Det är omöjligt att inte bli berörd när man besöker ett barnsjukhus. Men det lättade upp något att se de små men ändå stora detaljerna i något så enkelt som ett par knallrosa träskor hos en sköterska, till bokstaveringen på dörrar i färgglada figurer. Vi åker upp en våning och möter två clowner när vi kliver ur hissen. Det är en skarp kontrast till tunna barn i rullstolar med vidhängande droppställningar och djupt liggande ögon. Men det är beundransvärt att se de insatser som görs, och man skattar sig så lycklig över att ha en frisk och kry liten tjej!
Väntrummet är fullt av barn i olika åldrar men vi behöver inte vänta så länge. Lilltjejen kläs av på underkroppen och vi får ta på blyklädda förkläden och anvisas hur hon ska hållas. Som tur var hamnar jag vid huvudänden medan Oo får hålla ordentligt i hennes ben för att de inte ska röra sig. Det skär i hjärtat när man ser och hör hör rädd hon blir och vill komma loss. Raka utsträckta ben, "klick", och så "grodställning" och "klick" sedan är det klart. Som tack för behandlingen lämnar hon en rejäl sjö på underlaget.
Sedan lite väntan på att läkaren ska godkänna bilderna innan vi får knalla till ortopeden för ännu lite väntan. En skäggprydd farbror doktor kommer och bänder, trycker och kikar på röntgenplåtarna. Han kan också känna de där knäppen i båda höfterna men konstaterar att det inte är någon fara. Hon är en "knäppare" säger han, en sådan som kan komma att reta gallfeber på sin omgivning genom att sitta och bryta i sina fingrar där andra rullar tummar eller bläddrar i tidningar.

(Va? Redan klart?)


Bättre sent än aldrig, nu har vi sommartid på storklockan också! Lilltjejen fick hjälpa till - typ.

Efter några cacher blev det raka vägen till köket och förbereda inför Tomas födelsedagsmiddag.




 Oo äter inte tårta, och inte Monica heller för tillfället. Därför - en minitårta! Hohoho!
Fyllda krustader där bara jag gillade innehållet i form av champinjonkräm, sedan smördegsinbakad fläskfile med gorgonzolaost, potatisgratäng och balsamvinägersås. Jag blev då mätt i varje fall.



(Vi hjälper ännu en travelbug en bit på väg!)

Jag har syndat och smakat av både Kinderäggschokladen som Oo var så snäll och köpa hem, och M&M chokladen jag ställde fram till Tomas. Får väl se om hon reagerar i natt!
 

Riktigt nöjd med mig själv som fått tummen ur att inte bara beställa framkallning utan också sätta in dom i albumet! Att man sedan fortfarande har dryga tre års äventyr liggande på hårddisken är ett annat projekt som kanske blir av innan man går i pension. Eller så blir det först då man faktiskt tar sig tid att fixa det. Men när man nu pulat in foton i album inser man hur trevligt det faktiskt är att ha det goda gamla "vända-blad"-formatet. Får banne mig ta tag i alla andra foton också! Kap Verde, Barcelona, Treriksröset, bröllopsresan! Det är ju så förbenat enkelt att beställa via nätet att det inte finns någon ursäkt att dra ut på det så!

Sedan hade det kanske varit extra piffigt med ett sådan album där man klistrar och klipper á la scrapbook-aktigt, men ska jag vara så ambitiös blir det aldrig av! Min USA-resa med Jenny ligger fortfarande med färgpennor och väntar på att fylla de återstående arken. Jag tror jag gjort tre. När resan var? När jag gick gymnasiet! Så nej, inga scrapbook ambitioner här inte, lesson learned.

