Lilltjejen har på sistone vaknat strax efter Oo åkt till jobbet, så no more sova in nattamning. Ligger istället och lyssnar på diverse bebisljud tills hennes rastlöshet får mig att lyfta över henne till vår säng för lite egenproducerad frukost och snack inför kommande dagen. Ibland somnar hon om, ibland inte. Detta var en inte-dag, så relativt tidigt kan jag direkt läsa Oos sms-förfrågan om jag är vaken eller inte. Ringer upp och får en fråga om jag tänkt ut på promenad idag? Det är lika uppenbart som en älg i vardagsrummet: En cache har släppts i närheten.
Med illa dold iver förklarar han var den är och det är onekligen i närheten, men jag är ganska ljummen i mitt gensvar. Jag har varken gps eller någon smartphone, och mina tidigare erfarenheter av att leta cacher i blindo är sådär. Detta är alltså ett uppenbart exempel där det varit befogat med ett nymobilsköp, höhö!
Nåväl, hur som helst befinner sig mor och barn i Saabis ett ögonblick senare. Parkerar nere vid pizzerian, ut med barn och barnvagn och så rask promenad mot målet. Får beskrivning och ledtråd av Oo och letar ihärdigt vid det jag tycker är den uppenbara platsen. Men nada, intet, tomt och fruktlöst. Ledtråden och ännu noggrannare koordinatsbeskrivning av Oo via mobil gav dock till slut resultat.
Där var den ju, långt ut på en stam över vattnet! Aaargh! Ingenting att hålla i förutom själva stammen så kände föga för att balansera mig ut och med all säkerhet falla i plurre!. Enda utvägen: Vada.
Ännu raskare promenad tillbaka till Saabis, in med barn och barnvagn och step on it tillbaka hem. Hämta Oos vadarstövlar som är högre än mina egna och så mera gas tillbaka. Nu hade jag dock sett att det faktiskt gick att köra mycket närmare, så slapp promenaden igen, annars vete tusen om jag idats!
Parkera med gruset sprutande om däcken, på med vadarstövlar och ut med barn och barnvagn. Bäst jag står där och placerar babysittern på chassit glider en bil förbi. Barnvagnspromenad i vadarstövlar vadå, inget konstigt aaalls!
Klafs, klafs tillbaka till ån och jag inser faktum att jag faktiskt ska ned i vattnet! Det grumliga vattnet som omöjliggör syn av botten! Min fobi slår till och jag funderar på att strunta i alltihop i ungefär tre milisekunder. Jag kan ju inte backa ur nu!
Så trevar mig försiktigt ned i vattnet och famlar motströms i snigelfart, säker på att kliva i ett hål och ramla i, snubbla på dolda slemmiga grenar, halka på förrädiska stenar eller bäckamonster med gröna tentakler dra ned mig under ytan. Vill inte titta ned i vattnet men tvingar mig för att ändå se dolda fällor i grumligheten. Kommer på mig själv att andas med toppen av lungorna och metrarna till trädet känns som kilometrar! Når fram och klamrar mig fast som en drunknande, lycklig för en fast förankring. Sneglar upp längs stammen och inser att jag inte når cachen! Jag står med vatten över knäna och ska ännu längre ut! Ska man gå armgång eller!?
Skymtar något mörkt under ytan och tvingar undan rädslan. En sten, precis under cachen. Kan ju säga att jag är tacksam för cachens otraffikerade läge, för mitt evighetstrevande upp på den stenen med krampaktiga tag om trädet hade jag inte velat ha bevittnat! Okej, väl uppe till slut och sneglar upp mot målet för hela eländet och inser nästa fasa. Jag måste ju släppa trädet för att få loss cachen och logga! Sned sten under vatten på darriga ben och greja med händerna ovanför huvudet för en jäkla FTF? Vad håller jag på med egentligen? Men jag lyckades! Och ingen hade hunnit före, för annars hade jag blivit riktigt förgrymmad över mina offrade nerver! En First To Find Före Frukost! :oD
Tänk vad lite jag behöver för att känna mig stolt ibland! Hohoho! Hem och fira med egenkomponerad gulaschsoppa och resttårta från igår!