändringar i levern."

Tja, ingen klåda eller strimmor heller för den delen - ännu i varje fall. Trapporna upp till landskapet har alltid gett mig rejäla flåsningar på toppen, men nu är det så jag märker skillnaden!

"-Nu vet jag hur jag sak få tyst på dig", säger Christoffer. "Det är bara att ta med dig en sväng i trapporna!"
Ha-ha säger jag.

Har verkligen varit totalt värdelös med träningen under graviditeten, jag och Oo som hade en ambition att promenera minst en gång i veckan i varje fall. Pöh! Jag kommer mig helt enkelt inte iväg på något annat för att det tilltalar mig nada! Yogan har jag ju förpliktat mig till i och med betald kurs, annars skulle jag inte gå, men det är sådan piska jag behöver! Kanske ska köpa ett sådant där tiokort hos Gymnasium ändå och försöka koppla bort att det är trångt och ungar där, bara försöka se att jag behöver det och gör det både för mig och bebbes skull. Oo ska ju på GAIS-match imorgon, en dag då det är simtid på Gymnasium. Får se om jag finner det värt pengarna eller tappar modet ännu en gång.
Fast med våra backar hemmavid kanske ett par gå-stavar är en bättre investering. Betydligt billigare dessutom. Hm. Med en ljudbok känns det nästan till och med lite tilltalande! Men det är ju så lätt att säga där man sitter på (den allt större) häcken framför skärmen!

Imorgon är det besök igen hos psykologen och denna gång ska jag åka själv. Undrar än en gång vad vi ska prata om, men det ger sig nog. Eftersom jag inte "utsatts" för något barn på länge nu så känns mitt problem också allt mer fjärran. Jag är dock medveten om att det är en vansklig lättnad och egentligen inget annat än strutsen igen. Men om det är en följd av detta eller något annat, så har jag lite oftare haft tillfällen då jag längtat efter att få se vår lilla tös, vår blandis! Vår arie-asiatiska mixup! Jag njuter av den lugna ego-tiden jag fortfarande har samtidigt som jag inte vill vänta längre. Hon kommer ju obevekligen att anlända i mitt liv, så varför dra ut på det, kom igen nu! Visst, det är ministunder och de sker inte så ofta, men ändå betydligt oftare än tidigare! Här ska vi vara optimistiska!

När jag lagt mig igår tog jag några minuter till att trycka ned hakan och faktiskt titta på min bara mage. Ronja levde nämligen rövare och helt fashinerad kunde jag se min egen mage helt okontrollerat skälva, röra sig, bukta ut och tryckas åt olika håll och kanter! Vid ett tillfälle kunde jag riktigt se hur något "drog" mot insidan av mig, hur knäppt som helst! Snacka alien!

Vårt röj i helgen gav en annan utdelning också, nämligen en påse med godis från USA som jag helt glömt bort! Halleluja för konser-veringsmedel och artificiella smak- och färgämnen! Inget bäst-före-datum att skåda någonstans så utgår från att de är ok. Mmm, Jelly Belly, tillräckligt desperat och de smakar eh, jättegott! Får väl se om man drabbas av akut rännskita eller nåt lagom till lunch.

Konstigt ändå hur kräsen man kan vara på godisfronten. Man kan vara och handla och stå vid de kilometerlånga godishyllorna, men inget tilltalar! Inte vågar man prova nåt nytt heller och många gånger blir det ingenting alls! Kanske bra i och för sig, men snacka misslyckande för godisfabrikanterna.

Sovit rätt kasst. Svettats som en gris ena stunden, bökat med täcke och sovställning den andra. Maja och stundvis Fia har legat intill hela natten, men inte klättrat omkring som hon brukar, inte kommit upp på vare sig mitt eller Oos bröst utan försiktigt rört sig intill huvudänden där hon legat. När hon inte visade några tecken på att vilja kliva upp på morgonen lyfte jag ned henne och då gick hon försiktigt ned för trappen och drack vatten, gick på lådan, drack lite till samt lite av filmjölken jag hällde upp. Inget torrfoder och gick sedan och lade sig på mattan.
Ringde och rådfrågade en veterinär som gissade på led- eller höft-problem med tanke på hennes ålder. Även synen påpekade hon med tanke på att hon inte ville hoppa och gick försiktigt, men att det var svårt att säga utan undersökning. Eftersom det verkade ha kommit plötsligt kunde det vara värt att kolla upp, så ska se hur hon mår ikväll.

Orkade inte ens se på Idol igår, och med tanke på hur bedrövligt det lät så missade jag nog inget. Den roligaste delen med uttagningarna är ändå slut nu, så gick och lade mig! Oo var så söt så han tog med sig laptop och högtalare och hela baletten till sängen och spelade Dibbe där så jag kunde ligga och titta på. Tycker det är mysigt att se när han spelar :o) Under tiden låg Maja inklämd mellan oss.

Skönt att inte ha något bokat för kvällen. Oo ska träna Bergumsflickorna och beroende på Maja tar jag kanske en promenad ner tills han är klar. Är t-r-ö-t-t!

Jösses, dumheterna tar aldrig slut! Det är så knäppt så man knappt vet vart man ska ta vägen. Klistra "kristaller" på/kring muffen (helvaxad förstås)! Med tanke på tempot som muffelhåret växer i kan jag inte låta bli att föreställa mig dessa kristaller försynt framkikande genom urskogen. Väldigt läckert! Why liksom? Räcker det inte att det ska vara kläder, hår, smink och höga klackar hos fruntimren för att uppfylla någon form av outtalade regler, nu ska det ner under underbyxorna också där ingen ändå kan se? Eller finns det verkligen de som behöver stenar i skrevet för att känna sig fina? Tydligen. Att skära av sig de yttre eller inre blygdisarna verkar visst vara en redan bestående trend, och är det för att dess storlek påverkar mitt dagliga liv så som omöjlighet att cykla eller bära jeans utan skavsår så fine, men för att helvaxad se ut som en flicksnärta mellan benen kan jag omöjligen förstå! Kommer med samma fundering som Fotbollsfrun, vad är nästa steg? Botox inuti mufflan? För så veckat och skrynkligt som det är där, det går ju bara inte an!

Oo uppmärksammade igår att Maja verkade svag i bakbenen. Jag kunde bara bekräfta det när hon långsamt tog sig ned för våra få trappsteg, samt klättrade/drog sig upp i sängen istället för att hoppa som hon brukar. Låg hos oss i sängen hela natten, och när hon på morgonen skulle ned stod hon på kanten och tvekade tills jag lyfte ned henne.
Jag provade att klämma och känna på henne på kvällen, men hon reagerade inte alls. Kan också nu se att hon går lite stelt och liksom försiktigt. Oo gjorde en liten ramp upp till sängen i morse innan vi åkte till jobbet, samt lade vår ihoprullade tjocka köksmatta i trappen för att kanske underlätta upp- och nedgång. Sen får vi kolla henne noga ikväll, att hon äter och dricker som hon ska, går på lådan och framför allt hur rörelseförmågan ser ut. Jag kommer hem extra sent också på grund av Elanmöte, men vill hellre hem och se till henne!

Hittade två till från oss var! Tre svartgrå och tre med färg. Gissa vem som hade de med färg, för att inte tala om den orangea med Tiger! :o)
Röj i gamla samlingar kan bjuda på nostalgitrippar. Jag hittade min gamla Sony Walkman med kasettband och Oo ett gäng gamla Game&Watch-spel! Jag hittade några nya knappbatterier och så var han fast! Jag har också en massa gamla sådana som jag inte haft hjärta att slänga som ligger på vinden.






Saabis fylldes till både bredd och tak med grejer och så åkte vi till Återvinningscentralen. GOTT att bli av med en massa BRÖT! Dagens cache togs också uppe i Kortedala på vägen hem. Sedan fortsatte röjet, nu med bland annat alla våra pussel! Vi har några stycken! Det är kul när man balanserar en trave från garderoben och så ser man en enda pusselbit trilla ned på golvet.
Oo jobbar på att gå igenom alla sina cdrom/dvd/cd-skivor och fastnar emellanåt på diverse nostalgigrejer. Nu sitter han och spelar Donkey Kong samtidigt som han försöker installera Diablo II på laptopen! Själv är jag så gott som klar med skrubben. Alla verktyg och sådant inklusive byrån har Oo sorterat och placerat nere i förrådet. Mina grejer jag hade i arbetsrummet är så gott som genomgångna och nedflyttade till skrubben, så majoriteten av allt i det rummet är nu Oos att tas om hand. Och jag som trodde att jag samlade på allt!
Nej, riktigt nöjd med min helg faktiskt och vi har kommit en bra bit på vägen att färdigställa ett barnrum. En stor bit förutom Oos alla grejer är skrivbordet som vi måste göra oss av med på något sätt. En tanke är loftet, men då måste soffan där uppe bort. Den har ett nytt hem på Landet, så det är också på att-göra-listan.

Verkar som Oo fått igång Dibbe nu! Själv ska jag invänta bastun och svettas där en stund! Tycker vi förtjänat lite egenvalda aktiviteter det som är kvar av helgen! :o)

Jepps, tre laptops på bordet. Oo spelar på den ena och kollar cachemail på den andra eller nåt. Huset visar tydliga spår av gårdagens röjande som förhoppningsvis fortsätter idag. Typiskt höstväder så det passar ju rätt bra.
I röjet hittades min minislinky! Oo som vuxit upp i ett trapplöst hus fick äntligen möjlighet att leka med denna stålfjäder modell mikro. Och som han lekte! Två böcker blev två böcker och Kalahakartongen, som sedan kompletterades med två spel till, och så hipp happ hade han en minitrappa att leka i.

Stor koncentration för att få rätta startschwungen, ska den klara hela vägen? Ja! Genuin lycka när den promenerar hela vägen ner! Han e ju för töt min Oo!

Nu vill jag ha frukost!

(Nummer fyra!)















 

Shit vad duktiga vi varit idag! Oo har röjt gärnet i förrådet så nu är det ju helt plötsligt plats över, och i fin ordning! Jag röjde i huset med främst skrubben där det också röjdes undan en hel del (till förrådet) och möblerades om för att göra plats för en av bokhyllorna från arbetsrummet. Gick igenom en del av mina grejer i arbetsrummet för att tömma bokhyllan, samt gick igenom tv-bänken dit en del flyttades. Vi har en väldans massa DS-spel!
När det blev dags för dagens cache åkte vi med fylld Saabis till Lerum, där en cache snabbt hittades i höstrusket, lite mat inhandlades, och återvinningsstationen fick allt som bilen varit fylld med.


Gott med lite kvällsmat och så Kalaha på det! Bäst av tre och gissa vem som vann? Jo jag!! Hahahahahaha! Tjo-hoo! Jag som aldrig brukar vinna över Oo!! Lalalalalalalaaa! Jag vann, jag vann, j-a-g vann! Hohoho!
Man får ju passa på! Xo)

Imorgon blir det fortsatt röj och en tur till Återvinnings-centralen. Bland annat ska några gamla fynd få arkiveras!
Jag förstår faktiskt inte varför jag sparat den där vit-röda Nokian. Den gick ju sönder efter att Fia lagt en spya över den. De två andra är Oos, men jag är nästan säker på att vi har ännu fler gamla "nallar" liggandes någonstans. Kanske de kommer fram när vi röjer vidare. Undrar vart den som hamnade i toalettstolen tog vägen? Kan ju inte tänka mig att jag slängde den i de vanliga soporna, men kan heller inte erinra mig att den lämnats till återvinning. Den ligger säkert och stinker någonstans.

Förra året kunde jag dokumentera mig med Tomas Ravelli och Mikael Andersson, och i år blev det inget mindre än Mumintrollet! Föste ungarna åt sidan och lät Lilla My ta en bild, wee!
Vi hade verkligen perfekt timing då vi kom vid halv nio. De öppnade nio så vi fick parkering inne i Focushuset alldeles vid trapphuset, så glasgång över till Svenska mässan och en av entréerna där det inte hunnit bli någon kö alls! Så efter lite väntan fick vi komma in i helt tomma mässhallar, toppen! Sedan fylldes det snabbt på, men två och en halv timme senare var vi rätt nöjda och vandrade på trötta fötter tillbaka till Gulingen. P-huset var fullt med kö ut på E6:an för att komma in, och i entreérna var det knökafullt av folk. Det blev böcker i både pappers och cd-form, plus lite julklappar. Och se vad jag hittade till Ronja! Eller kanske snarare mig själv :o)

(Bamsen!)

En svag flashback från barndomen och Astrid Lindgrens bok "Lotta på Bråkmakargatan" som jag tyckte om att bläddra i. Lotta hade ju en mjukisgris som hennes mamma sytt åt henne, så när jag såg dom i en monter var jag ju bara tvungen att ha en!
Rutinerade Bokmässebesökare som vi är nu
lämnade vi jackorna i bilen och hade med dricka och snacks!

(Nyss inkomna, alldeles tomt på folk!)

Köpte med mig pizza till mig och Oo på vägen hem. Han är ute och grejar i förrådet, vilket verkligen behövs! Vi ska ju göra i ordning arbetsrummet till barnrum och tankar var att flytta en del av grejerna till skrubben. Då måste skrubben gås igenom och en massa verktygsgrejer som är där ned till förrådet. Men för att de ska få plats i förrådet måste det alltså röjas. Så för att fixa barnrum måste vi börja med förrådet! Phu!

Nu ska jag följa med ut en sväng, antagligen för att bedöma vad av mina grejer som ska sparas eller dumpas.

Ser nästan ut som barnmorskan håller på med något läskigt, men att mäta livmodern var tämligen harmlöst.
Det mättes på längden och på tvären och stacks i fingret för blodprov. Min trötthet i helgen samt huvudvärk skulle kunna ha sin förklaring i det förhållandevis låga blodvärdet jag hade. När jag vid första besöket efter bara några veckor in i graviditeten låg värdet på 138. Idag var det på 117, vilket kanske inte är katastroflågt, men relativt lågt för mig. Blodsockret på fem var visst helt ok och blodtrycket också vad det nu var. Värden matades in och jag fick en liten prick i det där diagrammet med perfekt mittlinje och markerade gränslinjer för högsta- och lägsta alarmerande värden. Min prick hamnade så klockrent i mitten att jag nästan blev lite stolt, för snacka om att den kändes oförtjänad. Jag har gått om Oo viktmässigt vilket han fann lustigt av någon anledning, dryga 82 kilo i full klädsel och skodon. Minns inte riktigt var jag började, men kanske runt 75?
Jag bad om att få bli kollad beträffande de senaste veckornas diskreta klikänsla öh, där nere eftersom det tydligen är lättare att utveckla svampinfektioner under en graviditet. Man har ju legat i den där gynstolen några gånger, och även om jag inte har några större problem med den så vänjer man sig nog aldrig riktigt. Aldrig känner man sig så utelämnad som när man ligger där med benen i vädret och  har tusenwattslampan riktad ned i skrevet. Dessa benbyglar eller vad det heter var dock deluxvarianten för mig eftersom de var "päls"klädda. Wow.
Allt såg så fint ut i varje fall, så en teori var mina flitiga toabesök som renderat vad jag också misstänkt - skavsår! Får börja köpa ultramegamjukt toalettpapper eller nåt! Xo)
Oo tyckte hela besöket var otroligt meningsfullt för honom, så meningsfullt att han spelade Monopol på sin iPhone nästan hela tiden. Snäll som jag är kanske jag ska låta honom slippa följa med på de mer frekventa framtida mätningarna :o)

Han fick dock vakna till lite efteråt då det var dags för dagens cache. Ute på en udde vid vackra sjön Mjörn fick det bli, och travelbugen Nemo fick ett nytt tillfälligt hem på sin resa.


Jag var nära att slänga middagsplanerna åt skogen eftersom jag var så trött och less på det när vi kom hem, men tog mig ändå i kragen så att vi fixade tacopaj! Oo satte nytt rekord i hetsätning, medan jag kompletterade måltiden med Pringleschips och en påse Haribosnask till Idol i soffan. Urk vad mätt jag är!

Imorgon ska jag upp tidigt för att möta upp Monica i Mölndal. Vi ska på bokmässan! Wee!

Läser om värsta formen av djurplågeri och håller på att krevera av vrede och maktlöshet. Påminns om fallet med amerikanska tonåringar som placerade en kattunge på en tänd grill och skrattande hindrade den från att försöka ta sig bort. Fy f-n! Hur kan man vara funtad på det viset och göra en sådan sak? Finns inga ord för hur lite jag finner sådana människor värda, utan in i en bur, tändvätska över och så fjutta på! Så får de själv känna på hur kul man kan ha med en Zippo-tändare! :o(

En liiten italiensk restaurang som kallade sig café någonting på Kungsgatan blev vårt middagsställe innan träningen. Helt ok pasta i en alldeles för stor portion för mig, men kanske i minsta laget för Oo. Stod utanför den andra gruppträningssalen och suktade efter combaten igen medan vi väntade på vår gravidyoga. Hade sällskap av en annan tjockismage som tydligen var trofast deltagare till combatpasset där och vi suckade ikapp.

