Både Lerums och Gråbos MVC har fullt med broschyrer och smålappar till organisationer som hjälper kvinnor som utsätts för våld. De är till och med fler än lappar om bebisträffar och föräldrakurser. Som så mycket annat förekommer nog våld i hemmen mycket mer än man tror. Lapparna finns inte bara i väntrum utan också inne på toaletterna. Ska en utsatt kvinna kunna smyga ned ett kort medan hon är på toaletten och den utåt skötsamme mannen sitter i väntrummet? I vilket fall tycker jag det är bra att de finns där, och medan jag sitter där och trycker ut min skvätt innan jag ska in till min psykolog, så kommer tanken: Tänk om Oo skulle slå, skulle jag gå då?
Det är så lätt att säga det som är rätt och riktigt, att gå vid första slaget. Men så rannsakar jag mig själv och inser att det inte alls skulle vara så enkelt som att gå direkt. Framför allt inte om man har ett gemensamt hem, ett mångårigt förflutet med underbara minnen och gemensamma barn. Bortförklaringar och självförebråelser ligger nära till hands, och det faktum att man älskar och behöver denne, som bara för ett ögonblick visade en helt ny sida. Det är inte bara att gå.

Lite ironiskt (och inte oväntat) kommer psykologen in på liknande scenario, även om det inte handlar om fysiskt våld. Om Oo skulle vara otrogen igen, vad skulle jag göra? Och jag inser att jag blir svaret skyldig. Förnuft och all rim och reson säger en sak, att lämna. Det skulle jag råda de flesta vid liknande situation. Men hjärtat hade velat stanna. Man älskar ju honom ändå, även om man just då önskar att man inte gjorde, för då skulle det inte göra lika ont. Men hur skulle det bli med självrespekten? Intet.
Psykologen drog upp det vi pratat om under de senaste mötena och knöt ihop det till att handla om tillit. Varför tycker jag om att ge Oo "skräckscenarion" kring den tid som väntar? Om vår tonårsdotter gör si eller så, vad gör du då? Om ettåringen slänger maten omkring sig för femtioelfte gången och skriker rakt ut, vad gör du? Skulle du tillåta vår dotter att klä sig si eller så?
Varför gör jag så? Vad får jag för svar? Vad vill jag ha för svar?
Hon säger att jag testar honom, provocerar honom för att säkerställa att han inser vad som väntar och kan stå pall, att han inte kommer att bli chockad och lämna mig. Jag kan inte annat än hålla med, även om jag inte erkänt det för mig själv så låter det logiskt. Oos förmåga att rycka på axlarna och hävda att det löser sig gör mig frustrerad. Att han erkänner att det kommer att bli jobbigt, men att vi tar det där och då istället för att måla f-n på väggen ger inte mig några svar. Förstår han verkligen hur jobbigt det kan bli? Jag försöker föra över min egen rädsla för att inte palla på honom. Vill att han också ska bli osäker, vara förberedd.
Jag blir samtidigt lite störd på psykologen. Vad har denna tillitsfråga att göra med min vilja att skada? Den obevekliga känsla jag har av att vara kapabel att fysiskt gå lös på mitt barn?
Jag fattar tillitsgrejern tror jag, men inte länken till vad jag anser vara mitt huvudproblem och anledningen till att jag nu sitter där. Nu så här efteråt kanske jag förstår vad hon är ute efter.

Jag har präglats med en snedvriden syn på män, att de sviker, utnyttjar, bara vill en sak och kvinnan är hemma bitter med barnen. Jag plockar de fula kornen ur samhällsbilden som en bekräftelse på att det är sant, och minsta tidigare svek eller beteende hos tidigare relationer bidrar också. Jag tror väl om människorna kring mig, men letar fel, förväntar mig hål i fasaden och förvånas inte när de kommer fram, blir bara bekräftad i min "vetskap". Så blir jag grovt sviken av den jag valt att lämna min egen trygga tillvaro för och får bekräftelsen kastad i ansiktet. Hur hade det gått om inte Maja kommit bort? Hur hade det gått om jag inte hunnit flytta och skurit av "reträttvägen"?

Hade jag inte hunnit flytta, inte haft det faktum att jag inte hade någonstans att ta vägen så hade det tagit slut där och då, det är jag nästan säker på.
Om inte Maja kommit bort hade jag stannat kvar, men arbetet vidare hade nog tagit längre tid. Majas frånvaro petade ner mitt relationsproblem på rangordningsskalan och jag orkade helt enkelt inte vara arg eller älta längre. Vår halvårslånga relation var så obetydlig jämfört med mitt då tolvåriga med Maja. Det var fullt upp med uppstart på skolterminen, vaktansvar inför Tjörn runt och instruktörsarbete, plus det faktum att jag ju hunnit bli allvarligt kär i honom.
Sedan är det inte själva otroheten som gör mest ont. Det är lögnerna.

Förra gången frågade hon om jag litade på honom idag. Jag tror jag svarade ja, men att jag inte skulle bli förvånad om det skedde igen. Kul för honom att höra. Dock är det inte menat på så sätt att det skulle ligga i hans natur och att jag därför inte skulle bli förvånad, nej jag tror han lärt sin läxa och inte skulle vilja göra mig så illa igen. Men jag skulle inte bli förvånad av den anledning att jag ju "lärt" mig ända från barnsben att det är naturligt att bli besviken. 
Jag litar inte på mig själv i den kommande barnfrågan, och den inrotade person jag blivit medför att jag inte litar på Oo. Vår negativa start tillsammans drog allt till sin spets och gjorde inte saken bättre precis. Så jag ger honom scenarion, testar honom, vill få bekräftat att han är att lita på.
Psykologen försöker förklara praktiska detaljer jag redan vet, att idag kan man sjukskrivas så den andre får vara hemma om man inte skulle palla. Att jag alltid kan ringa till honom om jag känner att det håller på att brista. Att jag faktiskt inte är ensam. Men omedvetet har jag redan sett mig själv som ensam hemma hela dagarna med ett krävande barn, låst eftersom Oo måste jobba, vill jobba, inte vill vara hemma med jobbig unge och fru. Vem vill det? 

Så frågar hon vad som krävs för att jag ska finna denna tillit? Inte vet väl jag! Bara gilla läget? Acceptera att man är som man är?

Försöker förklara för Oo och hör hans maktlöshet när han frågar vad han kan göra för att hjälpa mig. Ska han hålla på och spekulera i svar på alla mina provocerande frågor? En del av mig håller ju med om att det är knäppt att hålla på och föreställa sig och spekulera i scenarion som kanske inte ens kommer att ske!
Jag antar att det är det som gör mig så deppig och nedslagen. Jag ser ingen lösning, jag är bara så skruvad i hjärnan och det är bara att finnas sig i det.