Partycombat!
Phu! Endorfinerna flödar! Kändes riktigt skönt att köra igenom kroppen ordentligt efter allt man proppat i sig under julen!Ylva hade grejat och förberett inför dagens pass med stora Pommacflaskor, snacks, ballonger och serpentiner i salen. Jag och Ylva hade glittertopar, och så hade hon fixat silvriga partyhattar som vi hade hela passet (!)
Det blev grymt kul, och vad mycket folk! 42 glada deltagare, så många nya ansikten! Kul! Efter passet flög korkarna ur flaskorna, och många stannade kvar för ett glas eller fler. Vi fick mycket positiv feedback från både nya och "gamla", vilket är toppen! När vi nu kör igång två pass i veckan efter nyår, kanske det kommer att gå lite bättre än förra gången de hade det.
Vi spånar redan på nästa gång vi tre kan ha ett "specialpass"! :o)
Jag är bara lite besviken på det nya schemat, då "mitt" tisdagspass tidigarelades till 17.10. Det är ju omöjligt för mig som slutar 17, så torsdagen som jag nu får ha istället är ju 19.20. Jag kan ju inte stanna på jobbet så länge, och att åka hem blir många extra mil för att i princip vända i dörren. Menmen, gilla läget!
Men en spännande sak jag, och sedan också Johan gjorde efter jobbet! Tittade på vigselringar! Jag har ju lite ärvda ringar (bland annat en skum från moster med en tand i!), som jag tänkte låta smälta ned och göra en ring utav, men enligt guldsmeden var det bara dyrare. Bättre var att betala med dom, så så får det bli.
Men vad svårt det var med ring! Jag hade ju lite tankar innan, så som att jag inte ville ha någon med nån sten eller nåt som sticker upp, för usch vad besvärligt! Allt för mycket böjar, grejs och sådant tröttnar man nog på, medan en slät
kändes lite tråkigt. Mina tankar var någon form av personlig gravering, men det insåg jag snabbt efter konsultation, att det skulle bli kaka på kaka med förlovningsringens gravering. Likaså med en ring med annat "extra" skulle bara bli rörigt till graveringen, liksom något jag tror man tröttnar på.Jag provade lite ringar fram och tillbaka, och hittade ganska snabbt den typ som kändes bäst. Bilden visar inte den modellen jag bestämde mig för, men den kommer att likna den. Det är inte lika många brilianter och de kommer inte att vara så där markerat nedsänkta i ringen. Dessutom kommer ringen att vara lite bredare och "rundare" i formen för att matcha förlovningsringen.
Johan fick ansluta direkt från jobbet för att vara lite smakråd och samtidigt kika på ring till sig! Jag tycker det är så fint att killarna nu också börjar ha två ringar, och tycker Johan ska ha det! Jag hade tänkt en slät guldring, men så fick han prova en med två svarta diamanter, och den var skitfin! (hittade ingen bild) Johan tyckte också om den, så en sådan kommer det att bli, dock nytillverkad liksom min ring efter våra önskemål för att passa till den första ringen. Jag blev också lite sugen på svarta diamanter, för att vi skulle matcha, men det gör vi ju redan i och med förlovningsringarna! :o)
Nej, nu är jag hungrig! Gött med lite pastasallad! Utanför har nyårsraketer smällt i några dagar nu. Är det så svårt att hålla sig? Men himmel! I morgon är det ju nyårsafton!
Slutspurten...
...innan mina dagar "utan uppdrag" är över för denna gång. Och förhoppningsvis aldrig mera!
Så här funkar det: Jag är konsult. Jag har så kallad månadslön med prestationslön. Enklare uttryckt skulle man kunna säga att jag är timanställd. Detta innebär en så kallad garantilön baserad på lägst 133 timmar, och mina arbetade timmar utöver dessa 133 ger en prestationslön (heltid är 167 h), med ett påslag på timlönen med 8 procent.
När jag "går på avtal", även kallat "har kontrakt/uppdrag" är jag ute hos kund till Elan, i mitt fall Volvo Cars. Där gnetar jag på med mina heltidstimmar och får därför min garanti- och prestationslön.
Under dessa mellandagar, när det generellt är låg produktivitet, ville inte kunden bekosta sina konsulter, däribland mig. Därför hamnade jag "på bänken"/"mellan uppdrag". Då tjänar Elan inga pengar på mig, men jag får ändå lön, garantilönen. Den blir naturligtvis lägre, då den motsvarar 133 arbetstimmar. Men den är ändock den garantilön, trygghet jag har som konsultanställd.
Elan vill dock inte att man ska gå hemma när man är "utan uppdrag", utan sex timmar per dag ska man befinna sig på deras kontor för att fullfölja dessa 133 timmar i form av fortbildning, uppdatering av CV osv. Det är väl ok och förståeligt. Det finns massor av interaktiva kurser att välja bland, och de jag nu gjort och provat på har varit rätt bra.
Men efter min fjärde dag kan jag inte annat än känna för mina stackars kollegor som nu sitter intill mig, som inte har något uppdrag att återvända till så som jag har!
Jag pratade med min KC (konsultchef) imorse om det faktum att jag skulle bli galen av att sitta "på bänken" en längre tid. En del har varit utan uppdrag i över tre månader! (Inte konstigt de varslar). Hade jag hamnat på bänken hade jag velat ut och göra något, vad som helst! Kalla det praktik, assistans, skugga, bara göra något oavsett vad! Okej, Elan får inte betalt, men det får de ju inte om jag sitter här inne heller. Och är jag ute är det ju givande för både mig och dom!
Hon lät mycket öppen för något sådant, men nu ska jag ju inte hamna utan uppdrag, utan vara kvar på Volvo! Ska!
Att "sitta på bänken" kan tyckas skönt, lojt, avslappnat med sex timmar per dag till att latja med lite kurser. Visst, en dag eller två. Men förfärande snabbt känner man en viss apati infinna sig. Fortbildningsmotivationen är svår att bibehålla när man sitter själv framför en skärm i ett rum där uppgivenheten från de som suttit här så mycket längre anas i hörnen.
Jag blir störd. Försöker få ut mesta möjliga av den chans jag fått att faktiskt fortbilda mig. Men runt omkring mig pratas det, slösurfas och pratas ännu mera om allt sådan som man kan höra runt ett fikabord.
Jag klandrar dom inte. De har varit här i flera veckor. Jag i tre dagar, och tampas redan med den stora stygga Uttråkigheten med sin kompanjon Rastlösheten. Och de är mäktiga motståndare! Förtvivlat försöker jag peppa mig själv, fortbilda mig, bita ihop, hallå, jag har ju bara några timmar kvar, tänka på de som ska tillbaka hit på fredag, på måndag, tisdag, hela nästa vecka, och där nästa!
Kampen är hård och utdragen och böljar fram och tillbaka. Mina excelkunskaper har funnit nya nivåer, samtidigt som jag har stenkoll på dagens nyheter.
Nu känner jag att en ny vändning i striden är på väg, dags att återfå kontrollen och excelkursen!
Så här funkar det: Jag är konsult. Jag har så kallad månadslön med prestationslön. Enklare uttryckt skulle man kunna säga att jag är timanställd. Detta innebär en så kallad garantilön baserad på lägst 133 timmar, och mina arbetade timmar utöver dessa 133 ger en prestationslön (heltid är 167 h), med ett påslag på timlönen med 8 procent.
När jag "går på avtal", även kallat "har kontrakt/uppdrag" är jag ute hos kund till Elan, i mitt fall Volvo Cars. Där gnetar jag på med mina heltidstimmar och får därför min garanti- och prestationslön.
Under dessa mellandagar, när det generellt är låg produktivitet, ville inte kunden bekosta sina konsulter, däribland mig. Därför hamnade jag "på bänken"/"mellan uppdrag". Då tjänar Elan inga pengar på mig, men jag får ändå lön, garantilönen. Den blir naturligtvis lägre, då den motsvarar 133 arbetstimmar. Men den är ändock den garantilön, trygghet jag har som konsultanställd.
Elan vill dock inte att man ska gå hemma när man är "utan uppdrag", utan sex timmar per dag ska man befinna sig på deras kontor för att fullfölja dessa 133 timmar i form av fortbildning, uppdatering av CV osv. Det är väl ok och förståeligt. Det finns massor av interaktiva kurser att välja bland, och de jag nu gjort och provat på har varit rätt bra.
Men efter min fjärde dag kan jag inte annat än känna för mina stackars kollegor som nu sitter intill mig, som inte har något uppdrag att återvända till så som jag har!
Jag pratade med min KC (konsultchef) imorse om det faktum att jag skulle bli galen av att sitta "på bänken" en längre tid. En del har varit utan uppdrag i över tre månader! (Inte konstigt de varslar). Hade jag hamnat på bänken hade jag velat ut och göra något, vad som helst! Kalla det praktik, assistans, skugga, bara göra något oavsett vad! Okej, Elan får inte betalt, men det får de ju inte om jag sitter här inne heller. Och är jag ute är det ju givande för både mig och dom!
Hon lät mycket öppen för något sådant, men nu ska jag ju inte hamna utan uppdrag, utan vara kvar på Volvo! Ska!
Att "sitta på bänken" kan tyckas skönt, lojt, avslappnat med sex timmar per dag till att latja med lite kurser. Visst, en dag eller två. Men förfärande snabbt känner man en viss apati infinna sig. Fortbildningsmotivationen är svår att bibehålla när man sitter själv framför en skärm i ett rum där uppgivenheten från de som suttit här så mycket längre anas i hörnen.
Jag blir störd. Försöker få ut mesta möjliga av den chans jag fått att faktiskt fortbilda mig. Men runt omkring mig pratas det, slösurfas och pratas ännu mera om allt sådan som man kan höra runt ett fikabord.
Jag klandrar dom inte. De har varit här i flera veckor. Jag i tre dagar, och tampas redan med den stora stygga Uttråkigheten med sin kompanjon Rastlösheten. Och de är mäktiga motståndare! Förtvivlat försöker jag peppa mig själv, fortbilda mig, bita ihop, hallå, jag har ju bara några timmar kvar, tänka på de som ska tillbaka hit på fredag, på måndag, tisdag, hela nästa vecka, och där nästa!
Kampen är hård och utdragen och böljar fram och tillbaka. Mina excelkunskaper har funnit nya nivåer, samtidigt som jag har stenkoll på dagens nyheter.
Nu känner jag att en ny vändning i striden är på väg, dags att återfå kontrollen och excelkursen!
Jag blir glad...
...när jag ser rimfrosten täcka träden och skapa det vinterlikt vackert omkring mig. Jag blir glad när jag passerar männen från gatukontoret som påpälsade mot kylan går omkring och plockar skräp. Jag blir glad när jag passerar Heden och ser en påpälsad parkeringsvakt vandra från bil till bil.
Många är de som kliver upp varje morgon och ser till att allting fungerar, att allting rullar på i sin trygga lunk. Så många ser ner på dessa som plockar skräp, tar reda på vår skit. Men om inte de skulle göra det, vem skulle göra det då? Hur skulle det då se ut? Blir det skräpigt, klagar många på dom, att de inte sköter sitt jobb! Vad är det för resonemang?
Hela mentaliteten att någon annan ska göra allting, att alla andra har ansvar utom du själv, man är bara ett offer, oskyldig, har aldrig gjort något fel, bara alla andra! Suck säger jag bara!
Hamnade framför en tragikomisk insändare av en ung tjej. Hon klagade på att eleverna får så tråkiga praoplatser idag, så som McDonalds, biblioteket eller Preem. Bu och blöh, ge oss roligare praoplatser som ger något, så som butiker!
Snacka om att hon kommer att bli besviken när hon kommer ut i verkligheten. Jag antar att vi får skylla oss själva, för inte är det ungdomarna själva som tillägnat sig denna inställning. Allt ska vara roligt, kul och enkelt, annars är det bara meningslöst, tråkigt och slöseri med tid. Mm, just det. Lycka till i livet.
Hur hamnade jag i det spåret? Jag som var så glad!
Rusk-rusk
Sådär, lite Excel kanske?
Många är de som kliver upp varje morgon och ser till att allting fungerar, att allting rullar på i sin trygga lunk. Så många ser ner på dessa som plockar skräp, tar reda på vår skit. Men om inte de skulle göra det, vem skulle göra det då? Hur skulle det då se ut? Blir det skräpigt, klagar många på dom, att de inte sköter sitt jobb! Vad är det för resonemang?
Hela mentaliteten att någon annan ska göra allting, att alla andra har ansvar utom du själv, man är bara ett offer, oskyldig, har aldrig gjort något fel, bara alla andra! Suck säger jag bara!
Hamnade framför en tragikomisk insändare av en ung tjej. Hon klagade på att eleverna får så tråkiga praoplatser idag, så som McDonalds, biblioteket eller Preem. Bu och blöh, ge oss roligare praoplatser som ger något, så som butiker!
Snacka om att hon kommer att bli besviken när hon kommer ut i verkligheten. Jag antar att vi får skylla oss själva, för inte är det ungdomarna själva som tillägnat sig denna inställning. Allt ska vara roligt, kul och enkelt, annars är det bara meningslöst, tråkigt och slöseri med tid. Mm, just det. Lycka till i livet.
Hur hamnade jag i det spåret? Jag som var så glad!
Rusk-rusk
Sådär, lite Excel kanske?
En pastasallad senare...
...sitter jag här hemma och knapprar. Direkt efter hemkomsten tömde jag julkorgen, och Fia lade genast beslag på den! :o)Nu när jag också tömt kameran, såg jag ju lite fler bilder från pusselläggningen häromdagen. Johan har sitt lilla system för att underlätta de partier som av någon anledning fallit på hans lott: Himlen!
Nu sitter Johan i telefonkö till Telia. Vi ska flytta hemtelefonen, och försökte göra flytten via nätet som de rekommenderar. "Husnumret stämmer inte överens med gatunamnet." Fick han som felmeddelande. Öh?Klämdagar
Första av två dagar innan en skön längre ledighet! Ja, den kommer att bli skön, för vi har ett nytt hus att pyssla med, samt en vecka i Sälen! Jag hade svårt att somna igår. Kändes ett tag som jag skulle börja utveckla liggsår! Då min svans inte gillar långtida sittningar, lade jag mig framför tv:n och startade upp en ny stickning med de nya garnen jag köpt! Jag tänkte göra en mössa av samma modell som jag gav Monica, men när jag plockade fram mönstret insåg jag att jag glömt bort vad alla förkortningar och förklaringar betydde! Vadå "yarn over"?
Efter lite trixande kom dock minnet tillbaka, så jag tuffade på rätt bra. Rev upp några varv, tuffade vidare och rev upp igen.
Hade "Mission Impossible 3" i ögonvrån, följt av slutet på "Sagan om ringen 2" medan Johan snufsade intill.
Denna morgon har jag pratat med Länsförsäkringar om försäkring på nya huset, som ju måste vara igång tills vi tar över den andra januari. Drygt 3600 spänn per år ska det kosta, med vissa justeringar beroende på vilken typ av inbrottslarm vi väljer att ha.
Morgondagens combat ska jag, Anna och Ylva ha nyårstema, så jag ska köra i en glittrig top! Ylva skulle kanske fixa partyhattar också! Haha! De 45 platserna är bokade, plus det tio reservplatserna! Får se hur många som hoppar av under morgondagen, men det ska blir kul!
Nej, nu är det dags för lite Excel!
Ha en bra dag!
Efter lite trixande kom dock minnet tillbaka, så jag tuffade på rätt bra. Rev upp några varv, tuffade vidare och rev upp igen.
Hade "Mission Impossible 3" i ögonvrån, följt av slutet på "Sagan om ringen 2" medan Johan snufsade intill.
Denna morgon har jag pratat med Länsförsäkringar om försäkring på nya huset, som ju måste vara igång tills vi tar över den andra januari. Drygt 3600 spänn per år ska det kosta, med vissa justeringar beroende på vilken typ av inbrottslarm vi väljer att ha.
Morgondagens combat ska jag, Anna och Ylva ha nyårstema, så jag ska köra i en glittrig top! Ylva skulle kanske fixa partyhattar också! Haha! De 45 platserna är bokade, plus det tio reservplatserna! Får se hur många som hoppar av under morgondagen, men det ska blir kul!
Nej, nu är det dags för lite Excel!
Ha en bra dag!
Hemma igen...
...efter en sväng bland affärerna. Johan fick en del mellandagsfynderi i form av fler kalsonger, t-shirts och en tröja. Själv hittade jag lite garn som jag inte vet vad jag ska göra av. Kanske en mössa, kanske handledsvärmare? Jag köpte inte så många nystan av respektive färg, så det kan inte bli så stor grej.
Vi köpte även en ny rejäl luftmadrass på Jysk, då det lutar åt att vi får ha en sådan i nya huset tills detta är sålt. Den gamla smygläcker någonstans, så jag alltid fått megaont i ryggen lagom till morgonen då man vaknat upp och befunnit sig i ostbågeställning.
Vi avslutade ett andra 1000-bitarspussel under förmiddagen, så nu är frågan om det är någon mening att starta upp något fler innan flyttstöket tar vid.
Nu ska vi bara ta det lugnt resten av kvällen. Imorgon är det ju "arbetsdag" igen! Jag tänkte fortsätta de interaktiva Excelkurserna dessa två klämdagar. Sedan blir det långledigt igen! Nyårsafton hos Andreas och Elin ska bli trevligt, och fredagens klämdag har både jag och Johan tagit ledigt eftersom vi då ska till banken och avsluta husköpet! Sen blir det antagligen lite flyttstök innan vi på söndagen åker till Sälen!
Vi köpte även en ny rejäl luftmadrass på Jysk, då det lutar åt att vi får ha en sådan i nya huset tills detta är sålt. Den gamla smygläcker någonstans, så jag alltid fått megaont i ryggen lagom till morgonen då man vaknat upp och befunnit sig i ostbågeställning.
Vi avslutade ett andra 1000-bitarspussel under förmiddagen, så nu är frågan om det är någon mening att starta upp något fler innan flyttstöket tar vid.
Nu ska vi bara ta det lugnt resten av kvällen. Imorgon är det ju "arbetsdag" igen! Jag tänkte fortsätta de interaktiva Excelkurserna dessa två klämdagar. Sedan blir det långledigt igen! Nyårsafton hos Andreas och Elin ska bli trevligt, och fredagens klämdag har både jag och Johan tagit ledigt eftersom vi då ska till banken och avsluta husköpet! Sen blir det antagligen lite flyttstök innan vi på söndagen åker till Sälen!
KKIQ
Sitter med radio KKIQ 101,7 från Pleasanton i Kalifornien i bakgrunden från Johans dator. Som ni ser har han påbörjat röjning i arbetsrummet. "-Nej men oj då!" (En räkning).Däremellan varvar han med "Runescape".
