Katten bland hermelinerna! Saabis på bortaplan inklämd bland Volvisarna på deras territorium!

Lämnade Gulingen tidigt för fjäderbyte med en uppskattad kostnad på två och ett halvt tusen! Observera att de nästan alltid funnit något annat att åtgärda, så skulle inte förvånas om tusenlapparna fladdrar iväg.

Från Kärra till Lerum och möte nummer tre med psykologen. Hade inga föreställningar alls på detta möte eftersom jag ju kände att jag berättat allt, så gruvade inte alls så som förra gången. Nu var det mer en undran vad hon kunde gräva fram mera. Att det skulle ältas, analyseras, vändas på varenda sten och sådant.

Det blev inte heller lika jobbigt som förra gångerna. Vi fick berätta om tiden då vi träffades. Hur det gick till i detalj, vad vi tyckte om varandra då och nu. Eftersom jag inte har behov av att släppa in andra i mitt liv men inte har några som helst problem med Oo ville hon veta vad det kunde bero på. Ööh, "för att det är Oo?" Det var ju skitsvårt att svara på vad som gör att jag trivs så bra med honom. Han är ju Oo! :o)

Det gick ju väldigt fort för oss att fatta tycke och flytta ihop, och hon ville veta hur det hade gått. Oundvikligen kom otroheten upp där jag fick redogöra vad som hände, hur jag kände och vad jag gjorde när jag fick reda på det. Oo fick berätta om hur han känt under den tiden och hur vi kände nu.
På ett sätt har ju denna bloggen kommit att följa mig så gott som från början av mitt och Oos förhållande, från dagarna då vi håller på att flytta ihop. Att komplettera med tiden fram tills dess skulle fullfölja denna resa som idag kommit fram till att vi väntar vårt första barn! Men av förståeliga skäl är det en händelse som Oo inte gärna påminns om, så jag låter bli.

Vidare konstaterade hon att jag med min självutplånande personlighet inte skulle kunna skada mitt barn. Alla mina föreställningar var ju bara tankar! Då blev jag nästan lite irriterad. Hur kan hon slå fast något sådant? Var hennes syfte att testa mig? Trodde hon att jag skulle klamra mig fast vid hennes ord och tro på dom? Hade hon inte tagit mina ord på allvar, hur jag ärligt rakt upp och ner berättat hur jag tydligt kan se mig själv skada utan att bry mig? Att jag inte skulle bli förvånad om jag gjorde det? Hon körde med det förtroendefulla leendet och stadiga blicken, men jag kan inte komma ifrån känslan av att hon testade för att kanske få sätta punkt för vidare samtal. "Hon behöver bara höra det från mig för att bli lugn", typ.
När hon märkte att jag inte kunde ta till mig detta frågade hon vad jag tyckte om att komma och prata med henne och ärligt sade jag att jag gör det för känslan av att göra något, att jag ju inte vill ha de här tankarna. Och att inte göra någonting alls absolut inte gör saken bättre, även om jag å andra sidan kunde ha svårt att faktiskt se hur samtalen skulle kunna få dom att försvinna. Det känns ärligt talat lite hopplöst.

På väg därifrån frågar Oo om jag inte känner någonting inför tanken på vår mix där i den bruna fluffiga overallen jag köpt. Visst kan jag föreställa mig något gulligt däri, men inte tanken på att det är mitt. Att det man nu har i magen ska bli något som jag kommer att älska. Hur ska man kunna älska något som river upp hela ens tillvaro med negativa saker som stress, sömnlöshet, prestationsångest, ilska, frustation och ångest? Andra som inte har barn kan ju tydligen föreställa sig den där villkorslösa kärleken och längta efter den, men jag kan det inte! Jag inser och kan nästan höra andra irriterat säga att mitt eviga tjat om detta ger intryck av att jag ju inte vill, att jag redan i förväg bestämt mig för att det inte kommer att fungera. Är det så? Skulle jag älta detta så mycket då? Frukta för mina egna handlingar, reagera så negativt inför barnkonfrontationer, vränga mig ut och in hos en psykolog för att jag inte ville känna som man enligt normen borde? Tycker ju inte ens att jag ältar, även om blogginläggen kanske tyder på det motsatta. Men det går faktiskt en hel del tid utanför bloggen där jag är precis som vanligt och inte ägnar detta en tanke. Det är ju först när jag konfronteras eller börjar riktigt tänka på det som jag dippar, och att det är hur dessa tankar och känslor löper som fått mig att söka hjälp. Jag vill inte ha dom men till skillnad mot allt annat kan jag inte stoppa undan dom i det förflutnas byrålåda. Faen, känner hur jag bara skriver i cirklar, tjatar om och om igen om samma sak så jag blir rent trött på mig själv. Kände igår hur upp i halsen jag fått alla mina neggoinlägg, att jag inte bara kan hålla käften (ellar bakbinda mina händer)! Och så har jag vräkt ur mig samma smörja ännu en gång. Det leder ju ingenstans! Jag har blivit en ältande person, fy sjutton! :o(