Jag är ju enligt alla mått framme i vecka 27 nu. Tretton veckor kvar, det är ju ingenting! Nu börjar man tydligen gå in i den tid när kroppen bara blir tyngre och också påverkar en mera påtagligt. Hittade detta på någon av alla otaliga vänta-barnsidor:

"Mamman ökar nu mer regelbundet i vikt och det blir tyngre och tyngre att dra omkring på magen. Inne i magen kan man kanske känna en fot eller arm som trycker mot magen. Nu kan man känna hur barnet där inne svara om man trycker försiktigt på magen. Det är vanligt att mamman får bristningar på mage och lår, så kallade strior. Fram tills nu har det nog varit ganska bekvämt, en söt liten mage och en bebis som inte stökar omkring alltför mycket där inne. Men nu börjar det förändras till mer tyngd och mer "fest i magen". Nu är chansen för barnets överlevnad stor om den lille skulle bestämma sig för att komma ut tidigare. Det är inte ovanligt att man får klåda när man är gravid. Detta kan bero på vätskebrist eller att hormonerna påverkar huden. Klådan kan i allvarliga fall bero på förändringar i levern."

Tja, ingen klåda eller strimmor heller för den delen - ännu i varje fall. Trapporna upp till landskapet har alltid gett mig rejäla flåsningar på toppen, men nu är det så jag märker skillnaden!

"-Nu vet jag hur jag sak få tyst på dig", säger Christoffer. "Det är bara att ta med dig en sväng i trapporna!"
Ha-ha säger jag.

Har verkligen varit totalt värdelös med träningen under graviditeten, jag och Oo som hade en ambition att promenera minst en gång i veckan i varje fall. Pöh! Jag kommer mig helt enkelt inte iväg på något annat för att det tilltalar mig nada! Yogan har jag ju förpliktat mig till i och med betald kurs, annars skulle jag inte gå, men det är sådan piska jag behöver! Kanske ska köpa ett sådant där tiokort hos Gymnasium ändå och försöka koppla bort att det är trångt och ungar där, bara försöka se att jag behöver det och gör det både för mig och bebbes skull. Oo ska ju på GAIS-match imorgon, en dag då det är simtid på Gymnasium. Får se om jag finner det värt pengarna eller tappar modet ännu en gång.
Fast med våra backar hemmavid kanske ett par gå-stavar är en bättre investering. Betydligt billigare dessutom. Hm. Med en ljudbok känns det nästan till och med lite tilltalande! Men det är ju så lätt att säga där man sitter på (den allt större) häcken framför skärmen!

Imorgon är det besök igen hos psykologen och denna gång ska jag åka själv. Undrar än en gång vad vi ska prata om, men det ger sig nog. Eftersom jag inte "utsatts" för något barn på länge nu så känns mitt problem också allt mer fjärran. Jag är dock medveten om att det är en vansklig lättnad och egentligen inget annat än strutsen igen. Men om det är en följd av detta eller något annat, så har jag lite oftare haft tillfällen då jag längtat efter att få se vår lilla tös, vår blandis! Vår arie-asiatiska mixup! Jag njuter av den lugna ego-tiden jag fortfarande har samtidigt som jag inte vill vänta längre. Hon kommer ju obevekligen att anlända i mitt liv, så varför dra ut på det, kom igen nu! Visst, det är ministunder och de sker inte så ofta, men ändå betydligt oftare än tidigare! Här ska vi vara optimistiska!