Fick ju över en tårtbotten där inför dopkalaset. Men tanke på att det blev en halv kvar av de två jag gjorde var det inte så dumt att någon sade ifrån att det inte behövdes en tredje. Imorgon ska vi bjuda Oos pappa på födelsedagsmiddag så det passade perfekt med denna överblivna botten. Bjuder förstås Monica också, men eftersom hon stenhårt och beundransvärt går på pulverdiet nu frågade vi ändå om det fanns något vi kunde bjuda på som passade i hennes strikta födointag. Jodå - gurkstavar! Tänk om det alltid var så enkelt att bjuda på middag! Hohoho!
En tjej som varit vaken så gott som hela dagen slocknade efter en simtur i badkaret. Nu verkar hon ju faktiskt tycka det är rätt ok att skvätta omkring däri tack och lov.
Var och handlade i Lerum och lagom till jag ska betala och checka ut med självscanningen börjar hon bli kinkig. Naturligtvis får jag avstämning, men den goa damen i kassan ropar till sig en kollega som hjälper mig lasta upp varorna, och sedan hjälper hon mig slutföra kortbetalningen och packa det sista så vi blir klara i ett nafs. Jag hann knappt bli fuktig i armhålorna och lilltjejen var hygglo och lugnade ned sig dessutom.

Oo har tagit ledigt imorgon, han hade en dag utöver den vecka man får föra över till nästa år att ta ut, så han följer oss till ortopeden. Lilltjejen ska få sina höfter kollade, medan jag inte ens har fått min remiss ännu. Torsdag Borås och fredag ska man upp i gynstolen igen för att förses med spiral. Känns lite sådär att ha ett föremål konstant inne i kroppen, men jag är lite trött på att knapra piller så tänkte prova detta nu. Oo tyckte jag inte behövde något alls! Hallå, kan man få vänja sig vid ett barn först åtmindstone?

Jag har förstått att de ibland sover mer och ibland sover mindre, samma sak med ätandet. Nu verkar det dock vara sovande som gäller, för det har inte varit många eller särskilt långa vakenstunder varken igår eller hittills denna dag. Jag klagar definitivt inte!

Den nya "bodyn" kommer att vara för liten om två veckor, men är ju kul så länge den varar. Fick tummen ur och beställde framkallning av foton från hennes två första månader. En snabb och påtaglig återblick i hur mycket hon faktiskt vuxit på så kort tid. Den där björnoverallen försvann hon ju i alldeles där i början.

Nåväl, igår fick vi någon centimeter snö som idag gett vika för solen. Ingen vårvärme i luften dock, men tog en liten promenad för att kika till den ena av cacherna jag placerade ut i helgen. Gick sedan betydligt lättare att logga en cache som var placerad intill infarten till ett bostadshus vid denna tidpunkt, dvs mitt på en måndag istället för en solig helgdag!
Dyngsur logg men med rätt penna funkade det ändå.




Sedan har jag aldrig förstått mig på vad det är för människor som är plikttrogna nog att plocka upp skiten efter sina hundar, men sedan slänga alltihop på marken? För att inte tala om allt annat skräp (gammalt täcke?) och skit som tinar fram under snön.
Men det där med hundpåsarna, är de dom som plockar upp för syns skull men sedan dumpar så fort kusten är klar? Eller resonerar de att själva skiten ju faktiskt inte ligger öppet längre så vi inte kan komma där och klaga? Tråkigt när det faktiskt är många hundägare som faktiskt sköter det snyggt och tar sitt ansvar.