Själv hade jag med med viss stolthet fått för mig att jag inte tillhörde de där "typiska" tjejerna med femtioelva par skor. Fått för mig ja. Självförnekelsen är ack så mäktig!
Jag röjde i garderob och andra gömmor, och fyllde en hel flyttkartong med bara skor! Till mitt antifeminina försvar måste jag påpeka att 70 procent bestod av "streetskor" av olika fason. Utöver dessa 70 procent, lägg till två par kängor, ett par badskor och två par sandaler, så får man omfattningen av mina "tjejiga" skor. Dessa har i huvudsak inhandlats av ett syfte, tex ett bröllop, en fest, skolavslutningar och arbete. Så tio procent tycker jag egentligen borde klassas som arbetsskor!
Gummistövlarna fick stuvas ned i en annan kartong, och skoterskorna ligger ute i förrådet någonstans. Men faktum kvarstår ändå: Jag har en helsickes massa skor!
Jag har även påbörjat lite packning inför Sälen vecka två. En väska är smockfylld av enbart underställ, vantar, varma plagg att ha utanpå underställen men under ytterplaggen (vad kallar man sådana?), samt lakan och handduk. Sen ska jag försöka få ned lite vanliga kläder, necessär, underställ till underkroppen (de ligger i tvätten och fick dessutom inte plats i väska nummer ett), en handduk till (liten en) och så de obligatoriska onödiga plaggen som man tror kan behövas, vilket de aldrig gör.
Just det. Efter jag skrivit gårdagens inlägg gick jag ut i köket för att göra nåt. Då upptäckte jag att det var ett ypperligt tillfälle att dokumentera hur det egentligen ser ut hemma hos oss. Dvs när det inte är några visningar, inte är folk på besök (som är föranmälda, spontana besökare får skylla sig själva!).
Vi tog faktiskt en del till pappersåtervinningen igår efter bilden togs!
Sovrummet. Johans sida. Notera högen med After Eight-förpackningar vid kudden tillsammans med fjärrkontrollen.
Tittar man noga kan man se en dregelfläck på kudden (inte min).
Min sida rymdes tyvärr inte i objektivet.
Köksbänk. Jag vill verkligen ha rena ytor, så vem som belamrat bänken så här skulle jag allt vilja ta ett snack med! Jag menar, cd-böcker, pop-corn, rabattkupong på Mexx, saft och blockchoklad! Och vem har lagt min kalender där!?
...
Snapsglasen är då inte mina!
Byrån i köket. Sådant där som alltid är bra att ha lätt till hands:
Frölundabiljetter, presentkartong, två tejprullar, kattkam, stickning, halsvärmare, ICA Buffé, en familjepack bananer, påse med bok i, kattgodis, ja, ni fattar.
Notera Johans döda växt.
Fniss!
Efter en köttbulle med spagetti "brunch", tog vi våra rastlösa själar in till Göteborg, där det var riktigt skönt att vandra omkring och bara vara! Det blev en sväng på Linnégatan med omnejd, och upp för de 192 trappstegen till Skansen Kronan för att njuta av utsikten.
Sedan förflyttade vi oss till Avenyn där vi tog en fika innan vi åkte och handlade på Ica Maxi på vägen hem.
Klockan är nu drygt kvart i fyra och jag säger som på KKIQ: "Good morning!"
Myror i brallan
Okej, det är grymt skönt att vara ledig. Ligga och dra sig hur länge man vill på mogonen, lufsa omkring i mysbyxor hela dagen. Ta en promenad, äta blaj och blogga.Problemet är bara att vi nu börjar känna lite myror i byxorna! Närmare bestämt rastlösa!
Jag vet, skämmes ta mig... sjutton! Vi har ju hur mycket som helst att göra, men det är ju inget vi känner för! Som att packa, städa, sortera eller åka till källsorteringen. Ledigheten får oss att försjunka i någon form av apati, där allting kan skjutas upp till morgondagen. Vi är hopplösa!
Därför ska vi ta oss i kragen och lämna mörkret och dessa väggar och ge oss ut i världen! Vi ska hitta en bra "dubbelsängsluftmadrass" som vi kan ha i nya huset, och jag ska leta lite roliga garner. Vi får se vad som är öppet. Kanske ett besök på Universeum också, som vi såg hade öppet. Nu har vi ju tiden, så då måste vi ju ta reda på den till sådant vi gnäller om att vi annars inte hinner med!
Eftersom vi inte fått detta hus sålt, tycker varken vi eller mäklaren att vi ska flytta alla grejor till nya huset. Dvs det är ingen hit att visa ett tomt hus för eventuella köpare. Därför behöver vi en luftmadrass att ha i nya huset tills vidare. Vi kan ju tömma skåp, lådor osv, men vi lämnar så pass att man vid en visning kan se lite hur det ser ut när det är bebott. Och vi kan ta med rätt mycket grejor utan att det blir för tomt här.
Nej, lite frukost vore kanske inte fel? Hehe!
Ha en bra dag!
En början!
Tadaa! Våra första packade flyttkartonger! Vi började gå lös på köket lite lätt, och i ett nafs var fyra kartonger fyllda!Sen tyckte vi att vi avrit så duktiga, att en paus framför skärmarna behövdes...
Julafton blev en lugn och skön historia. God mat hos Johans föräldrar, där även hans bror med familj (men Nicke själv var så pass sjuk att han åkte hem och lade sig), samt farmor var på plats.
Kalle (förstås), innan maten, och klappöppning. Lite senare fick jag krama tomten, så Johan fick ett tomteuppdrag hos en kompis! Dressen var riktigt bra! Ingen läskig tomtemask här inte!
Så här se jag och Stefan ut när vi slappnar av!
Johans familj är helt otroliga! Av hans föräldrar och Stefan fick jag fick smyckena som jag provade till brudlänningen! Diadem, halsband och örhängen! Som att det inte skulle räcka med att vi får hela Sälenvistelsen med skidor, liftkort och allt! Hur ska jag någonsin kunna återgälda?Johan fick en uppsättning nya kalsonger av mig, och ett par snyggare handskar, och jag något riktigt passande till mig! Badskum, samt ett träkärl med skopa till bastun i vårt blivande hem!
Nån far och son grej(?) De jämför bältesspännen!
Mätta och trötta kom vi hem, men pussla skulle vi! Sen blev vi sittande till närmare halv ett!
Denna juldagens förmiddag lade vi färdigt pusslet. Sedan tog vi en liten promenad i det klara fina vädret!
Vad är det man brukar säga nu?
Gott slut!
God Jul!
En mysmorgon där man låg och drog sig i sängvärmen!
Nu har jag klippt Johan så han är julfin till ikväll. Eller så fin han nu kunde bli när jag härjat färdigt med saxen...Jag lyckades såklart göra ett hack i honom! I håret alltså, så tycker ni örat se oskadat ut, så är det faktiskt det!
Det enda blodvite som uppstått i samband med mina klippningar är hos frisörskan själv, när hon lyckades klippa sig själv i knogen!
Men apropå hacket så han klagade inte i alla fall. Ibland är det bra med en pojkvän som inte bryr sig så hårt!
Lite senare tyckte han dock att jag kunde tagit lite mera upptill. Och jag håller nog med. "Spike"-frisyren passade inte riktigt.
Jag minns så väl julen för två år sedan. Jag tänkte fira den för mig själv i Stenungsund, men Johan som jag precis hade träffat då, kom oväntat förbi med 4 x 1000-bitars pussel! Det var en av de finaste handlingar jag någonsin varit med om! Sedan pusslade vi flera timmar tills han fick åka hem till julmiddag med sin familj.
Jag hade handlat och gjorde en egen liten jultallrik på kvällen, med det jag gillar bäst. Kalvsylta och rödbetor, prinskorv och potatis. Sedan pusslade hela kvällen till "Lugna favoriter" på radion, värmd av den omtanke min nye date visat. Det var en av de mysigaste jular jag haft hittills!
Nej, nu ska jag röja på köksbordet och påbörja det pussel jag köpte i måndags! Kanske pussel på julafton kan bli en tradition?
God Jul på er alla!
Nu har jag klippt Johan så han är julfin till ikväll. Eller så fin han nu kunde bli när jag härjat färdigt med saxen...Jag lyckades såklart göra ett hack i honom! I håret alltså, så tycker ni örat se oskadat ut, så är det faktiskt det!Det enda blodvite som uppstått i samband med mina klippningar är hos frisörskan själv, när hon lyckades klippa sig själv i knogen!
Men apropå hacket så han klagade inte i alla fall. Ibland är det bra med en pojkvän som inte bryr sig så hårt!
Lite senare tyckte han dock att jag kunde tagit lite mera upptill. Och jag håller nog med. "Spike"-frisyren passade inte riktigt.
Jag minns så väl julen för två år sedan. Jag tänkte fira den för mig själv i Stenungsund, men Johan som jag precis hade träffat då, kom oväntat förbi med 4 x 1000-bitars pussel! Det var en av de finaste handlingar jag någonsin varit med om! Sedan pusslade vi flera timmar tills han fick åka hem till julmiddag med sin familj.
Jag hade handlat och gjorde en egen liten jultallrik på kvällen, med det jag gillar bäst. Kalvsylta och rödbetor, prinskorv och potatis. Sedan pusslade hela kvällen till "Lugna favoriter" på radion, värmd av den omtanke min nye date visat. Det var en av de mysigaste jular jag haft hittills!
Nej, nu ska jag röja på köksbordet och påbörja det pussel jag köpte i måndags! Kanske pussel på julafton kan bli en tradition?
God Jul på er alla!
Trötter.
Det är jag det. Är helt slut i kroppen! Passet gick bra, många hade bokat av sig under dagen, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det är dagen innan julafton. Men urgh, vad jobbigt det var!
Känslan efteråt är ändå alltid skön, och får man slappna av i bastun efteråt är det extra gott! Där träffade jag på några som brukar vara med på passet, inte denna dag dock, men vi pratade lite. De är också från korea, och dottern undervisar i koreanska! Det skulle vara jättekul att kunna sitt "modersmål", men verkar rätt svårt att lära sig, trots det hon sade. De berättade lite om sina julseder som knappt existerar, och andra högtider som de firar.
Jag vill verkligen åka dit en dag! Inte för att söka efter mina biologiska föräldrar, det har jag verkligen inget intresse av, möjligen bara för att få se dom. Jag har ju tidigare uttryckt min fashination för de fysiska egenskaper man kan ärva från sina föräldrar.
Efteråt åkte jag direkt till Johans brors familj där han var, och de hade fixat en god jultallrik till mig! Precis vad jag behövde! Efterrätten var en smaskig Ris á la Malta!
Jag fick efterrätten till i morgon gjord efter "jobbet", vilket känns grymt skönt. Det hade varit lite segt att ställa sig och göra den i morgon bitti. Jag har ingen aning om hur kladdkakan blev, då jag har si sådär erfarenhet av dom, men den ser ok ut på utsidan i alla fall! :o) För säkerhets skull gjorde jag även ett annat recept, och den skulle skäras i bitar. Det gick inte så bra! Snacka om kladdkaka!
Här är bilderna från stan. Visst är de fina? Jag blir alldeles glad bara jag ser dom! :o) På den första bilden kan man se Elans skylt högst upp på fasaden. Där uppe satt jag! Alltså inne...på våning fyra. Inte på fasaden. Höhöhö!
Nu ligger Fia utfläkt framför mig. Johan pysslar med en av Excelkurserna som Elans intranät erbjuder. Jag slutförde en andra idag, och vad mycket braigt man kan göra med det programmet! Jag blev ju nästan sugen på att lägga upp en budget! :o)
Fast inte nu, nu är Linda trött i ögat.
I morgon är det julafton.
Sov gott!
Känslan efteråt är ändå alltid skön, och får man slappna av i bastun efteråt är det extra gott! Där träffade jag på några som brukar vara med på passet, inte denna dag dock, men vi pratade lite. De är också från korea, och dottern undervisar i koreanska! Det skulle vara jättekul att kunna sitt "modersmål", men verkar rätt svårt att lära sig, trots det hon sade. De berättade lite om sina julseder som knappt existerar, och andra högtider som de firar.
Jag vill verkligen åka dit en dag! Inte för att söka efter mina biologiska föräldrar, det har jag verkligen inget intresse av, möjligen bara för att få se dom. Jag har ju tidigare uttryckt min fashination för de fysiska egenskaper man kan ärva från sina föräldrar.
Efteråt åkte jag direkt till Johans brors familj där han var, och de hade fixat en god jultallrik till mig! Precis vad jag behövde! Efterrätten var en smaskig Ris á la Malta!
Jag fick efterrätten till i morgon gjord efter "jobbet", vilket känns grymt skönt. Det hade varit lite segt att ställa sig och göra den i morgon bitti. Jag har ingen aning om hur kladdkakan blev, då jag har si sådär erfarenhet av dom, men den ser ok ut på utsidan i alla fall! :o) För säkerhets skull gjorde jag även ett annat recept, och den skulle skäras i bitar. Det gick inte så bra! Snacka om kladdkaka!
Här är bilderna från stan. Visst är de fina? Jag blir alldeles glad bara jag ser dom! :o) På den första bilden kan man se Elans skylt högst upp på fasaden. Där uppe satt jag! Alltså inne...på våning fyra. Inte på fasaden. Höhöhö!
Nu ligger Fia utfläkt framför mig. Johan pysslar med en av Excelkurserna som Elans intranät erbjuder. Jag slutförde en andra idag, och vad mycket braigt man kan göra med det programmet! Jag blev ju nästan sugen på att lägga upp en budget! :o)
Fast inte nu, nu är Linda trött i ögat.
I morgon är det julafton.
Sov gott!
Jag kan inte låta bli...
...jag börjar få lite julkänsla! Den där lilla förväntansfulla känslan, den där mysiga! Har Mix Megapol i hörlurarna, och det körs julmusik för hela slanten!
Fick också veta att kontoret stänger klockan 13 idag! Hoppsan! Egentligen skulle det inte vara så, men så hade de redan hunnit gå ut med den informationen, så då fick de hålla kvar vid det!
Tjohopp, så kom julledigheten två timmar tidigare!
Fick också veta att kontoret stänger klockan 13 idag! Hoppsan! Egentligen skulle det inte vara så, men så hade de redan hunnit gå ut med den informationen, så då fick de hålla kvar vid det!
Tjohopp, så kom julledigheten två timmar tidigare!
Tjohopp!
Åkte tidigare för att säkerställa tillgång till dator, i tron att flera tänkte som jag. Öh. Jag är helt ensam här vid de sju datorerna! Lite småmysigt nu att åka iväg, eftersom det hinner ljusna. Det var ju till och med lite dagsljus kvar när jag åkte hem igår!
Denna morgon hade jag med mig kameran. Vid infarten till Heden står ett anspråkslöst träd (kastanj?), mitt mellan filerna. I den hänger det stora silverkulor! Jag blev så glad när jag såg dom igår, att jag bara var tvungen att dokumentera dom idag! Kamerakabeln tog jag dock inte, då jag inte var så modig att börja ladda in bilder här bland alla andra sittandes runt omkring. Hm.
Såg ut som en riktig turist där jag stod och fotade i morgonrusningen. Passade även på att fota en annan jättefin ljusdekoration. Jag blir liksom så varm i hjärtat när jag ser dessa små ting, framför allt silverpumlorna i det där trädet. Det är så enkelt, men så fint! Att kommunen(?) ändå lägger den tiden och pengarna på att pryda det där trädet, gör mig så glad! Jag ser framför mig en liten kranbil och en karl från gatukontoret eller liknande som hissar runt sig där uppe och hänger upp dessa pumlor! :o)
Gårdagskvällen blev en lat historia. Jag har fått så ont i svanskotan av timmarna på Elans plaststolar, att jag placerade mig i sängen och stickade vidare på mitt senaste projekt. (Kom på medan jag skrev att jag ju var ensam, och därför nu snott åt mig en riktig kontorsstol!)
Jag blev lite smått förtvivlad där ett tag gällande stickningen, då något gick galet, och jag inte visste hur jag skulle fixa det! Den måste bli klar innan nyår, så ingen räddande Helena til hands! Det slutade med att jag fick backa/riva upp några varv för att få till det. Så nu är jag på gång igen! Phuu!
Stackars Oo är eländig. Stjälper i sig te (med honung då jag gör det åt honom), har halsduken på även under natten, och hostar ömkligt. Gott att det är julledigt snart!
Tack vare den senare starttiden kan jag ju ligga och dra mig efter Johan åkt till jobbet. Idag var jag dock så tidigt igång, att jag plockade fram dammsugaren! Det känns vansinnigt skönt att ha det gjort, för då kan jag verkligen slappna av ikväll och känna på ledigheten! Det faktum att dammet ligger tjockt bekymrar mig mindre. Det är golvet jag har svårt att ignorera när håret och dammet dominerar!
Combatpass ikväll. Blir intressant att se hur det går! Jag tänkte köra julaktigt med min röda top och röda lindor. Ylva kanske hade tomteluvor också som vi kunde ha! Lite varmt kanske, men skoj!
Hm...var är alla?
Köttbullar!
Det blev mera färs idag. Närmare bestämt "Biff á la Lindström"! Det blev inte alls dumt! Medan jag grejade med dom, slog Johan in de sista klapparna. Han är fortfarande kass i halsen, och låter som han hamnat i målbrottet!Imorgon är det sista "arbetsdagen" innan det blir lite julledighet! Det ska bli så skönt att bara vara några dagar!
Som man kan se på bilden, så ligger Fia på ett pussel! Jag drog från stan till Frölunda torg, där jag tidigare spanat in en del intressanta pussel.
Det är också ganska intressant att se ur många människor som varje år panikhandlar sina julklappar i sista minuten! Det var kaos på parkeringen, och alla försöker knö sig in närmast köpcentrets entréer! Jag hamnade mitt i smeten, och dumförklarade mig själv. Även om jag till slut skulle hitta en plats, skulle det ta mig en halvtimme att komma ut när jag sedan var klar! Så jag lämnade parkeringsytorna och svängde in i ett hyreshusområde mitt emot, där jag ställde mig längs gatan. Tiden att promenera därifrån var bara en bråkdel jämtemot att puttra runt, runt med bilen!
Här kommer i alla fall våra bilder från köttbulletillverkningen! Att något som ser så otäckt ut i början, kan smaka så gott! Sedan blev det förstås köttbullar och spagetti till middag...eller kanske snarare spagetti med köttbullar när det gäller Johan!
Mellan uppdrag...
...är vad jag är nu. Sitter mitt i stan på Elans kontor och håller just nu på med en interaktiv kurs i Excel. Det är ju ett himla klämmigt program, som känns bra att lära sig lite mera om. Vi är en hög konsulter som sitter här dessa två dagar, och eftersom jag var här så pass tidigt, hann jag får mig en dator! Vad de andra gör har jag ingen aning om.
