Dagens:
Jobb
Ultraljud
Psykolog
Fotboll
Helg!

Jag gruvar inför psykologträffen. Oo ska ju följa med, vilket jag ändå ser som bra. Jag vill att han ska förstå hur jag är funtad, och även om jag ju berättat och försökt förklara så kanske en tredje part kan göra det tydligare. Det handlar ju om hur han ska kunna stötta och hjälpa, och för att kunna göra det så bra som möjligt kan ju en djupare förståelse underlätta för oss båda. Mina "instinkter" att vilja skada har ju ingenting med inställning att göra, vilket jag kan få intryck av att andra tror. Ungefär som att "din inställning är att det kommer att gå åt h-vete, ja då kommer det ju att göra det". Jag föreställer mig att det kan göra det, och tydligheten i detta tillsammans med det faktum att en del av mig inte bryr sig, gör att detta inte bara är något man kan avfärda med "jobba med din inställning". Så kom jag in på det där med inställning och föreställning igen som jag så kapitalt misslyckades med att försöka förklara förut. Ska inte fortsätta mer på den tråden...

Det var ju oro inför att ha med Oo på mötet. Det är en sak att dra upp sitt bagage och analysera det för sig själv eller en främling, men för en som betyder allt för mig är det skitjobbigt. Jag tror det är skam, självförakt, att inte duga, att inte kunnat bibehålla mina demoner för mig själv, att man är så dj-la ledsen för att man är som man är. Att man sårar den andre för att man inte delar dennes glädje, att man har tankar på att skada ens gemensamma barn, något som ju ska vara det bästa man kan dela tillsammans, att man tilldelar honom egenskaper färgade av den snedvridna syn man präglats med under uppväxten. Kanske det är det jobbigaste, att jag känner igen min mammas ord i mina egna tankar och ser på Oo med hennes ögon, som visar sig vara mina egna! Jag vill inte! Hatar mig själv för det! Hon svärtar ned min Oo, besudlar mina tankar och låter sig inte trängas undan hur mycket jag än vill och kämpar. Jag kände sådan besvikelse och motvilja mot min mamma när hon körde sitt malande, och eftersom jag själv nu har dessa tankar äter självföraktet upp mig inifrån!
Inser, vilket jag kanske egentligen alltid gjort, att anledningen jag sökte hjälp för, rädslan för att skada mitt barn bottnar i det jag har med mig i ryggsäcken. Jag har bara inte velat öppna den och gräva runt, sett det som meningslöst att dra upp och analysera, velat låta det som varit vara och bara se framåt. Trodde mig kunna hålla en nykter och objektiv distans där jag inte lät det påverka mig på ett negativt sätt. Hallå, det var ju inte så illa, kunde ju varit mycket, mycket värre! Kanske därför jag tycker om att frossa i andra människors elände och ondska just för att där kan vi snacka traumatiserande och riktiga anledningar för sår i själen!
Men det har ju faktiskt fungerat finfint, ända tills nu. Tänk att något så litet som nu bökar runt där nere kan ställa till så mycket!

Nej, det må vara jobbigt att gräva och analysera, nu kommer jag ju inte undan det och det leder ju förhoppningsvis till något positivt. Det är jobbigt, men samtidigt skönt på ett sätt. Inget ont som inte har något gott med sig eller hur man nu säger. Och först ska jag ju kanske få reda på vilken sort det är där inne! Det ser jag som positivt!


(Dont worry, be happy!)