Apropå husdjur så är ju utekatterna ett dilemma också. Kattägare som man är själv vill man ju gärna försvara deras naturliga beteende, men vet själv att det inte är särskilt trevlig med hankatternas revirmarkeringar. Vi har dom själva väldigt tydliga på skjutdörren och grillens överdragsskydd, för att inte tala om att man om inte annat känner på lukten att de varit framme, både på bil, brevlåda och entrédörr. Kanske vårt hus är extra populärt med två tjejkatter, eller gammelkärringkatter snarare men ändock populärt. Om ägarna bara kunde tillse att kastrera sina trånande hankatter blir lukten inte så markant. Visst, sedan tillkommer leriga tassavtryck på utemöbler, dynor, bilar och så vidare, men jag bryr mig inte särskilt eftersom det är så meningslöst. Vi schasar bort dom när vi har möjlighet men mest för att de ska fortsätta veta att de inte får vara här (de flyr så fort vi visar oss) så att vi inte behöver vara oroliga för våra gamla damers skull när de är ute på sina små lovar. Jag kan till och med, vilket många säkert anser vara en synnerligen dum jämförelse, anse att katt- och hundproblem kan jämföras med lekande och skrikande barn. Men hur trevligt är det att försöka ha en avslappnad stund i sin trädgård med en skock ungar som skriker granngårds? Men barn får man ju inte klaga på för det är ju barn gudbevars! Ja, jag är en sådan förälder som blir svettig i armhålorna och ursäktande i blicken när lilltjejen oupphörligt skriker bland folk. Jag tillhör inte det släktet mammor som fnysande anser att mitt barn kan skrika hur som helst och sköt du ditt! Om jag sedan helt enkelt inte orkar bry mig den dagen efter femte vaknatten hon ligger och sparkar på golvet vid godisdisken är en annan femma. Jag har kanske helt enkelt inte nått det stadiet ännu där jag kan låta barn vara barn i den trummhinnebristande varianten utan att skära tänder. I varje fall inte andras, men egna barn och andras ungar är det väl man säger.

Två grannpojkar ringer på dörren och jag önskar jag kunde låtsas inte vara hemma. Men jag öppnar, och så står de bara där. De säger ingenting! Och innan jag vet ordet av har de kavat av sig gummistövlar och jackor och springer runt i huset på jakt efter katterna som darrande trycker under sängen. Toppen, nu tycker de antagligen att det bara är fritt fram här bara för att jag har så förbannat svårt att säga nej, till och med till småglyttar! Bra Linda, vilken ryggrad, var det ordningsvakt du var? Stoppat tvåmeters fyllon i dörren, men inte ett par småpojkar till ditt eget hem? Toppen.

Klart man släcker! Men inte datorerna, där går gränsen!
Lilltjejen var bjuden på sitt första barnkalas, så Oo tog henne dit så jag fick några timmar för mig själv. I morgon ska han nämligen iväg på egna äventyr så jag passade på.
Det blev dagens cache men även utplacering av två egna, en micro och en small. Hann även ta en skön bastu medan min lilla familj också besökte Nicke och co.

Köpte grillade kamben för snabb lunch och fick en hiskelig rännskita på köpet. Och de var inte ens så goda som jag hoppats!

(Kram till er alla där ute!)

Fortfarande speedad på vägen hem från Partilles release. Ett genrep av nya koreografin inför imorgon som gick riktigt bra. Det gör en hel del skillnad att ha skor som passar! Körde på så gott som maximalt för att testa kroppen lite och den svarade riktigt hyfsat. Att sedan lägga på ytterligare en växel plus prata och instruera samtidigt kan dock bli intressant. Var rejält slut efter låt nummer fyra som jag ska köra, så flåset är inte bäst precis. Sedan är styrkan helt körd, jag har inte en chans på plankan! Magmusklerna är som sagt tillbaka på sina platser med det är också allt. Får inget gensvar alls, och visst märks det också i slagkombinationerna då jag saknar det riktiga stödet och kraften därifrån.
Menmen, om jag nu inte kört slut på mig alldeles idag så känner jag ändå förutom styrkelåten ganska stor tillförsikt inför imorgon.
Vid dagens möte på samspelsmottagningen fick jag än en gång filmas i tio minuter. Denna gång beordrades vi ned på golvet och madrassen för att interagera. Fick också beskriva min asociala sida och snedvridna skuldkänsla, hur svårt jag har för att ta emot utan att känna skuld och närmast tvång att återgälda för att bli "kvitt". Också min avsaknad av vänner och relationer av den enkla anledningen att jag inte känner något behov av det. Jag har min Oo och det räcker för mig.
"-Varför känner du att du inte förtjänar att bara ta emot?" frågar hon och jag kör min amatöranalys med mammas och pappas påverkan. Hon kommer inte med några andra vinklar eller förslag, så jag kanske skulle lämna IT-branschen/pedagogiken och bli psykolog istället? Höhö!

