En person jag har sporadisk kontakt med ringde för att fråga hur jag mådde. Svarar att det är väl bra och får frågan ställd igen, mer enträget. H*n låter nästan besviken när jag intygar att det faktiskt är bra. Att jag nu har detta barnproblem och går hos psykolog innebär tydligen att jag går och mår dåligt hela dagarna? Att hela tillvaron rasat och jag anser mig höra hemma i madrasserad cell?
Jag kunde inte låta bli att bli lite störd, för jag mår ju bra! Det är ju bara när jag hamnar i situationer som drar fram känslorna som jag dippar. Däremellan är det precis som vanligt, varför skulle det inte vara det? Borde man gå och grunna på sina hjärnspöken? Ha ständigt dåligt samvete över sina inkorrekta tankar? Kanske tyckte uppringaren att jag körde förnekelse, fina fasaden och hoppades på frustrerade utlägg om hur skruvad jag tyckte jag var. Visst, när vissa frågar är det faktiskt enklare att svara det förväntade "bara fint", för att jag helt enkelt inte finner någon anledning att dra upp alltihopa. Kunde ju i och för sig vara intressant att se reaktionen hos den andre om man svarade typ "Jo det är väl bra, förutom att jag får impulser att skada det kommande barnet! Hur är det själv?" Höhöhö!

Har också fått en kommentar att denne tyckte synd om mig, sagt med mening att visa sympati. Va? Det är väl inte synd om mig! Jag vill inte ha nåt jäkla medlidande, men det kanske är oundvikligt och naturligt för en utomstående som får höra att man mår dåligt? Är det synd om mig för att jag inte kan njuta av graviditeten eller förväntningarna om vad som komma skall? Kanske, men den enda som får tycka synd om mig är jag själv! Det enda jag skulle kunna önska från omgivningen är försök till förståelse, inte medömkan. Kanske är medlidandet väl menat, men nej tack!

Alltså, jag har ingenting emot att folk frågar, men när det sker för att denne ska få känna sig bättre själv genom att frossa i andras elände så blir svaret kort. Sedan får ytliga och nya kontakter ursäkta om jag "ljuger" och säger att gravideten går finfint och jag mår hur bra som helst. Jag antar att mina svar beror på dagsformen, huruvida jag känner för en utläggning eller inte. Sedan mår jag ju de facto bra under 90 procent av min vakna tid, så just där och då är det ju sant! :o)