Men här vi alltså, de som är helt utan uppdrag, och de som, liksom Volvo, inte vill bekosta några konsulter dessa klämdagar.
Sex timmar ska vi vara här för att göra rätt för vår lön, men inte full tid så vi kommer över garantilönegränsen. För mig blir det alltså nio till tre idag och imorgon, samt nästa måndag och tisdag.
Skulle något kortuppdrag komma in, så finns vi tillgängliga.
Det skulle faktiskt vara lite kul med ett sådant! Men nu är vi så många här, och några har varit utan uppdrag i flera månader (!), så det lär väl vara de som i första hand får sådana.
Menmen, det verkar vara rätt avslappnat när man sitter här, därav vågar jag mig på ett inlägg.
Johan är sjuk stackarn. Skåneluften blev för mycket för honom, så han hostar, saknar röst och ser allmänt eländig ut. Efter fotbollsskolan hävdade han att han skulle på innebandy idag. Till kvällen erkände han att det nog var bäst att hoppa över den. En liten promenad till affären, där vi på vägen matade duckisarna vid ån, var trevligt. Jag finner det ofantligt trevligt att mata de söta änderna!
Senare omvandlade vi dryga 1,5 kilo blandfärs till köttbullar! (bildbevis kommer) Vi erbjöd oss att fixa dom till julafton, så Monica inte ska behöva göra allting själv. Dessutom ska vi ordna prinskorven och efterrätt. Det är ju julafton på onsdag! Om två dagar! Känns inte ett dugg! En snålblåst och tunt strilande regn gjorde oss sällskap till duckisarna, och idag skiner solen över de asfaltbara gatorna.
Tömningen gick trögt igår. De tre första har jag skrivit som i en sorts affekt, det bara flödade ut!
Denna gång fick jag inget flyt. Det bara spretade åt alla håll, med så mycket jag ville få fram, att det bara blev rörigt.
Jag vet inte om det var därför jag blev lite låg, eller om det har med själva tömningarna att göra. Efter den tredje blev jag också låg, en lite svårdefinierad känsla.
Andreas frågade hur jag mår när gjort en tömning, och då jag inte reflekterat över det, märkte jag att jag fick lite svårt att svara. Men när jag tänker tillbaka, så är det ganska blandade känslor. Lite lättnad, en del sorg, en del frustration, besvikelse, och en del ingenting. Jag tror det beror på vilka känslor jag tillåter mig. Ibland är det som jag betraktar scenariona jag beskriver, utifrån, som någon annan jag beskriver. Och ibland är jag där igen och känner det där trycket i bröstet, klumpen i magen, besvikelsen, vreden, frustrationen. Det är nog då jag blir låg.
Så det kanske inte är så givande som jag trodde att gräva i det här. Samtidigt som det ändå är det. Lite schizofrent sådär.
Undrar vad jag ska hitta på till lunch. De hade ju lunchrum med micros här, men då jag var osäker tog jag ingen matlåda. Men jag är ju mitt i stan, så något trevligt alternativ borde jag ju kunna hitta när det så blir dags.
Imorgon är det pga julschemat bara jag som har pass på Sportlife. Därför är den stora salen ledig, så jag och Ylva ska köra där istället. Det var en deltagare som mailade och tyckte vi kunde vara där istället när möjligheten fanns, så slapp man ha det så trångt i lilla!
Och nu är de 45 platserna slut! Tack och lov att jag ska ha Ylva med mig!
Men här vi alltså, de som är helt utan uppdrag, och de som, liksom Volvo, inte vill bekosta några konsulter dessa klämdagar.
Sex timmar ska vi vara här för att göra rätt för vår lön, men inte full tid så vi kommer över garantilönegränsen. För mig blir det alltså nio till tre idag och imorgon, samt nästa måndag och tisdag.
Skulle något kortuppdrag komma in, så finns vi tillgängliga.
Det skulle faktiskt vara lite kul med ett sådant! Men nu är vi så många här, och några har varit utan uppdrag i flera månader (!), så det lär väl vara de som i första hand får sådana.
Menmen, det verkar vara rätt avslappnat när man sitter här, därav vågar jag mig på ett inlägg.
Johan är sjuk stackarn. Skåneluften blev för mycket för honom, så han hostar, saknar röst och ser allmänt eländig ut. Efter fotbollsskolan hävdade han att han skulle på innebandy idag. Till kvällen erkände han att det nog var bäst att hoppa över den. En liten promenad till affären, där vi på vägen matade duckisarna vid ån, var trevligt. Jag finner det ofantligt trevligt att mata de söta änderna!
Senare omvandlade vi dryga 1,5 kilo blandfärs till köttbullar! (bildbevis kommer) Vi erbjöd oss att fixa dom till julafton, så Monica inte ska behöva göra allting själv. Dessutom ska vi ordna prinskorven och efterrätt. Det är ju julafton på onsdag! Om två dagar! Känns inte ett dugg! En snålblåst och tunt strilande regn gjorde oss sällskap till duckisarna, och idag skiner solen över de asfaltbara gatorna.
Tömningen gick trögt igår. De tre första har jag skrivit som i en sorts affekt, det bara flödade ut!
Denna gång fick jag inget flyt. Det bara spretade åt alla håll, med så mycket jag ville få fram, att det bara blev rörigt.
Jag vet inte om det var därför jag blev lite låg, eller om det har med själva tömningarna att göra. Efter den tredje blev jag också låg, en lite svårdefinierad känsla.
Andreas frågade hur jag mår när gjort en tömning, och då jag inte reflekterat över det, märkte jag att jag fick lite svårt att svara. Men när jag tänker tillbaka, så är det ganska blandade känslor. Lite lättnad, en del sorg, en del frustration, besvikelse, och en del ingenting. Jag tror det beror på vilka känslor jag tillåter mig. Ibland är det som jag betraktar scenariona jag beskriver, utifrån, som någon annan jag beskriver. Och ibland är jag där igen och känner det där trycket i bröstet, klumpen i magen, besvikelsen, vreden, frustrationen. Det är nog då jag blir låg.
Så det kanske inte är så givande som jag trodde att gräva i det här. Samtidigt som det ändå är det. Lite schizofrent sådär.
Undrar vad jag ska hitta på till lunch. De hade ju lunchrum med micros här, men då jag var osäker tog jag ingen matlåda. Men jag är ju mitt i stan, så något trevligt alternativ borde jag ju kunna hitta när det så blir dags.
Imorgon är det pga julschemat bara jag som har pass på Sportlife. Därför är den stora salen ledig, så jag och Ylva ska köra där istället. Det var en deltagare som mailade och tyckte vi kunde vara där istället när möjligheten fanns, så slapp man ha det så trångt i lilla!
Och nu är de 45 platserna slut! Tack och lov att jag ska ha Ylva med mig!
Tömning 4 - Nu är det jul, här i vårt hus...
Mamma gjorde alltid huset så julfint. Det var bonader, gardiner, minigran med levande ljus, prydnader, ljus, ja allt som hör julen till! Jag minns hur hon kokade julskinkan i den stora matta grytan med en handduk över. Hon pyntade, strök, städade, lagade mat. Och klagade.
Vilket jobb det var, hur otacksamt, hur ouppskattat, och lite vi andra brydde oss.
"-Tänk om ni nån gång kunde komma hem och säga: Mamma vad fint du gjort!"
Klart vi inte gjorde. Vi var barn, och alla andra pyntade ju också. De var ju bara så det skulle vara.
Nu, i efterhand förstår man vilket jobb hon gjorde.
Den stundande julen ändrade inte på dagarnas och nätternas malande, snarare fick den mera luft. Vi var så bortskämda, otacksamma, visste inte hur bra vi hade det.
Jag såg fram emot julen på ett sätt. För jag fick saker, mycket saker.
När vi var små hade vi julstrumpa vid sängen, med något mindre paket som rymdes inuti. Förutom det var det början på en lång, lång tråd som vi fick nysta igenom hela huset. Från övervåningen och ned, ut genom ena entrédörren och in genom andra, under möbler och över bord. Det var jättekul! I slutet väntade alltid en lite extra speciell julklapp. Jag minns två. En grå-röd bandspelare med lite speciellt utseende pga de runda högtalarna som stod i bastun. Och en dator som stod i klädgarderoben.
Bråken började ganska tidigt på dagen, när julmaten skulle förberedas. Man hörde bara hur de skrek åt varandra våningen ovanför. Hur mamma högljutt drog in luften genom näsan och harklade sig för att dölja ljudet av vinkorkens karaktärisktiska ploppande ur flaskan. När det var dags för paketöppning satt mamma och ältade hur bortskämda och otacksamma vi var, allt ont hon genomlitit, hur pappa var.
"-Titta ur han sitter där och låtsas!" Till slut slocknade hon i soffan eller fåtöljen. Pappa försökte hålla god min och uppbåda entusiasm inför julklapparna han delade ut.
"-Good jul.....lilla Linda, önskar Tomten!"
Då hade i varje fall jag riktigt roligt. När jag och Nina satt där framför brasan och öppnade våra paket.
Jag tillät mig att bli glad över alla grejor man fick, och tyckte det inte var mer än rätt. Jag ville ju ha dom. När det brast, och man sade att, om man nu var så bortskämd och otacksam, så kunde de väl skita i att ge, eller här, ta tillbaka det då!
Då blev det ännu värre, otacksamma unge!
Mina föräldrar har alltid ställt upp. Jag har skjutsats och fått hjälp med att flytta. Jag har fått pengar utan att be om det. Men det har känts som jag sålt en bit av mig själv. Jag behövde hjälp att flytta till Umeå, behövde verkligen de där hundringarna, men jag blev satt i skuld, oerhörd skuld. För jag visste att jag gett henne ännu ett exempel att påpeka hur bortskämd jag var. När hon sträckte fram pengarna och jag sade nej tack, blev hon förbannad, och om jag bara visste hur otacksam jag var! Så det var bara att svälja stoltheten och ta emot. Och tacka så mycket.
I gengäld skulle man ställa upp när dom behövde hjälp. Tvätta fönstren var en mani hon hade. Vi har alltid fått lära oss att hjälpa till hemma, vilket jag inte säger något om. Men det faktum att det var ett krav, något vi var skyldiga att göra, det var den hårfina skillnaden som tog ifrån en den glädjen och viljan att faktiskt hjälpa till. Det var inte en önskan eller förfrågan om vi kunde komma upp och hälsa på. Våra omsorgsfullt bearbetade samveten tillät inget annat.
"-Så mycket som vi gjort för dig."
"-Vi har alltid ställt upp."
"-Ni har alltid tyckt bättre om pappa."
"-Hade pappa bett om hjälp hade ni kommit direkt."
"-Du har alltid fått det du pekat på."
Några klämmånader mellan CSN:s utbetalningar gick jag till Socialtjänsten för att klara hyran. Och det kändes bra! Jag klarade mig utan dom. Jag behövde dom inte. Byggde inte på min skuld. Skulle aldrig förnedra mig till att be om pengar, erkänna att jag behövde dom för att klara mig.
Så jag blev en ensamvarg som inte behövde någon. Inte vänner eller släkt. De satte en i skuld, krävde tid och känslomässigt engagemang. Min inställning jämtemot andra blev en balansvåg, där jag måste ligga på minus för att må bra. Tog jag emot något, måste jag ge dubbelt tillbaka. Ingen skulle kunna komma och säga att de minsann gett mera och kräva något i gengäld, att jag var otacksam.
Jag väljer att skriva i dåtida form. För jag inser ju att detta resonemang inte håller. Och på sistone har jag blivit så illa tvungen att acceptera det. Jag försöker att se det som positivt, men väntar egentligen bara på att det ska slå tillbaka. Det skulle inte förvåna mig det minsta.
Detta är förolämpande och sårande för de som inte har några baktankar. Och så hamnar man i samvetsfällan ändå.
Jag skulle springa lilla Lidingöloppet, och åkte med buss ned med min skidförening. Jag hade glömt liggunderlag, så en medföljande föräldrar erbjöd det extra som de tagit med.
Jag tackade så mycket med avböjde artigt. Inte ville jag vara till besvär!
Föräldern blev förvånad och tyckte det var självklart att jag skulle ta det! Jag sade artigt tack, men nej tack, inget besvär för mig!
Det slutade med att andra vuxna blandade sig i, och andemeningen i det de sade var att jag skulle sluta vara så otacksam och ta det förbannade liggunderlaget!
Så med gråten i halsen gjorde jag det.
Så är det fortfarande. När någon erbjuder sig något, tackar jag så artigt nej, ignorerande det faktum att givaren kan bli sårad. Jag tycker ju jag gör dom en tjänst!
Jag kan inte minnas att jag gett mina föräldrar en uppriktig kram, en sådan där spontan kram för att man vill och behöver. Jag minns att man skulle krama godnatt innan man lade sig, så då gjorde jag det. Man skulle krama när man genomlidit ett besök och skulle åka hem. Var man borta hos andra, skulle man ta värdparet i handen och tacka för maten. Mormor likaså. Det var läskigt hos mormor och morfar. Allt var så stramt, stelt och formellt. Mamma var stenhård på att man uppförde sig ordentligt när man var där. Uppklädd, sitta kvar tills alla ätit upp, mamma med spikrak rygg och de svarta ögonen och käkarna som spändes om man gjorde något opassande.
Middagsbjudningar hemma. Allt var en föreställning. Bråken under förberedelserna, hur jobbigt det var, hur pappa inte hjälpte till, att ingen tänkte på vilket jobb som låg bakom. Sminket, parfymen, de röda långa naglarna, och så de glättiga kommentarerna när gästerna kom. Hon tyckte ju inte om det. Det var ju bara jobbigt, allt skulle vara perfekt. Men utåt spelade vi upp den fina anspråkslösa fasaden.
"-Linda vill gärna spela lite för oss på pianot, hon är så duktig!" En bönfallande blick om att få slippa gav ögonblicklig spänning i käken, och de svarta ögonen vidgades så snabbt, att bara tanken på att försöka opponera sig inte existerade.
Gästerna applåderade artigt.
Någon gång när jag var mindre kan jag har tyckt uppmärksamheten var rolig, men allt eftersom visste jag ju att det bara handlade om ett skådespel, där jag var den duktiga, begåvade och väluppfostrade dottern som självklart dukade av och hjälpte till i köket, för jag ville det.
Det fanns inget spontant, inget naturligt, inget avslappnat. Man tackade för att man skulle, man kramade för att det förväntades.
En gång kan jag erinra mig om att jag kramat min mamma på eget initiativ. Det blev liksom ett projekt, en målinriktad handling. En egenregisserad föreställning! Hon saknade ju uppskattning från oss, jag var otacksam. Så ouppfodrat skulle jag krama och säga att jag älskade henne, och det skulle kännas bra! Gulligt, så som man sett på tv eller läst i böcker.
Mamma kom från nedervåningen, precis vid trappen. Jag klev med bestämda steg ut ur mitt rum invid köket. Och eftersom jag hade mitt rum där, gick jag antingen i låg- eller mellanstadiet.
Jag slog armarna om henne och sade för, vad jag kan minnas, första gången i mitt liv: "Jag älskar dig".
Och jag minns hur falskt jag tyckte det lät. Hur tomt och ihåligt.
Men mamma mindes det nog för alltid. Hon kunde ta upp det ibland, hur jag kommit fram och sagt att jag älskade henne. Då skämdes jag, eftersom det ju bara varit ett skådespel. Jag hade förlorat förmågan att visa tillgivenhet på det sättet. Eller hade jag någonsin haft den?
Vilket jobb det var, hur otacksamt, hur ouppskattat, och lite vi andra brydde oss.
"-Tänk om ni nån gång kunde komma hem och säga: Mamma vad fint du gjort!"
Klart vi inte gjorde. Vi var barn, och alla andra pyntade ju också. De var ju bara så det skulle vara.
Nu, i efterhand förstår man vilket jobb hon gjorde.
Den stundande julen ändrade inte på dagarnas och nätternas malande, snarare fick den mera luft. Vi var så bortskämda, otacksamma, visste inte hur bra vi hade det.
Jag såg fram emot julen på ett sätt. För jag fick saker, mycket saker.
När vi var små hade vi julstrumpa vid sängen, med något mindre paket som rymdes inuti. Förutom det var det början på en lång, lång tråd som vi fick nysta igenom hela huset. Från övervåningen och ned, ut genom ena entrédörren och in genom andra, under möbler och över bord. Det var jättekul! I slutet väntade alltid en lite extra speciell julklapp. Jag minns två. En grå-röd bandspelare med lite speciellt utseende pga de runda högtalarna som stod i bastun. Och en dator som stod i klädgarderoben.
Bråken började ganska tidigt på dagen, när julmaten skulle förberedas. Man hörde bara hur de skrek åt varandra våningen ovanför. Hur mamma högljutt drog in luften genom näsan och harklade sig för att dölja ljudet av vinkorkens karaktärisktiska ploppande ur flaskan. När det var dags för paketöppning satt mamma och ältade hur bortskämda och otacksamma vi var, allt ont hon genomlitit, hur pappa var.
"-Titta ur han sitter där och låtsas!" Till slut slocknade hon i soffan eller fåtöljen. Pappa försökte hålla god min och uppbåda entusiasm inför julklapparna han delade ut.
"-Good jul.....lilla Linda, önskar Tomten!"
Då hade i varje fall jag riktigt roligt. När jag och Nina satt där framför brasan och öppnade våra paket.
Jag tillät mig att bli glad över alla grejor man fick, och tyckte det inte var mer än rätt. Jag ville ju ha dom. När det brast, och man sade att, om man nu var så bortskämd och otacksam, så kunde de väl skita i att ge, eller här, ta tillbaka det då!
Då blev det ännu värre, otacksamma unge!
Mina föräldrar har alltid ställt upp. Jag har skjutsats och fått hjälp med att flytta. Jag har fått pengar utan att be om det. Men det har känts som jag sålt en bit av mig själv. Jag behövde hjälp att flytta till Umeå, behövde verkligen de där hundringarna, men jag blev satt i skuld, oerhörd skuld. För jag visste att jag gett henne ännu ett exempel att påpeka hur bortskämd jag var. När hon sträckte fram pengarna och jag sade nej tack, blev hon förbannad, och om jag bara visste hur otacksam jag var! Så det var bara att svälja stoltheten och ta emot. Och tacka så mycket.
I gengäld skulle man ställa upp när dom behövde hjälp. Tvätta fönstren var en mani hon hade. Vi har alltid fått lära oss att hjälpa till hemma, vilket jag inte säger något om. Men det faktum att det var ett krav, något vi var skyldiga att göra, det var den hårfina skillnaden som tog ifrån en den glädjen och viljan att faktiskt hjälpa till. Det var inte en önskan eller förfrågan om vi kunde komma upp och hälsa på. Våra omsorgsfullt bearbetade samveten tillät inget annat.