Efter filmningen får jag fler exempel på hur jag kan interagera med lilltjejen, enkla saker som mer beröring, repetera fingrar, händer, tår med tex ramsor och sång, repetera för att hon ska känna igen och känna sig bekräftad. Och så den städiga frågan hur det känns och vad tänkte jag på när jag gjorde det eller det. Hon ser att jag gör en del bra saker, till exempel pratar och uppmuntrar när hon ligger på mage och tränar nacken. Jag förklarar att mitt ökade prat och bebisspråk är mycket just för att jag instruerats att göra det och ser den positiva respons det ger, men det kommer inte naturligt, känns inte naturligt och många gånger konstlat. Men jag gör det ändå eftersom lilltjejen knappast märker någon skillnad, och jag nu vet att det är bra för henne.
Psykologen tror att det faktum att detta inte kommer naturligt för mig är antingen för att jag själv inte fått uppleva det, eller att jag blockerat det. Lite skeptiskt ifrågasätter jag att man liksom skulle komma ihåg att man blivit gullad med som bebis och därför naturligt plockar fram det när man sedan som vuxen möter en. Men jo säger hon, undermedvetet gör man det. Jahapp.
Jag tror i och för sig att mamma gullade en del med mig, även om jag från de preferenser jag minns har svårt att föreställa mig det. Men jag har fått berättat att hon tyckte mycket om barn. Dock kan jag ju minnas frånvaron av tillgivenhet, vilket lett till mina svårigheter att acceptera denna självklarhet hos Oos familj. Jag vet helt enkelt inte hur man gör, har inte upplevt det själv och saknar det därför inte heller.
Så när det nu inte kommer naturligt för mig så ska hon visa mig så jag får jobba med dom så att de till slut förhoppningsvis ska komma naturligt. Jag får helt enkelt lära mig att visa kärlek?

Jaja, en cache har ju blivit loggad också på ett vältrafikerat område, så det var inte helt lätt att klättra upp i en stolpe för att hämta och lägga tillbaka den! Lunchtid i stan är ju inte bästa tidpunkten för geocaching precis.

Lilltjejen har nattats och ska flyttas över till sin egen säng. Oo har slocknat i soffan och ska få flytta sig själv till sängen. Och jag ska ta min trötta men nöjda lekamen och göra just det just nu!

(Betydligt fräschare, avnjutande goa endorfiner)

Häromdagen blev det klart med bekräftelse från Tingsrätten: Nu betalar jag inte bara på lånen, nu äger jag faktiskt också halva huset! Gött att ha det avklarat nu.




Något annat som också blivit klart är beslutet från Gar-Bo Försäkring som representerar byggföretaget bakom grunden av huset. Föga förvånande att vår skada inte heller innefattas i deras villkor, vilket lämnar oss att åtgärda skadan själva. Tjohopp, precis en sådan utgift man bara älskar!
Vad har man dessa hemförsäkringar för egentligen när de har femtioelva undantagsparagrafer? Vad täcker de egentligen? Om en meteorit slår ned? Tyngdkraften försvinner så huset svävar ut i rymden? Nej, var är villkoren som främjar kunden? Som säger att man får tillbaka alla tusentals inbetalade kronor om man inte behövt utnyttja sin försäkring efter typ tio år? Men det skulle ju inte funka för då skulle de få betala jämt och ständigt eftersom ingen någonsin kommer förbi deras förbenade undantag!

Totalt meningslöst, men tillåter mig själv att emellanåt störas av detta eviga rosa och blått! Jag trodde det vara var kläderna, men att hitta ett större utbud av neutrala fotoalbum visade sig ju också vara närmare hopplöst!
 

(Woha!)