Jag försöker verkligen vara öppensinnad, men denna andra gång fann jag yogan lite väl flummig. Visst, hade jag varit en sönderstressad karriärkvinna eller mamma med krävande barn där hemma hade yoga säkert varit perfekt. Man nu är jag inte det (ännu), så att börja med att "finna sin kropp" med tjugo minuters andning och registrera underlaget under höger respektive vänster stjärthalva och sådant gjorde att jag mest fick ont i röven och ryggen, trots dubbla madrasser.
Sedan skulle det göras övningar i par! Alltså, jag har ingenting emot självvald kroppskontakt, att greppa, bryta, slita och brottas som i Krav Magan. Men att hjälpa, värma, stötta och känna kontakt i yogapositioner var ingenting för mig. Fick naturligtvis också frågan om jag inte vågade köra barfota. Men när det skulle göras övningar med inböjda tår och sådant så var det bara att kränga av dom. Sedan verkar mina fossingar blivit en storlek större eller nåt, för träningsskorna kändes något mindre sedan jag hade dom sist vilket ju var några veckor sedan. De statiska övningarna var ändå avklarade att det gick bra i strumplästen sedan. Visst var det bättre rörelse än ingen rörelse alls, men det var ju så lite! För sen skulle det krypas under filtar och avslappnas i en halvtimme innan vi slutade! Skönt ja en stund, framför allt som sagt också om jag varit en slutkörd stackare i behov av lite egentid, men nu fick jag bara ont i ryggslutet av att ligga där platt på golvet!
Nej, yoga är än så länge ett nödvändigt ont och bättre än ingenting alls. Funderade ännu en gång på att inhandla en egen yogamatta för att undvika stanken, men frågan är om det hjälper när hela salen är full av alla andra utrullade stinkmattor. Att sedan göra det för fem gånger till eller vad det är känns lite onödigt, det kan jag nog härda ut.

I eftermiddag är det besök hos barnmorskan med vilket jag antar första mätningen och sådant då de kollar att man växer som man ska. Eller nåt. Sen är det helg! Wo-ho!

Hej då DinEl, hejhej Vattenfall! Har skramlat lite vuxenpoäng och jagat förmånliga elavtal! Det vi haft nu ett år var tydligen riktigt bra med sina totala 86 öre/kWh. Inget ny-tecknande kan knäcka det om jag nu inte vore vd hos företaget eller liknande kanske, och att fortsätta hos DinEl skulle medföra minst 101 öre/kWh.
Om man lägger lite tid finns det pengar att tjäna genom att byta mellan bolagen och bara teckna deras nykundserbjudanden. "Prisjägare" kallas sådana enligt hon på DinEl :o) Eftersom de är så pass få jämfört med de vanliga (trofasta) kunderna så kan de ge så pass bra erbjudanden än om en befintlig tecknar nytt/förlängt avtal. Vattenfall erbjöd 97,38 för tre år så då slog jag till.
Enligt elskling.se kunde bästa resultatet Enkla Elbolaget erbjuda 97,83, och Vattenfall 98,71. Vid ett telefonsamtal var det dock 98,63 som gällde, men han kunde alltså gå ned ytterligare till 97,38. Då kunde jag även välja från vilken källa jag ville ha, så jag valde bort kärnkraft och körde på vatten. Vindkraft skulle innebära ett påslag på dryga öret per kWh.
Lite nöjd faktiskt med min insats! :o)

Innebandy för Oo (nej, foten är fortfarande inte bra!) och yoga för mig så vi samåker till jobbet vilket är trevligt!
Hade svårt att somna igår då det värkte som sjutton i mina armar! Är det inte det ena så är det det andra. Som rejäl infernalisk träningsvärk kröp och pirrade det i armarna som omöjliggjorde avslappnad ställning. Spände och sträckte om vartannat och grunnade vad orsaken kunde vara. Till slut kom jag på det. Det är den smärtsamma sista protesten hos muskler som dör! Det var samma typ av värk jag kan få i benen när jag inte tränat på ett tag, men denna gången för första gången alltså i armarna! Men tänker jag efter så är det inte så konstigt. Hela dagarna på ett kontor: Armbelastning lika med nada, och den största ansträngningen hemmavid kan möjligtvis vara att lyfta stekpannan från spisen till diskhon. Och med tanke på hur duktiga vi är på att laga mat kan ni ju tänka er hur ofta det sker.
Fasen alltså. Funderade ett tag på att kliva upp och göra några armhävningar i nattmörkret i hopp om att bli av med värken, men lyckades tydligen ändå att efter några spännövningar upp i luften att somna. Nu värker det bara lite i höger triceps. Bedrövligt alltså! Kan man ha små hantlar vid skrivbordet? Göra tricepsövningar mot bordskanten?
Till och med så jag ser fram emot yogan ikväll!

Hämtade Elins klänning och lämnade den i Gulingen med avsikten att ta en sväng i köpcentret. Gick in, ställde mig och lät blicken svepa och kände mig totalt omotiverad, och dessutom kissnödig. Åkte till Tynnered och lämnade klänningen hos en riktig bullmamma! Titta vad jag fick med mig! Elin som av någon anledning känner till mina, i frånvaro av Oo imponerande middagar, förbarmade sig över mig och skickade med blåbärsbullar, och de var fortfarande varma! Tre av de fyra var borta innan jag passerat Gnistängstunneln. Sedan var jag mätt! Xo)


(Gottigt!)

Mår nästan lite illa. Visste väl att två flaskor vatten var att ta i för en sådan antihydrogeniker som mig. Känner mig som en sjögurka. Urk.
Ska hämta Elins klänning hos kemtvätten och eftersom Oo ska på fotboll kanske jag tar en sväng på intilliggande Frölunda torg, när jag ändå är där liksom. Eller så blir jag så kissenödig och inte känner för att gå på deras skitiga toaletter igen att jag åker hem direkt. Ganska störigt att man kan känna sig jättenödig, gå på muggen och trycka ut en skvätt, och så känna sig nödig när man går därifrån! Det är kul. Det är till och med så att jag undrar lite hur det ska gå på Bokmässan på lördag. Femtioelva miljarder besökare med toaköer därefter och en mikroskopisk blåsa. Kan man som gravid få förtur? Knappast, kissenödiga kvinnofolk i lång kö brukar inte vara så givmilda med sin plats, medsyster eller inte. Oo har föreslagit kateter men är ännu inte så desperat. Till julhandeln kanske jag är redo att överväga det alternativet.

Det är inte klokt vad tiden går. Christoffer påpekade att magen minsann syns rejält nu. Jotack, hur gick det till? Tyckte det var nyss som jag inte hade någon! Nåja, hyfsat i varje fall. Försöker se mig med en utomståendes ögon och ser onekligen ett fruntimmer med otvivelaktig gravidmage! Och det är ju jag!
Jag minns tidiga tonår, jag skulle minsann sterilisera mig, för orka mens! Och barn var det ju inte en tanke på. Jag behöver ju inte gå tillbaka många år och barn var något svävande kanske där långt i framtiden. Konstigt hur det kan bli. Under mitt föregående och längsta förhållande på omkring sex år var det aldrig tal om barn, inte ens giftemål eller än mindre förlovning. Hade det kommit på tal vet jag faktiskt inte om det känts så pass rätt som det gjorde med Oo. Kanske det är sådär att det bara känns rätt med den rätte? Eller så är det en ren mognadsfråga. Jag var inte redo för varken det ena eller det andra med den andre. Men att flytta ihop efter ett halvår, vara gift och vänta barn inom tre år med den andre gick som ett smäck. Eller ja, jobbar i och för sig på att det senaste ska kännas som ett fullkomligt smäck, men vänta bara.
Börjar känna mig less på min barnfobi, det är ju så... dumt! Men ser nykter på det och inser att ju längre från jobbiga konfrontationer som resulterar i dippar, desto mer vill jag negligera problemet för mig själv. Det går ju inte över bara sådär. Eller så gör det faktiskt det när jag faktiskt har henne framför mig. Det är ju det jag hoppas på, att jag ska vända 180 grader, all ångest ska rinna av mig och allt jag orerat om innan få mig att skämmas så hårrötterna krullar sig. Jag vill äta upp vartenda ord om anti-barn jag skrivit, förtjäna att höra alla säga "vad var det jag sade?" och inte förstå hur jag kunde vara tveksam till detta knytte och genast starta verkstad för ännu en. Okej, nu överdriver jag kanske lite, framför allt det sista.

Oo kom på att det är GAIS-match ikväll så ska dit efter jobbet. Själv tog jag inte tillräckligt med kläder, så jag kör tv-soffan själv ikväll. Han påpekade förresten att jag minsann börjar bli gammal, för att jag nu lyssnar på P1 och P3! Vadå, bara för att man till slut tröttnar på musikskvalet? P1 kan ju ha lite intressanta debatter ibland när man åker hem från jobbet! Shit, jag har blivit gammal! Xo)

Har nästan betat mig igenom de två vattenflaskor, okej smaksatt vatten jag haft med mig idag. Kan poängtera att jag inte har någon huvudvärk, men springer om möjligt ännu oftare på muggen!

Hann tvätta banankudden och invigde den inatt. Vaknade till under natten i ryggläge med den i knävecken, riktigt skönt faktiskt då svanken kom ned något. Också rätt skön att ha i sidoläge då den är så pass stor att ha både mellan knäna och att krama om :o) Det är inte typiskt kuddkonsistens, utan snarare sådan där fyllning som brukar vara i saccosäckar och tror jag gillar det bättre! Bra köp!
Så lite ryggvärk på morgonen som vanligt, men absolut inte värre och definitivt inte så illa som igår. Kudden eller tillfällighet får tiden utvisa.



 

Kollakolla vad Oo hade med sig till mig från Malmö! Min ambition att dricka mera vatten fick honom att fixa denna present! Varför dyra flaskvatten när jag kan göra själv? Lär inte vara mycket godare, men billigare! Om det nu inte kostar tusen miljarder att fylla på en sådan där kolsyrepatron vill säga... EN sådan där äkta artificiell smakessens skulle ju räcka till tolv liter eller nåt, så jag jag lär klara mig ett tag!



Men jag har också skaffat lite nya grejer! När jag i torsdags gick en sväng i stan så dreglade jag ju över de där kuddarna med "Fem myror är fler än fyra..."-motiv. Problemet var ju bara att de kostade 499 spänn, vilket besviket fick mig att behärska köpinpulsen. När jag så på väg till sushistället slank in på Mölndals babyaffär hade de också en sådan, men för 299 spänn! Sen hade den en liiten liten fläck som gav mig 20 procents rabatt, då det var den sista kudden de hade kvar. Me like! Visst är den cool!!


Och apropå kudde så hade jag innan dess varit en sväng till Balltorp för att kolla och köpa en amnings/sovkudde för tvåhundra spänn. Betydligt billigare än de 400 och uppåt man kan få ge i butiken. På köpet fick jag med mig en gåstol som visserligen inte var den fräshaste kanske, men hur mycket bryr sig ungen om det?
Nej, jag är riktigt nöjd med min dag faktiskt, och så sushi på det och kramkalas med Oo i sängen! :o)

Kanske, kanske inte!

Har nästan kommit igenom min flaska bubbelvatten med päronsmak. Duktigt värre!
Klunk. Brrr!
Klunk. Brrr!

Det rör sig i magen, jag kommer nog aldrig att vänja mig vid den skumma känslan! Vad sysslar hon med där nere egentligen? Rena torktumlaren! Men det är ändå lite coolt och hjälper mig konkretisera det hela. Ingen chans att förtränga faktum här inte! Känns dock lite som att Ronja blivit lite mer av ett tillfälligt namn nu, ungefär som något passande att ha tills man vet vad det verkligen ska komma att bli. Kanske det kommer att kännas rätt när hon är ute, kanske blir det något annat alternativ. Vi kom ju fram till några fler, bland annat ett när vi kollade på Idol! :o)
Alternativen vi nu har är Vilda som ligger högt på Oos lista, och så Freja och kanske Mira. Tycker vi ska göra nåt fler ambitiöst försök att hitta fler förslag, bara så att det inte dyker upp något sedan som man bara känner att "Åh, varför tänkte vi inte på det? Alla förslag mottages varmt! :o)

Redan till helgen är det ju dags för Bokmässan! Klart man vill ta en sväng där även om det brukar vara kopiöst mycket folk. Böcker, böcker, böcker överallt, I love it! Synd att det är så mycket folk bara, men bara att gilla läget och fokusera på de områden man är intresserad av. Jag och Monica har ju tidigare år klämt oss fram där, så får se om hon kan/vill i år också. Jag ska då dit i alla fall!

Det är bara att välja: Banan eller ostbåge! Liknande böjda form har jag haft hela morgonen på grund av en vansinnig magknip! Som vid ett tillfälle i helgen, sådan där knip som man brukar få vid för mycket luft eller nåt i magen. Här verkar orsaken dock vara sammandragningar, men de ska ju inte göra ont? Visste inte hur jag skulle ligga där jag vaknade av smärtan vid femtiden, men sidoläget var lindrigast. Rulla till rygg och över på andra sidan och jag trodde magen skulle implodera. Maggen inte så stenhård som den kunnat vara vid något tidigare kortvarigt tillfälle, nu var det ömsom nedtill och ömsom upptill, på samma sätt som smärtan vandrade till och från dessa platser. Kände också ryggen protestera och hur jag låg spänd i hela kroppen, så strax efter Oo klivit upp tidigt och åkt till Malmö, rullade jag ur sängen. Ursäkta om jag nu blir osmaklig och lite för detaljerad, men att både släppa nummer två ordentligt tillsammans med en del luft, trodde jag faktiskt det skulle ge med sig. Jo tjena, hukade mig in i duschen och hoppades på det varma vattnets avslappnande verkan. Gick ju sådär. Omständigt att torka och klä sig och sjavade omkring i min bananform i köket. Att sätta sig i Gulingen med den bakåtlutande ställning man har där var ju ingen hit precis och i trapporna upp till landskapet fick jag ta en paus!

Där jag nu sitter i min framåtlutade ställning efter två smörgåsar och te känns det äntligen mycket bättre. Kanske det var rörelse jag behövde i form av trapporna, men ska sammandragningarna hålla i sig så länge? Vi snackar över en timme! Visserligen inte stenhårt överallt hela tiden, men ändå, och ska de kännas som rejäl jäkla magknip?

Funderar lite på om det kan vara sovställningen som utlöser det. Jag brukar ju ha rätt ont i ryggen på morgonen, och om det kanske skulle kunna utlösa detta bananbehov? Har funderat ett tag på att köpa en sådan där amnings/sovkudde som kanske kan göra sovläget bekvämare. Annars verkar det vara en lite onödig pryl, vid amningen till exempel borde ju en vanlig kudde fungera. Men om sömnen blir bättre kan det vara värt ett försök. Men å andra sidan får jag se vad de kostar, för en halv förmögenhet vet jag inte om det ändå är värt för något som jag inte vet fungerar till hundra procent.
Kan ju i och för sig kolla på Blocket också! :o)






Blev så sugen på smördegsinbakad fläskfilé med gorgonzola att jag tog provianteringen i Angered! Mitt nya (dublett till Oos) Ica-kort åkte på avstämning, och även om man vet med sig att man scannat varenda vara så blir man nojjig. Scannade jag verkligen den där? Tänk om jag missade nåt, vad händer då? Stämde denna gången också och fick Euroshopperchokladen som belöning. Minns en annan Ica Maci där man fick en sådan där typ Premium lyx choklad vid korrekt avstämning, vilken var det??
Inhandlade två bubbelvatten med smaker som förhoppningsvis ska tilltala mig. Jobbade på citronsmaken på vägen hem igår utan större framgång. Blä! Får se om jag lyckas klunka mig igenom en av dessa idag. I-landsproblematik till sin spets, kinkighet att dricka vatten!

Lyckades snyta igång ett näsblod vilket jag aldrig haft sedan öh...kan inte minnas. Kanske lite kom där en gång vid en felträff under en Krav Maga-träning, men kan annars inte ens fylla ena handes fingrar på antalet gånger jag blött näsblod. Det var inte ens mycket heller, så mina blodkärl där inne är nog rätt väl gömda. Minns att systeryster blödde jämt och ständigt. Har för mig hon fick åka in och bränna igen nåt blodkärl till slut. Najs.
Magen är i alla fall definitivt bättre, och har spanat in några intressanta kuddar på Blocket.

Urk. Vatten är inte gott! Smaksatt kolsyrad variant är något bättre och småsippar jag på den så går det någorlunda. Men det är ju ingen fröjd precis. Har inte märkt någon skillnad heller, men man kanske ska låta det gå en stund i varje fall! :o)

Blö, har aldrig förstått de som kan sitta och klunka i sig vanligt vatten, som dessutom rumstempererat! Är jag riktigt törstig, som vid längre tids ansträngning, värme eller träning så kan det funka, men annars? Och värst är de kranvatten som smakar fisk!

Nej, jag har alltid varit emot alla dessa flaskvatten, för om nu alla dessa vattenmänniskor är så i behov av det så har vi ju rent sådant i kranarna. Men de kanske är som mig och kan inte föredra det! :o)
Ska ge dessa dyra bubbelvatten en chans någon dag i alla fall och se om det blir någon skillnad. Har som sagt den där lurande huvudvärken nu och en halv flaska igenom är enda effekten så länge ett extra toalettbesök!

Kikar förresten på FL-tråden för de i samma fas som mig och läser om allehanda krämpor som börjar dyka upp hos dom, en del så det tvingats till sjukskrivning! Känner mig lyckligt lottad som inte kan känna igen deras plågor, men det är kanske bara en tidsfråga.

Sitter med bubblande mage och sparkande bebis och undrar lite över den fantastiska kroppen. Visserligen växer man i de flesta fall utåt, bort från kroppen, men obönhörligt tar livmodern plats inåt också. Jag kan inte låta bli att undra vart inälvorna tar vägen? Pressas de ihop ovanför alltihopa? Liksom upp och in i brösthålan? Magsäck och hela tarmsystemet, trycks det uppåt så bara själva sluttampen av tarmen slinker förbi bakom livmodern? Det känns ju som enda alternativet, för det kan ju inte klämmas in bakom alltihopa? Hur sjutton får det plats? Andningsfunktionen måste ju decimeras rejält sista tiden? Och att äta mycket på en gång kan ju inte gå!
Men det måste ju vara så, och av denna blir det skrämmande läskigt tydligt! Man kan enkelt dra hit och tid i tiden och se hur det tar mer och mer plats i kroppen! Jepp, tycker det ser läskigt ut och känns skrämmande att tänka sig att jag faktiskt har ett barn i den storleken i mig nu! Får nästan tvinga mig att se på bilden men gör det i "terapisyfte". Ingen struts här just nu!
Men shit vad läskigt det känns att titta och framför allt scrolla framåt i tiden!