"-Så mycket som vi gjort för dig."
"-Vi har alltid ställt upp."
"-Ni har alltid tyckt bättre om pappa."
"-Hade pappa bett om hjälp hade ni kommit direkt."
"-Du har alltid fått det du pekat på."
Några klämmånader mellan CSN:s utbetalningar gick jag till Socialtjänsten för att klara hyran. Och det kändes bra! Jag klarade mig utan dom. Jag behövde dom inte. Byggde inte på min skuld. Skulle aldrig förnedra mig till att be om pengar, erkänna att jag behövde dom för att klara mig.
Så jag blev en ensamvarg som inte behövde någon. Inte vänner eller släkt. De satte en i skuld, krävde tid och känslomässigt engagemang. Min inställning jämtemot andra blev en balansvåg, där jag måste ligga på minus för att må bra. Tog jag emot något, måste jag ge dubbelt tillbaka. Ingen skulle kunna komma och säga att de minsann gett mera och kräva något i gengäld, att jag var otacksam.
Jag väljer att skriva i dåtida form. För jag inser ju att detta resonemang inte håller. Och på sistone har jag blivit så illa tvungen att acceptera det. Jag försöker att se det som positivt, men väntar egentligen bara på att det ska slå tillbaka. Det skulle inte förvåna mig det minsta.
Detta är förolämpande och sårande för de som inte har några baktankar. Och så hamnar man i samvetsfällan ändå.
Jag skulle springa lilla Lidingöloppet, och åkte med buss ned med min skidförening. Jag hade glömt liggunderlag, så en medföljande föräldrar erbjöd det extra som de tagit med.
Jag tackade så mycket med avböjde artigt. Inte ville jag vara till besvär!
Föräldern blev förvånad och tyckte det var självklart att jag skulle ta det! Jag sade artigt tack, men nej tack, inget besvär för mig!
Det slutade med att andra vuxna blandade sig i, och andemeningen i det de sade var att jag skulle sluta vara så otacksam och ta det förbannade liggunderlaget!
Så med gråten i halsen gjorde jag det.
Så är det fortfarande. När någon erbjuder sig något, tackar jag så artigt nej, ignorerande det faktum att givaren kan bli sårad. Jag tycker ju jag gör dom en tjänst!
Jag kan inte minnas att jag gett mina föräldrar en uppriktig kram, en sådan där spontan kram för att man vill och behöver. Jag minns att man skulle krama godnatt innan man lade sig, så då gjorde jag det. Man skulle krama när man genomlidit ett besök och skulle åka hem. Var man borta hos andra, skulle man ta värdparet i handen och tacka för maten. Mormor likaså. Det var läskigt hos mormor och morfar. Allt var så stramt, stelt och formellt. Mamma var stenhård på att man uppförde sig ordentligt när man var där. Uppklädd, sitta kvar tills alla ätit upp, mamma med spikrak rygg och de svarta ögonen och käkarna som spändes om man gjorde något opassande.
Middagsbjudningar hemma. Allt var en föreställning. Bråken under förberedelserna, hur jobbigt det var, hur pappa inte hjälpte till, att ingen tänkte på vilket jobb som låg bakom. Sminket, parfymen, de röda långa naglarna, och så de glättiga kommentarerna när gästerna kom. Hon tyckte ju inte om det. Det var ju bara jobbigt, allt skulle vara perfekt. Men utåt spelade vi upp den fina anspråkslösa fasaden.
"-Linda vill gärna spela lite för oss på pianot, hon är så duktig!" En bönfallande blick om att få slippa gav ögonblicklig spänning i käken, och de svarta ögonen vidgades så snabbt, att bara tanken på att försöka opponera sig inte existerade.
Gästerna applåderade artigt.
Någon gång när jag var mindre kan jag har tyckt uppmärksamheten var rolig, men allt eftersom visste jag ju att det bara handlade om ett skådespel, där jag var den duktiga, begåvade och väluppfostrade dottern som självklart dukade av och hjälpte till i köket, för jag ville det.
Det fanns inget spontant, inget naturligt, inget avslappnat. Man tackade för att man skulle, man kramade för att det förväntades.
En gång kan jag erinra mig om att jag kramat min mamma på eget initiativ. Det blev liksom ett projekt, en målinriktad handling. En egenregisserad föreställning! Hon saknade ju uppskattning från oss, jag var otacksam. Så ouppfodrat skulle jag krama och säga att jag älskade henne, och det skulle kännas bra! Gulligt, så som man sett på tv eller läst i böcker.
Mamma kom från nedervåningen, precis vid trappen. Jag klev med bestämda steg ut ur mitt rum invid köket. Och eftersom jag hade mitt rum där, gick jag antingen i låg- eller mellanstadiet.
Jag slog armarna om henne och sade för, vad jag kan minnas, första gången i mitt liv: "Jag älskar dig".
Och jag minns hur falskt jag tyckte det lät. Hur tomt och ihåligt.
Men mamma mindes det nog för alltid. Hon kunde ta upp det ibland, hur jag kommit fram och sagt att jag älskade henne. Då skämdes jag, eftersom det ju bara varit ett skådespel. Jag hade förlorat förmågan att visa tillgivenhet på det sättet. Eller hade jag någonsin haft den?
Chipsmiddag, revbensspjäll och ovärderliga minnen.
Min Oo är hemma igen! Han hann till och med före mig, då jag tog mig en skön bastu efter passet, samt kikade in på "Filmtajm" (tror det hette så) efteråt. Jag inhandlade lite middag (chips med dip), och köpte tre gamla hyrfilmer: "Crash" (grymt bra som berör och verkligen blottlägger hur farligt det är med förutfattade meningar och fördomar), "21" (en film som Johan varit nyfiken på), och "Mitt superex" (trevlig småkul slappna-av-framför-tv-film).
Chips till middag var inte det bästa bränslet till innebandy, vilket jag fick erfara denna morgon! Pust!
Direkt efter åkte vi och försökte proviantera bland alla julmatsinhandlingsstressade personer på Ica Maxi. Jag hade influerats av "Matlagnings-Dan" på Radio Citys "The Tommy show", som på vägen till träningen beskrev för en lyssnare hur enkelt det var att tillaga revbensspjäll. Så jag köpte på måfå det jag kunde komma på ur minnet: Rotsellseri, palsternacka, morötter, purjolök (är inte säker på att ha sade det, men det kändes som en bra ingridiens), och så en rejäl förpackning tunna revbensspjäll (i radion hade lyssnaren tjocka, men det fanns ju inte!). Johan fick hämta grönsakerna, då jag inte hade en aning om hur de såg ut!
Efter lite scramled eggs och prinskorv, gjorde jag ett "storkok" som beskrevs i radion, och slängde ned allt möjligt i vår stora gryta! Medan det småputtrade lite småtrevligt tyckte jag det inte kunde skada att faktiskt kika i en av de kokböcker som stod intill spisen. Där stod det minsann inget om att de skulle kokas! På radion skulle de puttra en timme!
Dessutom stod det lite andra kryddor och grejer, och eftersom vi hade dom i kryddhyllan, hystade jag i lite sådana också! Malda nejlikor, ingefära, och då det kändes exotiskt och frivolt: Kanel!
Men med tanke på kokboken och att det var tunna revben, tog osäkerheten överhand, så efter en knapp halvtimme i badet, baddade jag dom med den honungsgriljering jag tjuvade från boken och förpassade dom in i ugnen!
Kokt kött...ser inte gott ut! Och jag undrade om mitt spontana kulinariska infall verkligen varit så klokt.
En timme senare sade en provsmakande Johan att de faktiskt inte var så dumma! Och undertecknad tyckte också de blev rätt ok! Tjohoo!
Ikväll är vi bjudna till Andreas och Elin där det vankas lasagne och nya Buzz på deras PS3! Det ska bli smaskens och kul! Jag har ju bara provat Buzz på deras PS2, och tyckte det var riktigt skoj! Risken finns dock att vi lär bli lite sömniga...det blev ju ingen sedvanlig tupplur efter innebandyn, utan filmen "21", revbensspjäll och två tvättmaskiner!
Men de är ju vana vid att i alla fall jag somnar i soffan!
Jag fick ett julkort av min barndomsvän Jennys föräldrar i torsdags! Varje gång jag varit upp och fått hälsa på dom, har liksom något lossnat i bröstet, och tårarna trillat ohejdat! Det har varit ofrånkomligt, och känts lika dumt varje gång! Men jag kan inte komma till annan förklaring, än att de representerat så mycket trygghet under uppväxten, vilket jag inte reflekterade över då. Det var alltid så varmt och ombonat hemma hos dom, och de var alltid så lugna och, och, avslappnade! Kan inte riktigt beskriva det.
Jag har varit sämre än sämst på att höra av mig till dom, vilket jag många gånger tänkt på. Åtminstone skicka ett julkort, och detta år tänkte jag faktiskt göra det! Men så hann dom före! Jag fick mitt första julkort av dom, och där jag stod i köket med deras kort i handen, började jag nästan gråta igen!
Vi var nog rätt olika på många sätt jag och Jenny. Jag lär aldrig få glömma hur jag pressade henne över på den sidan av ladutaket som inte löpte ned till marken, utan slutade som ett "vanligt" tak! Spiken som höll plåten på plats, som jag fäst hopprepet i var ju lika tillförlitligt som vilken säkerhetslina som helst juh! Kom över nu och lämna den trygga sidan, du har ju säkerhetsrepet att hålla i!
Spiken lossnade och Jenny ramlade ner och tappade andan. Så var det med det supersäkra repet, och mina försäkringar att det var såå tryggt!
Men vi hade mycket kul för oss, med linbanor mellan balkongerna där jag fick deras underbara smultron i en leverans! Gatuspelen vi ritade runt halva kvarteret! Alla timmar med "Bubble Bobble", utflykterna till "Trollskogen" i stugan, våran fina svamputställning! När vi byggde kojan på Anders tomt, och hur han drev oss att springa runt, runt i en liten slinga intill som hans slavar! Alla våra fiskestunder i "Träsket", där hon fick trä på min mask! Hur hon räddade mig när en av alla våra otaliga snögrottor rasade över mig!
Vi blev aldrig riktigt personliga på det sättet att jag berättade hur det var hemma. Det existerade liksom inte, det var inget man ville solka ned den roliga lektiden med.
När Johan läst min tredje tömning undrade han om det alltid var sådär. Hade jag inga positiva minnen av mina föräldar? Jag pratade lite med Nina om det också, för hon kom ihåg att det faktiskt var bra när vi var små. Jag gör inte det. Jag var antagligen för liten för att minnas.
Men när jag nu skriver, och tänker tillbaka, så inser jag ju att jag har massor av fina och roliga minnen! De poppar upp nu hela tiden! Minnen med Jenny!
Tack min vän! För att du fanns, fortfarande finns, och är den du är!
Färdigpackad...igen!
Veckan närmar sig sitt slut. Jag har packat min kartong igen. Nu kommer jag inte tillbaka till Volvo förrän den 12 januari. Inga konsulter ska vara på detta bygge under mellandagarna, så jag ska nöta på Elans kontor före och efter jul under fyra dagar innan Sälen.
När jag är tillbaka har vi flyttat, till andra sidan receptionen, och det ska tydligen bli vår slutdestination.
Veckorna därefter blir intensiva med massor av kurser inbokade! Alla som slutat, omstruktureringar och hit och dit, har medfört att ett flertal nya behöver utbildning. Sedan tillkommer lite fler kurser som vi väntat till våren med att köra igång.
Så om jag inte får vara kvar? Då går det illa för de stackars inköparna! :o)
Johan samåker med Andreas upp, men lär inte komma hem förrän ganska sent. Jag tror nog jag åker och kör igenom passet på Fröunda ändå, i brist på annat! :o)
När jag är tillbaka har vi flyttat, till andra sidan receptionen, och det ska tydligen bli vår slutdestination.
Veckorna därefter blir intensiva med massor av kurser inbokade! Alla som slutat, omstruktureringar och hit och dit, har medfört att ett flertal nya behöver utbildning. Sedan tillkommer lite fler kurser som vi väntat till våren med att köra igång.
Så om jag inte får vara kvar? Då går det illa för de stackars inköparna! :o)
Johan samåker med Andreas upp, men lär inte komma hem förrän ganska sent. Jag tror nog jag åker och kör igenom passet på Fröunda ändå, i brist på annat! :o)
Vad tjänar det till?
Vad tjänar det till? Att läsa sådant här? Varför?
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3561&a=865792
För att veta.
Äta upp...
... får man göra med vissa kommentarer. Jag har fnyst åt Johan som inte kunnat hålla sig vaken till sådana spännande saker på tv:n som "House" eller "Hells kitchen". Just det. Till andra avsnittet av "Hells" igår blev mina ögonlock såå tunga, så jag missade hela serveringen! Till vinnaravslöjandet vaknade jag till, för att nöjt konstetera att Christina vann. Sen somnade jag om.
Jag har packat träningsväskan utifall jag känner för Frölunda direkt efter jobbet, men har en känsla av att det bara blir för koreografiträningens skull jag åker dit, om jag nu gör det.
Igår var Elans julbord, som jag ju skippade, och ikväll har Sportlife julmingel. Som jag också skippar. Ytligt mingel med människor jag inte känner är ju bara jobbigt. Visst, jag har varit ensam i veckan, men det är ensam på Oo! Min Oo-mätare är i botten och i desperat behov av påfyllning. Tack och lov att han kommer hem ikväll!
Jag har packat träningsväskan utifall jag känner för Frölunda direkt efter jobbet, men har en känsla av att det bara blir för koreografiträningens skull jag åker dit, om jag nu gör det.
Igår var Elans julbord, som jag ju skippade, och ikväll har Sportlife julmingel. Som jag också skippar. Ytligt mingel med människor jag inte känner är ju bara jobbigt. Visst, jag har varit ensam i veckan, men det är ensam på Oo! Min Oo-mätare är i botten och i desperat behov av påfyllning. Tack och lov att han kommer hem ikväll!
I väntan på Hell!
Som en äggsjuk höna velade jag hela vägen hen från jobbet idag. Skulle jag dra till Almedalsanläggningen och träna eller inte? De hade sin release där, och skulle också köra tre instruktörer, så jag var lite nyfiken på hur de var. Dessutom behövde jag ju träna mera på koreografin, men så hade jag ju tänkt vara med på Frölundas release imorgon! Väl hemma körde jag igång en tvättmaskin, packade väskan och styrde min mycket smutsiga guling mot Almedal. Jag gömde mig längst bak för att kunna mygla så mycket som möjligt, för väl där kände jag ingen motivation alls! Men nu fick jag repetera passet en gång i alla fall. Så kom nästa utmaning - middag!
McDonalds? Blä.
Pizza? Nä.
Handla något? Orka!
Havregrynsgröt? Tja, varför inte? I brist på grötkorvar.
Men så tog jag mig i kragen och tvingade mig själv att se möjligheterna i kylen. Så det blev en riktigt god pastasallad! Klappklapp på axeln, nu har jag förtjänat att slappna av framför de två sista avsnitten av Hells kitchen!
Får se om jag kör Frölunda imorgon.
Imorgon, äntligen kommer Oo hem! Jag har en känsla av att han kommer att vara ganska sliten. Men ikväll fick han visst käka middag i Turning torso! När jag fick det messet kände hur extra ynklig en havregrynsmiddag skulle te sig i min ensamhet.
Ringde Anna på väg hem från jobbet för att tigga lite medlidande för min ensamhet, men det hade man inget för! Men att ringa en sönderstressad mamma som är ute i butiker med sin lilla telning, och klaga över att man är helt a-l-o-n-e är ett exempel på handling innan ordentlig tanke! :o) Jag tror hon inte skulle ha så mycket emot att vara ensam en vecka. Jag hoppas de får det riktigt gott nere i solen, dit de åker nästa vecka!
Nu ska jag plocka undan lite, så man kan ägna sig lite mera åt helgaktiviteter när det sedan är helg. För det är det snart!
Ännu ett!
Kunde ju inte låta bli att snoka vidare på den sidan som genererade mitt konstverk, och då hittade jag en personlighetstest! Coolt, det måste man ju bara prova, så får jag kanske veta vem tusan jag egentligen är? :o)
Lite småkul faktiskt, och kan inte låta bli att hålla med om det mesta! Psykologen jag träffade efter min väggkänning i våras, kom just fram till att jag var introvert (= som har en sluten, inåtvänd läggning om person ne.se). Men det hade antagligen vem som helst som känner mig väl kunnat räkna ut med lilltån! :o)
Adressen: http://www.bored.com/typequiz/passess.htm
| Personality Type Report for Tash |
| Your Personality Preferences |
| INTROVERT While you may not be anti-social, you do need (and deserve) your private time and space to retreat from the world. Unlike extroverts, you need to develop a concept of the world or some aspect of it before experiencing it. Too much socializing may sap your energies. Your energies are derived from exploring the inner world of ideas, impressions and pure thought. |
| SENSORY You usually gather information with your senses: what you can see, hear, taste, touch and smell in the physical world. The facts gathered from the sensory data you process are the building blocks of your model of our world. You concentrate your energies on what actually exists and do not ponder what might exist too much. You are usually practical and rely on your common sense to guide you through the world. You see things as they are and have little or no need to search for underlying meanings. |
| JUDGING You like decisions to be made as soon as possible. You are not comfortable with loose ends and like to see conflicts resolved as soon as possible. You have a preference for a well-structured, orderly lifestyle with few surprises. It may not be all that important who makes the decisions that gets things done as long things do get done. You take commitments very seriously. While you are not inflexible, you do like to stick to a plan once it is set into motion. |
| FEELING You make decisions subjectively based upon your values and what is important to you. How people will be affected by your decisions is important to you. You are likely to make decisions based upon what you feel is acceptable and agreeable rather than what is logical. Your truths are founded in your values and those of the society you live in. It is important to remember that we are discussing how you evaluate data and make decisions, and that you rely on your feelings to do so in no way implies you are overly emotional. |
| Your Personality Type |
| Introvert/Sensing/Feeling/Judging While quiet and reserved by nature, you are very warm-hearted, considerate, gentle, and trustworthy. You have a very well developed work ethic, which ensures you will complete the task before you in a timely manner. You like to help others and are very comfortable working behind the scenes to do so. Getting the job done is far more important to you than accolades for a job well done. You are detail oriented and meticulous in your work habits. Even small mistakes haunt you. While you are not one to give orders, you are very supportive of those around you. In relationships you are kind, considerate, and show your affection by fulfilling the needs of those you love. You want a comfortable life for yourself and your loved ones and will do what you can to make your lives so. You like a structured lifestyle with well defined goals. You avoid hurting others. Your need to feel needed can keep you in unhealthy relationships with overly needy people. . Famous People of Your Type: Louisa May Alcott, Lord Tennyson, Barbara Bush, Charles Dickens, Queen Elizabeth II of England, Robert E. Lee, Queen Mary I. Occupations Suited to Your Type Include: Bookkeeper, clerical specialist, computer operator, counselor, curator, dental hygienist, medical assistant, nurse, office manager, optician, paralegal, retailer, secretary, teacher, and veterinarian. |
Lite småkul faktiskt, och kan inte låta bli att hålla med om det mesta! Psykologen jag träffade efter min väggkänning i våras, kom just fram till att jag var introvert (= som har en sluten, inåtvänd läggning om person ne.se). Men det hade antagligen vem som helst som känner mig väl kunnat räkna ut med lilltån! :o)
Adressen: http://www.bored.com/typequiz/passess.htm
Om jag kunde måla...