Vandrade omkring på Frölunda torg för att uppfylla det uppdrag Oo givit mig: Köpa nya träningsskor. De första jag drog på mig var ett par Rykä på Intersport och ååh vad sköna de var! Kollade alternativen men inga andra var i närheten. Klockrena, och med mitt rabattkort blev det "bara" 650 spänn, vilket jag tycker är ok för ett par kvalitativa träningsdojjor.
(Mission completed!)

Hämtade upp Oo efter jobbet och så gjordes två misslyckade försök på cacher i stan innan en till slut kunde loggas vid Svenska mässan. Därefter åkte vi till Stefan via pizzerian så ja, latmansmiddag idag också!
Oo kopplade upp nån snajsig högtalaranläggning som Stefan investerat i, så nu har Oo ännu en grej på sin födelsedagsönskelista. Jojo, önska kan han ju alltid!

(Dansar till "Så ska det låta")

Hade ett tiggarbrev från Unicef i brevlådan, specifik adresserat till mig. Är inte det väldigt utstuderat att skicka till en nybliven mamma? För jag antar att jag inte är den enda som i min nya och allt mer accepterande mammaroll är extra känslig inför barn som far illa? För det har jag nämligen märkt, att den rena avsky och avsmak jag kände inför blotta åsynen av en bebis i tex tidningar och tv-reklam under graviditeten nu är som bortblåst. Nu ter sig dessa snarare ointressanta, vilket är att föredra. Men något nytt är mina känslor inför tanken på alla oskyldiga barn som far illa. Det där fostret som hittades på en tågperrong i Stockholm. Innan det klargjordes att det inte ens var ett halvgånget foster blev jag helt förtvivlad inför tanken på ett framfött och dumpat barn, eller bara tanken på en spädis så som lilltjejen som försummas, ingen bryr sig om eller far illa. Nej, de skräckbilder och scener som poppade upp för min inre blick där ett tag gör det inte längre, inte sedan mina känslor och min inställning började förändras. Nu är det istället en jobbig inlevelse i det oskyldiga barnets "känslor" där han/hon ligger så totalt utelämnad och beroende av trygghet.

Ja, Unicef gör mycket gott, men visst är det lite elakt att spela på en ny mammas känslor så där? Dessutom kan jag inte låta bli att påverkas av girigheten som avslöjades inom...Sida var det va? Och man kan ju inte låta bli att undra hur stor del av de där pengarna de tigger om som verkligen går till "fler barn som Amos". Ja, jag har gett bidrag till olika organisationer och har generellt inte mycket emot att göra det. Jag antar att detta tiggarbrev berörde mig så pass att jag faktiskt störde mig på det. 

Loggade tre cacher under min tur till Borås. Gissa ledtråden till denna gömma? "Under en sten"!!!

Mina svar på den där enkäten gicks igenom så jag fick chansen att förklara mina ställningstaganden och tolkningar av de listade påståendena. Sen filmades jag tio minuter igen och hon lyfte fram kontaktsökandet hos Ronja bara genom små rörelser medan hon ammades, baserat på hennes många iakttagelser av småbarn. Jahapp, istället för att lösa korsord, läsa eller glo på tv medan jag ammar ska jag prata (bebisspråk) och bekräfta genom att låta henne krama mitt finger eller "pyssla" med henne. Jag tyckte liksom att jag gjorde det när jag rensade ludd mellan hennes fingrar eller luftade halsveck, hehe.

I samma byggnad som jag har mina psykologträffar ligger en liten butik för minisar. Eftersom jag hade tid att spendera slank jag in och hittade faktiskt två plagg som tjejen snart kommer i. Haha, bläckfiskar!
Storlek 50 är nu för smått och 56 börjar vara på gränsen. Imorgon är det dags för kontroll igen så då får vi se hur mycket hon stuckit iväg. Hon känns i varje fall väldigt tung så varken jag eller Oo orkar några längre bärstunder direkt. Eller så är vi helt enkelt klena.
Hon har fått sin remiss nu till ortopeden på Östra, och på kallelsen ser vi att hon också ska röntgas!

