Eller hoppas i varje fall att det ska bli det! Äntligen har jag fått upp julklappsholkarna! Fint va? Kan du se alla fyra?Stängde till min enbarmliga egensnickrade då den satt som berget i trädet. Den kan fortsätta verka som toalett då den nu visade sig vara full av fågelbajs!
Det är rena rama våren i luften, förutom den småsnåla vinden som drar. Plus 5,4 i skuggan när jag sneglar mot termometern. Najsigt! Oo har tagit Ronja till Stenungsund för att hälsa på mormor och cacha lite. Efter hans olika aktiviteter fann jag det ok att stanna hemma medan de åkte. Därav holkar i träden! Har också staplat nedrasad ved, tvättat, dammsugat och plockat allmänt här hemma. Gött! Funderade på en promenad i det fina vädret, men skorna känns inte riktigt hundra på fossingarna för längre turer ännu.

Felix färdiga soppor är faktiskt helt ok som snabb och enkel bukfylla. Måste ju ta vara på ensamtiden och inte stå och laga något avancerat. Vill ju passa på att blogga lite medan man har två fria händer! :o)

På sistone har tanken ofta slagit mig om inte min psykologkontakt nu är överflödig? Jag läser så många forumstrådar där det är ångest, tårar, ensamhet, vilja att lämna bort sitt barn, rådvillhet och ifrågasättande av sig själv och sin mammaroll. De är ju i behov av den hjälp jag har fått! Jag har inte haft ångest, kan erinra mig max två tåreflöden och fäster mig mer och mer vid min söta avkomma. Kanske är det bara den skillnaden mellan mig och dom att när jag väl hamnar i de pressande lägen som vi ännu inte ställts inför, har jag just den rädslan att göra henne illa. Nu är hon ju så otroligt lättskött att det inte är konstigt att de positiva känslorna kommer lättare. Jag har ju egentligen aldrig fått "testas" ordentligt, tack och lov får man väl säga. Men jag får ju nästan dåligt samvete (nähä) när jag läser om alla dessa som mår så dåligt och inte får hjälp. Jag har dessutom en partner som stöttar, och både han och hans familj som gett mig mer egentid än många andra någonsin fått på flera månader! Nej, det är inte konstigt att det känns så pass bra som det nu faktiskt gör. För mig har det gått bra, jag har haft tur. Jag tror att det faktum att jag själv sökte hjälp så tidigt, tillsammans med Oo och hans familjs stöd gett detta positiva resultat. Jösses, det har ju bara gått två månader men känns som en halv livstid. Men ser jag tillbaka på mig själv för en månad sedan är skillnaden markant. Jag interagerar med henne på ett helt annat sätt, och framför allt känner jag så mycket mera.
Att det sedan blir ljusare och varmare ute skadar inte heller! :o) Visst kan mycket hända när vi ställs inför riktiga prövningar, och jag gruvar fortfarande för den tid där gränser ska testas och mat spridas överallt, men jag ser framtiden an med lite större tillförsikt än tidigare i varje fall.




(Gått upp en klädstorlek!)