Med den lilla handen i fokus slumrar min nu tvåmånaders sötnos intill mig. Eller ja, slumrar och slumrar. Det är ju kväll och därmed kinkigt om det inte underhålls. Oo hejar på sina fotbollstjejer i nån cup. Många tycker det är lite förunderligt att han engagerar sig i ett lag när han inte själv har barn där. Så gott som alla ungdomstränare har ju sina barn med, så varför inte han? Jovars, om ett gäng år så!

(Två månader idag)


Det är faktiskt bara två månader sedan man var där i Varberg och hoppades på lite morfin för att få somna från värkarna. Känns som en halv livstid sedan dess!

Dagens bild från kökets kaos, inte en ledig yta någonstans! Jag fattar inte att jag står ut, men konstig nog orkar jag inte bry mig mer än emellanåt. Jag gör en liten insats i alla fall och kör tvättmaskinen. Ska man göra en insats till och ge tösen ett bad? Hm, lite väl ambitiöst va? Hon har ju inte uppvisat någon större förtjusning över att få din lekamen doppad hittills, så kan man förskona både henne och mamman från det är det kanske lika bra.





En dos av verkliga livet i form av rusningstrafik. Mötte upp Oo i Mölndal där han var hos sina föräldrar med Ronja innan cupen. Nu hann jag ju dit innan han åkte så farföräldrarna inte behövde vakta henne mer än nödvändigt. Har ju ändå lite dåligt samvete för att de ska ta hand om henne imorgon kväll. Spelar ingen roll hur gärna de säger att de har henne, en del av mig tror ändå inte på det! Så funtad är jag.
Dop är på gång, men det har jag faktiskt förmåga att överlämna åt Monica och Oo, liksom bröllopet. Visst tär det lite på samvetet, annars hade det inte varit jag, men jag lindrar det med att ståhejet inte är för min eller Ronjas skull. Jag har ju knappt ens några på min sida att vare sig bjuda eller som lär komma. Liksom vid bröllopet ber jag nästan om ursäkt för att jag skickar en inbjudan, utgår helt från min egen inställning till dylika arrangemang. Jag får dåligt samvete för att jag låter Oo ta hand om sin dotter själv några timmar. Jag får dåligt samvete för att hennes farföräldrar barnvaktar. Jag får dåligt samvete för att jag skickar inbjudningar till hennes dop! Hur vrickad är jag inte?! Vill folk inte komma så säger de ju bara nej. Men jag utgår bara från mig själv och hur svårt jag har för att faktiskt göra som jag vill och inte som det förväntas. Därför vill jag vara snäll och bespara alla ens besväret att finna en ursäkt genom att inte ens bjuda! Dessutom känns det förmätet. Varför skulle de vilja komma till "mitt" dop? Eller bröllop? Eller vad det nu kan vara för speciell tillställning som förpliktigar. Kan man i inbjudan tacka nej till presenter? Ronja har ju redan fått, så fler ska inte ges bara för att det nu råkar bli dop! Snacka om dåligt samvete! Herregud jag hör ju själv hur knäpp jag är!
Sedan kommer det också bli ångest över antalet på Oos sida. Hela tjocka släkten ska ju bjudas! Allting handlar ju om Ronja, så då kan väl modern utebli? Hoho! Och när jag ändå är gång så nämnde Monica faddrar, dvs gudfar och gudmor. Herrejösses, ska man tänka på sådant också? Nej, somliga traditioner hör hemma i antiken där de en gång myntades och bör stanna där. Någon måtta får det väl vara på traditionerna? Nu går jag ju med på att ha dop juh. Muttermutter...