Samtidigt har jag ju som sagt inga större problem med klädda magar, kan till och med tycka de är lite fräcka. När jag gick min lilla sväng på stan i torsdags hade jag ingenting emot att gå där med magen i vädret, och ateljéfoton med klädda magar tycker jag är riktigt fina! Jag och Oo tog ju ateljéfoton tillsammans inför en present till hans mamma, det var skitkul. Jag skulle nog kunna tänka mig att göra något liknande nu när vi väntar vårt första barn! Dock är det ju rätt dyrt, och hellre vill man kanske ha bilder tillsammans när tösen väl är hos oss.

Jisses vad jag har sovit denna helgen, vilket straffat sig i ryggen! Det var med nöd och näppe man kunde torka sig imorse! Har lagt mig innan tio varje kväll och varit sådär halvt medveten när Oo till slut gjort mig sällskap. Följde valvakans början sådär halvsovande innan jag gav efter för huvudvärken och tog två piller. Har senaste veckan haft lite sådan till och från. Ingen mördande värk, utan bara sådan som lurat lite i bakgrunden tills den eskalerade under natten. Ska försöka dricka lite mera under dagarna och se om det kan göra någon skillnad.
Ronja fick i alla fall delta i sitt första Riksdagsval igår när vi på förmiddagen brummade ner till Bergumskolan och sällade oss till kön. Jag bröt mot mina tidigare val detta år och bytte block, vilket kändes lite konstigt faktiskt. Därefter åkte vi vidare till Backaplan och Babyproffsen där vi mötte upp Oos föräldrar. Nu skulle vi titta på barnvagn! Det är ju en djungel, och föga roligt som jag tycker det är att välja bland många, införskaffades snabbt en hjälpsam expedit. Vi visste i princip vad vi var ute efter: En sådan där med fast chassi som överdelarna kan bytas ut mellan liggdel, babyskydd och sittdel. Jag har aldrig riktigt fattat varför det kallas för babyskydd när de i mina ögon är en bilbarnstol för de minsta menmen. Det verkar i varje fall väldigt praktiskt att bara kunna flytta det där babyskyddet från vagnen och direkt in i bilen.
Expedittjejen visade på ett märke, Bugaboo och alla dess funktioner. I sporadiska trådar har man läst mycket positivt om Bugaboon, dock att den är rätt dyr. Drog därför öronen åt mig litegrann och fick visat två andra märken, Brio och nån till jag inte kände igen. Av funktionerna och det estetiska var det ändå Bugaboon som vi alla i våra oerfarna ögon fann bäst, så sådan fick det bli! Bugaboo Cameleon om man nu ska vara exakt tror jag.
Med biladapter, vinterhjul och sådan där åkpåse eller vad det hette blev det drygt 15 papp! Hick! På köpet fick man då den där bilinsatsen som gör att man kan knäppa fast babyskyddet i bilen. När man sedan gjort sitt val skulle man ju välja färg också! Det fick bli mörkgrå bas med sand i övrigt, som den till höger fast tvärtom. Åkpåsen var på rea, men vinterhjulen kände vi var ett måste pga våra grusvägar plus vinter vid ankomsten.
Shit. Jag ska ratta en barnvagn, min egen barnvagn!

Efteråt åkte vi en sväng till Elgiganten då deras tvättmaskin gått sönder innan vi käkade lunchbuffé intill. Tog sedan några cacher på det regnvåta Hisingen innan vi åkte till hans föräldrar via Stefan och hämtade Monicas laptop.
Sedan lade jag mig och sov en bra stund medan Oo grejade med hennes dator, tills det blev dags att dra in till stan igen för ett biobesök!
Det var ju rålängesen vi var på bio, så nu fick det bli "I rymden finns inga känslor". Hade lite tid över innan att förgäves leta efter en cache. Lite svårt att leta diskret i ett sådant mugglartätt område, och bäst där vi letade stannade ett par till, killen plockar fram en iPhone och knapprar. De kikar roat på oss och frågar "-Hittar ni den?". De hade tydligen lite bråttom till sin film, men hade vi bett dom om hjälp hade vi kanske hittat den? :o)


Filmen var riktigt bra, om än ingen jag behöver se igen. Den var mysig och bjöd på lite skratt. Sedan hade det varit intressant att veta hur väl Aspergers syndrom som illustrerades i filmen speglar verkligheten, men av det lilla jag känner till gjordes ett ganska bra försök, i varje fall beträffande tankesättet.

Väl hemma var det som sagt sängen som gällde, med valvakan i bakgrunden. En riktigt trött helg alltså där det kändes väldigt skönt att inte ha några måsten eller annat inplanerat.
Drömde skumt inatt. Kunde se och känna detaljer av barnet utanpå magen, så som en hand och antalet tår när de trycktes mot ytan. Jag minns att jag tyckte det var fashinerande, tills tårna fick konstiga proportioner. Det blev liksom för långt mellan dom, och kändes alldeles för stora. Plötsligt trängde de igenom huden på ett väldigt smärtfritt och oblodigt sätt, och tårna som stack ut var värdiga en hob, förutom håret! Inte särskilt trevligt kan jag säga, men gjorde inte mycket mer än att trycka in dom igen utan större problem. Wierd.

I vilket fall är det egentligen bara två större inköp kvar att göra nu: Spjälsäng och skötbord, och dessa ska vi försöka hitta på Blocket.

Okej, tankade över bilderna men hittar dom inte nu. Nåja, det var bildbevis på mitt spontana bullbak igår, Oo i badkaret och lite caching i Alingsås skogar. Vi besökte Brobacka naturreservat med sina många stora grytor där man helt klart ska vara i dagslljus för att dess omgivningar ska komma till sin rätt. Vi loggade två i det falnande ljuset innan vi drog hem igen. Fem totalt var vi ändå ganska nöjda med. Väldigt lugn och avslappnad dag för min del vilket var riktigt skönt.
Idag blir det nog också en riktigt lugn dag där det enda spikade på programmet är att lägga sina röstkort i sina låddor.

Orkade inte ens se färdigt Frölundamatchen igår. Lämnade soffan och Oo och märkte knappt när han sedan gjorde mig sällskap. Tidigt klev han upp för turneringen nere på Bergumsvallen medan jag slumrade vidare. Har legat nästan tolv timmar och hade lätt kunnat okynnessova någon timme till om jag inte ryggen sagt ifrån och jag själv ansett att det fick vara nog.
Har insett att det jag trott varit Ronja som legat i olika lägen, i själva verket varit sammandragningar. I min enfald trodde jag typ att hon låg med ryggen/rumpan eller nåt hårt pressat utåt, vilket orsakade den stenhårda ytan och lite obehagliga onda känslan. När det var likadant imorse och man kände efter lite mer ordentligt insåg jag att hela magen var sådär stenhård och övre kanten på livmodern kändes tydligt. Aha, sammandragningar hade jag ju fått beskrivet som stenhård mage, men ingen större känsla som smärta. Måste ju vara det då. Lite träning för den växande muskeln inför dagen hon ska ut.

Börjar vakna till litegrann, undrar om man skulle ta och fixa sig lite frukost?

Åh så vackert, en ny fin fjäder till Gulingen! För endast 2500 spänn är den på plats och man är så lycklig för att ha lagt sådana pengar på en så trevlig liten sak! De rosa och gula prickarna är inte bara ett dekorativt litet inslag mot det vackra svarta, de har också en form av identifika-tionssyfte. Så när den går av nästa gång vet jag att jag ska ha en fjäder med två rosa och två gula prickar. Så fiint!


(Boing, boing!)



Inte långt från verkstaden passade vi på att plocka en cache för dagen. En liten missräkning medförde ju ett misslyckat försök på den för ett tag sedan, men för oss var det ju självklart att den skulle vara på bron, och inte under!

Lite kul att stå där och logga med rusningstrafiken sniglandes förbi! :o)

(Saabis, Guling och Oo där bakom!)

Nu är Oo nere på Bergumsvallen för att hjälpa till lite inför helgens fotbollsturnering. Imorgon ska han så vara med lite när "hans" flickor ska spela. Själv har jag dammsugat det värsta, torkat en kattspya, röjt undan efter ärtsoppa-i-plastkorvs-middagen och grävt bort fem kilo kattfekalier ur lådan. Nu är det mjukisbrallor och soffan som gäller!

Har inte hört nåt annat, så då blev det nog "bara" fjäderbytet!

Se där, något positivt! Jag kan ju! Eller ja, Göte Carlsson kan... sen glömmer vi att jag ska ut med några tusen. Inget mera "schploing" i alla fall! Tills den andra ryker... Nej, positivt skulle det vara!

Jag prånglar ut nåt mer positivt också. Jag tyckte ju det var lite småkul att kolla på barngrejer. Skit i att analysera varför, som att jag vill ha grejerna själv, eller att jag nu inte kan föreställa mig dom till mitt faktiska barn. Är dock faktiskt sugen på att kolla på lite mera barngrejer tillsammans med Oo! Det kanske kan leda till mera positiva känslor? Lika väl som käpprätt åt skogen, men det vet vi först då! Klart det kommer att kännas positivt? Wagga-wagga-wagga! (Hejarop)

Katten bland hermelinerna! Saabis på bortaplan inklämd bland Volvisarna på deras territorium!

Lämnade Gulingen tidigt för fjäderbyte med en uppskattad kostnad på två och ett halvt tusen! Observera att de nästan alltid funnit något annat att åtgärda, så skulle inte förvånas om tusenlapparna fladdrar iväg.

Från Kärra till Lerum och möte nummer tre med psykologen. Hade inga föreställningar alls på detta möte eftersom jag ju kände att jag berättat allt, så gruvade inte alls så som förra gången. Nu var det mer en undran vad hon kunde gräva fram mera. Att det skulle ältas, analyseras, vändas på varenda sten och sådant.

Det blev inte heller lika jobbigt som förra gångerna. Vi fick berätta om tiden då vi träffades. Hur det gick till i detalj, vad vi tyckte om varandra då och nu. Eftersom jag inte har behov av att släppa in andra i mitt liv men inte har några som helst problem med Oo ville hon veta vad det kunde bero på. Ööh, "för att det är Oo?" Det var ju skitsvårt att svara på vad som gör att jag trivs så bra med honom. Han är ju Oo! :o)

Det gick ju väldigt fort för oss att fatta tycke och flytta ihop, och hon ville veta hur det hade gått. Oundvikligen kom otroheten upp där jag fick redogöra vad som hände, hur jag kände och vad jag gjorde när jag fick reda på det. Oo fick berätta om hur han känt under den tiden och hur vi kände nu.
På ett sätt har ju denna bloggen kommit att följa mig så gott som från början av mitt och Oos förhållande, från dagarna då vi håller på att flytta ihop. Att komplettera med tiden fram tills dess skulle fullfölja denna resa som idag kommit fram till att vi väntar vårt första barn! Men av förståeliga skäl är det en händelse som Oo inte gärna påminns om, så jag låter bli.

Vidare konstaterade hon att jag med min självutplånande personlighet inte skulle kunna skada mitt barn. Alla mina föreställningar var ju bara tankar! Då blev jag nästan lite irriterad. Hur kan hon slå fast något sådant? Var hennes syfte att testa mig? Trodde hon att jag skulle klamra mig fast vid hennes ord och tro på dom? Hade hon inte tagit mina ord på allvar, hur jag ärligt rakt upp och ner berättat hur jag tydligt kan se mig själv skada utan att bry mig? Att jag inte skulle bli förvånad om jag gjorde det? Hon körde med det förtroendefulla leendet och stadiga blicken, men jag kan inte komma ifrån känslan av att hon testade för att kanske få sätta punkt för vidare samtal. "Hon behöver bara höra det från mig för att bli lugn", typ.
När hon märkte att jag inte kunde ta till mig detta frågade hon vad jag tyckte om att komma och prata med henne och ärligt sade jag att jag gör det för känslan av att göra något, att jag ju inte vill ha de här tankarna. Och att inte göra någonting alls absolut inte gör saken bättre, även om jag å andra sidan kunde ha svårt att faktiskt se hur samtalen skulle kunna få dom att försvinna. Det känns ärligt talat lite hopplöst.

På väg därifrån frågar Oo om jag inte känner någonting inför tanken på vår mix där i den bruna fluffiga overallen jag köpt. Visst kan jag föreställa mig något gulligt däri, men inte tanken på att det är mitt. Att det man nu har i magen ska bli något som jag kommer att älska. Hur ska man kunna älska något som river upp hela ens tillvaro med negativa saker som stress, sömnlöshet, prestationsångest, ilska, frustation och ångest? Andra som inte har barn kan ju tydligen föreställa sig den där villkorslösa kärleken och längta efter den, men jag kan det inte! Jag inser och kan nästan höra andra irriterat säga att mitt eviga tjat om detta ger intryck av att jag ju inte vill, att jag redan i förväg bestämt mig för att det inte kommer att fungera. Är det så? Skulle jag älta detta så mycket då? Frukta för mina egna handlingar, reagera så negativt inför barnkonfrontationer, vränga mig ut och in hos en psykolog för att jag inte ville känna som man enligt normen borde? Tycker ju inte ens att jag ältar, även om blogginläggen kanske tyder på det motsatta. Men det går faktiskt en hel del tid utanför bloggen där jag är precis som vanligt och inte ägnar detta en tanke. Det är ju först när jag konfronteras eller börjar riktigt tänka på det som jag dippar, och att det är hur dessa tankar och känslor löper som fått mig att söka hjälp. Jag vill inte ha dom men till skillnad mot allt annat kan jag inte stoppa undan dom i det förflutnas byrålåda. Faen, känner hur jag bara skriver i cirklar, tjatar om och om igen om samma sak så jag blir rent trött på mig själv. Kände igår hur upp i halsen jag fått alla mina neggoinlägg, att jag inte bara kan hålla käften (ellar bakbinda mina händer)! Och så har jag vräkt ur mig samma smörja ännu en gång. Det leder ju ingenstans! Jag har blivit en ältande person, fy sjutton! :o(

Oo drog till Stefan och jag drog till stan för mitt första yogapass. Fick lite tid att slå ihjäl innan, så tog en sväng i affärerna där strax innan de stängde. Drogs faktiskt till barnrelaterade butiker och avdelningar, för det finns ju så mycket fint och roligt! Grejen är ju bara att jag vill köpa dom till mig själv och inte till Ronja! Xo) Var så nära att köpa en kudde eller två med motiv från "Fem myror är fler än fyra elefanter!" Hade jag inte behövt gå tillbaka till bilen och lämna dom, plus det faktum att de kostade femhundra spänn styck fick mig att låta bli. Men de hade ju varit så kul att ha i soffan!
På Åhléns hittade jag dock två tjockare "bodys". Vi har redan rätt mycket kläder för den första tiden tack vare Gekås och min syster, men eftersom nedkomsten blir mitt i smällkalla vintern har vi inte något tjockare. Tyckte framför allt den bruna var så gosig och söt att jag inte kunde låta bli! Däremot såg de så stora ut, men på etiketten stod det 1-2 månader så då får jag väl tro på det.
Om man räknar bort Gekås tror jag detta var det första jag faktiskt shoppade till barnet sedan överasskningspresenten till Oo. Inga orgier i bebisprylar eller liknande för att inreda ett barnrum eller sådant här inte! Men det är onekligen gulligt med alla dessa miniplagg, fast blir så anti när majoriteten är så otroligt könsindelad. Såg rätt tuffa plagg med Barbapappa, men så var det klänningar och då tog det emot. Även om de var i lite tuffare stil så kände jag verkligen inte för att köpa en klänning.

På cityanläggningen träffade jag både Anna och Pernilla som skulle köra combatpass i den andra salen! Pernilla som är mastertrainer för LesMills har ju redan kört den nya koreografin ett tag, så jag stod och dreglade lite tills mitt pass började. Jag ville ju också vara med! Kändes helfel och konstigt att vända ryggen mot och gå in på ett yogapass med tända ljus, mattor och filtar!


(Vill också!)

Gravidyogan är "inhyrd" av Sportlife och tjejen passade verkligen som yogainstruktör. Liten behaglig asiatisk tjej med väldigt mjuk röst, som gjord för avslappningsskivor. En introduktion och kort presentation av oss alla avslöjade att vi alla väntade första barnet förutom en som väntade två (avis). Jag erkände att jag hade vissa fördomar mot yoga, men att det ändå skulle bli intressant. Under tiden hör jag dunka-dunket från andra salen och undrar vad tusan jag gör här. Yoga är väl ingen träning? Flummiga rörelser och ställningar med mys under filt? Men jag bestämmer mig för att ge det en chans, har ju betalat för de sju (sex?) 75- minuters tillfällena, och det kan ju inte skada?

Sedan blir det katt, ko, kamel, liten bro och solhälsningar. Den första fysiska utmaningen blir tornet och krigaren med sina statiska ställningar, och eftersom man är så kall så blir det extra jobbigt. Det ska gärna ljudas när man andas och vi andas i takt. Jag märker att jag kopplar bort combaten allt eftersom för att fokusera på att göra rörelserna rätt och finna korrekt hållning. Trots att det är så lugnt är det ändå skönt att få röra lite på sig, och under avslappningen somnar jag nästan. Är tacksam att jag tog dubbla madrasser att ligga på, men det var jag visst ensam om att göra. Är också en av de få som inte kör barfota utan i strumpor. Har aldrig tyckt om bara fötter och än mindre att vara det själv och funderar på om man kan ha träningsskorna på sig nästa gång. Det sägs ju att man inte får den "rätta kontakten med marken" med skor på. Blaj säger jag tills jag provat i varje fall.

