Känslorna består. Jag har inga större problem att se mig själv med kläderna på, till och med att det kan kännas lite coolt. Men utan kläder ser det bara fel och konstigt ut och jag blir nästan lite nedslagen. Det är ju inte jag! I och med att jag inte har några problem med mitt påklädda jag, kan det tolkas som att jag bokstavligt talat klätt på mig denna gravida roll? Det är jag, men ändå inte riktigt jag?
Ser i FL-tråden och magbilderna börjar poppa upp, ser bloggar som stoltserar med stora bilder från alla vinklar och håll. Dom gör mig illa till mods, tycker nästan det ser äckligt ut! Tydligen ska man tycka det är det vackraste i världen för där inuti ligger ju det mest fantastiska som bara finns! Eller att det ju är bilden av en havande kvinna, skåda madonnan, finns det något vackrare!? Öh, bara för att jag gillar fläskfilé behöver jag väl inte tycka grisen är vacker? Eller har jag hädat nu igen med en helt kopiöst dum liknelse, hur kan man jämföra ett barn med en gris?

Med kläderna på har jag som sagt inga större problem än så länge i varje fall. Kanske är det som jag nämnde ovan, en påklädd roll? Att jag ser mig själv där med magen, men att det lika gärna kunnat vara en kudde därunder tröjan?
Men när Oo visar att han gillar min mage, kramar lägger huvudet intill eller sina händer på så blir jag glad och varm inuti. Det är precis det jag behöver för att känna mig bättre till mods.
Har fått min första typiska "känna på magen"-upplevelse av annan än Oo, men där var det helt ok eftersom jag själv godkände det och personen i fråga inte var av typen "gulle-gull-åh-så-myyysigt". Jag märkte helt enkelt hennes nyfikenhet och "bjöd" till slut på maggen för ett intresserat "pet-pet". Helt ok.
I ett annat fall skulle det dock kramas och händer strykas över för att känna. Jag tycker det är skitjobbigt, men kan mig inte för att säga ifrån heller då det är en jag känner! Personen menar ju bara väl, eller är det för eget välbefinnande som han/hon gör det? Är jag överkänslig som bara borde bli glad över uppmärksamheten? Jag känner mig nästan kränkt av de intima händerna på min mage som jag anser vara reserverad för enbart mig själv och min man. Lika obehagligt som jag tycker det är, lika dåligt samvete får jag som inte bara kan "bjuda" på dessa sekunder. Snacka om I-landsproblem.

Bra gudmor jag är också som inte ringde för att gratta gudsonen på födelsedagen. Modern fick ringa istället och kände artigheten och goda viljan vinna över den egna impulsen att säga nej till att prata med honom. Så kom det dåliga samvetet med expressbrev över lättnaden då han inte ville. När jag tidigare uttryckt min motvilja till att "prata" (man hör ju inte vad de säger!) med ett barn, sade min syster, eller om det var min svåger att man ju gör det för barnets skull. Inte för att föräldrarna tycker om att visa fram hur duktiga deras telningar är på att "prata" (okej, de finns säkert också, så mycket ger jag inte upp min cyniskhet i den frågan). Man får helt enkelt "offra" sig för att barnet tycker det är så roligt att "prata" i telefonen. Jag ur mitt egoistiska perspektiv hade ju aldrig tänkt på det sättet, vilket jag också påminde mig själv när jag nu fick den omtänksamma frågan om det var ok att jag "överlämnade" mitt paket via luren. Nu visade det sig ju att födelsedagsbarnet var mer intresserad av annat än att säga nåt till en kärring i luren, vilket jag till min stora skam inte kände annat än lättnad över. Bara jag hörde alla barnljuden där i bakgrunden kom motviljan och en känsla av hopplöshet över mig. Psykologsnack hit och dit, hur fanken kan det hjälpa när känslorna strömmar upp för så lite?