Mötte upp Oo i Mölndal på vårt stammisställe, där jag bröt mot trenden och körde thaimat istället för sushi. Kunde dock inte motstå och bytte till mig en laxbit av Oo.

Därefter växlade vi bilar så Oo tog sin avkomma med till Stefan medan jag åkte hem. Tanken var att jag skulle träna combat, men beslöt att vila skavsåren och baka inför dopet istället.
Oo som är så kinkig på fikafronten önskade rulltårta, något jag inte gjort sedan jag var tös i Piteå! Det är ju riktigt enkelt, där det svåraste egentligen var att få själva rullningen tillräckligt hård. Det blev två stycken där den första väl får kallas försöksrullen. Var nog lite väl generös med sylten också, så det blev typ hallonsylt med lite tuggmotstånd.

Imorgon ska vi träffa prästen för en genomgång inför söndagens dop. Ett annat barn ska visst döpas samtidigt. Om det går fort kanske jag kan hinna åka och träna då istället.

Just det, snubblade över en forumstråd där en mamma undrade hur hon skulle göra med märkning av något som skulle ha barnets initialer. Då denne hade dubbla efternamn blev initialerna WTF, varpå hon förtvivlat undrade hur hon skulle göra nu? Ack dessa i-landsproblem!

Titta vilken fin kamera! Ger finfina bilder och ger sådant härligt avtryckarljud så man känner sig som ett rikitgt fotoproffs. Problemet är bara att den fungerar mindre bra utan batteri!
Tog ju med mig den till kvartalen för att ta lite fartfyllda bilder, men det hände ju föga där jag plockade upp den för att ta en första bild! Bra Linda att ladda batteriet och lämna det i laddaren, duktigt!





Femtiotalet(?) taggade instruktörer fick smaka på nya koreografin ute på Lindholmen. Som vanligt fann jag musiken sådär med undantaget "Fire" med Scooter! Den har man svettats till många gånger på dansgolvet! Jag gillade den så mycket att jag köpte singeln! Scooters låtar passar grymt till combaten, och de har haft många av hans låtar i sina koreografier.
Jag kan dock inte påstå att det var mycket mer energi och styrka på mitt nu tredje pass sedan grav-uppehållet, men det var kanske inte att vänta heller. Styrkan däremot, vad bestod den mest av tro? Jo planka förstås! Aargh!
Ylva och hennes dotter som ska köra releasen i Kållered frågade om jag ville vara med på deras release om två veckor. Kul! Men fixar jag det? På rak arm kan jag ju säga att jag inte fixar styrkan! Jag får se hur jag gör...det vore ju kul!

Efteråt brummade jag till Mölndal där Oo och Tomas anslöt efter en flyttinsats hos Stefan. Mumsig köttbullemiddag och beskådan av dopklänningen som Monica nu broderat in Ronjas namn och födeleår på. Jättefint!



(Oo kommunicerar med sin dotter...)






(...och får följande mottagande!)

Snyggosnapshot! En sak fick jag med mig från dagens Borås-samtal: Kommunicera med tunguträckning! Jag filmades i tio minuter där jag och tösen gjorde absolut ingenting. Fick kommentarerna att försöka kommunicera mera med henne när hon till exempel visade intresse för något, gardinerna i det fallet. Prata, prata, prata. Och bebisprat var visst mer effektivt än prat med vanlig röst. Just det, det var det där tillgjorda pratet en oktav högre där man har en förmåga att pendla mera mellan toppar och dalar som bebisar tydligen ska reagera mera positivt på. Happ. Och så det där med tungan. Enligt henne så försöker barnen kommunicera redan från början, och ett enkelt sätt var att helt enkelt räcka ut tungan och låta barnet försöka härma. Öh? Men så bad psykologen om att få prova detta med Ronja, och ta mig tusan försöker inte min tösabit forma munnen och skicka ut en liten tungspets också! Och väl hemma där Oo kör tungvisp blir det mycket skratt, leenden och försök att härma.