Förstår nu också varför de yoga/body balance-deltagare jag sett går med egna mattor till klasserna. De på anläggningen luktade ju inte hallon precis! När jag låg där med fotsvettslukten stickande i näsan funderade jag på om det inte ändå kunde vara värt att införskaffa en egen matta för resterande kursen!

Blev avslappnad i varje fall, men fick lite magknip vilket inte gav med sig. Blev värre medan jag provianterade lite på vägen hem och senare åt. Kunde inte ligga annat än på rygg när jag kröp i säng, och jag kunde riktigt känna hur magsäcken eller tarmarna spände. Det blev sådan där riktig magnip som bara en riktigt rejäl fis kan lätta på! Kanske jag samlade på mig och omedvetet höll igen under yogan? Xo)
I vilket fall kom Oo hem sent då jag låg och tyckte synd om mig själv och min gasiga mage. Tog en bra stund av somna-vakna-somna innan jag till slut slocknade. Väcktes vid fyratiden av en hulkande Fia uppe i klösträdet. Kastar mig upp, grabbar hennes sovbunke och hinner höra hur det plaskar ned i botten. Passar på att gå på muggen. Strax efter jag krupit ned igen och börjat slappna av hörs ett mystiskt ljud som följs av fler. Går upp igen och upptäcker att Fia har vält vasen med den stora blombuketten vi fick i helgen. Tack och lov har den vält åt rätt håll och inte ned i stengolvet. Vräker ned svart lurvig katt på golvet, torkar vatten och kan med bara en blick och gest få sagda katt att slinka undan på hukande tassar. Pigg kryper jag ned igen och hinner somna in rejält lagom till tv-nyheterna går igång och det är dags att vakna igen. Fredag here we come!

En nyhetssajt har en skrikande bebis på sin frontsida. Jag måste snabbt scrolla förbi då jag tycker den ser så äcklig ut. Det är nåt med den där öppna munnen och de tunna läpparna. Bra Linda. Verkligen.

Fick å andra sidan en ny känsla igår: Ville att ungen skulle komma med en gång. Det är ju ofrånkomligt så varför dra ut på väntan? Hm, den anledningen kanske iiinte riktigt är den eftersträvansvärda?

En annan tanke under gårdagen: Har precis krupit i säng med den där utdragna förnöjda "aaaaaaah" som bara en trött kropp och knopp kan uppbringa av att få lägga sig raklång i en skön säng. Så inser jag hur dyrbara dessa stunder nu är när det lär vara andra bullar om några månader. Det är sådan lyx att bara behöva tänka på sig själv! En helt vanlig kväll där man kom hem, fixade lite käk, lade omkull sig i soffan framför valfritt tv-program och förflyttade sig sedan bara till sängen för lite mer slötittande innan man somnade in.
Sådan vardagslyx är det ju bara att säga adjöss till sedan! Då är det en liten där det ska matas, underhållas, torkas kladd, kanske badas, trilskas, nattas, byta blöja, trösta, natta, trilskas och natta. Varje kväll! Som belöning kanske man får ett dregelfyllt leende var tredje dag, och 15 år senare tjat om sena nätter, smäll i dörrar och "du fattar ju ingenting!". Wo-ho! Jepps, jag är på väg att förena mig med den stora gruppen lurade skygglappsförsedda gruppen kallad föräldrar!

Shit, som Elin påpekade i gårdagens kommentarer. Jag är verkligen i vecka 25! Inte konstigt att magen står ut, hur gick det till egentligen? Läser vad denna tid kan innebära och känner igen de där kramperna i benen. Under senaste nätterna har det kommit sådana känningar i vaderna, men de har varit så ynkliga att de släppt innan de hunnit på allvar.
Efter nederlaget på Gymnasium i måndags, klickade jag runt och fann att Vattenpalatset i Lerum hade så kallad vuxenkväll på onsdagar. Från 18.00 endast vuxna i hela badet, tillgång till vattengymnastik och massage. 110 spänn kostade det och tydligen är det bara att inse att man är gammal och inte alls hängt med i prisutvecklingen. Oo hävdade upprört att han inte betalat mer än åtta spänn där när han var barn, och om man utgår från att han var i låg- och mellanstadieåldern då så har priset i sådana fall ökat med över tusen procent, då en sådan telning idag får pröjsa 100 spänn för att komma in och plaska! Man undrar ju i sitt stilla sinne hur gammal Oo är egentligen? Xo)

Hur som helst tyckte jag att jag i alla fall kunde prova, så åkte dit efter jobbet och fick vänta en evighet på en sketen toast! Tjejen fick ju starta igång järnet och glömde sedan bort det, så hon fick bråttom att lägga i mackan när jag kom och frågade. Sen fick jag stressa för att hinna i vattnet innan gympan började.
En jättego ung tjej ledde ett rätt lätt pass, och vi var ganska många som stod och föste vatten. Jag har varit på Vattenpalatset en gång tidigare för evigheter sedan, tror jag nyligen flyttat ner till västkusten och mindes det som rätt litet. Det var det fortfarande och framför allt dusch- och omklädningsrummen. Helkonstigt system tycker jag, där man kommer in i en stor öppen lokal där bara skiljeväggar skärmar av herrarna från damerna. Där byter man om. Sedan får man ta med sig sina pinaler till en annan del av lokalen där man från båda omklädningsrummen möts och långa rader av skåp står som man låser in grejerna i. Uppifrån taket måste det se väldigt roligt ut med alla som kommer in från två håll, klär av sig, möts vid en massa skåp och sedan skiljs åt igen för de respektive duschrummen. Fem-sex duschar totalt och så ut till bassängområdet. Där är det relativt mysigt, men inte så stort som sagt. Simbassängen hade bara fyra banor har jag för mig och är kort, så efter jag simmat fyra vändor var jag nöjd.
Trevligt att de har sådana vuxenkvällar, men 110 spänn gången vet jag inte om jag finner värt. Kändes bra ändå att i alla fall provat och att ha gjort något, så efter middag gosade man ner sig med Oo i soffan med gott samvete.

Idag blir det premiär för mig på en ny "träningsform" - gravidyoga. Måste erkänna att jag har lite flummiga föreställningar, men nu är jag anmäld och kommer att betala de dryga sexhundra för de antalet gånger som nu är, så då får jag banne mig fullfölja också. Bättre än ingenting i varje fall och kan ju inte skada. Är bara rädd att jag kommer att börja fnissa eller något. Man är ju inte den smidigaste precis! Hoppas det är musik till, tänk om jag behöver fisa och så är det knäpptysta andningsövningar? Håller man masken då eller brister ut i gapflabb?

"Schploingar" in till stan där passet är i varje fall, på Sportlifes klubb vid Domkyrkan. Imorgon lämnar vi av Gulingen hos verkstaden innan psykologbesöket. Ställer mig fortfarande frågande till vad vi ska prata om, men hon lär nog kunna gräva fram något. Ser jag verkligen fram emot. Inte.

Gott att de båda blivande föräldrarna har koll! Fast han verkar ju onekligen ha lite bättre när det kommer till barnafrågan där jag uppenbarligen är helt lost! Xo)

Alltså, jag har verkligen ingen koll längre! Man räknar väl med 40 fulla veckor? Om vi är beräknade till första januari och räknar bakåt, så hamnar jag ju på vecka 25! Kan det stämma? Var jag inte nyss i 22 eller nåt? Är jag alltså i sjätte månaden? Gaaaaah!  Jag har ingen koll, lalalalalalaaa!

En person jag har sporadisk kontakt med ringde för att fråga hur jag mådde. Svarar att det är väl bra och får frågan ställd igen, mer enträget. H*n låter nästan besviken när jag intygar att det faktiskt är bra. Att jag nu har detta barnproblem och går hos psykolog innebär tydligen att jag går och mår dåligt hela dagarna? Att hela tillvaron rasat och jag anser mig höra hemma i madrasserad cell?
Jag kunde inte låta bli att bli lite störd, för jag mår ju bra! Det är ju bara när jag hamnar i situationer som drar fram känslorna som jag dippar. Däremellan är det precis som vanligt, varför skulle det inte vara det? Borde man gå och grunna på sina hjärnspöken? Ha ständigt dåligt samvete över sina inkorrekta tankar? Kanske tyckte uppringaren att jag körde förnekelse, fina fasaden och hoppades på frustrerade utlägg om hur skruvad jag tyckte jag var. Visst, när vissa frågar är det faktiskt enklare att svara det förväntade "bara fint", för att jag helt enkelt inte finner någon anledning att dra upp alltihopa. Kunde ju i och för sig vara intressant att se reaktionen hos den andre om man svarade typ "Jo det är väl bra, förutom att jag får impulser att skada det kommande barnet! Hur är det själv?" Höhöhö!

Har också fått en kommentar att denne tyckte synd om mig, sagt med mening att visa sympati. Va? Det är väl inte synd om mig! Jag vill inte ha nåt jäkla medlidande, men det kanske är oundvikligt och naturligt för en utomstående som får höra att man mår dåligt? Är det synd om mig för att jag inte kan njuta av graviditeten eller förväntningarna om vad som komma skall? Kanske, men den enda som får tycka synd om mig är jag själv! Det enda jag skulle kunna önska från omgivningen är försök till förståelse, inte medömkan. Kanske är medlidandet väl menat, men nej tack!

Alltså, jag har ingenting emot att folk frågar, men när det sker för att denne ska få känna sig bättre själv genom att frossa i andras elände så blir svaret kort. Sedan får ytliga och nya kontakter ursäkta om jag "ljuger" och säger att gravideten går finfint och jag mår hur bra som helst. Jag antar att mina svar beror på dagsformen, huruvida jag känner för en utläggning eller inte. Sedan mår jag ju de facto bra under 90 procent av min vakna tid, så just där och då är det ju sant! :o)

Upp lite tidigare och iväg lite tidigare för att "schploinga" till verkstaden där Gulingen snabbt hissades upp för en kik. Verkstadskillen plockade ut en decimeterlång bit av fjädern som legat och skramlat i den där damaskliknande grejen. Eftersom det var i änden den gått av så var det ingen fara att fortsätta köra tills på fredag då de kan byta. Den låter "bara"!
Frågade om det var en typisk slitageskada, och han anklagade alla fartgupp som nu finns överallt. Tja, vi har ju typ sju stycken på vår tvåkilometersväg från Lerumsvägen och hem! Tydligen är det vanligast att fjädrarna fram åker, så den högra kanske är i farozonen också då?
En annan av verkstadskillarna kom in i hallen:
"-Har du kört sönder din stackars bil nu igen?"
Ja, jag är stammis...

(SCHPLOING!!)

Ju större organisation, desto besvärligare med utrustning och sådant. Här var det däremot bara fram med olika kläder, prova och varsågod, eller vill du ha tryck? Vadå för tryck? Namn och så ledare, ok då kommer det sedan. Behöver du fler bollar är det bara att skriva upp så fixar vi det!




När jag anländer, duktigt blöt efter uppfriskande regn och nedförsbackar kunggör han glatt med tindrande ögon att han minsann varit med och spelat - på sin onda fot! Han är hopplös!
Men han är så söt i sin glädje och full av entusiasm. Flickorna är nio-tio år och bjuder på mycket annorlunda träning jämfört med fotbollsskolan.

Jag konstaterar försynt att Oo nu blivit blå-vit!
"-Blå!" säger han från soffan.
"-Men loggan är ju blå och vit?"
"-Tror jag inte", muttrar han lågt.
:o)

Nu ska jag göra honom sällskap i soffan! "Halv åtta hos mig" och "Idol" står på programmet!


(Blå-vit!)

Så låter det när jag svänger Gulingen! Fick förskräckt stanna till i PVH:s parkeringshus och ringa Seatverkstan. Fick efterapa ljudet efter bästa förmåga och fick en trolig trasig fjäder som svar. Vänster fram "schploingar" när jag rattar nästan hela vägen, men enligt varkstadskillen ska det inte vara någon fara på taket. Jag kunde köra hem och till dom imorgon så de får hissa upp och kika. Är det så att den måste bytas så får Gulingen lämnas in på fredag. Stackars Gulingen, så var det dags igen! Känns som det bara är en tidsfråga då innan de övriga tre kommer att "schploinga" en efter en.
Skönt att det inte var något akut i varje fall, som han sade så skulle en trasig fjäder kanske ge en tvåa på bilbesiktningen. Men det låter hemskt, och framför allt så låter det högt! Och knäppt! Tänk ett typiskt "fjäder-som-går-av"-ljud i stor skala, "SCHPLOING"!!! Och så från en bil, det blir verkligen helknasigt. Började nästan garva där jag rattade ut från parkeringshuset med mina "schploing"-ljud.

Det där med väntetider och långsamma administrativa kvarnar var då ingenting som Oo behövde uppleva. Inom en och en halv timme hade han besiktats av en läkare i Gråbo, fått remiss till röntgen i Alingsås, röntgats och konstaterats sprickfri. Han är "bara" defekt i senor och muskler och får ta det lugnt ett tag. Hade det varit en spricka kanske det blivit gips och grejer, och det lär ju inte ha varit populärt! Nu är han ungefär lika glad som jag brukar vara när kroppen inte är som den ska, men det hindrade honom inte från att åka ner till Bergumsvallen! Vi har jättefina fotbollsplaner nere i Olofstorp och Oo som jobbade som tränare för GAIS fotbollsskola har varit sugen på att återuppta den sysselsättningen.
Nu har han så fått tummen ur och kontaktat klubben, så ikväll är han på sin första träning med F10 tror jag det var! Det blir ju till att inte delta så aktivt just nu då, men han kan lära känna dom och iaktta hur de funkar. Det torde ju vara viss skillnad motför de 4-5-åringar han hade förut.

Själv väntar jag på kasslermiddagen i ugnen, och efter påfylld mage tänkte jag promenera ner till vallen så jag sedan kan åka med Oo hem när träningen är slut. Hehe, bara en uppförsbacke då!

Sitter och väntar på deltagare som aldrig kommer. Oops, har visst bokat lokalen en tid och angett en annan i kursbokningen! Bra Linda, men inte så konstigt att ingen dök upp då!
Tillbaka på min plats igen bjuder vår indiske kollega på vita möss! Vit choklad med nougat på insidan, mmmmmm!! Och visst är den gullig!? Blir ju alldeles glad av att bara titta på den! Hur kommer man på att man ska göra möss? Hoppas den personen fick en bra bonus, för chokladmöss med nougatfyllning, det förtjänar en bonus! :oD

Riktigt ruskväder idag med horisontellt regn. Hösten är definitivt här! Mörkare kvällar med tända ljus och brasa i kamin, najsigt!

Ännu ett I-landsproblem. Jag funderar lite på vinterkylan och min frusenhet. Hur gör jag med ytterplagg? En jacka känns ju ganska nödvändig, men att köpa en i storlek tält för så kort period känns ju väldigt onödigt. Kanske man klarar sig med den man har, fast man får gå med den vidöppen? Bara ta på sig tjockare under liksom? Att det sedan är lite begränsat garderobsutbud på tjockare gravidkläder också är ju en annan fråga. Har två-tre tjocktröjor som borde funka, men ett gäng koftor som borde funka så länge man har dom öppna. I-landsproblem som sagt. Det löser sig nog.
Nytt samtal närmar sig och jag kan inte låta bli att undra vad sjutton vi ska prata om då. Det känns ju liksom som att jag berättat allt? Ska det ältas nu? Vridas, vändas och analyseras? Finna en rot till mina antipatier och dissikera varenda detalj? Låter ju kul. Not.

Urp! Är det chokladmössen eller något annat som lever runt där nere? Måste vara mössen! ;o)

På väg hem. Är måttligt förtjust i mitt gnälliga jag som jag anser inte hör till min vanliga repertoar. Eller det kanske det gör, men först reflektionen över mina frekventa gnäll-inlägg på sistone har uppmärksammat mig på det.
Skit samma, det kan inte bara vara solsken hela tiden. Var inställd på att simma efter jobbet. Hade mentalt accepterat att pröjsa över 1450 spänn på ett tiokort enbart för att få tillgång till Gymnasiums två banor de har på Sörredsgården. Tyckte det var värt det för närheten till jobbet, och det fåtalet andra simmare som det verkade vara vid min provträning där för någon vecka sedan. Exakt samma dag och nästan samma tid knatade jag upp, men finner då poolen full av ungar!
En fråga hos badvakten ger att det är simskola, och det stora området jag hade förra gången är nu uppdelat i de två typiska smala banorna, mitt i bassängen! I dessa banor är det också barn, så jag knallar vidare upp till gymmets reception och får prata med en jättetrevlig kille. Han blir konfunderad över barnen, men konstaterar att så länge de "motionssimmar" och är med vuxen, så är de tillåtna i deras banor. Det är långt ifrån den trängsel man kan se på kommunala simtider, men jag blir totalt anti, tackar och går därifrån. Ska jag simma där är det morgontider som gäller, men jag vet inte om det är värt nästan 1500 spänn! Skit, verkar som jag utvecklat värsta fobin mot barn nu, men blev så besviken när jag ställt in mig på så gott som samma folktomma bassäng som förra gången, och så ser två smala banor med vuxna som "simmar" jämsides med sina barn.

Nu är det fläskpannkaka på gång som tröst. Oo ligger i sängen och kollar på derbymatchen.

