Lägger man sig tidigt, vaknar man oftast tidigt. Det är ganska trevligt att kliva upp en helgmorgon och mötas av strålande sol från blå himmel. Sådan tur hade vi både lördag och söndag. Jag har stupat i säng innan klockan ens passerat halv tio, tror inte ens den hann förbi nio i fredags. Då var det mental trötthet, kvällen efter fysisk. Jag föredrar helt klart den fysiska tröttheten!

Om man tar allt i rätt ordning så var det ett ultraljud först, där jag försökte att inte ha några föreställningar över huvudtaget. Denna gång möttes vi dock av en jättego och tillmötesgående barnmorska(?) som utförde ultraljudet. Hon var lugn, frös bilder, visade och förklarade. När vi kom till könsfrågan frös hon bilden och pekade: "En skinka, en skinka, två läppar och en skåra där i mitten". Okej, det är alltså en tös!
Jag blev nog lite snopen ändå, för jag har ju alltid sett mig som mamma till en pojk eftersom jag själv är alltid varit så "pojkaktig". Det är nåt med det där flickaktiga jag har svårt att se mig anamma.
Eftersom vi skulle tillbaka efter lunch för psykolgen, promenerade vi lite inne i Lerum och käkade också lite thaibuffé. Allt eftersom sjönk det in, och eftersom Oo mer eller mindre redan bestämt sig för namn, började jag också anamma det - Ronja! Men som jag hoppats blev det mer konkret, mer personlighet över det som är inuti mig. Det är inte längre det eller den där, det blev Ronja hit och Ronja dit och det känns mycket bättre.
Nu har jag något mer konkret att ställa in mig på, även om det inte är mycket man kan föreställa sig, men i varje fall det faktum att det är en tjej och inget det.

Sedan var det då dags för psykologen, och förargad på mig själv hann vi knappt börja förrän tårarna började trilla, utan egentlig anledning! Jag var nog mer uppskruvad än jag själv varit medveten om eller nåt.

Det är ju sällan det brustit så för mig att jag tagit till våld. Två gånger kan jag ju erinra mig under uppväxten, och det är detta utlopp av raseri som jag för första gången sedan dess återupplevt vid mina senaste konfrontationer med småbarn. Därför fick jag återge den senate gången det brustit på det viset med min mamma eftersom jag inte kunde minnas den första som skedde tidigare. Jag vet bara att det hänt men inte omständigheterna kring det. Hon ville veta om tillfället skilt sig på något sätt som kunde ha gjort att det brast just då och inte någon annan gång. Jag kan bara komma på att det möjligtvis skulle ha kunnat ha att göra med att jag var trängd rent fysiskt. Det var ju nämligen den gången jag övningskörde från Umeå med mamma bredvid (som inte har körkort) och pappa i baksätet. Hennes malande och vetskapen att jag hade 20 mil framför mig medförde att jag innan vi ens passerat kommungränsen var uppe i 170-180 knyck med rusningstrafik (så rusning som den nu kan bli där uppe) i båda riktningarna. Vägen just där är dock så pass bred, trots att det bara är enfiligt att man relativt smidigt kan köra om, om de framförvarande ligger åt höger. Där satt jag med tårarna rinnande och hopbitna tänder med pappa skrikande från baksätet att jag ska stanna, och funderade på att lossa hennes säkerhetsbälte och köra av vägen. Till slut brast det och jag slog mot henne.
Psykologen vill veta hur jag slog, vart jag slog och hur hårt. Jag fick spela upp det hela framför mig igen och kan nästan känna frustrationen, besvikelsen och hela den svarta brännande kraften inuti mig igen. Vänstra handen på ratten och den högra som flyger ut i bakåtriktade hammarslag. Mot ansiktet? Eller mot kroppen? Vill psykologen veta. Mot kroppen säger jag instinktivt, för jag vill inte ta i det där äckliga ansiktet, de av alkoholmissbruket plufsiga kinderna, sluddriga läpparna och blanka ögonen. Hur många gånger? Frågar psykologen och jag kan inte svara. En gång, två gånger kanske. Hårt? Ja, det tror jag då näven flugit i blint raseri och uppbunden förtvivlan.
Och hur reagerade hon? Jag vet inte, inte just då. Jag antar att hon fortsatte med sitt malande. Senare, när vi är hemma igen kommer jag ihåg. Jag har ju till och med skrivit det i en av mina tömningar. Pappa som skriker att hon, dvs jag kommer att köra ihjäl oss allihop, och mammas lugna hånflin att det inte gör henne något alls för vi vill ju ändå att hon ska dö. Dör hon så får vi som vi vill och blir nöjda och glada.
Det slutar i varje fall med att jag ger upp och stannar, byter plats med pappa, sätter mig där bak, som alltid bakom mamma då det är svårare för henne att vända sig om och se på mig då, pluggar in cd-spelaren och skruvar upp volymen. Som vanligt besviken och förbannad på mig själv för att jag låtit det brista, låtit henne komma åt mig. Varje gång hon lutar sig åt sidan för att titta bakåt på mig, vill jag bara köra knytnäven i det där äckliga ansiktet. Hon säger inget, tittar bara, och hennes uttryckslösa blick bränner trots att jag gör allt för att ignorera den.

