Fortfarande speedad på vägen hem från Partilles release. Ett genrep av nya koreografin inför imorgon som gick riktigt bra. Det gör en hel del skillnad att ha skor som passar! Körde på så gott som maximalt för att testa kroppen lite och den svarade riktigt hyfsat. Att sedan lägga på ytterligare en växel plus prata och instruera samtidigt kan dock bli intressant. Var rejält slut efter låt nummer fyra som jag ska köra, så flåset är inte bäst precis. Sedan är styrkan helt körd, jag har inte en chans på plankan! Magmusklerna är som sagt tillbaka på sina platser med det är också allt. Får inget gensvar alls, och visst märks det också i slagkombinationerna då jag saknar det riktiga stödet och kraften därifrån.
Menmen, om jag nu inte kört slut på mig alldeles idag så känner jag ändå förutom styrkelåten ganska stor tillförsikt inför imorgon.
Vid dagens möte på samspelsmottagningen fick jag än en gång filmas i tio minuter. Denna gång beordrades vi ned på golvet och madrassen för att interagera. Fick också beskriva min asociala sida och snedvridna skuldkänsla, hur svårt jag har för att ta emot utan att känna skuld och närmast tvång att återgälda för att bli "kvitt". Också min avsaknad av vänner och relationer av den enkla anledningen att jag inte känner något behov av det. Jag har min Oo och det räcker för mig.
"-Varför känner du att du inte förtjänar att bara ta emot?" frågar hon och jag kör min amatöranalys med mammas och pappas påverkan. Hon kommer inte med några andra vinklar eller förslag, så jag kanske skulle lämna IT-branschen/pedagogiken och bli psykolog istället? Höhö!

Efter filmningen får jag fler exempel på hur jag kan interagera med lilltjejen, enkla saker som mer beröring, repetera fingrar, händer, tår med tex ramsor och sång, repetera för att hon ska känna igen och känna sig bekräftad. Och så den städiga frågan hur det känns och vad tänkte jag på när jag gjorde det eller det. Hon ser att jag gör en del bra saker, till exempel pratar och uppmuntrar när hon ligger på mage och tränar nacken. Jag förklarar att mitt ökade prat och bebisspråk är mycket just för att jag instruerats att göra det och ser den positiva respons det ger, men det kommer inte naturligt, känns inte naturligt och många gånger konstlat. Men jag gör det ändå eftersom lilltjejen knappast märker någon skillnad, och jag nu vet att det är bra för henne.
Psykologen tror att det faktum att detta inte kommer naturligt för mig är antingen för att jag själv inte fått uppleva det, eller att jag blockerat det. Lite skeptiskt ifrågasätter jag att man liksom skulle komma ihåg att man blivit gullad med som bebis och därför naturligt plockar fram det när man sedan som vuxen möter en. Men jo säger hon, undermedvetet gör man det. Jahapp.
Jag tror i och för sig att mamma gullade en del med mig, även om jag från de preferenser jag minns har svårt att föreställa mig det. Men jag har fått berättat att hon tyckte mycket om barn. Dock kan jag ju minnas frånvaron av tillgivenhet, vilket lett till mina svårigheter att acceptera denna självklarhet hos Oos familj. Jag vet helt enkelt inte hur man gör, har inte upplevt det själv och saknar det därför inte heller.
Så när det nu inte kommer naturligt för mig så ska hon visa mig så jag får jobba med dom så att de till slut förhoppningsvis ska komma naturligt. Jag får helt enkelt lära mig att visa kärlek?

Jaja, en cache har ju blivit loggad också på ett vältrafikerat område, så det var inte helt lätt att klättra upp i en stolpe för att hämta och lägga tillbaka den! Lunchtid i stan är ju inte bästa tidpunkten för geocaching precis.

Lilltjejen har nattats och ska flyttas över till sin egen säng. Oo har slocknat i soffan och ska få flytta sig själv till sängen. Och jag ska ta min trötta men nöjda lekamen och göra just det just nu!

(Betydligt fräschare, avnjutande goa endorfiner)