"- Vad står det?"
"- 1-0 IFK"

Jahapp. Han ska försöka få tag i någon läkare som kan kika på hans vrist. En snabb konsultation med 30-årsTomas som är läkare/kirurg gav rekommendationen att kolla upp det för eventuell spricka. Tydligen gör det ont på ett ställe där det inte ska göra ont, så en remiss till röntgen eller nåt kunde inte skada. Oo som är så flitig (not!) besökare hos vårdenheterna vet inte alls hur han ska gå tillväga. Får väl anse att det är ett ganska positivt problem ändå.

Polisanmälan i Danmark att den nya modeflugan (vansinnigt fult i mitt tycke) kan användas som knogjärn. Jösses så korkat! Även om jag inte är någon expert på knogjärn, så skulle dessa tvåfingerringar snarare orsaka bäraren större skada än den som träffades av den. Bra iofs med omedelbar påföljd, höhö! Är huvudet dumt får kroppen lida.

(Jag giva dig på moppo! NOT!)



Saknar förresten vaktjobbet nu inför Göteborgsderbyt. Stämningen, förväntningen och trycket hos besökarna. Snuddade vid tanken på att åka dit som en av dessa besökare ikväll, men det är inte riktigt samma sak som att stå där och tack vare jobbet möta alla dessa människor. Wierd kanske, men thats me.

Kontrollfreaket Linda har ett selektivt kontrollbehov. Vilken vecka är jag i nu egentligen? Tror det är 23, men är inte säker. 22 eller 23 i varje fall, nej 23 lät troligare. För första gången diskuterade vi lite mer ambitiöst om föräldraledigheten, hur den ska delas upp och så vidare. Det är ju skitsvårt! Jag är ju inte som många andra blivande supermorsor som bara längtar efter att få vara hemma med sitt sockergryn och vill vara hemma så länge det bara går. Kanske det ändrar sig för mig, men måste ju utgå från vad jag känner just nu. Har ju hört att det ur Oos jobbvinkel är lättare om jag förvarnar om tidigt tillbakakommande och sedan eventuellt förlänger än tvärtom. Även om min vilja och föreställning är värre än Oos, så tilltalas egentligen ingen av oss vara hemma under småbarnstiden! Oo erbjöd sig att ta ut sin pappatid när ungen var tre. Tja, hur länge har man på sig? Tills ungen är åtta? Då kan jag ta när hon är sju och börjat skolan! Någon som vill jobba som nanny ute i Olofstorp? Boende på loftet och 25 spänn i timmen! Xo)

Urk, har verkligen noll koll på det där med föräldrakassa/försäkring (är det olika saker?), vad man får ta ut och hur man får ta ut och allt sådant. Vi slipper ju inte undan utan måste ta tag och sätta oss in i det där. Det är ju fantastiskt att vi har sådana ersättningar i landet, men det behöver inte vara roligare att sätta sig in i för det. Ska man ha sin del av kakan är det bara att gilla läget!


(Noll koll)

Ibland är det frågor som man helt helt enklet bör låta bli om man inte vill väcka den slumrande björnen. I detta fallet småbarnsföräldrarna. Här känns det säkrats, eller fegast att avvakta tills jag själv är där innan jag uttalar mig. Visst skriver jag för att det är komiskt/tragiskt att i framtiden gå tillbaka och läsa, men här känner jag att det berömda talesättet är värt att anamma. Får väl se om jag kommer ihåg det bara om något år. Jag vet ju i varje fall vad jag tänker och tycker nu, så jag kan skaka på huvudet då. En visuell minnesanteckning:  

Har dock en känsla av att min brist på utläggning här, tillsammans med de som känner min personlighet, säger alldeles tillräckligt. Xo)

Tills dess jag eventuellt vågar ge mig in i denna debatt har jag ändå en känsla av att många som följt mig kan föreställa sig hur den kan se ut! Hohoho!

Tycker att Oo passar mycket bättre i den Mario-inspirerade mössan. Fick honom att halvsovandes dra på den mellan soffan och sängen. Som sagt så blev ögonen för hårt åtdragna, men ska bli lite intressant att göra den helt i Freja också.

Trött trots relativt tidigt sänggånde. Hade väldigt intressant dröm dock som involverade två av mina före detta pojkvänner och FBI. Rena thrillern, men minns tyvärr inte tillräckligt för att återberätta. Minns bara att det var en sådan där som man vet är en dröm men gillar så pass att man inte vill att den ska ta slut! :o)
Oo minns väldigt sällan vad han drömmer, om han ens gör det, medan jag gör det så gott som varje natt. Är det för att jag sover lättare? Tycker det verkar jättettråkig att inte drömma om nätterna, så länge det är trevliga sådana vill säga! Lite svårt att styra över dock, men drömma har jag nog gjort så länge jag kan minnas. Väldigt sällan mardrömmar, men de få jag har är två teman ibland återkommande. Ett där jag känner hur mina tänder blir lösa för att till slut falla ut, och den andra klassiska där jag ska springa men hela kroppen bara går i slow-motion hur mycket jag än försöker öka farten.
Hade ju många jobbiga drömmar om mamma och pappa i början av graviditeten, sådana som jag annars har väldigt sällan.

Helt apropå ingenting, eller jo angående kvällens derby mellan IFK och GAIS kom jag att tänka på en "kampanj" som AIK gjorde inför deras möte mot IFK i augusti. Det är så mycket negativt kring fotbollens supporter-kultur, men detta initiativ från AIK tyckte jag var riktigt kul faktiskt. Naturligtvis följde upprörda röster om djurplågeri och frågor om katterna bara släpptes vind för våg, eller om spegelglaset städades undan? Suck säger jag då. Det är en liten klick supportrar som förstör och är ute efter att skada. Konstruktiva idéer som detta för att stötta sitt lag tycker då jag bara är trevligt! Betydligt trevligare än smutskastning och hets på Internet och stadens gator.

Elin har förresten fler bilder från lördagens fest!

Fäärdig!

Mössan är i garnet Tilda, men provade att göra ögonen och ögonbrynen med det tjockare Freja. Dock blev det nog aningen för hårt vid färgbytena hit och dit. Är lite sugen på att prova göra hela i Frejagarn, köpte ju garn för det så får se.

Nu ska jag väcka Oo så vi kan krypa till kojs för natten!

Glömde ju visa den gigantiska blombukett vi fick för att vi upplåtit huset till pojkarnas fest! Jag trodde buketten var till någon av födelse-dagsbarnen, så döm min förvåning när de kallade på oss via högtalarsystemet och överräckte den till oss! Stort tack!

Men vad ska man med städande polacker till när man kan ha skåningar? :o) Andreas, Tomas och en kompis kom, röjde, städade och skurade medan jag satt uppe och stickade på loftet. Fick nästan lite dåligt samvete, men bara nästan!
När de var klara och åkt, flyttade jag ner till den öh, tredje soffan, och så degade vi framför Idol-maraton innan vi tog oss i kragen för en sväng till Lerum för att handla och ta en cache. Handlade som sagt, men köpte ändå en pizza på vägen hem!
Nu är vi tillbaka i soffläge där Oo håller på att somna. Imorgon är en ny vecka och han ska till Malmö över dagen. Jag funderar på om jag ska simma eller nåt efter jobbet. Får se. känner att jag inte riktigt kan koncentrera mig när "Amazing race" går på tv:n framför mig!
Ska fortsätta med mitt sticknings-projekt.

Är lika med Andreas och Tomas 60-årsfest! God mat, gemytlig stämning och mycket karaoke!
 

Tomas sambo Elin hade gjort grymma efterrätter i form av olika cheescakes! Undertecknad var ju förstås bara tvungen att prova varje! Dock blev bitarna mindre och mindre ju längre utefter raden man kom! Xo)

Gottigt, och mätt blev man!

Andreas fick en Highland Park-whiskey av mig, Oo, Martin och Jeanette. En 30-årig Highland Park för den 30-årige skåningen. Den verkade falla i god jord!

Andreas och Tomas är vänner sedan barnsben, och en tipspromenad för oss gäster beträffande de två avslöjade en del intressanta detaljer! Som att en av dom ätit så mycket marsansås att denne missade ett matteprov, att mc-körkort verkade vara att föredra framför bil-körkort efter en inblandning i seriekrock, eller att någon placerat sitt maginnehåll över medpassagerare i en karusell!

Asociala husvärden höll låg profil och dukade bara fram efterrätten, fixade kaffe, te och lite sådant. Drog sig däremellan upp på loftet för att vika in de trötta fötterna under sig och på ett mysigt sätt känna sig delaktig där uppe utan att för den delen behöva vara direkt delaktig! :o)



Martin och Jeanette som skulle in till stan relativt tidigt för sin massagekurs stannade över, och när de drog sig tillbaka till vårt gästrum, gjorde jag också det. Till mitt sovrum alltså där Maja låg och väntade :o)
Då var klockan ändå ett, och fick somna gott till de ljuva(?) tonerna av karaokesång.
Någon gång under dagen dyker pojkarna upp igen för att städa, men redan under natten röjdes det undan rejält! Det är rätt stor skillnad på en 20-årsfest och en 30-årsfest både beträffande förberedelser, genomförande och efterspel, och jag måste erkänna att jag klart föredrar den senare :o)

Men inte för mig! Väldigt trevligt att sitta och se andra arbeta, och av någon anledning extra trevligt när det är manfolk! :o) Drog på förmiddagen iväg för att handla lite samt shoppa garn!

Har ju nya projekt jag vill starta, trots att de oavslutade samlas på hög!
När jag kom hem var arbetet i full gång och Oo grejade med en massiv karaokeutrustning!
Nu är köket fyllt av väldoftande marinader! Grillbuffé ska det bli med pastasallad och annat mumsigt!

Några timmar kvar tills det är dags, så jag ska försöka slå mig ned med mitt nya stickprojekt en stund. Tycker jag är skitduktig som inte är stressad, nojjig eller vill lägga mig i pojkarnas förberedelser! :o)
När jag lade in bilderna visade det sig att Oo redan varit i farten. Något konfys blev jag över denna på Tomas. Vad i hela friden är det han gör? Kan säga att jag inte kunde lista ut det.


Får lägga in en hygglig bild på honom också :o)



Its up and running! Andreas och Oo måste såklart testköra! Just nu har Tomas tagit över och jag lovar att det låter betydligt bättre än de föregående! ;o)
Idol here they come!









 

Och den är glad att se dig!

Har röjt, dammtorkat och plockat medan Oo städat toaletter, vikt tvätt, sorterat, plockat och lagat middag. Placerade honom sedan framför Idol på tv:n och körde frisörsaxen i hans kalufs.
Sedan blev det som sagt virknålen, och nu sängen. Gott med helg!





 

Känslorna består. Jag har inga större problem att se mig själv med kläderna på, till och med att det kan kännas lite coolt. Men utan kläder ser det bara fel och konstigt ut och jag blir nästan lite nedslagen. Det är ju inte jag! I och med att jag inte har några problem med mitt påklädda jag, kan det tolkas som att jag bokstavligt talat klätt på mig denna gravida roll? Det är jag, men ändå inte riktigt jag?
Ser i FL-tråden och magbilderna börjar poppa upp, ser bloggar som stoltserar med stora bilder från alla vinklar och håll. Dom gör mig illa till mods, tycker nästan det ser äckligt ut! Tydligen ska man tycka det är det vackraste i världen för där inuti ligger ju det mest fantastiska som bara finns! Eller att det ju är bilden av en havande kvinna, skåda madonnan, finns det något vackrare!? Öh, bara för att jag gillar fläskfilé behöver jag väl inte tycka grisen är vacker? Eller har jag hädat nu igen med en helt kopiöst dum liknelse, hur kan man jämföra ett barn med en gris?

Med kläderna på har jag som sagt inga större problem än så länge i varje fall. Kanske är det som jag nämnde ovan, en påklädd roll? Att jag ser mig själv där med magen, men att det lika gärna kunnat vara en kudde därunder tröjan?
Men när Oo visar att han gillar min mage, kramar lägger huvudet intill eller sina händer på så blir jag glad och varm inuti. Det är precis det jag behöver för att känna mig bättre till mods.
Har fått min första typiska "känna på magen"-upplevelse av annan än Oo, men där var det helt ok eftersom jag själv godkände det och personen i fråga inte var av typen "gulle-gull-åh-så-myyysigt". Jag märkte helt enkelt hennes nyfikenhet och "bjöd" till slut på maggen för ett intresserat "pet-pet". Helt ok.
I ett annat fall skulle det dock kramas och händer strykas över för att känna. Jag tycker det är skitjobbigt, men kan mig inte för att säga ifrån heller då det är en jag känner! Personen menar ju bara väl, eller är det för eget välbefinnande som han/hon gör det? Är jag överkänslig som bara borde bli glad över uppmärksamheten? Jag känner mig nästan kränkt av de intima händerna på min mage som jag anser vara reserverad för enbart mig själv och min man. Lika obehagligt som jag tycker det är, lika dåligt samvete får jag som inte bara kan "bjuda" på dessa sekunder. Snacka om I-landsproblem.

Bra gudmor jag är också som inte ringde för att gratta gudsonen på födelsedagen. Modern fick ringa istället och kände artigheten och goda viljan vinna över den egna impulsen att säga nej till att prata med honom. Så kom det dåliga samvetet med expressbrev över lättnaden då han inte ville. När jag tidigare uttryckt min motvilja till att "prata" (man hör ju inte vad de säger!) med ett barn, sade min syster, eller om det var min svåger att man ju gör det för barnets skull. Inte för att föräldrarna tycker om att visa fram hur duktiga deras telningar är på att "prata" (okej, de finns säkert också, så mycket ger jag inte upp min cyniskhet i den frågan). Man får helt enkelt "offra" sig för att barnet tycker det är så roligt att "prata" i telefonen. Jag ur mitt egoistiska perspektiv hade ju aldrig tänkt på det sättet, vilket jag också påminde mig själv när jag nu fick den omtänksamma frågan om det var ok att jag "överlämnade" mitt paket via luren. Nu visade det sig ju att födelsedagsbarnet var mer intresserad av annat än att säga nåt till en kärring i luren, vilket jag till min stora skam inte kände annat än lättnad över. Bara jag hörde alla barnljuden där i bakgrunden kom motviljan och en känsla av hopplöshet över mig. Psykologsnack hit och dit, hur fanken kan det hjälpa när känslorna strömmar upp för så lite?

När jag nu ändå blev anti och ännu faktiskt inte är morsa, kan jag passa på att ondgöra mig lite över dessa. Om inte annat så har jag det kvar här att skämmas och skaka på huvudet åt om några månader och år. Men jag erinrar mig en annan fråga jag fick av psykologen som löd ungefär "Hur känner du när du hör andra föräldrar berätta om hur positivt det är med barn?"
Mitt svar var att jag inte tror på dom, att de ljuger för sig själva och andra, och ju mer de "försvarar", desto mer övertygad blir jag om att det är precis raka motsatsen. Jag menar, de har ju inget annat val än att gilla läget de befinner sig i och förtvivlat orera om de små guldkorn de kan plocka. Som ett leende, det där gurglandet, när de ser på en. Hallå, hör du hur idiotisk du låter? Hur skulle det kunna uppväga sömnlösa nätter, kladd vid matbordet och skrik dag efter dag efter dag? Ett jäkla leende! Ha! Ni är så patetiska!
"Vad skulle du vilja att de sade då?" Hur de egentligen känner, hur jobbigt det är, hur trötta de är, att de inte längre har egentid eller kan göra som de vill. "Men om de inte känner så då?" Då tror jag helt enkelt inte på dom, och jag hör själv hur barnsligt trotsig jag låter. Men jag förstår helt enkelt inte, kan inte förstå, har inga förutsättningar ännu för att förstå det där som de höjer så till skyarna. Visst, en del kan närmast i förbigående säga att det visst är jobbigt med småbarn, men det följs otvivelaktigt alltid med en kommentar av hur det är värt det. Och det är ju just det som jag bara kan hoppas att jag själv kommer att få uppleva en dag.

Jag vill ju så gärna kunna följa min resa genom bloggen under denna omvälvande tid, men är inte säker på hur jag ska göra. När det inte bara är jag och Oo längre kan jag bara inte bortse från hur min eventuella öppenhjärtlighet kan komma att påverka en äldre Ronja. En del av mig vill bara skriva rakt på, inte ge någon förskönande bild i bloggen med vackert tillrättalagda bilder utan kladdiga ansikten och knasiga miner. Det där med fasad har jag fått nog av under uppväxten. Varför inte bara kunna skriva om hur det faktiskt är? Det är ju knappast så att småbarnstiden kommer att sticka ut åt något håll för oss jämfört med någon annan, så varför hyckla och låtsas som att man inte blivit förbannad när ungen slängt mattallriken i golvet för femte gången i rad, eller erkänna sina förtvivlade tårar över obefintlig sömn och såriga bröstvårtor?
Varför denna plötsliga hänsynsfullhet från min sida? Tja, som jag varit inne på i tidigare inlägg gällande bildpublicering av framtida Ronja. Hon har inte möjlighet att tycka till eller påverka det som jag publicerar, och även om jag hoppas att hon blir sådan trygg ungdom att hon kan skratta åt en bild på sig själv ett år gammal med en penna i näsan, eller förstå att småbarnstiden sällan är en dans på rosor, så kan det nog inte vara så roligt ändå att läsa om moderns förtvivlan och vrede, gångna tider och självdistans till trots. Och det är en sak att läsa själv och prata igenom med modern, dvs jag i lugn och ro, och att kanske få retfyllda kommentarer om bajset på skötbordet från klasskompisar.
Jag kan försöka intala mig själv om hur naturligt det är, och andras obetydliga tyckanden och säganden, nöjet av att själv och kanske senare med en vuxen dotters med dennes förhoppningsvis utvecklade objektivitet kunna dela skrivna minnen och bilder, både positiva och negativa. Men jag kommer inte ifrån osäkerheten. Jag vet ju inte, och då känns det förnuftsmässigt bättre att hålla sig på den säkra sidan, gå emot min instinkt och bara skriva om det fina puttinuttiga av föräldraskapet. Så får jag väl börja skriva en privat dagbok om annat skulle behöva ventileras ut. Men usch vad det tar emot vid tanken att censurera sig själv och bara skriva om det positiva! Känns fel och hyckleri av största mått. Får väl se om jag tänker annorlunda där och då, om jag förmår att hålla inne med alla känslor som lär tumla runt. Skrivandet handlar ju om mig, mina känslor, mina upplevelser. Tycker jag uppvisar berömvärd förmåga att vilja visa Ronja denna hänsyn, när hon där och då faktiskt inte kommer att vara Ronja. Då är hon ju bara ett småbarn som alla andra och inte den person hon kommer att bli. Som att orera över en trilskande bil eller eksem mellan skinkorna. Hädelse igen med oförlåtlig liknelse? Bäst jag sätter punkt då jag känner på mig satt jag ändå inte kommer någonstans i frågan.