Att jag fortfarande kan erinra mig, plocka fram det raseri jag då kände, bör kanske tyda på att jag faktiskt inte kunnat lämna det där bakom mig så som jag trodde? Att jag trots alla avsikter inte kan låta det förflutna vara och låta det glömmas? Det gillar jag definitivt inte!

Psykologen frågar vad jag annars gjort av alla känslor när jag inte låtit det brista som vid dessa enstaka tillfällen. Svaret är ingenting. Det fanns ju ingenting jag kunde göra av dom än att svälja och kapsla in dom i bröstet någonstans. Det blev mitt sätt att hantera det. Kanske är det typiskt flickor, att stänga det inom sig själv. En pojke blir utåtagerande, aggressiv mot sin omgivning utan större anledning, påkallar uppmärksamheten och visar "varningssignaler" i skolan som kanske leder till åtgärder utan att egentligen se källan till problemet.
Flickor vänder sig inåt, sluter sig och blir deprimerade, skadar sig själva och försvinner i mängden. Syns inte, hörs inte, blir en ja-sägare för att undvika konflikter och flyter förbi omgivningens typiska "varningssignaler" på att något inte är som det ska.

Jag har ju alltid vetat att detta varit mitt sätt att hantera personliga konflikter, att jag stänger av alla känslor och blir "kall". Psykologen säger att jag aldrig fått utforska mitt personliga "känsloregister", och jag förstår inte riktigt vad hon menar. Hon förklarar att jag aldrig tillåtit mig vara riktigt arg, ledsen eller sprudlande glad. Jag har präglats att vara nollställd och inte visa några känslor vare sig utåt eller inför mig själv. Tja, det är inte heller någon nyhet. Gav man efter och tillät en "normal" relation som ett samtal under ett nyktert tillfälle, ångrade man sig bittert för att man gett henne det när hon sedan blev full. Och blev man arg eller ledsen så hon såg det, ångrade man sig lika mycket eftersom hon blev så nöjd för att hon lyckats tränga igenom. Mitt enda vapen var min kalla fasad, att visa att det hon sade inte påverkade mig, att jag inte bydde mig.