Annars blev det som vanligt frågor kring hur det känns om Ronja hit och dit. Kommer inte ihåg mycket mer än tunggrejen faktiskt Xo)

Efteråt åkte jag till Sandared och hälsade på Anita och Roland. En trevlig stund med god mat och konstaterande kring hur åren flugit förbi.
Otroligt mycket har byggts upp och förändrats i det lilla samhället, men mycket var också sig likt med alla minnen jag har därifrån!
(Viaredsjön som de bor alldeles intill.)

Himmel, det känns som alldeles nyss som jag skrev inlägget efter att jag och Oo varit där och hälsat på förra vintern.

Till whiskeyprovningen Oo och Henrik ansvarade för senast, gjorde Oo någon form av laxrullar. Tyckte de verkade mumsiga, så nu har han fått göra dom igen till en form av kvällsmat! Ingen av oss känner för att laga middag, föga förvånande.

Inga speciella planer för helgen vilket känns rätt bra. Combat-kvartal för mig och innebandy för Oo imorgon. Och så melodifestivalsfinalen kan man ju snegla på till kvällen. Kan inte påstå att jag har någon direkt favorit.

Sista inhoppet på jobbet avklarad, så nu får vi se när jag återkommer nästa gång. Snabbt hem där Oo mötte upp efter en sväng i Partille och så ut till Tyrsjön för en liten prommis i det avtagande solljuset. Det var ingen vidare värme precis, men skönt ändå att komma ut. Inte direkt det bästa underlaget heller då skridskor passat bättre på många ställen! Men bättre att gå på hal is och ha det glatt än att gå i lera och sörja (Oo hade aldrig hört den!)

Mysiga lilla Tyrsjön ligger i närliggande Knipared med ett gäng cacher längs dess promenadväg runt. Oo hade loggat de flesta tidigare, men nu gjorde vi nytt försök på de han inte hittat. Bland annat en nano! En nano ute i skogen!

(Det gick inget vidare!)

De andra två som inte loggats hittades dock rätt snabbt. En trevlig liten tur i skogen!

Allums amningsrum är helt ok med toalett, mikro, skötbord med handfat och lekhörna, eller "syskonhörna" som de kallade det :o)

Trodde det skulle bli en tidigare hemfärd än planerat där jag stod och svettades inne i 3-butiken med tösen på armen. En sväng på Åhléns var dock så tråkig att hon faktiskt somnade till slut. Det bidde i varje fall ingen ny mobil då snåltarmen sade ifrån - för denna gång! Avskräcktes dock från 3-abonnemang av en kund i Teliabutiken, då hon inför sitt iPhone-inköp ville byta från dom.

Målet med mitt Allumbesök var dock att hitta något finare men inte ryschigt till Ronja. Det visar sig att det nu är snabba puckar inför dopet då kyrkan bara var ledig nästa söndag om vi inte ville vänta till maj! Så när dopklänningen åker av efter vattenskvättandet ville jag ha något trevligt att byta till. Vet dock inte riktigt om en Bamse-body var riktigt det jag tänkt mig, men Katten Jansson var det enda som jag fann tilltalande i alla butiker! Det är fortfarande inte roligt att köpa bebiskläder. Prylar går bra, för det är ju prylar och tillika skoj för en som är halvt pryltokig. Så just därför var jag och köpte en babymobil via Blocket innan Allum! Den utslitna Tummenmotsvarigheten hänger över skötbordet och denna nya Fisher Price-varianten med massa bling-bling ska vara till sängen.

Gjorde ett lamt försök att hitta något till mig själv också och hittade faktiskt en Esprit-tröja på rea. Dock inte så skönt att dra på sig sin svettiga tröja igen. Najs.
Insåg att man väl bör vara lite uppklädd till sin dotters dop, men har lite vag tilltro till vad jag faktiskt kommer i av mitt egna mediokra utbud. Jag antar att det inte riktigt går hem med jeans där framme vid altaret? I-landsproblematik igen.
Och som sagt resulterade mitt finklädesförsök i en vanlig tröja, så får antingen göra ett nytt försök eller klämma ned mig i något gammalt. Jag är ju inte så fasligt långt ifrån min startvikt, men när de få kilona lagt sig där man ska knäppa igen brallorna är det gamla utbudet synnerligen begränsat.