...skulle jag tydligen måla något nedanstående, utifrån den jag är. Anna hittar alltid en massa sådana här små roliga saker som jag ju inte kan låta bli att testa själv!
"Create Your Own Masterpiece!
Take a quick personality test to produce your very own work of art. No artistic experience is required. Our site will evaluate your answers and develop the painting for you."
Click here to create your own painting.
"Create Your Own Masterpiece!
Take a quick personality test to produce your very own work of art. No artistic experience is required. Our site will evaluate your answers and develop the painting for you."
Click here to create your own painting.
07.41
Jepps! Jag sade ju att jag skulle komplettera min grötmiddag med popcorn! Avslappnat och skönt i sängen tillsammans med katterna och "The league" på kanal 6.Pratade förstås med Johan också under kvällen. Han är lite sliten nu efter sina dryga 12-timmarspass nere i den platta landsänden. Det är en del med att ordningställa och organisera ett helt distributionslager från scratch!
Men imorgon får jag hem honom, och då ska det kramas!
Upptäckte två Fiaspyor när jag varit hemma en stund igår. Båda på var sin matta mellan kök och sovrum. Hur många gånger hade jag sprungit förbi dom egentligen, och haft sådan tur att jag inte trampat i trevligheterna?
Nu gjorde jag dock slag i saken och dokumenterade en av dom! Eftersom jag nu så flitigt delar med mig av hennes uppkastningar i min blogg, är det ju inte mer än rätt att även bildbevis delges! Varsågoda!
Ha en bra dag!
Så vart det kvällen!
Somliga saker kan vara trevliga när den andre hälften är borta! Som att man kan passa på att äta sådant som inte annars skulle ses med lyckliga ögon på matbordet! Fiskbullar i hummersås i måndags, mmm! Och risgrynsgröt idag! Den var tyvärr lite i geggigaste laget, men jag klagar inte. Det är så enkelt att bara skära, klämma, värma, röra och äta! (Skära upp risgrynsgrötskorven förstås!)Vi fick också ett jättegulligt julkort av Andreas och Elin! Tack!
Hon hade gjort eget förra året också, och jag är så impad! Själv gick jag ju och köpte kort, men har jag fått iväg dom? Öh. Inte ens det klarar jag av!
En annan grej man kan passa på att göra när man inte har sin going hemma som man bara suktar efter att komma hem till, är att dra till exempelvis Frölunda torg bara sådär spontant efter jobbet! Inför julbordet förra helgen insåg till och med Johan att jag behövde ett par snyggare stövlar, som passar typ till tights/leggings och långtjocktröja. Hittills har jag ju kört med stövletterna och benvärmare, men det funkade inte riktigt vid ett "finare" läge. Även på jobbet har jag känt att det skulle vara lämpligt ibland. Alltså: Ett par ganska höga svarta stövlar. Som inte får se ut som ridstövlar, inte ha stilettklackar, inte kilklackar, inte ha för bred klack, inte för hög klack, inte för grov klack, inte för blanka, inte för släta, inte för mycket krimskrams, inte för spetsiga framtill, inte för trubbiga. Ja, ni fattar. Men jag hittade till slut något att lägga pengarna på!
Ett par svarta träningsbyxor!
Haha! Lycka!
Dessutom blev det (efter åtskilliga pikar) inte en julklapp till Johan.
Amith och han tre indiska kollegor/vänner bjöd på "jul"tårta idag! Det var välbehövligt sådär på eftermiddagen! Jag som annars bara pratar jobb med Amith, gnisslade igång engelskan lite extra och pratade om lite andra sociala saker (duktigt va?). Det visade sig att han åker hem i januari, för att gifta sig! De får tydligen komma hit och jobba sex månader i stöten om de vill, så nu har han varit här ett år och ska avlösas av en annan indier. Jag gillar Amith och kommer att sakna honom. Otroligt hjälpsam och försynt, trots alla buggar och fel i programmet som jag lämpat över på honom. Fixa detta nu! Jätteviktig order som måste iväg idag! Eller jag menar: Could you please investigate this issue? (Priority: High)
En gång råkade jag sätta Priority till "Urgent", när det bara på sin höjd skulle vara "Medium". Inom tre sekunder hade han transporterat sig från sin del av byggnaden till vår, och undrade oroligt vad som stod på! Och där satt jag som ett fån.
"Urgent" sätter man bara om problemet riskerar att orsaka produktionsstopp om det bli liggande för länge...
Hm, jag är fortfarande hungrig, men ids verkligen inte göra något!
Popcorn kanske vore nåt!
I've got mail.
Sådär ja, så var det vår (o)tur!
Jag kan inte annat än tro och hoppas att jag sitter rätt säkert, förlängt uppdrag som jag fått, och inte hört något annat från vare sig Elan eller Volvo. Men å andra sidan så vet man ju aldrig i dessa oroliga tider. Jag grunnar inte särskilt mycket, för vad kan jag göra?
Vad jag däremot vet nu med säkerhet, är att jag får ny tid för mitt combatpass till våren. Ylva gjorde mig uppmärksam på att mitt tisdagspass inte bara bytt sal (till den stora), utan även tiden! Det hade jag missat totalt! En timme tidigare hade de lagt det på vårschemat, dvs 17.10 och det är ju helt omöjligt för mig som slutar 17 här ute på Hisingen!
Som tur var ska de ju köra igång ett andra pass i Kållered till våren, som Ylva skulle ta, klockan 19.10 och för henne gick det bra att byta. Phuu! Så nu blir det alltså torsdagar istället, vilket på ett sätt kanske passar mig bra, då Johan ju brukar spela innebandy 19.00! De har dessutom ändrat passet också, så att även det kommer att köras i stora salen!
Allt ordnar sig, på ett eller annat sätt.
Berättade jag förresten att jag hamnade framför slutat på "Titanic" igår? Trots att man sett den femtioelva gånger gråter jag!
"-I'll never let go Jack. I'll never let go!" Buäh!
Halvvägs!
Innan Johan kommer hem! Jag menar, idag är det onsdag, vilket innebär att det nästan är torsdag. Och när det är torsdag så är det ju så gott som fredag! :o)
Jag har sällan problem att somna, men mitt överdrivna sovande natten till tisdag verkade ha fyllt på min sömnkvot med råge, så pass att jag inte kunde somna igår! Blä vad frustrerande det är när man ligger där och vrider sig, klarvaken! Ett tag kände jag skrivklådan komma över mig, och jag funderade allvarligt på att kliva upp och sätta mig framför datorn. Bekvämligheten, där innebörden av att lämna den varma sängen och Fias varma päls intill, fick vinna, och vid tvåtiden lyckades jag till slut somna. Så imorse var jag j-ä-t-t-e-pigg. Örk.
Ha (gäsp) en bra dag!
Jag har sällan problem att somna, men mitt överdrivna sovande natten till tisdag verkade ha fyllt på min sömnkvot med råge, så pass att jag inte kunde somna igår! Blä vad frustrerande det är när man ligger där och vrider sig, klarvaken! Ett tag kände jag skrivklådan komma över mig, och jag funderade allvarligt på att kliva upp och sätta mig framför datorn. Bekvämligheten, där innebörden av att lämna den varma sängen och Fias varma päls intill, fick vinna, och vid tvåtiden lyckades jag till slut somna. Så imorse var jag j-ä-t-t-e-pigg. Örk.
Ha (gäsp) en bra dag!
Betydligt...
... piggare denna kväll! Tänk vad det kan skifta! Har kört en stenhård combatrelease som gick sådär. När jag för en gångs skull inte var särskilt nervös, så tappar jag koreografin flera gånger! Kanske just därför... Jag behöver tömt tarmsystem och kaosartad hjärna för att det ska funka. Trevligt.
Nu ligger en rejäl korv och gottar sig ugnen medan de blivande mosade potatisarna kokar. Är hungrig som en varg! Här ska kompenseras för gårdagens skrala middag!
Rätt fullt upp på jobbet idag, vilket är kul. Sedan har Volvo utförsäljning av en massa "Volvo Ocean race"-prylar som vi gick ner och fyndade bland. Det var en hel del skojsiga grejor! Puma sponsrar med sina produkter, så kläderna har rätt bra kvalité. Det var grymt mycket folk och grymma priser! Jag köpte en rosa fleecejacka och tunn svart vindjacka. Bland annat...
När jag pratade med Johan imorse sade han att han vaknat av hur sängen skakat. Sprängning i området kanske?
Sedan ringde han en stund senare, då han av Andreas fått veta att det var jordbävningen! Fräckt! Den var ju rätt rejäl ändå för att vara här i Sverige!
Nej, nu får potatisen vara klar!
Nu ligger en rejäl korv och gottar sig ugnen medan de blivande mosade potatisarna kokar. Är hungrig som en varg! Här ska kompenseras för gårdagens skrala middag!
Rätt fullt upp på jobbet idag, vilket är kul. Sedan har Volvo utförsäljning av en massa "Volvo Ocean race"-prylar som vi gick ner och fyndade bland. Det var en hel del skojsiga grejor! Puma sponsrar med sina produkter, så kläderna har rätt bra kvalité. Det var grymt mycket folk och grymma priser! Jag köpte en rosa fleecejacka och tunn svart vindjacka. Bland annat...
När jag pratade med Johan imorse sade han att han vaknat av hur sängen skakat. Sprängning i området kanske?
Sedan ringde han en stund senare, då han av Andreas fått veta att det var jordbävningen! Fräckt! Den var ju rätt rejäl ändå för att vara här i Sverige!
Nej, nu får potatisen vara klar!
Utan anledning...
...var jag skittrött igår! Direkt efter hemkomsten från jobbet värmde jag en burk fiskbullar med hummersås (mums!) och några lussekater. Det blev min middag. Sen borstade jag tänderna och lade mig! Stickade färdigt min halsvärmare, pratade med Johan, och somnade framför combat-dvd:n innan klockan var åtta!
Nu sitter jag på min nya plats i huvudkontoret. Jag kom tidigt igår för att lokalisera platsen och börja ställa i ordning lite. Efter mycket om och men hittade jag vad som måste vara stället. Det var bara det att det var tomt! Bara ett stort landskap med skrivbord och stolar. Inga datorer, inga flyttkartonger, och framför allt, inga andra människor som såg lika vilsna ut som mig! Dessutom hade jag lyckats glömma min mobil hemma...När jag stod där lite rådvill kom Helena, så då fick jag bekräftelse på att jag hittat rätt i alla fall!
Christoffer som var på väg, beordrades upp till vår gamla arbetsplats. Mycket ritkigt, där var alla våra grejor orörda!
Så vi pallrade oss dit och hann jobba en halvtimme innan flyttgubbarna kom och tog grejerna.
Helena och Christoffer skulle ändå på möte, så jag befann mig stående där "hemlös"! Det skulel ta någon timme för grejerna att landa på sin slutdestiantion, så jag tog en långlunch! Åkte till Frölunda torg och knatade lite innan en mumsig lunch på "Kockar & Kastruller" som hade glass med chokladsås till efterrätt!
När jag kom tillbaka till jobbet hade grejerna fortfarande inte kommit! Så där satt vi och glodde ut i den tomma lokalen och bara väntade! Som tur var hade jag min stickning...och den blev ju nästan klar också innan datorer och kartonger började komma in! Tjohoo! Klockan hade passerat två innan vi hade grejerna på plats och kunde börja jobba!
Så nu sitter jag i ett hörn, vänd inåt och ryggen ut mot hela landskapet. Just det, jag glor rätt in i vita väggar. Men det är rätt ok ändå. Jag kunde ju ha hamnat mitt i landskapet!
Ha en bra dag!
Nu sitter jag på min nya plats i huvudkontoret. Jag kom tidigt igår för att lokalisera platsen och börja ställa i ordning lite. Efter mycket om och men hittade jag vad som måste vara stället. Det var bara det att det var tomt! Bara ett stort landskap med skrivbord och stolar. Inga datorer, inga flyttkartonger, och framför allt, inga andra människor som såg lika vilsna ut som mig! Dessutom hade jag lyckats glömma min mobil hemma...När jag stod där lite rådvill kom Helena, så då fick jag bekräftelse på att jag hittat rätt i alla fall!
Christoffer som var på väg, beordrades upp till vår gamla arbetsplats. Mycket ritkigt, där var alla våra grejor orörda!
Så vi pallrade oss dit och hann jobba en halvtimme innan flyttgubbarna kom och tog grejerna.
Helena och Christoffer skulle ändå på möte, så jag befann mig stående där "hemlös"! Det skulel ta någon timme för grejerna att landa på sin slutdestiantion, så jag tog en långlunch! Åkte till Frölunda torg och knatade lite innan en mumsig lunch på "Kockar & Kastruller" som hade glass med chokladsås till efterrätt!
När jag kom tillbaka till jobbet hade grejerna fortfarande inte kommit! Så där satt vi och glodde ut i den tomma lokalen och bara väntade! Som tur var hade jag min stickning...och den blev ju nästan klar också innan datorer och kartonger började komma in! Tjohoo! Klockan hade passerat två innan vi hade grejerna på plats och kunde börja jobba!
Så nu sitter jag i ett hörn, vänd inåt och ryggen ut mot hela landskapet. Just det, jag glor rätt in i vita väggar. Men det är rätt ok ändå. Jag kunde ju ha hamnat mitt i landskapet!
Ha en bra dag!
Julbord!
Varför fortsätter man äta trots att man är proppmätt? Varför lär man sig aldrig? Det var mycket folk på panget, så när vi slank före rusningen, tog jag och Johan två tallrikar på en gång! Det tyckte vi var busigt! Senaps- och skärgårdssillen var mmm! Man tycker inte man tar så mycket, men då det finns så mycket att ta av, blir det en hel del! Min tallrik med efterrätt ser kanske inte så smaskig ut, men man fick ju ha en liten strategi: Först ta lite av allting så man kan smaka. Sen hämtar man det som föll på läppen!Så det är Kladdkaka, halloncheescake, chokladpudding, äggost med björnbärssylt, och en skumtomte!
Julmusten var grymt god, medan köttbullarna var rätt läskiga.Ett litet lussande blev det också där man satt mätt och dåsig. Två trötta Lindomebor kom hem med stinna magar och kröp i säng ganska snabbt.
Idag har det varit fotbollsskola för Johan i vanlig ordning, men nästa helg är det hans sista! Jag har kört en "generalrepetition" av combatpasset med Anna, en av de jag ska köra med på tisdag. Det gick hyggligt bra ändå, så det ordnar sig nog.
Nu är vi nyss hemkomna efter middag på stan och Jul på Liseberg tillsammans med Elin och Andreas. Vrålhungriga besökte vi en thai-restaurang (minns ej namnet) som hade buffé. Mums, men uj vad starkt! Veklingen Linda flämtade som en hund! Men de dubbla efterrätterna bestående av glass med jordgubbssås dämpade bra, tack Andreas! :o)Intill glassen följde två små kulor av något vi inte riktigt kunde få kläm på! Det var sött och lite segt. Ska inte säga vad somliga tyckte det såg ut som...!
Mätta och belåtna stuvade vi in oss i Johans jättesmutsiga Goldie, och åkte till Liseberg! Riktigt mysigt att vandra omkring, köpa brända mandlar för 60 (!!) spänn, lyssna och sjunga med till några musiker, och förgäves försöka vinna en sådan där jättechoklad eller jättekexchoklad. Alla andra vinner sådana utom jag! Däremot vann jag "slå-på-så-många-slumpmässigt-uppstickande-grejer-med-en klubba-som-du-kan"! En julböörn!
Johan hälsade på in brorsa på "Nordens arks" avdelning, och spöade skiten ur mig i "spruta-vatten-i-rumpan-på-en-bil-så-dess-lilla-motsvarighet-rör-sig-framåt-så-fort-som-möjligt-i-mål". Hans pris var dock inte lika imponerande som min böörn!
Otäckt tidigt ska Johan upp för avfärd till Malmö tillsammans med Andreas. Andy jobbar ju där nere i Skåneland, så Johan åker med. Nu är det nya lagret i Malmö som ska organiseras, så Johan blir troligtvis borta hela veckan! Buäh!
Bara drygt en vecka kvar till jul. Känns det så? Nej, men lite julkänsla infann sig ändå ikväll i varje fall!
Tömning 3
Jag ljög i mina första två tömningar. Mamma dog inte alls den dagen jag lämnade henne där i sjukrummet. Pappa dog inte när jag städade hans fyllekvart i Umeå.
De båda dog en långsam och utdragen död..i min hjärna. Jag kan inte säga mitt hjärta eftersom jag uppenberligen inte är helt oberörd av dom (annars skulle jag väl inte heller sitta med dessa tömningar).
Jag inser att jag lärde mig att stänga av, eller lägga locket på som jag brukar kalla det. Känsloyttringar gjorde bara allting värre. De var ett nederlag, en förnedring. När man började gråta blev mamma nöjd, för då visade man något. När man blev förbannad, skrek och till och med slog blev hon om möjligt ännu mera nöjd, för då fick hon rätt.
Så man ångrade sig varenda gång. Varje gång det brast, samma sekund visste man att man förlorat, att hon var nöjd, skadeglad, man hade visat sig sårbar.
Så det blev förbjudet i mina ögon. Jag stängde av hjärnan och öronen, kopplade bort och försökte att inte låta hennes röst tränga igenom och påverka mig. Men hon visste naturligtvis vilka knappar hon skulle trycka på för att jag till slut skulle reagera. Påhopp på mig själv klarade jag till slut utan problem. Jag var en hora - ok, lät mig utnyttjas - varje dag, skämde ut mig och hela familjen - nemas problemas!
Men påhopp på de jag brydde mig om, där var jag lika hudlös som en nyfödd kattunge.
Jag låste min rumsdörr, för att hon inte skulle kunna komma in och sitta på min sängkant och mala. Hon pillade upp låset. Jag körde in papper i nyckelhålet, då satte hon sig helt enkelt utanför och malde. Malde och malde. Det var när pappa redan flytt fältet, så hon fick rikta sina... jag vet inte vad, mot någon annan. Pappas dörr satt hon och bankade på, och ropade, outtröttligt, om hon inte malde, malde och malde. Oftast slutade det med att pappa gav upp och stack iväg med bilen.