Psykologen frågade vad Oo kunde se som den största skillnaden mellan våra uppväxter. Han har ju aldrig träffat mina föräldrar, men utifrån det jag berättat och det han fått höra under den tid vi känt varandra. Han pekade på den naturliga självklarheten som han alltid haft med sina föräldrar, och vi diskuterar detta med ett konkret exempel som kramar. Hur självklart och naturligt det är för honom, rakt tvärtemot det är för mig. Hur han ser det som något positivt medan jag snarare finner det negativt till totalt meningslöst. Jag behöver en anledning, ser en kram för ett uttryck av något mera. Tacksamhet, tecken på extra uppskattning, möte/farväl av speciell person eller vid speciellt tillfälle, tja, när det känns motiverat.
Också hur han alltid "fått göra som han velat" och alltid haft föräldrarnas fulla stöd bakom, medan jag varit "kontrollerad". Jag upplevde det ju dock aldrig som att jag kontrollerad, för då måste man ju ifrågasätta ramarna som sätts. För mig var de liksom alltid där och de ifrågasatte man inte. Hur man skulle uppföra sig, vilka kläder som var ok och hur håret skulle se ut. Konkret exempel blev gymnasievalet, vilket när jag nu fick återberätta det lät knäppt även i mina öron.
Jag sökte bara en linje eftersom jag var säker på att jag skulle komma in - Samhällsvetenskapliga linjen. Egentligen var jag inte riktigt säker på vad jag ville gå, men de outtalade ramarna gällde teoretisk linje där mamma ville Teknisk. Jag hade dock ingen längtan eller vilja till den eftersom "det var så mycket matte", och jag slapp diskussion eftersom jag med min tvåa i betyg på särskild kurs inte var behörig. Jag antar att Samhälls var ok då.
När jag kom hem en dag från skolan berättar bara mamma att de ringt från skolan och sagt att jag inte kommit in på Samhälls, men då det fanns plats på Teknisk skrev hon in mig där. Jag gruvade, men fogade mig utan diskussion. Varför protesterade jag inte? Varför övervägde jag inte ens någon av alla de andra linjerna? Varför ifrågasatte jag inte hur detta gått till? Senare visade det ju sig att mina år på Teknisk blev underbart roliga och att jag är glad att jag hamnade där, så trots det hon gjorde är jag ändå tacksam. Det är själva handlingen som egentligen var så barock och som fick Oo att skaka på huvudet i fullkomligt oförstående, och så här i backspegeln kan jag inte annat än hålla med. Jag hade verkligen ingen egen vilja!

Det blev någon form av slutsats innan vi fick bryta för denna gång. Jag behöver träna på att uttrycka mitt känsloregister, och bristen på kontroll jag präglats av har medfört det kontrollbehov jag har idag. Kontrollbehov utan ambition att fatta beslut när det berör personliga ställningstaganden, något som Oo mycket väl kunde känna igen. Mina veliga svar på konkreta frågor kan reta honom till vansinne, framför allt när jag ju egentligen faktiskt har en vilja och åsikt! Jag vill ju bara att han ska fatta det "rätta" beslutet, dvs mitt så att jag själv inte behöver göra det! Xo)
Konkret exempel var vårt bröllop där jag ju bröt ihop när det skulle fattas beslut om så futtiga grejer som menyn. Jag vill ju att alla andra ska bli nöjda, men även jag, men vill inte vara den som fäller det definitiva beslutet eftersom det då blir "mitt" fel om det inte blir bra. När jag dock sedan hade några konkreta färdiga förslag att komponera bland, så hade jag inga problem att "ta kommandot". Då var ju de svåraste besluten redan fattade åt mig, så som vilken typ av efterrätt, kött, fisk och så vidare som skulle finnas.
Ett annat närliggande exempel var detta möte, där jag fick frågan om jag önskade att Oo skulle följa med fler gånger. Outtalat ville jag ha honom med, men önskade att han själv skulle motivera att han ville, så det inte skulle bli "för min skull".
Denna egenskap av obeslutsamhet kände jag dock att jag inte kunde känna igen när jag arbetar, kanske just för att det då inte rör mig personligen. Då är jag i min yrkesroll som pedagog, instruktör eller ordningsvakt, alla yrken där man måste fatta snabba beslut utifrån ständigt förändrade premisser. Kanske kan detta förklaras med att jag i mina yrkesroller faktiskt har ramar, policyn, regler och lagar att lägga bakom mina beslut. När det i mitt privatliv bara handlar om mina egna ramar finner jag dom inte betydelsefulla nog för att ta hänsyn till, utan låter hellre andras stå före. Det är jag van, det är enklast, och jag hör själv hur fegt och fel det låter!
Oo pressar mig att uttala min egen vilja och skita i vad jag tror att andra vill, och det är nog precis det jag behöver. Men jag behöver inte gilla det för det!

