... har solsken i mun(d)? Så knäppt talesätt, men det är i varje fall en strålande vacker morgon där på utsidan. Hade småsvårt att somna, vaknade av Fias hulkanden och hann lyckligtvis fånga uppkastningen i hennes sovbunke. När hon har en förmåga att spy uppifrån klösträdet blir man glad över en sådan sak. Annars klaskar det dryga metern ner i golvet, eller vid nuvarande möblering rätt ner i spjälsängen! Vaknade sedan några gånger och undrade om lilltjejen inte borde äta snart, men först dryga tolv timmar efter sista målet vaknade hon till så pass att jag motiverade det till ett morgonmål. Tyckte dock inte att hon åt så länge eller mycket innan hon somnade om igen! Låter dock som det smårör på sig där inifrån sovrummet.

Menmen, dop idag, utan att hon har en chans att uttala sin egen vilja ska hon upptas av han där uppe och hans församling eller vad man nu kallar det. Det är hans förtjänst att hon finns och vi ska vara evigt tacksamma för hans gåva. Ja, jag slår nästan knut på mig själv för att inte släppa fram cynismen, och mina himlande ögon syns ju inte här i skydd bakom skärmen. Därför skrev jag om dom istället. Trampar på femtioelva tår men det kan inte hjälpas.
Prästen föreslog lite upplägg, bland annat möjlighet till fotografering när ceremonin var klar och gav förslag på en uppskattad uppställning: Mamma och pappa i mitten hållande sitt nyfrälsta barn och sedan hans släkt uppradade på hans sida och tvärtom vid mammans. Jovars, hade ju säkert sett trevligt ut men i vårt fall synnerligen skevt. Oo har visserligen bara en bråkdel av sin släkt där mycket på grund av det korta varslet som det nu blev för dopet, men ändock kvarstår faktum att min sida representeras av min kusin och hans familj. Thats it. Hans pappa och fru, dvs Sven och Gertrud hade faktiskt tänkt komma hela vägen från Bureå(!), men så slet han av hälsenan i veckan och att som sjuttioplussare med gipsat ben köra genom halva landet funkar helt enkelt inte. Tyvärr. De hade dessutom tänkt plocka upp min andra farbror i Gränna på vägen ner. Underbara människor och jag uppskattar verkligen att de ville komma och beklagar att så nu inte blev.
Det hade ändå blivit ganska skevt med sju på min sida och typ tjugo på hans, eller fyra som det nu blir på min, men tanken var fin. Lite därför det passade så bra att vi gifte oss utomlands, för hade det blivit hemma hade dessutom Oos alla vänner varit där och då kan vi snacka eko på brudens sida och trängsel på brudgummens, hoho! Visserligen bryr jag mig föga och hade snarare funnit det lite komiskt och frossat i "stackars ensamma hon". När vi gifte oss där borta på andra sidan Atlanten var det ju en liten skara släkt och vänner till Oo ändå förutom hans föräldrar som kom över enkom, och hörde frågan ställas "-Var är hennes föräldrar?"
"-Dom är döda", och så det medlidsamma ljudet. Ojoj, de skulle bara veta att bruden var tacksam för att inte ha sina föräldrar där, eller i livet över huvud taget!

(San Fransisco har branta backar!)

Foton lär det bli idag, vackert uppställda i kyrkan eller nåt med smilande föräldrar. (Lite hyckleri va?) För gruppfoto kanske vi kan bilda hög, med Ronja på toppen?
Nu måste jag ha nåt i magen!