Min dörr bankade hon inte på tack och lov. Hon bara malde, ville att jag skulle få höra sanningen, tyckte hon gjorde rätt i att berätta sanningen, hur hon var skyldig oss att berätta. Hur pappa var, vad han gjort, hur hon kände, mådde.
Det var i början, då handlade malandet bara om henne och pappa. När jag blev äldre och mitt lock var mera effektivt, och jag började bry mig om andra människor, dvs fick min första pojkvän. Då hittade hon ett sätt att bryta igenom.
Mammas malande? Sanningen? Hur pappa slog henne, hur pappa låg med en annan medan han hämtade mig i Korea, hur karlar bara är ute efter att få knulla, och att jag aldrig skulle sära på benen för en man. De bara utnyttjade, svek, bara var ute efter en sak. Hon visade brev, foton, läste högt på sin värdelösa engelska, ur de brev denna kvinna skulle ha skickat till pappa. Hur han manipulerade, var två personligheter, tryckte ned henne, fjäskade med andra.
Jag sket faktiskt i det där. Hon tyckte om att posera framför spegeln i badrummet när jag var där, för att visa upp sina blåmärken på armarna. De var rejäla. Mörka, blå, lila, gula. Jag sket i det. Det enda jag ville, var att bli lämnad i fred. Jag tyckte faktiskt hon förtjänade de där blåmärkena eftersom hon drev en till att orsaka dom.
Två gånger har jag slagit till min mamma. En gång i 180 km/h när jag övningskörde hem från Umeå. Pappa satt i baksätet och skrek åt mig att stanna. Jag gasade bara ännu mera med tårarna rinnande och önskade i en del av min hjärna att vi skulle krascha. Då skulle hon få! Hon satt på passagerarsidan intill och flinade. Jag kom inte åt henne. Det spelade ingen roll vad jag gjorde. Grät, skrek, slog, hotade att köra ihjäl oss allihop. Hon satt och hånlog och sade att det inte spelade någon roll om hon dog, för då skulle vi ju bara bli nöjda och glada.
Så jag förlorade. Igen.
Andra, vilket egentligen var första gången jag slog, minns jag inte omständigheterna kring, men jag minns att jag gjort det.
Hon har slagit mig en gång, jag minns inte varför, men jag stod och skrek och grät utanför huset. Hur kunde jag?
Hennes sätt att komma åt mig var att angripa de jag brydde mig om. Mina första kärlekar. Han bara utnyttjade mig. Ville bara knulla. "Se då till att inte sära på benen för hans skull Linda" fick man höra om och om igen. Och det värsta var, att min pojkvän, som så gott som alla tonårspojkar är, också ville ha sex, mer än jag själv ville. Och så fick mamma rätt, vilket jag hatade henne ännu mera för. Det blev ju inte bättre precis av att jag lyckades bli gravid. Det förlät hon mig aldrig! Medan jag aldrig förlåtit mig själv för att hon fick reda på det! Hon förstörde allt. Aborten var bokad, jag och pojkvännen mådde hur bra som helst. Allt var som vanligt, tills hon fick reda på det.
Vad än mamma gjort före eller efter aborten, så var det inte lika illa som att göra abort! Det fick man minsann höra.
Ung som jag var (17), fick jag träffa en kurator, vilket väl var ok för mig. Det var faktiskt mamma som propsade på det eftersom denna kurator var så bra och säkert kunde få mig på andra tankar. Visst var hon bra. Hon såg direkt var den riktiga skon klämde, och behövde inte säga många ord om hur det låg till hemma förrän jag bröt ihop. Sedan skulle kuratorn prata med oss båda, och då såg mamma att jag gråtit, och slog ihop två och två. Jag hade beklagat mig för denna främling om mamma, snackat skit om henne, svartmålat henne, sagt hur hemsk människa hon var, låtit fasaden rämna!
En barndomsvän flyttade till Afrika ett år, för att hennes föräldrar skulle arbeta där. Vi brevväxlade, och då jag har lättare för att skriva, blev det till slut att jag anförtrodde henne en del. Det var inte mycket, och jag skämdes för att jag berättade om vår fina familjs baksida. Svarsbreven förvarade jag i en låst byrå.
Mamma öppnade och läste breven, och fick naturligtvis reda på att jag förnedrat hela familjen för våra vänner. Också en aspekt jag fick höra många gånger. Sedan jag flyttat hemifrån och hon undrade om vi hade någon kontakt längre, vilket jag svarade nekande på, fick man alltid kommentaren "Ni som var så sååta vänner, som du berättade allt för, om hur hemska vi var och hur synd det var om dig!"
Så jag slutade att anförtro.
Barn ska inte se sina föräldrar ha sex. Det gör sönder något inom dom. Framför allt när det sker på sådant sätt som mina föräldrar. Man hör att mamma egentligen inte vill, men låter sig övertalas. Hur pappa bjuder henne på vin för att hon ska bli mera villig.
Jag sover i deras säng, minns inte hur gammal jag är, men vaknar till av att pappa vänder sig om i sängen och säger:
"-Nu ska vi knulla!" Jag är så pass liten och trött att jag inte reflekterar över detta, men vaknar senare av att han slickar mig i ansiktet.
"-Pappa", säger jag och sätter upp händerna mellan oss.
Han vaknar till och vänder sig bort. Suckar och säger: "Det är bra du säger till Linda", och somnar om.
Jag är klarvaken, och smyger därifrån till min egen säng. Det är sista gången jag sover i deras säng. Dagen efter kommer han och säger:
"-Det var ju inte meningen att skrämma dig. Jag ville ju bara pussa dig lite". Jag minns att jag bara mumlar något med blicken i golvet. Någonting har gått sönder inom mig.
Och när jag blir äldre kommer en viss förståelse för min mamma.
"-Du kommer att förstå när du blir äldre", sade hon ofta, och även från sin urna i marken fick hon rätt. Hon gjorde det bara omöjligt att visa att man faktiskt förstod. Att man nästan föraktade pappa mer än henne, men undvek henne för att det bara blev bråk. Hon fattade inte att vi faktiskt fattade. Hon slutade aldrig med sitt malande.
En av de sista känsloyttringar min mamma fick, som jag även den bittert fick ångra, var när hon försökte ta livet av sig. Jag satt med ett grupparbete i webbkonstruktion tillsammans mina två gruppkompisar på universitetet och jobbade i datasalen. Så ringde hon. Hon hade tagit tabletter och ville ta farväl.
Jag lämnade datarummet och stängde in mig i ett grupprum för att inte störa de andra och försöka höra vad hon sluddrande sade. Hon blev sluddrigare och sluddrigare, och plötsligt stod jag i ett litet grupprum i Samhällsvetarhuset på univeristetet i Umeå, och skrek att jag älskade henne, att Nina älskade henne.
Jag ringde 112 där operatören fick be mig att sluta gråta för att kunna höra vad jag sade. Jag kunde inte adressen där de bodde! Så kass kontakt hade jag med mina föräldrar. "Hörnet ovanför Cornerrestaurangen i Piteå, mitt emot Pentryt".
Sedan ringer jag Nina som är på jobbet. Jag ringer pappa som till slut svarar. Han är stirrig och förvirrad när jag försöker säga vad som hänt. Han säger att hon försökt slå ihjäl honom, att hon slagit honom i huvudet med en hammare, och därför inte är hemma, utan flytt fältet.
Jag säger till Per, min gruppkompis och granne att jag åker hem, för mamma försökt ta livet av sig. Han blir helt förskräckt och vill följa med "-Kom så får vi prata!" Underbare snälle Per! Men medlidande och vänlighet var det sista jag behövde för att kunna hålla masken. Jag cyklar hem och kryper ner under täcket.
En av ambulanskillarna ringer och säger att de är i lägenheten och en knappt medveten mamma är där, och en förvirrad pappa. De tar henne upp till sjukhuset och magpumpar henne. Hon har tagit tabletter och alkohol.
Dagen, eller någon dag efteråt kallas Jag och Nina kallas till ett akutmöte eller vad det kallas. Antagligen standardförfarande vid sådana här familjedramer. Vi ska få tala med en psykolog. Vi vågar inte se ett litet hopp. Kunde detta bli någon form av vändpunkt? När vi samlas utanför Piteås sjukhus där vi ska ha detta möte, inser jag direkt att det är hopplöst. Mamma har den svarta blicken. Varför ringde du ambulansen? Hur kunde jag skämma ut henne så här? Jag lade locket på. Medan vi väntar maler mamma om att vi nu gaddar ihop oss mot henne, hur vi hatar henne, hur jag skulle ha låtit henne dö, hur hon kunde vara så dum att ringa mig över huvudtaget.
Hos psykologen eller kuratorn eller vad hon nu är, gör denna sitt bästa. Nina börjar gråta med en gång, och kan bara få fram att hon önskar att det ska bli bra. Jag undviker att se och höra min syster för att inte tappa min mask. Istället försöker jag förklara. Mamma sitter som en eldgaffel i ryggen och hopknipen mun. Snacka om slöseri med tid. Jag åker ner till Umeå igen och allt fortsätter som vanligt.
De båda dog en långsam och utdragen död..i min hjärna. Jag kan inte säga mitt hjärta eftersom jag uppenberligen inte är helt oberörd av dom (annars skulle jag väl inte heller sitta med dessa tömningar).
Jag inser att jag lärde mig att stänga av, eller lägga locket på som jag brukar kalla det. Känsloyttringar gjorde bara allting värre. De var ett nederlag, en förnedring. När man började gråta blev mamma nöjd, för då visade man något. När man blev förbannad, skrek och till och med slog blev hon om möjligt ännu mera nöjd, för då fick hon rätt.
Så man ångrade sig varenda gång. Varje gång det brast, samma sekund visste man att man förlorat, att hon var nöjd, skadeglad, man hade visat sig sårbar.
Så det blev förbjudet i mina ögon. Jag stängde av hjärnan och öronen, kopplade bort och försökte att inte låta hennes röst tränga igenom och påverka mig. Men hon visste naturligtvis vilka knappar hon skulle trycka på för att jag till slut skulle reagera. Påhopp på mig själv klarade jag till slut utan problem. Jag var en hora - ok, lät mig utnyttjas - varje dag, skämde ut mig och hela familjen - nemas problemas!
Men påhopp på de jag brydde mig om, där var jag lika hudlös som en nyfödd kattunge.
Jag låste min rumsdörr, för att hon inte skulle kunna komma in och sitta på min sängkant och mala. Hon pillade upp låset. Jag körde in papper i nyckelhålet, då satte hon sig helt enkelt utanför och malde. Malde och malde. Det var när pappa redan flytt fältet, så hon fick rikta sina... jag vet inte vad, mot någon annan. Pappas dörr satt hon och bankade på, och ropade, outtröttligt, om hon inte malde, malde och malde. Oftast slutade det med att pappa gav upp och stack iväg med bilen.
Min dörr bankade hon inte på tack och lov. Hon bara malde, ville att jag skulle få höra sanningen, tyckte hon gjorde rätt i att berätta sanningen, hur hon var skyldig oss att berätta. Hur pappa var, vad han gjort, hur hon kände, mådde.
Det var i början, då handlade malandet bara om henne och pappa. När jag blev äldre och mitt lock var mera effektivt, och jag började bry mig om andra människor, dvs fick min första pojkvän. Då hittade hon ett sätt att bryta igenom.
Mammas malande? Sanningen? Hur pappa slog henne, hur pappa låg med en annan medan han hämtade mig i Korea, hur karlar bara är ute efter att få knulla, och att jag aldrig skulle sära på benen för en man. De bara utnyttjade, svek, bara var ute efter en sak. Hon visade brev, foton, läste högt på sin värdelösa engelska, ur de brev denna kvinna skulle ha skickat till pappa. Hur han manipulerade, var två personligheter, tryckte ned henne, fjäskade med andra.
Jag sket faktiskt i det där. Hon tyckte om att posera framför spegeln i badrummet när jag var där, för att visa upp sina blåmärken på armarna. De var rejäla. Mörka, blå, lila, gula. Jag sket i det. Det enda jag ville, var att bli lämnad i fred. Jag tyckte faktiskt hon förtjänade de där blåmärkena eftersom hon drev en till att orsaka dom.
Två gånger har jag slagit till min mamma. En gång i 180 km/h när jag övningskörde hem från Umeå. Pappa satt i baksätet och skrek åt mig att stanna. Jag gasade bara ännu mera med tårarna rinnande och önskade i en del av min hjärna att vi skulle krascha. Då skulle hon få! Hon satt på passagerarsidan intill och flinade. Jag kom inte åt henne. Det spelade ingen roll vad jag gjorde. Grät, skrek, slog, hotade att köra ihjäl oss allihop. Hon satt och hånlog och sade att det inte spelade någon roll om hon dog, för då skulle vi ju bara bli nöjda och glada.
Så jag förlorade. Igen.
Andra, vilket egentligen var första gången jag slog, minns jag inte omständigheterna kring, men jag minns att jag gjort det.
Hon har slagit mig en gång, jag minns inte varför, men jag stod och skrek och grät utanför huset. Hur kunde jag?
Hennes sätt att komma åt mig var att angripa de jag brydde mig om. Mina första kärlekar. Han bara utnyttjade mig. Ville bara knulla. "Se då till att inte sära på benen för hans skull Linda" fick man höra om och om igen. Och det värsta var, att min pojkvän, som så gott som alla tonårspojkar är, också ville ha sex, mer än jag själv ville. Och så fick mamma rätt, vilket jag hatade henne ännu mera för. Det blev ju inte bättre precis av att jag lyckades bli gravid. Det förlät hon mig aldrig! Medan jag aldrig förlåtit mig själv för att hon fick reda på det! Hon förstörde allt. Aborten var bokad, jag och pojkvännen mådde hur bra som helst. Allt var som vanligt, tills hon fick reda på det.
Vad än mamma gjort före eller efter aborten, så var det inte lika illa som att göra abort! Det fick man minsann höra.
Ung som jag var (17), fick jag träffa en kurator, vilket väl var ok för mig. Det var faktiskt mamma som propsade på det eftersom denna kurator var så bra och säkert kunde få mig på andra tankar. Visst var hon bra. Hon såg direkt var den riktiga skon klämde, och behövde inte säga många ord om hur det låg till hemma förrän jag bröt ihop. Sedan skulle kuratorn prata med oss båda, och då såg mamma att jag gråtit, och slog ihop två och två. Jag hade beklagat mig för denna främling om mamma, snackat skit om henne, svartmålat henne, sagt hur hemsk människa hon var, låtit fasaden rämna!
En barndomsvän flyttade till Afrika ett år, för att hennes föräldrar skulle arbeta där. Vi brevväxlade, och då jag har lättare för att skriva, blev det till slut att jag anförtrodde henne en del. Det var inte mycket, och jag skämdes för att jag berättade om vår fina familjs baksida. Svarsbreven förvarade jag i en låst byrå.
Mamma öppnade och läste breven, och fick naturligtvis reda på att jag förnedrat hela familjen för våra vänner. Också en aspekt jag fick höra många gånger. Sedan jag flyttat hemifrån och hon undrade om vi hade någon kontakt längre, vilket jag svarade nekande på, fick man alltid kommentaren "Ni som var så sååta vänner, som du berättade allt för, om hur hemska vi var och hur synd det var om dig!"
Så jag slutade att anförtro.
Barn ska inte se sina föräldrar ha sex. Det gör sönder något inom dom. Framför allt när det sker på sådant sätt som mina föräldrar. Man hör att mamma egentligen inte vill, men låter sig övertalas. Hur pappa bjuder henne på vin för att hon ska bli mera villig.
Jag sover i deras säng, minns inte hur gammal jag är, men vaknar till av att pappa vänder sig om i sängen och säger:
"-Nu ska vi knulla!" Jag är så pass liten och trött att jag inte reflekterar över detta, men vaknar senare av att han slickar mig i ansiktet.
"-Pappa", säger jag och sätter upp händerna mellan oss.
Han vaknar till och vänder sig bort. Suckar och säger: "Det är bra du säger till Linda", och somnar om.
Jag är klarvaken, och smyger därifrån till min egen säng. Det är sista gången jag sover i deras säng. Dagen efter kommer han och säger:
"-Det var ju inte meningen att skrämma dig. Jag ville ju bara pussa dig lite". Jag minns att jag bara mumlar något med blicken i golvet. Någonting har gått sönder inom mig.
Och när jag blir äldre kommer en viss förståelse för min mamma.
"-Du kommer att förstå när du blir äldre", sade hon ofta, och även från sin urna i marken fick hon rätt. Hon gjorde det bara omöjligt att visa att man faktiskt förstod. Att man nästan föraktade pappa mer än henne, men undvek henne för att det bara blev bråk. Hon fattade inte att vi faktiskt fattade. Hon slutade aldrig med sitt malande.
En av de sista känsloyttringar min mamma fick, som jag även den bittert fick ångra, var när hon försökte ta livet av sig. Jag satt med ett grupparbete i webbkonstruktion tillsammans mina två gruppkompisar på universitetet och jobbade i datasalen. Så ringde hon. Hon hade tagit tabletter och ville ta farväl.
Jag lämnade datarummet och stängde in mig i ett grupprum för att inte störa de andra och försöka höra vad hon sluddrande sade. Hon blev sluddrigare och sluddrigare, och plötsligt stod jag i ett litet grupprum i Samhällsvetarhuset på univeristetet i Umeå, och skrek att jag älskade henne, att Nina älskade henne.
Jag ringde 112 där operatören fick be mig att sluta gråta för att kunna höra vad jag sade. Jag kunde inte adressen där de bodde! Så kass kontakt hade jag med mina föräldrar. "Hörnet ovanför Cornerrestaurangen i Piteå, mitt emot Pentryt".
Sedan ringer jag Nina som är på jobbet. Jag ringer pappa som till slut svarar. Han är stirrig och förvirrad när jag försöker säga vad som hänt. Han säger att hon försökt slå ihjäl honom, att hon slagit honom i huvudet med en hammare, och därför inte är hemma, utan flytt fältet.
Jag säger till Per, min gruppkompis och granne att jag åker hem, för mamma försökt ta livet av sig. Han blir helt förskräckt och vill följa med "-Kom så får vi prata!" Underbare snälle Per! Men medlidande och vänlighet var det sista jag behövde för att kunna hålla masken. Jag cyklar hem och kryper ner under täcket.
En av ambulanskillarna ringer och säger att de är i lägenheten och en knappt medveten mamma är där, och en förvirrad pappa. De tar henne upp till sjukhuset och magpumpar henne. Hon har tagit tabletter och alkohol.