Men om jag återgår till psykologens fråga om vad jag gjorde av alla mina uppdämda känslor, så undrar jag ändå inte om jag ändå lät de få uttryck fysiskt. Jag tränade, dansade, klippte gräs, skottade och högg ved. Det kanske inte är så konstigt att jag fann och alltid funnit en form av nöje i fysiskt arbete som att försvinna i gräsklipparens buller, svettas loss på dansgolvet timme efter timme eller skotta tak. Den fysiska reningen har också omedvetet verkat på det mentala planet?

Oo beslutade i varje fall för mig att han skulle följa med nästa gång också, och sätter jag samvetet och elaka tankar som att han bara gör det för min skull åt sidan, så känns det bra. Det är jobbigt som sagt, men samtidigt känns det rätt och bra att han får följa med på det som nu dragits igång, och ges en möjlighet att förstå vad som sker i mitt huvud och varför jag är som jag är.

Anslutningsvis i detta långa inlägg vill jag klistra in en trådstart och ett svar som jag fann på Familjeliv. Jag klistrar in dom här för att tillse att de blir kvar för mig. De berörde både mig och Oo väldigt starkt. För mig på så sätt att jag kunde se mig själv bakom dessa två, och för det faktum att jag inte är ensam med liknande tankar gav mig stor tröst.

"Jag är rädd för mig själv
Jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig, jag skäms så djupt över mina tankar att jag aldrig skulle kunna prata om dem med mina närmaste, som jag annars är väldigt öppen med.

Jag har en son på två månader som ibland skriker tröstlöst i ett par timmar, oftast på kvällen. Jag vet att jag inte är ensam om detta, att det finns barn med kolik och föräldrar som har det värre. Men det är inte min son som är problemet, det är jag.

När han skriker som värst och jag är övertrött och har ont i öronen av allt skrikande och gjort allt för att trösta, så klickar nånting inuti mig ibland och jag börjar känna att jag gör vad som helst för att få honom att sluta. Bara när han var en vecka gammal så skrek jag åt honom att hålla käften när det "slog över" för mig. Jag skämdes som en hund efteråt och sen hände inget mer på ett bra tag. Som tur var så är min man/pappan hemma på kvällarna när vår son brukar skrika, så han tar han om honom. Han har världens största tålamod och tycker så synd om vår son när han skriker och lider med honom och tröstar och tröstar. Så som en förälder ska göra.

Men igår kväll var pappan jättetrött och ville vila inför nattskiftet (som han har på helgerna) så jag gick upp när sonen började skrika vid 8-tiden (jag försökte också vila; är ständigt övertrött). Jag gav upp tio i nio och stormade in i sovrummet där pappan låg och sov och bad honom ta sonen, att jag inte orkar längre. Under de 50 minuterna så hade nåt hunnit klicka till i hjärnan på mig och jag höll handen för min sons mun och näsa i cirka tre sekunder, vid två tillfällen. Jag kände absolut ingen kärlek när jag såg på honom och höll i honom, och nu idag så känns det inte heller likadant som innan när jag tittar på honom, en del av mig liksom ser honom som ett litet monster. Ibland får jag även för mig att min son hatar mig när han tittar på mig. Att han är ond och vill skada mig tillbaka.