Fick äntligen tummen ur och lämnade in Elins klänning för kemtvätt i Frölunda! Oförskämt att dröja så länge med att lämna tillbaka, även om det kanske inte är en sak, eller klädesplagg i detta fall som ägaren inte behövt för tillfället.

Därefter velade jag som tusan över om jag skulle satsa på blodpudding eller sushi-middag. Gav efter i sista minuten och svängde in på Masthugget. Dyrare än i Mölndal men tjusigare upplagt. Gott men dåligt format ris som föll sönder efter ett dopp i soyan. Sedan plockade jag lite lätt, så nu efter många månader kan man se köpmandisken!
Hann inte mycket mer förrän Oo ringde och med moloken röst meddelade att han var på väg hem. What? Jag har ju inte ens hunnit slå mig ned i soffan med min virknål ännu!
En uppoffring framför mål med chans att placera bollen i nät, hade resulterat i olycklig landning och stukad vrist. Mål blev det inte heller.
Jag skyndade mig ned i soffan och påbörjade mitt planerade projekt, där så den haltande hjälten gjorde mig sällskap. Efter Idol drev smärtan honom i säng, medan jag färdigställde virkningen.

Fia var snäll och höll mig sällskap en stund på det sätt bara Fia kan, genom att vara ivägen. Men till slut kunde jag också krypa ned intill min Oo.

Det blev ett monsterbokmärke! Hade sett dom på nätet för ett tag sedan, men när så Anna gjorde några blev jag också sugen! De var ju rätt enkla, och bara två delar att montera. :o)
Oo undrade om det var en spermie! Inte grodyngel nej minsann, en spermie var det första han tänkte på. Typiskt.
Man kanske kan göra till några huggtänder? Eller "draktaggar" längs huvudet? Fast då blir det genast mer montering och pillerjobb. Tycker den är rätt söt faktiskt, och kan tänka mig att göra någon fler i annan färg - en hel spermiefamilj!
Eftersom tanken är att de ska vara bokmärken kan jag visa bild från mönsterskaparen hur de kan se ut.





(Grroaarr!)



Stackars Oos vrist. Det såg ut som någon delat en citron och tryckt in under huden på var sida. Nu börjar den visst bli blå också, så ingen mera fotboll eller innebandy den närmaste tiden! Han är lagomt glad, mitt andra stora monster där hemma nu.

Jag tyckte så synd om honom att jag faktiskt gjorde något jag aldrig gjort förut (tror jag). Jag gav honom frukost på sängen! Vilken underbar liten fru jag är!

(Ynk, halta, grr, linka, ynk, halta, morr!)

Nio knäckemackor till middag är ju nästan värre än mina majskolvs och popcornmotsvarigheter! Eller?

Just det, det var ju faktiskt torsdag och jag var inte med på combaten. Känns ju rätt ok i kroppen, men bara fel i knoppen att stå där med magen. Får se om jag finner modet nästa vecka. Eller nej förresten då börjar ju den där gravid-yogan jag anmälde mig till. Från combat till yoga. Tjo-hoo.

Jäklar vad det lever rövare där nere! Ronja kanske inte är så dumt namn ändå! Jag har försökt likställa känslan av att ha svalt en stor levande orm eller ål. Inte för att jag någonsin har gjort det, men det är säkert så det känns! Visst, små "buff-buff" ibland, men nu är det rena tvättmaskinen á la slow motion! Wierd!
Och inte lär det väl bli mindre med tiden??

Hör min djupa suck av lättnad!

-Aaaaaaaaaah! (Med lyckligt leende på läpparna)



Fortfarande öm dock. Känns som jag har blåmärken under trampdynorna.







Min Oos söta morgonfrisyr. Hans "Stig-helmer" var ovanligt morgonpigg. Kanske dags att ta fram saxen igen.

Skrev ihop en diger lista på vad vi behöver göra innan lördag. Så beslöt Oo för att spela fotbollsmatch ikväll, så det blir sista-minuten som vanligt. Jag ska göra mitt bästa för att inte tjuvstarta på listan när jag nu är ensam ikväll. Även om jag skulle göra "mina" grejer färdigt idag, så skulle jag inte ha samvete eller ro att under morgondagen sitta och se Oo göra sina! Därför tänkte jag vara smart och också fokusera på egentid när han nu gör det, och så jobbar vi stenhårt båda två imorgon istället. Har siktet inställt på virknålen ikväll, och har ju inte hunnit inviga "nya" soffan ännu! :o)

... värk i benen och vansinnigt ont i och framför allt under fötterna! Så går det när man försöker se lite kontorsmässsig ut med fyra centimeters (ändå bred) klack på stövlarna och står och håller kurs fyra timmar på raken. Hade jag inte skämt bort mina fossingar med gympadojjor 99 procent av deras livstid hade fyra timmar varit nemas problemas. Aj som... gatan!

Oo har fixat till gången nedanför bron. Jag har svurit över utebelysningen som skulle monteras ihop. Så går det när man köper billigt på Jula. Men oj vad trevligt det blev när mörkret föll och lamporna stod där på (någorlunda) rät rad! Och i mörkret syns inte heller de plastiga form-pressade lampkuporna, eller sladden som ringlar sig över jorden.

Har har nog inte lärt mig det där med ISO och slutartid ännu, för så där skarpt lyser det varken på ut- eller insidan! :o)

Andra tvättomgången verkar snart vara klar, sedan är det sängen som gäller! Tjo-hoo!

Måste ju dokumentera hur det blev med tillskottet på soffronten. Det blev mycket soffa som sagt, men jag gillar det på ett sätt. Lite väl mycket plats kräver de nog, då ytan framför tv:n blev väldigt stor på bekostnad av den där bakom. För att komma "in" till sofforna är det en liiten, liten öppning, så riktigt optimalt blev det inte. Men den är såå skön! :o) Tack Elin och Andreas!

Fick ett infall och bokade tid hos frisören. Senast jag klipptes var ju dagen jag köpte graviditetstestet, dvs alldeles i början av maj så det var kanske på tiden. Väldigt go tjej som klippte som hela tiden utropade hur mycket hår jag hade och hur fint det var. Då jag gav henne så gott som fria händer startade massakern, så nu känns det som jag knappt har något hår kvar! Men jag är riktigt nöjd då det inte hänger lika tungt och gardinlikt längre.
Oo sade artigt att det blev fint, men kort. Han är ju en sån som tycker ju längre desto bättre. Själv hade jag börjat störa mig på att nästan behöva sätta mig upp varje gång jag ville byta ställning i sängen bara för att håret låg klämt under mig!
Nej, det är fortfarande långt, bara inte riktigt lika långt som tidigare, och rejält uttunnat! :o)
Åkte till Järntorget och Bishop Arms där Oo satt med sina gamla arbetskollegor á la månads-tisdagsträff. När klockan närmade sig åtta, åkte vi och Jonas till Biljardpalatset för mat och storbildstv med Sverige-San Marino i EM-kval.
Kan säga att de inte blev någon dricks när vi sedan betalade och gick! Innan matchstart, hela första halvlek, paus och nästan precis hela andra halvleken tog det för en varmrätter och en efterrätt. Och då fick jag själv gå och säga till om att få menyer och sedan för att få beställa efterrätten då de aldrig slängde så mycket som en blick åt vårt håll. Varmrättstallrikarna plockades bort först när efterrätten kom. Bordet intill passades upp titt som tätt, men till vårt bord var det visst en osynlig vägg eller något. Skitstörd blev jag! Fick apelsinjuice istället för äpplejuice, och när jag fick rätt var det i ett hälften så stort glas. Men 30 spänn kostade den minsann! Att det inte bara var hormoner bekräftades av de båda andra. Jösses vilken kass service!
Men mina revbensspjäll var otroligt möra, så kocken gjorde i alla fall ett bra jobb, och bara av ren okynnesätning blev det som sagt en efterrätt också i form av glass med vaniljsås. Men den kassa personalen gjorde nästan att jag hann ångra mig.

Eftersom det blev så pass sent på stan och jag inte kom iväg tidigare som jag tänkt, samåkte vi hem då stackars San-Marino åkt på däng.
Trevligt att åka tillsammans på morgonen, och Älvsborgsbron bjuder på fin utsikt när vädret är så soligt och klart. Mycket att göra på jobbet också vilket är kul! Kört igång ett utbildningsblock, och ännu en gång påminns jag om hur roligt det är att undervisa.
Jag känner allt mer att jag vill återvända till läraryrket en dag, ju längre de negativa erfarenheterna sjunker undan i det förflutna. Får väl se om det verkligen blir så.

Hör SD:S radioreklam och den säger ju absolut ingenting alls, eller missar jag något? Kanske något subliminalt budskap döljer sig där bland de fadda orden med pompadramatisk bakgrundsmusik.  Det hade lika väl kunnat vara vilket annat parti som helst. "Politik handlar om prioriteringar... återupprätta välfärden" Är det inte det som dom alla tjötar om? Är det bara jag som nästan finner att detta propaganda-krig verkar i motsatt syfte? Jag blir bara less och anti mot allt vad politik heter och får en barnslig lust att stoppa min röst i papperskorgen på ren pin ki. Ha, där har ni för ert förbaskade tjat! Ingen får den! Moahahahaha! Moget, jag vet. Jag är på tjocken och då är allt tillåtet.

Har flyttat tillbaka soffan till dess första plats, men lite längre från tv:n. Gillar den öppna ytan, men det blir inte långvarig. Oo är på väg från Andreas och Elin där han hämtat deras gamla soffa! Både vår och deras är från Ikea, men olika typer. Tror dock att färgen är rätt lika varandra. Det känns väldigt onödigt för oss att lägga pengar på ny soffa när småbarn är på gång, så om dessa två går ihop kan vi antingen bara tvätta upp bådas klädsel alternativt köpa nya i annan färg. Frågan är dock om det blir för trångt med en soffa till som är lika stor som vår nuvarande. Tänkte alltså ställa den med kortsidan mot tv:n så det området "sluts", men risken finns som sagt att det blir så trångt att det inte går att komma in till dom! Vill ju helst inte måsta backa vår så mycket att vi tappar för mycket av den andra ytan framför fönstren.
Nåväl, om inte annat så kan det vara käckt med extra sittplatser vid Andreas och Tomas fest till helgen.

Har fått nästa combatkoreografi i brevlådan och kikade snabbt igenom den medan jag fixade pastasallad. Som vanligt är första intrycket sådär, men när nu musiken går igen är det ingen låt som känns riktigt ösig. Nåja, denna gång behöver jag ju inte plugga in den, eller nästkommande två-tre för den delen!

Vet ni vad som händer med en gurka som glöms bort i kylen? Den förvandlas till en vattnig sörja!
Slängde en hel och två halva sådana rinniga före detta gurkor imorse! Notera att de alltså passerat mögelstadiet och blivit en del av "the circle of life", med skillnaden att det i en kall kylskåpslåda inte finns tillgång till den resterande och mycket nödvändiga delen av den där "circlen of livet"!
Säger det en del om hur otroligt dåliga vi är på att äta grönt? Eller bara att vi har utomordentligt dålig koll på vad vi har i kylen? Eller kanske snarare hur utomordentligt dåliga vi är på att städa kylen?
När jag ändå är igång kan jag erkänna att rökt lax med fin matta av vitt ludd slängdes igår. Och en burk som en gång innehållit grönsallad hälldes bokstavligen ut i slasken under helgen (inte bara gurka som blir vatten). Men jag har ännu inte vågat kika på burken som lurar längst in på översta hyllan. Oo frågade vad det var och efter mycket tänk kom jag fram till potatissallad. När åt vi det senast??

Lördagens framsteg beträffande trappen/bron fick ju ett inlägg den sagda lördagen. Så efter ännu lite shopping på Byggmax så startade Oo ungefär här i söndags.
Själv fick jag för mig att göra något helt annat.

VAD kan detta månne bli?

Oo smygfotar.

Det bidde en fågelholk!
Jag har länge velat ha holkar i våra närliggande träd och hade tänkt köpa när vi ändå åkte och handlade. Snickar-Oo undrade hur svårt det kunde vara på en skala att spika ihop en själv, och med minne av holkar som fick göras på träslöjden som barn höll jag med. Sagt och gjort, material inhandlades och Icke-snickar-Linda skred till verket medan Oo jobbade vidare med trappen. Han blev dock avbruten titt som tätt av mina frågor, samt för att åtgärda det fel jag naturligtvis gjorde så snabbt som det bara var möjligt. Av de två sätt man kunde fästa ihop två av delarna, lyckades jag såklart göra det felaktiga.


(Ta-daa!)




Mäkta stolt får jag ändå vika mig för min makes bedrift. Eftersom han skulle spela match i Trollhättan, och vi bjudits in till Martin och Jeanette på vägen, hade han en deadline då han ville vara färdig. Och såklart fixade han det!

De sista skruvarna!


Ta-daa! (Fågelholken släng dig i väggen!)

Nu återstår en del "tillfixning" som att täcka de öppna sidorna undertill, plus en "trappavsats" längs trappens högra sida som ska göras dubbla trappstegsstorleken och utgå från altanens kant. Lite knepigt att förklara, men det ska bli liksom avsatser för exempelvis stora krukor plus infällda spotlights som ska lysa ut över trappstegen.
Innan festen nästa helg ska vi dock bara hinna fixa till framför trappen då det nu är luriga hål längst ned efter hans gjutningar. Det blev så himla bra, och när allting sedan blir färdigt kommer det att bli grymt! Min duktige Oo!

Hos Martin och Jeanette blev det välbehövligt och gott fika. Där har Martin också gjort ett jättejobb med deras hus, och av det han gjort hittills ser det jättebra ut! Han är förutom lärare också tränare för ett lokalt fotbollslag, i vilket Oo hoppar in ibland för att spela. Denna gång var det Trollhättans IF som skulle mötas på deras hemmaplan, och för ovanlighetens skull följde jag alltså med denna gång!
  
Det var faktiskt lite småkul att se Oo spela, även om några vackert flygande Kanadagäss lyckades fånga min uppmärksamhet där för ett ögonblick! ;o)
Hans lag förlorade dock, men han var vacker att se på ändå där han sprang i sin vita mundering! Han är inte bara händig, han har snygga ben också! Hohoho!

 

Lägger man sig tidigt, vaknar man oftast tidigt. Det är ganska trevligt att kliva upp en helgmorgon och mötas av strålande sol från blå himmel. Sådan tur hade vi både lördag och söndag. Jag har stupat i säng innan klockan ens passerat halv tio, tror inte ens den hann förbi nio i fredags. Då var det mental trötthet, kvällen efter fysisk. Jag föredrar helt klart den fysiska tröttheten!

Om man tar allt i rätt ordning så var det ett ultraljud först, där jag försökte att inte ha några föreställningar över huvudtaget. Denna gång möttes vi dock av en jättego och tillmötesgående barnmorska(?) som utförde ultraljudet. Hon var lugn, frös bilder, visade och förklarade. När vi kom till könsfrågan frös hon bilden och pekade: "En skinka, en skinka, två läppar och en skåra där i mitten". Okej, det är alltså en tös!
Jag blev nog lite snopen ändå, för jag har ju alltid sett mig som mamma till en pojk eftersom jag själv är alltid varit så "pojkaktig". Det är nåt med det där flickaktiga jag har svårt att se mig anamma.
Eftersom vi skulle tillbaka efter lunch för psykolgen, promenerade vi lite inne i Lerum och käkade också lite thaibuffé. Allt eftersom sjönk det in, och eftersom Oo mer eller mindre redan bestämt sig för namn, började jag också anamma det - Ronja! Men som jag hoppats blev det mer konkret, mer personlighet över det som är inuti mig. Det är inte längre det eller den där, det blev Ronja hit och Ronja dit och det känns mycket bättre.
Nu har jag något mer konkret att ställa in mig på, även om det inte är mycket man kan föreställa sig, men i varje fall det faktum att det är en tjej och inget det.

Sedan var det då dags för psykologen, och förargad på mig själv hann vi knappt börja förrän tårarna började trilla, utan egentlig anledning! Jag var nog mer uppskruvad än jag själv varit medveten om eller nåt.