Dagen, eller någon dag efteråt kallas Jag och Nina kallas till ett akutmöte eller vad det kallas. Antagligen standardförfarande vid sådana här familjedramer. Vi ska få tala med en psykolog. Vi vågar inte se ett litet hopp. Kunde detta bli någon form av vändpunkt? När vi samlas utanför Piteås sjukhus där vi ska ha detta möte, inser jag direkt att det är hopplöst. Mamma har den svarta blicken. Varför ringde du ambulansen? Hur kunde jag skämma ut henne så här? Jag lade locket på. Medan vi väntar maler mamma om att vi nu gaddar ihop oss mot henne, hur vi hatar henne, hur jag skulle ha låtit henne dö, hur hon kunde vara så dum att ringa mig över huvudtaget.
Hos psykologen eller kuratorn eller vad hon nu är, gör denna sitt bästa. Nina börjar gråta med en gång, och kan bara få fram att hon önskar att det ska bli bra. Jag undviker att se och höra min syster för att inte tappa min mask. Istället försöker jag förklara. Mamma sitter som en eldgaffel i ryggen och hopknipen mun. Snacka om slöseri med tid. Jag åker ner till Umeå igen och allt fortsätter som vanligt.
Kalla händer!
Sitter med dubbla tröjor och handledsvärmarna som Helena stickade. Fryser som en galning! Jag har visst inte tinat upp sedan vaktjobbet igår. Det var ett riktigt glidarpass, där vi bara kunde stå/sitta och vara trevliga med gästerna. Nostalgikväll med bland annat "Svenne" från "Svenne och Lotta", borgade för en publik på 60+. Det var inte som Baden eller Avenyn precis, där systempåsar kan lämnas in i garderoben. Här hängdes kryckor och promenadkäppar!
De var så söta, glada och goa! Varför ska man jobba i en dörr på en krog med obstinata besserwissers som med ofokuserad blick säger: "Ja e inte allsh full!" ?
Jag sade till arrangören att han inte behövde känna någon press på att ha oss kvar, när det nu var så lugnt, och vi faktiskt bara stod och tickade pengar av honom. Hans resonemang var dock riktigt, att han anlitat oss, och ville ha oss där, just för att han ju faktiskt inte visste vilka som kunde dyka upp.
Men när klockan passerat midnatt fick vi åka hem. Det var ganska skönt kan jag säga, då Linda var väldigt trött i ögat!
En olycka strax söder om Lindomeavfarten i Kållered, medförde att det tog mig över en timme att komma hem från jobbet! Gullige Oo hade gjort stekt falukorv med spagetti, som vi, medan vi åt, bara kunde konstatera var osannolikt gott i sin enkelhet! Sedan fick jag stressa i kläderna och styra gulingen norrut!
Trots den tidigare hemkomsten orkade jag inte innebandyn ändå, utan dammsög, körde igång tvättmaskinen, bytte sängkläder och fixade frukost lagom till Johans hemkomst istället. Nu ligger han och tar sig en tupplur medan jag knopprar här.
Jag var ju tvungen att dokumentera vår tömda arbetsplats! Antagligen håller ett gäng flyttgubbar på att just nu transportera kartonger hit och dit på hela området. Det är ingen liten uppgift de har denna helg! Jag hörde något om cirka tvåtusen pers som ska flyttas!
Det ska som sagt bli spännande på måndag!
Ikväll blir det julbord med Johans föräldrar i Jörlanda. Det ska bli smaskens! Julbordet som det bjöds på igår var inte alls frestande med sina dofter! Det blev väldigt mycket över, och vi fick äta om vi ville, men jag har lite svårt för att ta emot och äta eller dricka medan jag jobbar. Jag tycker inte det ser särskilt proffesionellt ut. Jag är ju där för att jobba. Erbjuds jag mat eller dryck, blir jag naturligtvis glad, men tar det hellre efteråt, eller går undan så inte alla ser! Många vakter har jag sett stå med en kaffekopp eller dricka i handen medan de står i dörren. Visst kan de utföra sitt jobba lika bra ändå, men det ser så nonchalant ut tycker jag.
Jaja, skit samma. Nu ska jag inte ah något mera vaktjobb inbokat förrän till våren. Denne arrangör skulle visst köra Lasse Stefanz igen till påsk, så jag får se om jag blir erbjuden jobb då igen. Jag är dock inte lika förtjust i den tillställningen, för den drar en helt annan publik, och i väldigt stort antal. Förra gången var vi fyra vakter, vilket var för lite. Får se om och hur det blir nästa år.
De var så söta, glada och goa! Varför ska man jobba i en dörr på en krog med obstinata besserwissers som med ofokuserad blick säger: "Ja e inte allsh full!" ?
Jag sade till arrangören att han inte behövde känna någon press på att ha oss kvar, när det nu var så lugnt, och vi faktiskt bara stod och tickade pengar av honom. Hans resonemang var dock riktigt, att han anlitat oss, och ville ha oss där, just för att han ju faktiskt inte visste vilka som kunde dyka upp.
Men när klockan passerat midnatt fick vi åka hem. Det var ganska skönt kan jag säga, då Linda var väldigt trött i ögat!
En olycka strax söder om Lindomeavfarten i Kållered, medförde att det tog mig över en timme att komma hem från jobbet! Gullige Oo hade gjort stekt falukorv med spagetti, som vi, medan vi åt, bara kunde konstatera var osannolikt gott i sin enkelhet! Sedan fick jag stressa i kläderna och styra gulingen norrut!
Trots den tidigare hemkomsten orkade jag inte innebandyn ändå, utan dammsög, körde igång tvättmaskinen, bytte sängkläder och fixade frukost lagom till Johans hemkomst istället. Nu ligger han och tar sig en tupplur medan jag knopprar här.
Jag var ju tvungen att dokumentera vår tömda arbetsplats! Antagligen håller ett gäng flyttgubbar på att just nu transportera kartonger hit och dit på hela området. Det är ingen liten uppgift de har denna helg! Jag hörde något om cirka tvåtusen pers som ska flyttas! Det ska som sagt bli spännande på måndag!
Ikväll blir det julbord med Johans föräldrar i Jörlanda. Det ska bli smaskens! Julbordet som det bjöds på igår var inte alls frestande med sina dofter! Det blev väldigt mycket över, och vi fick äta om vi ville, men jag har lite svårt för att ta emot och äta eller dricka medan jag jobbar. Jag tycker inte det ser särskilt proffesionellt ut. Jag är ju där för att jobba. Erbjuds jag mat eller dryck, blir jag naturligtvis glad, men tar det hellre efteråt, eller går undan så inte alla ser! Många vakter har jag sett stå med en kaffekopp eller dricka i handen medan de står i dörren. Visst kan de utföra sitt jobba lika bra ändå, men det ser så nonchalant ut tycker jag.
Jaja, skit samma. Nu ska jag inte ah något mera vaktjobb inbokat förrän till våren. Denne arrangör skulle visst köra Lasse Stefanz igen till påsk, så jag får se om jag blir erbjuden jobb då igen. Jag är dock inte lika förtjust i den tillställningen, för den drar en helt annan publik, och i väldigt stort antal. Förra gången var vi fyra vakter, vilket var för lite. Får se om och hur det blir nästa år.
Flyttklar!
Tänk om det varit för husflytten? Bara en enda liten låda! Så enkelt det varit! Men synnerligen tråkigt och magert för att fylla ett hus! När jag lagt ned det sista jag har kvar på skrivbordet, har jag precis fyllt en låda. Helena och Christoffer har åtskilligt fler, vilket inte är så konstigt. Själv har jag inte hunnit samla på mig mera pinaler!
Det har varit uppbrottstämning i hela huset idag. Kartongerna försvann i ett nafs, så nya levererades under lunchen. Det känns som vi alla kommer att skingras för vinden, även om vi känner till vår slutdestination. Det är en tillfällig landningsplats, men tydligen är den i minsta laget för de 30-talet som tydligen ska dit. Det blir spännande på måndag, då man först ska försöka lokalisera vart man ska, och sedan hitta sin låda bland alla andras, förhoppningsvis vid ett skrivbord! Antagligen kan det se lite komiskt ut med en hög morgonyra människor som irrar runt i ett kontorslandskap i jakt på sin låda!
Vi är uppmanade att inte packa upp för mycket eftersom vi snart ska flytta till slutdestinationen, var det nu blir.Jag pratade lite med en annan Elan:are i lunchrummet idag. Hon hade inte fått sitt kontrakt förlängt, så hon försvinner efter nyår! En annan jag stötte ihop med igår försvinner också. Det kan inte vara många av oss kvar här ute nu!
Helt otroligt att jag fortfarande är kvar! Jag har inte ens varit här ett år, och ser den ena efter den andra försvinna. Det känns jättekonstigt!
Leverantörsflytten har gått relativt smidigt ändå. Det blev rätt fullt upp under gårdagen, och denna förmiddag. Sedan har det lugnat ned sig, då de flesta var måna att få det gjort under gårdagen. När jag kom imorse såg jag att en stackars inköpare mailat efter nio igår kväll!
Johan åker på måndag och blir borta till i varje fall onsdag. Danmarkslagret flyttar till Malmö, så Johan ska hjälpa till och organisera upp på nya stället. Det måste kännas roligt för honom, och jag hoppas verkligen på den tjänst som det varit lite tal om för honom! Hoppas, hoppas min Oo! Det skulle vara perfekt för dig!
Jag känner inte alls för jobbet i Kungälv ikväll! Jag hinner bara hem och vända, knappast fixa någon mat, så det får bli en McDonald eller nåt. Halv två ska stället vara tomt, vilket vi hoppas kan hållas, men jag lär inte vara hemma före 02. Så jag tänkte skolka från innebandyn imorgon bitti. Jag tänkte inte ens köra combatpasset på anläggningen som jag tänkt. Det får räcka med söndagen. Jag sitter framför dvd:n istället och pluggar. Helena och Christoffer tycker antagligen jag varit den mest otrevliga som finns denna vecka, avskärmad som jag varit med min musik i hörlurarna.
Lusse lelle!
Heter det då? På väg till jobbet kom jag att tänka på att det antagligen lussas på Stenungskolan denna morgon. De tillfällena tyckte jag kunde vara ganska mysiga, alla knödde ihop sig i gymnastiksalen, och så kom det jättelånga tåget med alla tärnor och tomtar. Sedan de fåtalet killar som var modiga nog att vara pepparkaksgubbar och stjärngossar som också skulle sjunga! Kul med de som vill och vågar utan att larva sig!
I år blir det inget lussetåg för mig, men Elin påminde mig om Morrongängets på radion som jag nu lyssnar på! De ska visst in och lussa på nåt kontor, så förhoppningsvis får vi lyssnare också höra lite! :o)
Hämtade johan på stationen direkt efter jobbet för vidare färd till Sävedalen och banken. Besöket där gick bra, huset ska bli vårt! (Eller egentligen blir det ju bankens...) Direkt därefter blåste jag till Kålleredsanläggningen för combatpass med ett fotbollslag. Ögonbrynen åkte i höjden, när jag kom till salen, och såg en hel hög med tjejer! Jaha, lite miss i informationen, men det gör ju ingenting, då tjejer brukar ha lite lättare att ta till sig combaten.
Jag letar upp en tränare som får en liten bekymrad rynka mellan ögonen när han ser att det (än en gång) inte är den ordinarie instruktören som står framför honom.
När jag svarar på hans fråga att jag ska köra combat, ser man hur besviken han blir.
"-Du kan inte någonting annat?" Frågar han, och jag blir nästan lite arg! Visst förstår jag att de beställt något annat, och blir besvikna/irriterade på att de inte får det de beställt och betalat för. Men vad är det för inställning? Jag har fått veta att de fått köra combat en gång förut, förra veckan, och frågar vad han tyckte om det då.
Nja, den tjejen hade pratat så mycket, stannat upp hela tiden för att visa tekniker och sådant.
Det hade jag ju tänkt slopa från början eftersom man inte kan ta till sig allt sådant teknikprat när allting är nytt - det är ju bara att köra på! Så det gjorde jag!
Tränarna tyckte efteråt att det var bättre denna gång, och några tjejer kom fram och tyckte det var kul! Det är huvudsaken!
Efter en skön stund i bastun åkte jag upp till Mölndal där Johan såg slutet på Frölundas match som de förlorade i sudden. Vi skyndade hem och kom lagom i säng till "Hells kitchen". Frid och fröjd, Johan är hemma igen och sover intill mig! Hur länge vet jag dock inte, då han med största sannolikhet ska ner igen. Frågan är bara när, om det blir redan i helgen eller på måndag, och bli borta hela veckan!
Här ska packas under dagen. På måndag ska vi infinna oss på våra nya, tillfälliga platser nere i VAK. Där blir vi cirka en månad medan nya slutgiltiga (?) platser görs i ordning på nåt annat ställe i huset. Det är en massiv rockad som sker i byggnaderna denna månad, där folk ska flytta hit och dit.
Ha en bra dag!
Snart fredag...igen!
Den större leverantörsflyttens första dag är idag. Christoffer och Helena kommer att vara borta hos inköparna hela dagen och vara tillgängliga på plats, medan jag sitter kvar här och tar hand om de som ringer, samt den vanliga supporten.
Det är fashinerande hur man lever sig in i de drömmar man har när man sover! Jag tycker om att drömma, just för att jag oftast vet att det bara är en dröm, när jag väl är där.
I natt grät jag floder, då Johan dog (slukad av ett av min obegränsade fantasiskapade vattenmonster, så tyvärr ingen cool hjältedöd). Strax efteråt flammade ett norrsken upp över himlen, och jag grät ännu värre eftersom han aldrig sett ett sådant, och nu aldrig skulle få göra det. (Vi hade tre halvvuxna barn också, två pojkar och en flicka och jag tror en av dom strök med också).
Jag vet att det är en dröm, men är utom mig av förtvivlan ändå, för det känns ju så verkligt, och halvt om halvt märker man att tårarna rinner ned mot kudden också. På något skumt sätt är det en förlösande skön känsla när jag ibland gråter så där hysteriskt som jag bara gör när jag drömmer. Det händer inte så ofta, men vid de tillfällena vaknar jag också ofta med tårarna trillande på riktigt (och känner mig lika knasig varje gång).
Direkt efter jobbet ska jag blåsa till Centralstationen och hämta min livs levande Oo, för att sedan åka vidare till banken. Tänk om de dragit öronen åt sig och inte vill låna ut längre?? Så skulle de väl inte kunna göra?
Är rädd att det sedan kan bli lite stressigt till combatpasset, men det hänger på hur länge vi blir hos bankiren.
Usch! Känner inte alls för att jobba imorgon kväll! Vill vara hemma med Johan och göra ingenting! Istället ska jag stå och frysa i en dörröppning och titta på berusade 50 plussare som ska käka och dansa till Thor-Bertils eller nåt sånt. Som man bäddar får man ligga! Det ger ju ändå ett trevligt litet tillskott i kassan, vilket aldrig är fel! Ibland tror jag dock att jag är dumsnål...
Ha en bra dag!
Det är fashinerande hur man lever sig in i de drömmar man har när man sover! Jag tycker om att drömma, just för att jag oftast vet att det bara är en dröm, när jag väl är där.
I natt grät jag floder, då Johan dog (slukad av ett av min obegränsade fantasiskapade vattenmonster, så tyvärr ingen cool hjältedöd). Strax efteråt flammade ett norrsken upp över himlen, och jag grät ännu värre eftersom han aldrig sett ett sådant, och nu aldrig skulle få göra det. (Vi hade tre halvvuxna barn också, två pojkar och en flicka och jag tror en av dom strök med också).
Jag vet att det är en dröm, men är utom mig av förtvivlan ändå, för det känns ju så verkligt, och halvt om halvt märker man att tårarna rinner ned mot kudden också. På något skumt sätt är det en förlösande skön känsla när jag ibland gråter så där hysteriskt som jag bara gör när jag drömmer. Det händer inte så ofta, men vid de tillfällena vaknar jag också ofta med tårarna trillande på riktigt (och känner mig lika knasig varje gång).
Direkt efter jobbet ska jag blåsa till Centralstationen och hämta min livs levande Oo, för att sedan åka vidare till banken. Tänk om de dragit öronen åt sig och inte vill låna ut längre?? Så skulle de väl inte kunna göra?
Är rädd att det sedan kan bli lite stressigt till combatpasset, men det hänger på hur länge vi blir hos bankiren.
Usch! Känner inte alls för att jobba imorgon kväll! Vill vara hemma med Johan och göra ingenting! Istället ska jag stå och frysa i en dörröppning och titta på berusade 50 plussare som ska käka och dansa till Thor-Bertils eller nåt sånt. Som man bäddar får man ligga! Det ger ju ändå ett trevligt litet tillskott i kassan, vilket aldrig är fel! Ibland tror jag dock att jag är dumsnål...
Ha en bra dag!
Ett litet ett...
Är ännu lite mörare i kroppen nu! Drog ned till Sportlife och körde igenom några av de låtar jag tänkte köra imorgon. Jag har en förmåga att handla före jag tänker ibland! Det lät så kul med combat med ett gäng fotbollskillar att jag anmälde mig, och fick det. Sedan insåg jag ju att jag ju lagt gamla koreografin åt sidan för att kunna fokusera på den nya. Nu ska de dessutom ha lite längre än det ordinarie entimmes passet. Jag kan ju inte hela den nya koreografin, men tänkte köra tre av dom i varje fall. Sedan plockar jag de bästa från de två senaste passen, så totalt lär vi nästan hålla på en och en halv timme. Eftersom jag räknar med att det är vältränade killar, kör jag fler powerlåtar och en extra styrkelåt. Frågan är bara om jag själv orkar! Har man aldrig kört combat förut, är det inte lika jobbigt när man gör det första gången eftersom man inte kan kombinationerna, men det kan ju jag, och det är ju omöjligt att hålla igen!
Dessutom hade jag ju totalt glömt bort att Johan avsagt sig innebandyn för att vi skulle ha kväll tillsammans efter bankbesöket imorgon! Han var ganska nöjd över att även jag kunde glömma något vi bestämt! Vad? Jag tycker jag glömmer saker jämt och ständigt.
Nu ska jag göra mig klar för sängen och bädda ner mig framför (gissa två gånger), combat dvd:n!
Ha en go natt!
Dessutom hade jag ju totalt glömt bort att Johan avsagt sig innebandyn för att vi skulle ha kväll tillsammans efter bankbesöket imorgon! Han var ganska nöjd över att även jag kunde glömma något vi bestämt! Vad? Jag tycker jag glömmer saker jämt och ständigt.
Nu ska jag göra mig klar för sängen och bädda ner mig framför (gissa två gånger), combat dvd:n!
Ha en go natt!