Detta skrämmer mig som fan. Jag känner mig helt störd och är rädd för mig själv; vad mer kan jag göra när det klickar till, och vad händer om pappan inte är här och kan ta han om vår son? Imorgon kväll ska jag ta hand om honom då pappan är iväg och jag fasar inför detta, men vågar inte säga något. Jag önskar att jag kunde säga att jag älskar min son över allt annat och att jag aldrig skulle skada honom, men jag kan inte. Jag kan inte lova det och just nu är jag osäker på om jag älskar honom. Det känns fruktansvärt. Är det en variant av förlossningsdepression eller är jag helt enkelt bara störd i huvudet och borde inte ha barn?

Kan tillägga att min egen pappa också hade kort temperament och slog både vår mamma och mig och mina syskon vid flera tillfällen. När jag var liten (innan jag började skolan) kunde min hjärna liksom "koka över" av ilska ibland och jag visste inte vart jag skulle ta vägen, men jag har inte känt så sen dess. Jag är annars en väldigt lugn och sansad person med rätt mycket tålamod och jag älskar barn och har alltid velat ha massor av barn och jag har svurit att aldrig nånsin låta någon skada dem. Jag är väldigt glad över min man och att han är en så underbar pappa och person rakt igenom, han skulle aldrig nånsin ens tänka skadliga tankar om vår son. Men helt plötsligt har jag förvandlats till ett monster. Jag älskar barn ja, men bebisar.. Jag vet inte, jag har ingen erfarenhet av bebisar förutom vår. Är det bara honom jag känner såhär gentemot? Kommer det gå över? Kommer det bli värre? Vad händer med den stora familj jag drömt om och löftet till mig själv om att aldrig låta någon skada mina barn?

Vad är det som händer? Jag har en lång historia av depression just pga min barndom/uppväxt, men jag var inte manodepressiv eller så, bara rakt igenom deprimerad. Jag har varit självskadare och försökt ta livet av mig. Men för ungefär två år sedan kom jag ut ur dimman och har sedan dess varit mer eller mindre lycklig. En period som gravid så kände jag mig deprimerad igen och var livrädd för graviditets- och förlossningsdepression, men det verkade gå över när sonen föddes. Eller gjorde det kanske inte det, gick det över till något värre?

Förlåt för det massiva inlägget, men jag måste få detta ur mig, få höra vad andra tycker och tänker. Jag är så himla rädd för mig själv och vad jag eventuellt kan göra när jag "ser rött". Vad kan jag göra för att komma ifrån detta?"


Svar:
"Nej, du är inte galen, du är sjuk och det är något helt annat. Jag vill gärna berätta om hur det var när min första son föddes.
Jag hade verkligen längtat efter barn och graviditeten var helt normal. Även förlossningen och den första tiden hemma flöt på lugnt. Visserligen kände jag ingen kärlek till min son men jag trodde att det skulle komma med tiden. Det gjorde det inte.

Jag såg honom inte ens som min son utan tänkte på honom som "barnet". Jag kände inte att han egentligen hade något med mig att göra. Han var aldrig nöjd, inte så att han skrek särskilt mycket men han gnällde dygnet runt vad jag än gjorde. Jag kände ingen samhörighet med honom utan såg honom som något man lämpat över på mig och nu förväntades jag ta hand om honom.

Jag tog hand om honom på bästa sätt så länge man ser till det fysiska. Jag gav honom mat, bytte blöja, gick ut med honom, tog på rena kläder men jag utförde allt som en robot, jag kände INGENTING, varken glädje eller sorg. Däremot var jag livrädd för att någon skulle upptäcka hur hemsk jag var.

Jag vågade inte bada min son när vi var ensamma hemma. Jag såg tydligt för min inre syn hur jag dränkte honom. Jag hade också tankar på att lämna honom någonstans. Inte så att han skulle dö. Jag tänkte mig att någon skulle hitta honom och ta hand om honom. Då skulle han i alla fall slippa detta monster han hade till mamma.

Under tiden som jag hade dessa tankar gjorde jag mitt bästa för att framstå som en normal mamma och människa. Jag gick på babysång och allt annat man "ska" göra.