När jag nu ändå blev anti och ännu faktiskt inte är morsa, kan jag passa på att ondgöra mig lite över dessa. Om inte annat så har jag det kvar här att skämmas och skaka på huvudet åt om några månader och år. Men jag erinrar mig en annan fråga jag fick av psykologen som löd ungefär "Hur känner du när du hör andra föräldrar berätta om hur positivt det är med barn?"
Mitt svar var att jag inte tror på dom, att de ljuger för sig själva och andra, och ju mer de "försvarar", desto mer övertygad blir jag om att det är precis raka motsatsen. Jag menar, de har ju inget annat val än att gilla läget de befinner sig i och förtvivlat orera om de små guldkorn de kan plocka. Som ett leende, det där gurglandet, när de ser på en. Hallå, hör du hur idiotisk du låter? Hur skulle det kunna uppväga sömnlösa nätter, kladd vid matbordet och skrik dag efter dag efter dag? Ett jäkla leende! Ha! Ni är så patetiska!
"Vad skulle du vilja att de sade då?" Hur de egentligen känner, hur jobbigt det är, hur trötta de är, att de inte längre har egentid eller kan göra som de vill. "Men om de inte känner så då?" Då tror jag helt enkelt inte på dom, och jag hör själv hur barnsligt trotsig jag låter. Men jag förstår helt enkelt inte, kan inte förstå, har inga förutsättningar ännu för att förstå det där som de höjer så till skyarna. Visst, en del kan närmast i förbigående säga att det visst är jobbigt med småbarn, men det följs otvivelaktigt alltid med en kommentar av hur det är värt det. Och det är ju just det som jag bara kan hoppas att jag själv kommer att få uppleva en dag.

Jag vill ju så gärna kunna följa min resa genom bloggen under denna omvälvande tid, men är inte säker på hur jag ska göra. När det inte bara är jag och Oo längre kan jag bara inte bortse från hur min eventuella öppenhjärtlighet kan komma att påverka en äldre Ronja. En del av mig vill bara skriva rakt på, inte ge någon förskönande bild i bloggen med vackert tillrättalagda bilder utan kladdiga ansikten och knasiga miner. Det där med fasad har jag fått nog av under uppväxten. Varför inte bara kunna skriva om hur det faktiskt är? Det är ju knappast så att småbarnstiden kommer att sticka ut åt något håll för oss jämfört med någon annan, så varför hyckla och låtsas som att man inte blivit förbannad när ungen slängt mattallriken i golvet för femte gången i rad, eller erkänna sina förtvivlade tårar över obefintlig sömn och såriga bröstvårtor?
Varför denna plötsliga hänsynsfullhet från min sida? Tja, som jag varit inne på i tidigare inlägg gällande bildpublicering av framtida Ronja. Hon har inte möjlighet att tycka till eller påverka det som jag publicerar, och även om jag hoppas att hon blir sådan trygg ungdom att hon kan skratta åt en bild på sig själv ett år gammal med en penna i näsan, eller förstå att småbarnstiden sällan är en dans på rosor, så kan det nog inte vara så roligt ändå att läsa om moderns förtvivlan och vrede, gångna tider och självdistans till trots. Och det är en sak att läsa själv och prata igenom med modern, dvs jag i lugn och ro, och att kanske få retfyllda kommentarer om bajset på skötbordet från klasskompisar.
Jag kan försöka intala mig själv om hur naturligt det är, och andras obetydliga tyckanden och säganden, nöjet av att själv och kanske senare med en vuxen dotters med dennes förhoppningsvis utvecklade objektivitet kunna dela skrivna minnen och bilder, både positiva och negativa. Men jag kommer inte ifrån osäkerheten. Jag vet ju inte, och då känns det förnuftsmässigt bättre att hålla sig på den säkra sidan, gå emot min instinkt och bara skriva om det fina puttinuttiga av föräldraskapet. Så får jag väl börja skriva en privat dagbok om annat skulle behöva ventileras ut. Men usch vad det tar emot vid tanken att censurera sig själv och bara skriva om det positiva! Känns fel och hyckleri av största mått. Får väl se om jag tänker annorlunda där och då, om jag förmår att hålla inne med alla känslor som lär tumla runt. Skrivandet handlar ju om mig, mina känslor, mina upplevelser. Tycker jag uppvisar berömvärd förmåga att vilja visa Ronja denna hänsyn, när hon där och då faktiskt inte kommer att vara Ronja. Då är hon ju bara ett småbarn som alla andra och inte den person hon kommer att bli. Som att orera över en trilskande bil eller eksem mellan skinkorna. Hädelse igen med oförlåtlig liknelse? Bäst jag sätter punkt då jag känner på mig satt jag ändå inte kommer någonstans i frågan.