En nyhetssajt har en skrikande bebis på sin frontsida. Jag måste snabbt scrolla förbi då jag tycker den ser så äcklig ut. Det är nåt med den där öppna munnen och de tunna läpparna. Bra Linda. Verkligen.

Fick å andra sidan en ny känsla igår: Ville att ungen skulle komma med en gång. Det är ju ofrånkomligt så varför dra ut på väntan? Hm, den anledningen kanske iiinte riktigt är den eftersträvansvärda?

En annan tanke under gårdagen: Har precis krupit i säng med den där utdragna förnöjda "aaaaaaah" som bara en trött kropp och knopp kan uppbringa av att få lägga sig raklång i en skön säng. Så inser jag hur dyrbara dessa stunder nu är när det lär vara andra bullar om några månader. Det är sådan lyx att bara behöva tänka på sig själv! En helt vanlig kväll där man kom hem, fixade lite käk, lade omkull sig i soffan framför valfritt tv-program och förflyttade sig sedan bara till sängen för lite mer slötittande innan man somnade in.
Sådan vardagslyx är det ju bara att säga adjöss till sedan! Då är det en liten där det ska matas, underhållas, torkas kladd, kanske badas, trilskas, nattas, byta blöja, trösta, natta, trilskas och natta. Varje kväll! Som belöning kanske man får ett dregelfyllt leende var tredje dag, och 15 år senare tjat om sena nätter, smäll i dörrar och "du fattar ju ingenting!". Wo-ho! Jepps, jag är på väg att förena mig med den stora gruppen lurade skygglappsförsedda gruppen kallad föräldrar!