Det är ju sällan det brustit så för mig att jag tagit till våld. Två gånger kan jag ju erinra mig under uppväxten, och det är detta utlopp av raseri som jag för första gången sedan dess återupplevt vid mina senaste konfrontationer med småbarn. Därför fick jag återge den senate gången det brustit på det viset med min mamma eftersom jag inte kunde minnas den första som skedde tidigare. Jag vet bara att det hänt men inte omständigheterna kring det. Hon ville veta om tillfället skilt sig på något sätt som kunde ha gjort att det brast just då och inte någon annan gång. Jag kan bara komma på att det möjligtvis skulle ha kunnat ha att göra med att jag var trängd rent fysiskt. Det var ju nämligen den gången jag övningskörde från Umeå med mamma bredvid (som inte har körkort) och pappa i baksätet. Hennes malande och vetskapen att jag hade 20 mil framför mig medförde att jag innan vi ens passerat kommungränsen var uppe i 170-180 knyck med rusningstrafik (så rusning som den nu kan bli där uppe) i båda riktningarna. Vägen just där är dock så pass bred, trots att det bara är enfiligt att man relativt smidigt kan köra om, om de framförvarande ligger åt höger. Där satt jag med tårarna rinnande och hopbitna tänder med pappa skrikande från baksätet att jag ska stanna, och funderade på att lossa hennes säkerhetsbälte och köra av vägen. Till slut brast det och jag slog mot henne.
Psykologen vill veta hur jag slog, vart jag slog och hur hårt. Jag fick spela upp det hela framför mig igen och kan nästan känna frustrationen, besvikelsen och hela den svarta brännande kraften inuti mig igen. Vänstra handen på ratten och den högra som flyger ut i bakåtriktade hammarslag. Mot ansiktet? Eller mot kroppen? Vill psykologen veta. Mot kroppen säger jag instinktivt, för jag vill inte ta i det där äckliga ansiktet, de av alkoholmissbruket plufsiga kinderna, sluddriga läpparna och blanka ögonen. Hur många gånger? Frågar psykologen och jag kan inte svara. En gång, två gånger kanske. Hårt? Ja, det tror jag då näven flugit i blint raseri och uppbunden förtvivlan.
Och hur reagerade hon? Jag vet inte, inte just då. Jag antar att hon fortsatte med sitt malande. Senare, när vi är hemma igen kommer jag ihåg. Jag har ju till och med skrivit det i en av mina tömningar. Pappa som skriker att hon, dvs jag kommer att köra ihjäl oss allihop, och mammas lugna hånflin att det inte gör henne något alls för vi vill ju ändå att hon ska dö. Dör hon så får vi som vi vill och blir nöjda och glada.
Det slutar i varje fall med att jag ger upp och stannar, byter plats med pappa, sätter mig där bak, som alltid bakom mamma då det är svårare för henne att vända sig om och se på mig då, pluggar in cd-spelaren och skruvar upp volymen. Som vanligt besviken och förbannad på mig själv för att jag låtit det brista, låtit henne komma åt mig. Varje gång hon lutar sig åt sidan för att titta bakåt på mig, vill jag bara köra knytnäven i det där äckliga ansiktet. Hon säger inget, tittar bara, och hennes uttryckslösa blick bränner trots att jag gör allt för att ignorera den.

Att jag fortfarande kan erinra mig, plocka fram det raseri jag då kände, bör kanske tyda på att jag faktiskt inte kunnat lämna det där bakom mig så som jag trodde? Att jag trots alla avsikter inte kan låta det förflutna vara och låta det glömmas? Det gillar jag definitivt inte!

Psykologen frågar vad jag annars gjort av alla känslor när jag inte låtit det brista som vid dessa enstaka tillfällen. Svaret är ingenting. Det fanns ju ingenting jag kunde göra av dom än att svälja och kapsla in dom i bröstet någonstans. Det blev mitt sätt att hantera det. Kanske är det typiskt flickor, att stänga det inom sig själv. En pojke blir utåtagerande, aggressiv mot sin omgivning utan större anledning, påkallar uppmärksamheten och visar "varningssignaler" i skolan som kanske leder till åtgärder utan att egentligen se källan till problemet.
Flickor vänder sig inåt, sluter sig och blir deprimerade, skadar sig själva och försvinner i mängden. Syns inte, hörs inte, blir en ja-sägare för att undvika konflikter och flyter förbi omgivningens typiska "varningssignaler" på att något inte är som det ska.

Jag har ju alltid vetat att detta varit mitt sätt att hantera personliga konflikter, att jag stänger av alla känslor och blir "kall". Psykologen säger att jag aldrig fått utforska mitt personliga "känsloregister", och jag förstår inte riktigt vad hon menar. Hon förklarar att jag aldrig tillåtit mig vara riktigt arg, ledsen eller sprudlande glad. Jag har präglats att vara nollställd och inte visa några känslor vare sig utåt eller inför mig själv. Tja, det är inte heller någon nyhet. Gav man efter och tillät en "normal" relation som ett samtal under ett nyktert tillfälle, ångrade man sig bittert för att man gett henne det när hon sedan blev full. Och blev man arg eller ledsen så hon såg det, ångrade man sig lika mycket eftersom hon blev så nöjd för att hon lyckats tränga igenom. Mitt enda vapen var min kalla fasad, att visa att det hon sade inte påverkade mig, att jag inte bydde mig.

Psykologen frågade vad Oo kunde se som den största skillnaden mellan våra uppväxter. Han har ju aldrig träffat mina föräldrar, men utifrån det jag berättat och det han fått höra under den tid vi känt varandra. Han pekade på den naturliga självklarheten som han alltid haft med sina föräldrar, och vi diskuterar detta med ett konkret exempel som kramar. Hur självklart och naturligt det är för honom, rakt tvärtemot det är för mig. Hur han ser det som något positivt medan jag snarare finner det negativt till totalt meningslöst. Jag behöver en anledning, ser en kram för ett uttryck av något mera. Tacksamhet, tecken på extra uppskattning, möte/farväl av speciell person eller vid speciellt tillfälle, tja, när det känns motiverat.
Också hur han alltid "fått göra som han velat" och alltid haft föräldrarnas fulla stöd bakom, medan jag varit "kontrollerad". Jag upplevde det ju dock aldrig som att jag kontrollerad, för då måste man ju ifrågasätta ramarna som sätts. För mig var de liksom alltid där och de ifrågasatte man inte. Hur man skulle uppföra sig, vilka kläder som var ok och hur håret skulle se ut. Konkret exempel blev gymnasievalet, vilket när jag nu fick återberätta det lät knäppt även i mina öron.
Jag sökte bara en linje eftersom jag var säker på att jag skulle komma in - Samhällsvetenskapliga linjen. Egentligen var jag inte riktigt säker på vad jag ville gå, men de outtalade ramarna gällde teoretisk linje där mamma ville Teknisk. Jag hade dock ingen längtan eller vilja till den eftersom "det var så mycket matte", och jag slapp diskussion eftersom jag med min tvåa i betyg på särskild kurs inte var behörig. Jag antar att Samhälls var ok då.
När jag kom hem en dag från skolan berättar bara mamma att de ringt från skolan och sagt att jag inte kommit in på Samhälls, men då det fanns plats på Teknisk skrev hon in mig där. Jag gruvade, men fogade mig utan diskussion. Varför protesterade jag inte? Varför övervägde jag inte ens någon av alla de andra linjerna? Varför ifrågasatte jag inte hur detta gått till? Senare visade det ju sig att mina år på Teknisk blev underbart roliga och att jag är glad att jag hamnade där, så trots det hon gjorde är jag ändå tacksam. Det är själva handlingen som egentligen var så barock och som fick Oo att skaka på huvudet i fullkomligt oförstående, och så här i backspegeln kan jag inte annat än hålla med. Jag hade verkligen ingen egen vilja!

Det blev någon form av slutsats innan vi fick bryta för denna gång. Jag behöver träna på att uttrycka mitt känsloregister, och bristen på kontroll jag präglats av har medfört det kontrollbehov jag har idag. Kontrollbehov utan ambition att fatta beslut när det berör personliga ställningstaganden, något som Oo mycket väl kunde känna igen. Mina veliga svar på konkreta frågor kan reta honom till vansinne, framför allt när jag ju egentligen faktiskt har en vilja och åsikt! Jag vill ju bara att han ska fatta det "rätta" beslutet, dvs mitt så att jag själv inte behöver göra det! Xo)
Konkret exempel var vårt bröllop där jag ju bröt ihop när det skulle fattas beslut om så futtiga grejer som menyn. Jag vill ju att alla andra ska bli nöjda, men även jag, men vill inte vara den som fäller det definitiva beslutet eftersom det då blir "mitt" fel om det inte blir bra. När jag dock sedan hade några konkreta färdiga förslag att komponera bland, så hade jag inga problem att "ta kommandot". Då var ju de svåraste besluten redan fattade åt mig, så som vilken typ av efterrätt, kött, fisk och så vidare som skulle finnas.
Ett annat närliggande exempel var detta möte, där jag fick frågan om jag önskade att Oo skulle följa med fler gånger. Outtalat ville jag ha honom med, men önskade att han själv skulle motivera att han ville, så det inte skulle bli "för min skull".
Denna egenskap av obeslutsamhet kände jag dock att jag inte kunde känna igen när jag arbetar, kanske just för att det då inte rör mig personligen. Då är jag i min yrkesroll som pedagog, instruktör eller ordningsvakt, alla yrken där man måste fatta snabba beslut utifrån ständigt förändrade premisser. Kanske kan detta förklaras med att jag i mina yrkesroller faktiskt har ramar, policyn, regler och lagar att lägga bakom mina beslut. När det i mitt privatliv bara handlar om mina egna ramar finner jag dom inte betydelsefulla nog för att ta hänsyn till, utan låter hellre andras stå före. Det är jag van, det är enklast, och jag hör själv hur fegt och fel det låter!
Oo pressar mig att uttala min egen vilja och skita i vad jag tror att andra vill, och det är nog precis det jag behöver. Men jag behöver inte gilla det för det!

Men om jag återgår till psykologens fråga om vad jag gjorde av alla mina uppdämda känslor, så undrar jag ändå inte om jag ändå lät de få uttryck fysiskt. Jag tränade, dansade, klippte gräs, skottade och högg ved. Det kanske inte är så konstigt att jag fann och alltid funnit en form av nöje i fysiskt arbete som att försvinna i gräsklipparens buller, svettas loss på dansgolvet timme efter timme eller skotta tak. Den fysiska reningen har också omedvetet verkat på det mentala planet?

Oo beslutade i varje fall för mig att han skulle följa med nästa gång också, och sätter jag samvetet och elaka tankar som att han bara gör det för min skull åt sidan, så känns det bra. Det är jobbigt som sagt, men samtidigt känns det rätt och bra att han får följa med på det som nu dragits igång, och ges en möjlighet att förstå vad som sker i mitt huvud och varför jag är som jag är.

Anslutningsvis i detta långa inlägg vill jag klistra in en trådstart och ett svar som jag fann på Familjeliv. Jag klistrar in dom här för att tillse att de blir kvar för mig. De berörde både mig och Oo väldigt starkt. För mig på så sätt att jag kunde se mig själv bakom dessa två, och för det faktum att jag inte är ensam med liknande tankar gav mig stor tröst.

"Jag är rädd för mig själv
Jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig, jag skäms så djupt över mina tankar att jag aldrig skulle kunna prata om dem med mina närmaste, som jag annars är väldigt öppen med.

Jag har en son på två månader som ibland skriker tröstlöst i ett par timmar, oftast på kvällen. Jag vet att jag inte är ensam om detta, att det finns barn med kolik och föräldrar som har det värre. Men det är inte min son som är problemet, det är jag.

När han skriker som värst och jag är övertrött och har ont i öronen av allt skrikande och gjort allt för att trösta, så klickar nånting inuti mig ibland och jag börjar känna att jag gör vad som helst för att få honom att sluta. Bara när han var en vecka gammal så skrek jag åt honom att hålla käften när det "slog över" för mig. Jag skämdes som en hund efteråt och sen hände inget mer på ett bra tag. Som tur var så är min man/pappan hemma på kvällarna när vår son brukar skrika, så han tar han om honom. Han har världens största tålamod och tycker så synd om vår son när han skriker och lider med honom och tröstar och tröstar. Så som en förälder ska göra.

Men igår kväll var pappan jättetrött och ville vila inför nattskiftet (som han har på helgerna) så jag gick upp när sonen började skrika vid 8-tiden (jag försökte också vila; är ständigt övertrött). Jag gav upp tio i nio och stormade in i sovrummet där pappan låg och sov och bad honom ta sonen, att jag inte orkar längre. Under de 50 minuterna så hade nåt hunnit klicka till i hjärnan på mig och jag höll handen för min sons mun och näsa i cirka tre sekunder, vid två tillfällen. Jag kände absolut ingen kärlek när jag såg på honom och höll i honom, och nu idag så känns det inte heller likadant som innan när jag tittar på honom, en del av mig liksom ser honom som ett litet monster. Ibland får jag även för mig att min son hatar mig när han tittar på mig. Att han är ond och vill skada mig tillbaka.

Detta skrämmer mig som fan. Jag känner mig helt störd och är rädd för mig själv; vad mer kan jag göra när det klickar till, och vad händer om pappan inte är här och kan ta han om vår son? Imorgon kväll ska jag ta hand om honom då pappan är iväg och jag fasar inför detta, men vågar inte säga något. Jag önskar att jag kunde säga att jag älskar min son över allt annat och att jag aldrig skulle skada honom, men jag kan inte. Jag kan inte lova det och just nu är jag osäker på om jag älskar honom. Det känns fruktansvärt. Är det en variant av förlossningsdepression eller är jag helt enkelt bara störd i huvudet och borde inte ha barn?

Kan tillägga att min egen pappa också hade kort temperament och slog både vår mamma och mig och mina syskon vid flera tillfällen. När jag var liten (innan jag började skolan) kunde min hjärna liksom "koka över" av ilska ibland och jag visste inte vart jag skulle ta vägen, men jag har inte känt så sen dess. Jag är annars en väldigt lugn och sansad person med rätt mycket tålamod och jag älskar barn och har alltid velat ha massor av barn och jag har svurit att aldrig nånsin låta någon skada dem. Jag är väldigt glad över min man och att han är en så underbar pappa och person rakt igenom, han skulle aldrig nånsin ens tänka skadliga tankar om vår son. Men helt plötsligt har jag förvandlats till ett monster. Jag älskar barn ja, men bebisar.. Jag vet inte, jag har ingen erfarenhet av bebisar förutom vår. Är det bara honom jag känner såhär gentemot? Kommer det gå över? Kommer det bli värre? Vad händer med den stora familj jag drömt om och löftet till mig själv om att aldrig låta någon skada mina barn?

Vad är det som händer? Jag har en lång historia av depression just pga min barndom/uppväxt, men jag var inte manodepressiv eller så, bara rakt igenom deprimerad. Jag har varit självskadare och försökt ta livet av mig. Men för ungefär två år sedan kom jag ut ur dimman och har sedan dess varit mer eller mindre lycklig. En period som gravid så kände jag mig deprimerad igen och var livrädd för graviditets- och förlossningsdepression, men det verkade gå över när sonen föddes. Eller gjorde det kanske inte det, gick det över till något värre?

Förlåt för det massiva inlägget, men jag måste få detta ur mig, få höra vad andra tycker och tänker. Jag är så himla rädd för mig själv och vad jag eventuellt kan göra när jag "ser rött". Vad kan jag göra för att komma ifrån detta?"


Svar:
"Nej, du är inte galen, du är sjuk och det är något helt annat. Jag vill gärna berätta om hur det var när min första son föddes.
Jag hade verkligen längtat efter barn och graviditeten var helt normal. Även förlossningen och den första tiden hemma flöt på lugnt. Visserligen kände jag ingen kärlek till min son men jag trodde att det skulle komma med tiden. Det gjorde det inte.

Jag såg honom inte ens som min son utan tänkte på honom som "barnet". Jag kände inte att han egentligen hade något med mig att göra. Han var aldrig nöjd, inte så att han skrek särskilt mycket men han gnällde dygnet runt vad jag än gjorde. Jag kände ingen samhörighet med honom utan såg honom som något man lämpat över på mig och nu förväntades jag ta hand om honom.

Jag tog hand om honom på bästa sätt så länge man ser till det fysiska. Jag gav honom mat, bytte blöja, gick ut med honom, tog på rena kläder men jag utförde allt som en robot, jag kände INGENTING, varken glädje eller sorg. Däremot var jag livrädd för att någon skulle upptäcka hur hemsk jag var.

Jag vågade inte bada min son när vi var ensamma hemma. Jag såg tydligt för min inre syn hur jag dränkte honom. Jag hade också tankar på att lämna honom någonstans. Inte så att han skulle dö. Jag tänkte mig att någon skulle hitta honom och ta hand om honom. Då skulle han i alla fall slippa detta monster han hade till mamma.

Under tiden som jag hade dessa tankar gjorde jag mitt bästa för att framstå som en normal mamma och människa. Jag gick på babysång och allt annat man "ska" göra.

Jag blev sämre och sämre, men jag var så duktig på att dölja det. Jag tror inte att någon i min omgivning märkte hur det låg till. Men till sist sprack det.
Det var vid en vikt-och längdkontroll. Min son var då ungefär sju månader. Allt såg bra ut med honom. Men BVC-sköterskan hade visst sett en del under sin karriär. Just när jag gjorde mig redo att gå lade hon handen på min axel och sa:"och hur mår egentligen mamma"?

Då brast allting. Jag började storgråta, jag grät och grät och hulkade ur mig alltihop. Hur hemsk jag var, hur rädd jag var, hur trött jag var, allting. Jag bad henne att hon skulle ta min son ifrån mig och ge honom till någon bättre.
BVC-sköterskan ringde genast och ordnade så att jag och min son fick bli inlagda på sjukhus. Inte på den psykiatriska avdelningen utan på barnavdelningen. Dels för att jag fortfarande ammade, dels för att sköterskorna kunde ta honom på nätterna så att jag fick sova. Visserligen var jag för uppskruvad för att sova men jag fick starka sömnmedel. Sömn är nämligen en av förutsättningarna för att en depression ska kunna läka.

