Totalt meningslöst, men tillåter mig själv att emellanåt störas av detta eviga rosa och blått! Jag trodde det vara var kläderna, men att hitta ett större utbud av neutrala fotoalbum visade sig ju också vara närmare hopplöst!
 

(Woha!)



Vandrade omkring på Frölunda torg för att uppfylla det uppdrag Oo givit mig: Köpa nya träningsskor. De första jag drog på mig var ett par Rykä på Intersport och ååh vad sköna de var! Kollade alternativen men inga andra var i närheten. Klockrena, och med mitt rabattkort blev det "bara" 650 spänn, vilket jag tycker är ok för ett par kvalitativa träningsdojjor.
(Mission completed!)

Hämtade upp Oo efter jobbet och så gjordes två misslyckade försök på cacher i stan innan en till slut kunde loggas vid Svenska mässan. Därefter åkte vi till Stefan via pizzerian så ja, latmansmiddag idag också!
Oo kopplade upp nån snajsig högtalaranläggning som Stefan investerat i, så nu har Oo ännu en grej på sin födelsedagsönskelista. Jojo, önska kan han ju alltid!

(Dansar till "Så ska det låta")

Hade ett tiggarbrev från Unicef i brevlådan, specifik adresserat till mig. Är inte det väldigt utstuderat att skicka till en nybliven mamma? För jag antar att jag inte är den enda som i min nya och allt mer accepterande mammaroll är extra känslig inför barn som far illa? För det har jag nämligen märkt, att den rena avsky och avsmak jag kände inför blotta åsynen av en bebis i tex tidningar och tv-reklam under graviditeten nu är som bortblåst. Nu ter sig dessa snarare ointressanta, vilket är att föredra. Men något nytt är mina känslor inför tanken på alla oskyldiga barn som far illa. Det där fostret som hittades på en tågperrong i Stockholm. Innan det klargjordes att det inte ens var ett halvgånget foster blev jag helt förtvivlad inför tanken på ett framfött och dumpat barn, eller bara tanken på en spädis så som lilltjejen som försummas, ingen bryr sig om eller far illa. Nej, de skräckbilder och scener som poppade upp för min inre blick där ett tag gör det inte längre, inte sedan mina känslor och min inställning började förändras. Nu är det istället en jobbig inlevelse i det oskyldiga barnets "känslor" där han/hon ligger så totalt utelämnad och beroende av trygghet.

Ja, Unicef gör mycket gott, men visst är det lite elakt att spela på en ny mammas känslor så där? Dessutom kan jag inte låta bli att påverkas av girigheten som avslöjades inom...Sida var det va? Och man kan ju inte låta bli att undra hur stor del av de där pengarna de tigger om som verkligen går till "fler barn som Amos". Ja, jag har gett bidrag till olika organisationer och har generellt inte mycket emot att göra det. Jag antar att detta tiggarbrev berörde mig så pass att jag faktiskt störde mig på det.