Jag blev sämre och sämre, men jag var så duktig på att dölja det. Jag tror inte att någon i min omgivning märkte hur det låg till. Men till sist sprack det.
Det var vid en vikt-och längdkontroll. Min son var då ungefär sju månader. Allt såg bra ut med honom. Men BVC-sköterskan hade visst sett en del under sin karriär. Just när jag gjorde mig redo att gå lade hon handen på min axel och sa:"och hur mår egentligen mamma"?

Då brast allting. Jag började storgråta, jag grät och grät och hulkade ur mig alltihop. Hur hemsk jag var, hur rädd jag var, hur trött jag var, allting. Jag bad henne att hon skulle ta min son ifrån mig och ge honom till någon bättre.
BVC-sköterskan ringde genast och ordnade så att jag och min son fick bli inlagda på sjukhus. Inte på den psykiatriska avdelningen utan på barnavdelningen. Dels för att jag fortfarande ammade, dels för att sköterskorna kunde ta honom på nätterna så att jag fick sova. Visserligen var jag för uppskruvad för att sova men jag fick starka sömnmedel. Sömn är nämligen en av förutsättningarna för att en depression ska kunna läka.

Jag träffade flera läkare och jag bedömdes vara så sjuk att jag behövde en hel del mediciner. Det innebar självklart att jag måste sluta amma, men eftersom jag bara ammat för att det "är vad en god mor gör" så gjorde det mig ingenting.
Jag var inlagd i tre veckor, sedan fick jag åka hem. Jag var då sjukskriven och min man kunde därför ta föräldrapenning. Jag gick på täta läkarbesök och även min man fick stöd och information om vad en förlossningsdepression innebär. Det tog lång tid men jag blev sakta bättre.

Man brukar säga att vid en förlossning föds inte bara ett barn, det föds också en mamma och en pappa. Hos oss stämde det bara till viss del. Hos oss föddes en liten pojke och en pappa, ingen mamma.

Så småningom föddes äntligen en mamma också. Jag kan säga nästan på minuten när jag blev min sons mamma: min son föddes i november 1997, jag blev hans mamma i mars 1999. Vi hade varit och handlat, han hade just lärt sig gå. Eftersom jag bara hade en kasse tog jag den i ena handen och sonen i den andra och gick mot bilen.
När vi kommit halvvägs över parkeringen mötte vi två äldre tanter. De såg på min son, sedan såg de på mig och log. I den stunden insåg jag att de såg att vi hörde ihop, att han var min. I den stunden blev jag min sons mamma, jag fylldes av en kärlek så stor att jag trodde jag skulle sprängas. Jag tog honom i famnen och var så tacksam, så tacksam över att jag hade honom.

Sedan den dagen har jag varit en vanlig mamma. Depressionen har dock lämnat en del spår, jag har en stor sårbarhet och klarar stress väldigt dåligt. Jag har även återinsjuknat några gånger, men nu märker jag symptomen på ett tidigt stadium och kan då snabbt söka hjälp.

Jag lever nu ett bra liv och det kommer du också kunna göra, men du behöver hjälp på vägen dit. Hjälpen finns att få, ta emot den. Kontakta BVC, de kan slussa dig vidare. Var inte rädd för psykiatrin, ingen anser dig vara störd eller galen, de har träffat massor med de här problemen.

Du kanske anser dig vara en hemsk mamma, det är du inte, du gör ditt bästa men du har en sjukdom som gör det väldigt svårt för dig. Sök hjälp och ta din man med dig, att ha en sjuk partner kan vara skrämmande om man aldrig stött på sjukdomen tidigare. Särskilt psykiska sjukdomar finns det ju både fördomar och rädslor kring. Det är viktigt att människor i ens omgivning förstår att det är en riktig sjukdom och ingenting man kan "rycka upp sig" ur. /.../ "


Om två veckor är det nytt möte, får se vad som kan komma ur det.