Jag träffade flera läkare och jag bedömdes vara så sjuk att jag behövde en hel del mediciner. Det innebar självklart att jag måste sluta amma, men eftersom jag bara ammat för att det "är vad en god mor gör" så gjorde det mig ingenting.
Jag var inlagd i tre veckor, sedan fick jag åka hem. Jag var då sjukskriven och min man kunde därför ta föräldrapenning. Jag gick på täta läkarbesök och även min man fick stöd och information om vad en förlossningsdepression innebär. Det tog lång tid men jag blev sakta bättre.

Man brukar säga att vid en förlossning föds inte bara ett barn, det föds också en mamma och en pappa. Hos oss stämde det bara till viss del. Hos oss föddes en liten pojke och en pappa, ingen mamma.

Så småningom föddes äntligen en mamma också. Jag kan säga nästan på minuten när jag blev min sons mamma: min son föddes i november 1997, jag blev hans mamma i mars 1999. Vi hade varit och handlat, han hade just lärt sig gå. Eftersom jag bara hade en kasse tog jag den i ena handen och sonen i den andra och gick mot bilen.
När vi kommit halvvägs över parkeringen mötte vi två äldre tanter. De såg på min son, sedan såg de på mig och log. I den stunden insåg jag att de såg att vi hörde ihop, att han var min. I den stunden blev jag min sons mamma, jag fylldes av en kärlek så stor att jag trodde jag skulle sprängas. Jag tog honom i famnen och var så tacksam, så tacksam över att jag hade honom.

Sedan den dagen har jag varit en vanlig mamma. Depressionen har dock lämnat en del spår, jag har en stor sårbarhet och klarar stress väldigt dåligt. Jag har även återinsjuknat några gånger, men nu märker jag symptomen på ett tidigt stadium och kan då snabbt söka hjälp.

Jag lever nu ett bra liv och det kommer du också kunna göra, men du behöver hjälp på vägen dit. Hjälpen finns att få, ta emot den. Kontakta BVC, de kan slussa dig vidare. Var inte rädd för psykiatrin, ingen anser dig vara störd eller galen, de har träffat massor med de här problemen.

Du kanske anser dig vara en hemsk mamma, det är du inte, du gör ditt bästa men du har en sjukdom som gör det väldigt svårt för dig. Sök hjälp och ta din man med dig, att ha en sjuk partner kan vara skrämmande om man aldrig stött på sjukdomen tidigare. Särskilt psykiska sjukdomar finns det ju både fördomar och rädslor kring. Det är viktigt att människor i ens omgivning förstår att det är en riktig sjukdom och ingenting man kan "rycka upp sig" ur. /.../ "


Om två veckor är det nytt möte, får se vad som kan komma ur det.

Vi började här. Fy farao vad sten är tungt!

Sen klippte jag lite gräs, ansade häcken, rensade ogräs, handlade från Hemglassbilen, bar sten, damm-sög, förberedde middag och lite annat.



Och när Oo till slut jagades in av myggen slutade han här!

Han kallar det trapp. Jag kallar det bro, är det nåt norrländskt eller?

Vårt lilla päronträd har burit frukt, så Oo premiärsmakade ett. Det smakade tydligen... som ett hårt päron.  Det är solen som ger honom den minen, inte smaken.


Är det bara jag som tycker det är  tilltalande med händiga karlar? Tycker Oo är så läcker i sina snickarbyxor! :o)

Dagens:
Jobb
Ultraljud
Psykolog
Fotboll
Helg!

Jag gruvar inför psykologträffen. Oo ska ju följa med, vilket jag ändå ser som bra. Jag vill att han ska förstå hur jag är funtad, och även om jag ju berättat och försökt förklara så kanske en tredje part kan göra det tydligare. Det handlar ju om hur han ska kunna stötta och hjälpa, och för att kunna göra det så bra som möjligt kan ju en djupare förståelse underlätta för oss båda. Mina "instinkter" att vilja skada har ju ingenting med inställning att göra, vilket jag kan få intryck av att andra tror. Ungefär som att "din inställning är att det kommer att gå åt h-vete, ja då kommer det ju att göra det". Jag föreställer mig att det kan göra det, och tydligheten i detta tillsammans med det faktum att en del av mig inte bryr sig, gör att detta inte bara är något man kan avfärda med "jobba med din inställning". Så kom jag in på det där med inställning och föreställning igen som jag så kapitalt misslyckades med att försöka förklara förut. Ska inte fortsätta mer på den tråden...

Det var ju oro inför att ha med Oo på mötet. Det är en sak att dra upp sitt bagage och analysera det för sig själv eller en främling, men för en som betyder allt för mig är det skitjobbigt. Jag tror det är skam, självförakt, att inte duga, att inte kunnat bibehålla mina demoner för mig själv, att man är så dj-la ledsen för att man är som man är. Att man sårar den andre för att man inte delar dennes glädje, att man har tankar på att skada ens gemensamma barn, något som ju ska vara det bästa man kan dela tillsammans, att man tilldelar honom egenskaper färgade av den snedvridna syn man präglats med under uppväxten. Kanske det är det jobbigaste, att jag känner igen min mammas ord i mina egna tankar och ser på Oo med hennes ögon, som visar sig vara mina egna! Jag vill inte! Hatar mig själv för det! Hon svärtar ned min Oo, besudlar mina tankar och låter sig inte trängas undan hur mycket jag än vill och kämpar. Jag kände sådan besvikelse och motvilja mot min mamma när hon körde sitt malande, och eftersom jag själv nu har dessa tankar äter självföraktet upp mig inifrån!
Inser, vilket jag kanske egentligen alltid gjort, att anledningen jag sökte hjälp för, rädslan för att skada mitt barn bottnar i det jag har med mig i ryggsäcken. Jag har bara inte velat öppna den och gräva runt, sett det som meningslöst att dra upp och analysera, velat låta det som varit vara och bara se framåt. Trodde mig kunna hålla en nykter och objektiv distans där jag inte lät det påverka mig på ett negativt sätt. Hallå, det var ju inte så illa, kunde ju varit mycket, mycket värre! Kanske därför jag tycker om att frossa i andra människors elände och ondska just för att där kan vi snacka traumatiserande och riktiga anledningar för sår i själen!
Men det har ju faktiskt fungerat finfint, ända tills nu. Tänk att något så litet som nu bökar runt där nere kan ställa till så mycket!

Nej, det må vara jobbigt att gräva och analysera, nu kommer jag ju inte undan det och det leder ju förhoppningsvis till något positivt. Det är jobbigt, men samtidigt skönt på ett sätt. Inget ont som inte har något gott med sig eller hur man nu säger. Och först ska jag ju kanske få reda på vilken sort det är där inne! Det ser jag som positivt!


(Dont worry, be happy!)

Jepps, väldigt sen sushimiddag som inhandlades på vägen hem från träningen. Mmmums!
När jag denna gång hade det gröna tighta linnet och besåg mig själv i salens speglar tyckte jag att jag såg höggravid ut! Det såg inte klokt ut att köra combat med den magen! Jag minns när jag i Stenungsund gick på Gymmix step-klass på Nösnäs-vallen. Den tjejen fick större och större mage, och till slut tyckte jag det bara såg fel ut där hon hoppade upp och ned på brädan. Hur fel ser det då inte ut att stå med mage och slå, sparka och knäa? Även om det i kroppen kändes ganska ok också denna gång, så fann jag inte känslan förrän sista powerlåten. Jobbigast är början av passet när minsta hopp känns som blåsan ska sprängas. Sedan kanske muskulaturen kommer igång eller nåt, för då går det lite bättre. Får ta på mig något bylsigare nästa gång, skita i hur jag ser ut och köra så länge det känns bra.
Nåt annat som inte heller kändes riktigt bekvämt, var mitt andra försök på en sådan där "Orbitreck". Jag och Oo ställde oss ju på var sin sådan en gång för längesedan och konstaterade att det var mycket jobbigare än de lustigt svishande benen och flaxande armarna ingav. När jag nu söker alternativ till min träning tänkte jag ge denna en chans till och klev upp innan combaten körde igång. Efter fem minuter var jag duktigt trött! Men framför allt kändes det bara helt fel i kroppen! Man kör ju passgång, dvs samma fot och arm framåt respektive bakåt samtidigt! Jag trodde en sådan där manick skulle efterlikna promenad/löp-rörelsemönstret, men det blev ju bara orytmiskt, felsynkat och obekvämt! Jag som plöjt åtskilliga kilometrar i skidspår och fått den diagonala rytmen inprogrammerad fick det inte alls att gå ihop! Näe, sorry Linnea men IW är nog inget för mig! ;o)

Dagens:
Jobb
Ultraljud
Psykolog
Fotboll
Helg!

Känner att det som komma skall får ett eget inlägg...

Har ju efter obesvarat svar från vulkan.se börjat kolla upp lokala tryckerier för min blogg och år 2009. Jag har delat den i två delar á 384 och 477 sidor!
Skickade en offertförfrågan till ett tryckeri, fick svar och noterade att den med fler sidor var billigare än den andra. Skulle vidarebefodra det till Oo, men klickade visst på "Reply" istället! Upptäckte det när jag fick svar där de korrigerade sin prismiss! Hahaha!
Jaja, han var diskret i varje fall och skickade bara de korrigerade priserna :o)
Annars är det ju inte första gången man varit nära att avsluta ett mail, eller ett samtal till en manlig inköpare med "Puss"!

Jag känner för att försöka se lite mer kontorsaktig(?) ut och byter ut jeans, tjocktröja och sneakers mot leggings, ärmlöst och stövlar. Frågar Oo lite försynt om jag duger.
"-Wicked witch!" är det första och enda han säger. Tack för den.
Gosar ömsom brottas i soffan under kvällen och Oo konstaterar hur duktiga vi varit som inte ätit godis på länge. Det är sant, vi har motstått frestelsen varje gång vi handlat i varje fall under en hel veckas tid. Skamset erkänner jag ett visst mått av frosseri på jobbet istället. Hallå, jag är på smällen och vi har en kiosk två trappor ned!
Men se vad lite det är längst nere i botten! Frosseri i måttlig skala. Typ.

Syns inte riktigt på mig på bilden, men leoparden ser rätt tredimensionell ut nu! Är så nöjd med mitt Gekås-köp. :o)
Combat inbokad ikväll, så jobbar över också idag för att kompensera morgondagens ultraljud och psykolog. Kan passa bra att efter det samtalet gå på fotboll och se U-21 landslaget möta Israel på Gamla Ullevi.

Skickade förresten ett mail till svenska ambassaden i Seoul med förfrågan om möjlighet till passförnyande. Har ju ingen aning om vart man ska vända sig, men tänkte att de kanske kan ge lite tips i varje fall.

Gjorde ju om det där valpejl-testet men valde några av de yttersta alternativen istället, där jag första gången varit sådär. Då fick jag M och S på exakt samma andel! Lyssnade på en debatt mellan Anders Borg och Tomas Östros. Totalt meningslöst att försöka få fram någon form av ståndpunkt, så kanske inte så konstigt att jag hamnade med de båda partierna lika i testet. Kom sedan på att jag kanske gjort testet på helt fel sätt. Jag svarade ju på frågorna mer eller mindre "med ryggmärgen". "Monarkin ska avskaffas" Jepps! "Det ska vara fri entré till statliga muséer" Jamen det låter väl trevligt!
Borde man inte svara och därmed rösta utifrån det som gynnar mig bäst personligen? Det kanske är jättebra för mig att vi har en monarki på så sätt att det gynnar landet och på så vis kommer mig till gangn på nåt långsökt ännu inte upptäckt sätt? Man vet ju inte hur påverkan av andra instanser resulterar i effekter på mig. Jag som inte är höginkomsttagare kan ju spontant tycka att de rika ska beskattas mer enligt en barnslig "Robin Hood"-attityd. Hade jag å andra sidan varit höginkomsttagare hade jag säkert funnit det synnerligen orättvist. Men vilket av alternativen gagnar mig mest egentligen där jag nu befinner mig i livet? Ska jag rösta medmänskligt och tänka på pensionärerna, när jag själv har flera mandatperioder kvar innan jag själv är där? Eller på student- och ungdomsfrämjande frågor när jag lämnat den delen bakom mig? Sådana satsningar kan ju löna sig för mig ändå, det vet jag ju inte! 
Och politikerna lägger tid och pengar på smutskastning, egna förmåner, fjäskkampanjer och plakat i varje korsning och på varenda stolpe. Nej, känns som man måste vara nationalekonom eller nåt för att möjligtvis kunna fatta ett någorlunda välavvägt beslut. Urk.

Okej, tydligen lyckades jag inte bena ut någonting i gårdagens inlägg, där jag försökte klargöra att min inställning kontra föreställning. Oo blev bara förvirrad, och märkte också själv när jag läste det högt igen för honom att jag kanske snärjde in mig själv i begreppen! Nåja, jag gjorde ett försök i varje fall, och den efterföljade diskussionen vi hade efteråt gjorde nog inte saken klarare för honom. Kanske för att jag försökte blanda in jämförelser med fallskärmshopp och bungyjump? Xo)

Valet närmar sig och med det följer all denna jäkla propaganda! Ska bli intressant att se hur många partier som städar undan alla plakat och skyltar efteråt! Tycker det är fel och orättvist att de största partierna får använda skattemedel för att marknadsföra sig själva. Fjäska med artistuppträdanden, och "gratisgåvor" vid kampanjer och valstugor.
Och alla dessa affischer och plakat överallt, de säger ju ingenting! "Kryssa Kalle Svensson!" Öh, för att?
"a, b, c, d, e, fp" där Folkpartiet hävdar att framtiden börjar i skolan eller nåt. Vad jag vet så kommer g efter f, så ska Folkpartiet ta hand om den biten känns det inte vidare förtroendeingivande! Nej, den "fyndigheten" var långsökt!
Och sedan de där upp och nedvända ansiktena med "Superdumt" över, på vad jag antar var moderater? Vad sjutton var det? Plakat med smilfinkar som liksom ska se förtroendeingivande ut? Nej, böter för nedskräpning ska det vara banne mig! Och sen när man ska rösta och de står utanför och hänger och delar ut röstkort samt sista-minuten raggar. Trackasserier! Grr!

Roligare saker och betydligt mer intressanta än politik: Jag! :o)
Har utbildat en jättego tjej från Kina, och ofrånkomligt blev det lite allmänt prat (titta, jag kan socialisera!) där vi bland annat kom in på våra ursprung. Hon har bott här i fyra år, så det blev ganska intressanta jämförelser med Sverige och Kina. Kom också in på Korea, så jag fick bland annat veta hur mitt koreanska namn uttalas! Först och främst trodde hon att jag kom från norra Kina eftersom tjejerna där generellt är lite längre, och hon tyckte inte heller att jag såg så typisk koreansk ut på bland annat ögonen. Jaja, kanske jag är en blandis vem vet? Det var ju en del amerikanska soldater där på den tiden.
Hur som helst, så har jag ju alltid trott att mitt namn Su Jung uttalats [So Schang], och att det var mitt förnamn. Sedan fick jag efternamnet Yeo av barnhemmet efter statsdelen som barnhemmet låg i, Yeo So City eller nåt sånt. Enligt uppgift lämnades jag på barnhemmet med en lapp där Su Jung samt födelsedatum stod, men när jag skulle adopteras och behövde ett efternamn fick jag Yeo.
Enligt Shan som denna kinesiska heter, uttalas Su Jung [Son Sho], där Jung då är mitt förnamn, och Su mitt efternamn! Man skriver tydligen i den ordningen, och Jung var ett rätt vanligt namn. Jag ska ju tydligen ha kvar mitt koreanska medborgarskap, då det enligt mamma och pappa aldrig sades upp, till skillnad mot min syster. Jag har länge funderat på att förnya mitt koreanska pass om det nu är möjligt, bara för skojs skull! Ringde till och med koreanska ambassaden i Stockholm, men personen där kunde så dålig engelska att det inte blev mer än så. Tror jag gick gymnasiet, men undrar om jag inte skickat ett mail någon gång sedan dess också? Hm. Skulle ju vara fräckt att ha två giltiga pass! :o)

Jag har faktiskt aldrig varit intresserad av att "söka mina rötter", vilket många faktiskt undrat i och med hur det nu blev med mina adoptivföräldrar. Det enda jag möjligtvis skulle tycka var lite intressant, skulle vara att se hur mina biologiska föräldrar ser ut. Dvs, vilka fysiska egenskapar har jag ärvt? Jag har ju alltid varit så fashinerad av den aspekten hos föräldrar och barn. Tyckte det var så roligt vid föräldramöten att se de barn som var så lika sina föräldrar, och också därför detta är ett så tungt vägande skäl till att jag faktiskt vill skaffa barn. Jag vill se vad Sprattel ärver från oss båda!
Jag känner inget behov alls av att träffa mina biologiska, så illa skulle jag inte vilja göra dom. Okej, en del som lämnat sina barn kanske vill veta att deras barn fick det bra osv, men jag tror ändå att man bara skulle riva upp sår eller dra upp det förflutna i onödan. De som söker upp sina föräldrar tycker jag bara gör det av själviska orsaker.

Jag skulle däremot gärna vilja åka till Seoul en dag för att se hur det ser ut, uppleva min "hemstad" och uppleva känslan av att "smälta in". Ungefär som när jag och Oo gick i "China town" i San Francisco, där Oo nästan var den ende med västerländskt utseende. Det var kul! :o)