De nya morötterna jag lade ut försvann i ett nafs! Kanske det är vi-lägger-mycket-tid-och-pengar-på-vår-trädård-grannen som smyger ut om natten och tar dom?

Oo ska hjälpa Stefan med något efter jobbet och ta dagens cache, så han blir extra sen idag. Det är en av mina ynkliga motiveringar till nytt mobilköp. Möjligheten att kunna cacha med hjälp av en smidig app!
Imorgon är det både Fettisdagen och Internationella kvinnodagen. Det måste man ju fira! Denna gång blev det faktiskt bara en - och liten dessutom! Det var ju det där med finkläderna...

(Bara en - faktiskt!)

Är förresten riktigt stolt över att jag inte föll för 3-försäljarens snack och tecknade hos dom. Men så fick jag också använda mig av Ronja som ursäkt för att slinka därifrån!
Sen ringde den där försäkringskillen som var hemma hos oss igen för att fråga om vi funderat mer på att utöka våra försäkringar. Skamset fick jag säga att vi fortfarande inte diskuterat det, och hade det gått hade jag tecknat en där och då! Nu ligger ansökningen istället och bränner i min mailbox. Suck!

Jag vet att det är åt skogen fel, men ändå var samvetet svart när jag åkte och tränade igår! Att Ronja dessutom var lite kinkig gjorde inte saken bättre. Och visst slank det ur ett tack också till Oo där han satt med henne! Fick ett "-Skärp dig!" till svar. Varför är jag sådär...sådär orättvis mot mig själv?

Nåväl, jag lyckades skaka av mig det till hög combatmusik i Gulingen, och allt eftersom avståndet till Kålleredsanläggningen minskade, så ökade impulsen att hoppa in och köra en låt! När jag tidigare under dagen ringde för att prata med Ylva för att bland annat nämna att jag tänkte vara med som deltagare, lät hon mig höra att det varit kul om vi teamat vilket jag med förskräckelse tog ur henne. Mitt andra combatpass sedan jag-vet-inte-när! Men den sista powerlåten från en gammal koreografi var ju bara så bra där i Gulingen, så väl framme kastade jag fram frågan om jag inte kunde få köra den? Självklart blev svaret, men skulle jag inte vara med där framme hela passet? Hahahahahaha, tror inte det! Inte nog med att jag inte har orken, jag kan ju inte koreografin!
Så jag gömde mig lite där nere på golvet, och allt eftersom låtarna gick började en viss oro infinna sig. Det var ju så jobbigt! Nästan så jag blev lite modstulen och till och med negativ då man kände att orken och kraften inte fanns i benen. Det fanns ingen explosivitet i sparkarna eller ork att varken hoppa eller lyfta knäna. Att jag sedan dessutom fick hålla i tuttarna när vi sprang var en annan femma!
Menmen, sista powerlåten kom och jag skuttade upp på vår lilla scen. Och väl där var det som jag aldrig varit borta! Visst var det enbart slag och därav inga problem med orken, men jäklar i min låda vad kul det var! Shit vilken härlig känsla att känna energin och adrenalinet pumpa! Weeeehooooo!!!!

Sen var det dags för styrkan och då slank jag ned på golvet igen. Lyckades hålla plankan liiite längre denna gång dock, hoho! Efteråt stressade jag hemåt med samvetet jagandes där bak. Jag är hopplös!

Så nu handlar det enbart om att komma tillbaka, att träna upp ork och styrka igen och det är inte roligt! Nästa helg är det kvartal och hur kul blir det att stå bland en massa pumpade instruktörer med sin mediokra kondis och obefintliga styrka? Önskar man kunde ha en tröja där det står "Just bm-godkänd" eller nåt!