Onsdag
Visst ser den ensam ut? Och visst är tapeterna riktigt otäcka?Jag är lite småstel i kroppen idag, men funderar på att åka ner och repetera passet ikväll också. Kållered hade gått ut med en förfrågan på intranätet om någon hade lust att köra ett combatpass för ett fotbollslag imorgon! Det tyckte jag lät lite småkul och anmälde intresse. Hehe! Kanske kan jag köra någon låt från nya passet, som en liten generalrepetition.
Somnade framför dvd:n igår, någonstans vid låt nummer åtta.
Helena hade med en present till mig idag, som tack för alla hårvårdsprodukter jag haft med! 250 meter jättefint garn i merinoull och silke! Trots att det är över hälften ull, så är det inte sticksigt, utan jättegosigt!Nu funderar jag på vad jag ska göra med det, då det räcker till en del! Funderar på en typ halsvärmare, som en stor krage man trär över huvudet, och så göra den så pass bred att man kan dra upp den över huvudet. Sådana var ju populära jag var liten och jag har för mig min var aprikosrosa eller nåt sånt.
Sedan bjöd hon på lunch och tillfogade en rundsticka i en storlek jag saknar! Tack! Fast det är ju tack vare min Oo som jag nu fick allt detta juh! Jag kanske skulle sticka nåt till honom av garnet, men jag tror inte han faller för färgen...
Jag tycker dock den är jättefin, och den har sådan lyster och nyanser. Silkets förtjänst enligt Helena.
Nu har väl så gott som alla fastanställda på inköp fått sina besked. Konsulterna har också sedan tidigare. Det känns jättetråkigt när man pratar med en del, som säger att de kommer att försvinna efter nyår. Och en del har redan försvunnit! Ytterligare en raid kommer att göras med konsulterna i januari, så vi tre får väl se vad som händer. Jag har ju fått positivt besked, men man vet ju aldrig.
Under nästa vecka ska vi börja packa inför flytten. Nu verkar det bli VAK vi flyttar till istället, dvs själva huvudkontorsbyggnaden. Det är mindre bra, då det verkligen inte blir smidigt att gå till PVH där kurserna hålls, och parkeringarna är mycket längre bort än vi har nu!
Pga omflyttningar, matchningar osv ska jag utbilda en hög nya inköpare efter jul, så tom vecka åtta har jag kurser inbokade så gott som varje dag. Hade vi flyttat till samma byggnad hade det ju inte varit några problem. Nu blir det ett himla flängande! Internbussarna ska också dras ned, så vi får se om någon finns kvar mellan "mina" byggnader. Jaja, det löser sig. Man får ju vara glad att man fortfarande är kvar!
Öööh!
Sitter äntligen ner och pustar lite. Har precis pratat med Johan som befinner sig på ett litet hotell i Danmark. Åka tåg var visst inte riktigt hans grej... :o)
Sista Combatpasset på denna koreografi gick rätt bra, glömde bort mig lite under uppvärmningen innan jag kom igång, men nu är det alltså nummer 38 för hela slanten! Passade på att prova köra igenom det jag fått in hittills direkt efter passet. Det var lite jobbigt! Men det ska nog gå ganska bra ändå, då jag kan låtarna lite halvt om halvt.
Grejat med hårprodukterna från Johans jobb, och bland annat lämnat av hos hans bror. Tömde gulingen på resten av flyttkartongerna, och löst mysteriet med spökbelysningen!
Precis som Johan anade, har de nyinfrlyttade grannarna samma fjärrbrytare! Jag var tvungen att gå ut på baksidan och trycka på kontrollen. Grannens julljusstakar slocknade. Nästa knapp, deras julstjärna i fönstret slockande! Phu, inga spöken! :o)
Ringde på och förklarade att vi var boven bakom lyset!
Middagen fick, liksom för Johan, bli några mackor. Jättebra, näringsriktigt sådär efter träning! Jag får ta igen det i morgon.
Nu är Linda trött i ögat, så det är läggdags!
Sista Combatpasset på denna koreografi gick rätt bra, glömde bort mig lite under uppvärmningen innan jag kom igång, men nu är det alltså nummer 38 för hela slanten! Passade på att prova köra igenom det jag fått in hittills direkt efter passet. Det var lite jobbigt! Men det ska nog gå ganska bra ändå, då jag kan låtarna lite halvt om halvt.
Grejat med hårprodukterna från Johans jobb, och bland annat lämnat av hos hans bror. Tömde gulingen på resten av flyttkartongerna, och löst mysteriet med spökbelysningen!
Precis som Johan anade, har de nyinfrlyttade grannarna samma fjärrbrytare! Jag var tvungen att gå ut på baksidan och trycka på kontrollen. Grannens julljusstakar slocknade. Nästa knapp, deras julstjärna i fönstret slockande! Phu, inga spöken! :o)
Ringde på och förklarade att vi var boven bakom lyset!
Middagen fick, liksom för Johan, bli några mackor. Jättebra, näringsriktigt sådär efter träning! Jag får ta igen det i morgon.
Nu är Linda trött i ögat, så det är läggdags!
Plötslig gräsänka!
Johan är på väg till stationen för att hoppa på tåget till Danmark!Deras lager där nere ska flyttas, och helt plötsligt var de utan folk så Johan tillfrågades om han brådstörtat kunde komma ner. Han kommer tillbaka på torsdag, för då ska vi till banken! Annars hade han väl blivit borta ända till fredag!
Känns lite konstigt att han hux flux åkt bort, men det är också lite spännande att han fick åka ner och hjälpa till, och inte lagerchefen som väl rent formellt väl varit det korrekta alternativet. Logistikchefen vet vem som egentligen har koll där Johan jobbar!
Kanske blir det fler turer ner för att fixa nya lagret, och även om jag får Johan-abstinens, är jag ändå glad att han får göra detta. Saknar honom redan! Är det vettigt?
Puss min Oo!
Tisdag
Johan kom hem och läste min blogg. Jag hade ju så trevligt förträngt de mysko fenomenen i källaren, så han påminde mig abrupt och skulle genast ned och undersöka. Då var det släckt!
Jag stod fegt i trappans ände och darrade, medan han tände igen. Ingenting hände, såklart.
Han dumförklarade mig mina spökteorier och slog fast att grannen uppenbarligen också hade en sådan fjärrkontroll.
Jaha.
Combatplugg blev det ju inte heller. När jag väl lade omkull mig i sängen var det ju nån dokumentär om världens kortaste mamma. Jag tycker sådana dokumentärer om unika männiksoöden är jätteintressanta! Därefter var det CSI, så det fick man ju inte missa!
Kanske lika bra att det inte blev något plugg, då jag redan känner mig rörig i knoppen av de olika koreografierna. Ikväll ska jag ju komma ihåg den gamla, vilket alltid brukar bli rörigt!
Nåja, det löser sig!
Ha en bra dag!
Jag stod fegt i trappans ände och darrade, medan han tände igen. Ingenting hände, såklart.
Han dumförklarade mig mina spökteorier och slog fast att grannen uppenbarligen också hade en sådan fjärrkontroll.
Jaha.
Combatplugg blev det ju inte heller. När jag väl lade omkull mig i sängen var det ju nån dokumentär om världens kortaste mamma. Jag tycker sådana dokumentärer om unika männiksoöden är jätteintressanta! Därefter var det CSI, så det fick man ju inte missa!
Kanske lika bra att det inte blev något plugg, då jag redan känner mig rörig i knoppen av de olika koreografierna. Ikväll ska jag ju komma ihåg den gamla, vilket alltid brukar bli rörigt!
Nåja, det löser sig!
Ha en bra dag!
Det spökar!
Tre lökar hackas och fräses.
Cirkus två kilo nötfärs fräses med löken.
När du geggat tills du har kramp i handleden och inga klumpar finns kvar, häll i:
Två förpackningar krossade tomater
En förpacking passerade tomater
Fem dl matlagningsgrädde.
En rejäl klatt chilisås
En större klatt ketchup
En mindre kon med salt
Gör slut på svartpepparburken
Några skakningar cayennepeppar
Några skak chilipulver
Ännu fler skakningar curry
Kör ner allt i en stekpanna och rör om utan att spilla.
Ta en gigantisk kastrull och koka upp en massa vatten med salt.
Häll i två paket Fusili pasta (såna som ser skruvliknande ut).
Koka till de är klara, och häll av. Passa på att ångbada ansiktet, det öppnar porerna (ska visst vara bra har jag hört).
Smaklig måltid!
Nu har vi några matlådor...
Johan käkade en portion till förrätt, och sitter nu och frossar på smörgåstårta med de övriga i bostadsföreningssamfällighetstjofräset.
Själv vågar jag inte gå ner i källaren! Vi gick ner för att hämta upp lite schampon och sånt, och då var all belysning i vardagsrummet påslagen. Jag trodde Johan varit ned tidigare innan jag kom hem, vilket han nekade till. När vi gick upp stängde jag av alla lampor. De är kopplade till sådan där fjärrkontroll, så man inte behöver jaga alla strömbrytare (värsta lyxen!).
Efter en sväng till gulingen med grejor, passade jag på att ta in en del av flyttkartongerna vi fick förra veckan. Ja, de har legat i gulingen sedan dess, jättebra förvaringsplats! När jag skulle bära ner dom i källaren upptäckte jag att det lyste igen. Skumt! Jag var ju säker på att jag släckt?
Innan jag gick upp, släckte jag alla lampor igen med fjärrkontrollen.
Sedan väntade jag vid räcket och sneglade nedåt. Ljuset tändes igen! Oj, vad bråttom jag fick att skriva ett inlägg!
Så nu lyser det där nere tills Johan kommer hem. Jag vågar inte gå ner!
Vad tusan kan det vara som händer? Försöker komma på logiska fysiska förklaringar, men går bet! Det är tre olika fjärrströmbrytare, kopplade till sammanlagt åtta olika lampor. Tre olika som sitter till tre olika vägguttag och styrs med var sin brytare på fjärrkontrollen!
Jag är hysteriskt lättskrämd för mysko saker! När jag jobbade som ronderande väktare om nätterna och travade runt i tomma mörka lagerbyggnader och butiker: Inbrottstjuvar och desperata missbrukare? Pöh!
Det som skrämde Linda ur Securitasoverallen, var en ventil som plötsligt kunde pysa högt, eller den vidöppna dörren som ledde in i totalt mörker dit min ficklampa inte kunde nå. Jag vågade inte ens rikta ljuset dit, för tänk om ljuset föll på en levande död? Min hjärna kunde verkligen spela upp värsta skräckfilmsscenarion. Tänk om jag tittar upp i taket, och så hänger det någon där? I duschrummet ligger det säkert avsågade kroppsdelar utspridda på det vita kakelgolvet! Tänk om jag ser en alien (från Alien-filmerna)?!
Det jag inte kunde se skrämde mig lika mycket som det jag visste att jag kunde se! Ronder på vårdcentralerna...brr! I vissa rum stod det skelett i naturlig storlek. Det var jätteroligt att lysa in i varje rum för att kolla att fönstrena var låsta, och få ett skelett mitt i ficklampsljuset!
En kollega övertalade mig att besöka honom på bårhuset, så jag minsann kunde bli av med min rädsla. Ha! Istället såg jag sönderbrända ihopdragna figurer både här och där, eller sönderbrutna levande döda som hasande förföljde mig ett bra tag därefter!
Så ljuset får allt stå på tills Johan kommer hem!
Nu ska jag lägga mig i sängen framför DVD:n...
Pastasallad...
...till lunch. Och grishuvuden på gp.se.
Som sagt så kan jag inte längre förvånas. Man kan tycka och ha olika uppfattningar om allt möjligt. Men vem bär sådan antipati att man orkar göra något sådan här? Men betänk detta: Hade någon liknande kränkning skett mot något "svenskt", då jäklar hade det blivit ramaskri i stugorna!
07.54
Somnade framför Combat-DVD:n igår. Märkte inte ens när Johan kom och lade sig! Nu kan jag nästan uppvärmningslåten i varje fall! Får jag in en låt om dagen är det bra, men då det är tio låtar blir det lite väl tight! Måste-plugga-mera!
Vi tog oss i kragen och fixade en pastasallad igår ändå, vilket var gött! Hjälps man åt går det ju så mycket fortare och lättare!
Johan har möte med...vad heter det nu...föreningen där vi bor? Samfälligheten? Öh. Ja, han har det i alla fall. Jag ska plugga! Imorgon lär jag ha ett smått förvirrat sista pass, då den nya koreografin snurrar i hjärnan. Onsdag plugg, Johan innebandy på torsdag och mera plugg för mig. Fredag ett vaktjobb i Kungälv, vilket nog medför att jag skippar innebandyn. Tänkte försöka köra passet ordentligt i sal till helgen, så jag måste ha fått in det tillräckligt då!
Regn och rusk på utsidan. Idag ska väldigt många här ute få sina besked om de få vara kvar eller inte.
Mina combat"problem" ter sig väldigt futtiga helt plötsligt.
Vi tog oss i kragen och fixade en pastasallad igår ändå, vilket var gött! Hjälps man åt går det ju så mycket fortare och lättare!
Johan har möte med...vad heter det nu...föreningen där vi bor? Samfälligheten? Öh. Ja, han har det i alla fall. Jag ska plugga! Imorgon lär jag ha ett smått förvirrat sista pass, då den nya koreografin snurrar i hjärnan. Onsdag plugg, Johan innebandy på torsdag och mera plugg för mig. Fredag ett vaktjobb i Kungälv, vilket nog medför att jag skippar innebandyn. Tänkte försöka köra passet ordentligt i sal till helgen, så jag måste ha fått in det tillräckligt då!
Regn och rusk på utsidan. Idag ska väldigt många här ute få sina besked om de få vara kvar eller inte.
Mina combat"problem" ter sig väldigt futtiga helt plötsligt.
Skatås och kusar!
Så börjar ännu en helg närma sig sitt slut! Andra advent dessutom. Vi har haft en riktigt skön söndag!
Efter vörtbrödsfrukost tog vi gulingen upp till Skatås. Jag har aldrig varit där förr, och med tanke på att det tydligen är ett av Göteborgarnas flitigast använda friluftsområde, tyckte Johan det var på tiden jag också fick gå en sväng där.
Vi promenerade runt Härlanda tjärn, där solen kikade fram till slut! Kyligt och friskt, och oj, vad mycket folk det var där! Många sneglade lite extra på oss av någon anledning, förstår inte varför! :o)
Ungefär halvvägs kände vi hur vrålhungriga vi var, så det blev en lunch i Skatås idrottsanläggning när vi kom tillbaka. Som vanligt fick man avnjuta sin måltid halva tiden i ensamhet, då Johan rensat sin tallrik på tre minuter. Men det var gott!
Efteråt drog vi till Ica Maxi i Mölndal och fyllde på förråden. Dessutom blev det jäst, mjöl, russin, kesella och saffran. Vad ingår det i? Just det, lussekatter! Efter hemkomsten snodde jag ihop degen som vi sedan bakade ut tillsammans. Johans kusar var såå fina! Efter några traditionella kusar började fantasin löpa iväg... Observera "Oo"-kusen! Och Johan tyckte mitt smeknamn på honom var så orättvist mycket enklare att göra än hans på mig. Planering kallas det!
Varma lussekatter med kall mjölk är mums i magen!
Här nere äts det ju kusar utan både russin och saffran, vad är det för sorts lussekatter? Jag vet inte ens om jag skulle kalla det för lussekatter, eller? Vetekusar på sin höjd.
Undrar om vi ska idas göra någon middag? Planerna var pastasallad, så vi fick någon matlåda till imorgon, men är man två slöisar, så är man.
Det är ju...
...andra advent idag. Himmel å pannkaka! Johan är på fotbollsskolan och jag sitter här och knapprar som vanligt med en uppmärksamhetstörstande Fia framför mig.
Jag har träningsvärk, inte oväntat. Combat-DVD:n rullar i bakgrunden. Magen kurrar och ber om frukost. Inget särskilt på programmet idag förutom storhandling. Om vädret är bra blir det kanske en promenad i ...var det Skatås Johan sade?
Kan inte riktigt fokusera på skrivande nu känner jag. Vill vara byta fönster till combaten! Har en känska av att stickning och kaaaanske blogg kommer att halka ned på priolistan denna vecka! Plugga pass plugga pass plugga pass!
Tänk de som har fler än ett att lära sig? Många har ju både tex Body Pump och Body Balance! Träffade Linda S från Stenungsundsanläggningen på kvartalen igår. Hon kör ju både Body Combat, Body Pump, Body Balance och S-Core!
Så jag ska vara tyst.
Var det förresten bara jag som blev kär i Jesper Blomqvist efter hans sista åk?
Från expressen.se
Ha en bra dag!
Jag har träningsvärk, inte oväntat. Combat-DVD:n rullar i bakgrunden. Magen kurrar och ber om frukost. Inget särskilt på programmet idag förutom storhandling. Om vädret är bra blir det kanske en promenad i ...var det Skatås Johan sade?
Kan inte riktigt fokusera på skrivande nu känner jag. Vill vara byta fönster till combaten! Har en känska av att stickning och kaaaanske blogg kommer att halka ned på priolistan denna vecka! Plugga pass plugga pass plugga pass!
Tänk de som har fler än ett att lära sig? Många har ju både tex Body Pump och Body Balance! Träffade Linda S från Stenungsundsanläggningen på kvartalen igår. Hon kör ju både Body Combat, Body Pump, Body Balance och S-Core!
Så jag ska vara tyst.
Var det förresten bara jag som blev kär i Jesper Blomqvist efter hans sista åk?
Från expressen.se
Ha en bra dag!
Kia-ha!
Body Combat nummer 38 kördes för första gången för en hop instruktörer på Fitness festivalen på Mässan i stan. Även i fjol kördes en kvartal där, och liksom då, känns det som man vandrar omkring i en serievärld! Fitness festivalen, samlingspunkt för människor som tränar. Och då snackar vi inte om orientering, tennis eller något sådan. Nejnej, här är det abnorma muskelstorlekar, proteinpulver hos varannan utställare och kvinnor som ser ut att heta Helga eller Olga varenda en!Och det är inte någon lam solariebränna, utan tänk pepparkakor, välgräddade sådana och lägg på den mörka bajskulören. De kvinnor som inte ser ut att äta småpojkar till middag, har gigantiska bröst, getingmidjor och skyhöga klackar! Jag lovar, jag har aldrig känt mig så könlös i hela mitt liv! Helt otroligt vad det går att göra med människokroppen! Som att kliva in i en tecknad serie!
Jag kan ju tycka att vi instruktörer som var där är hyggligt tränade, men vi såg ju ut som en samling bleka sparrisar i det sällskapet!
Jag hittade mig ett par svarta (nähä) träningsbyxor, och kikade lite på releasen av Body Pump som körde strax innan oss. Fredrik och Sportlifes egen Kristin är mastertrainer för Les Mills. Fredrik körde alltså både Pump och Combat. Han kroknade totalt mot slutet av vårt pass stackarn! Tur att han hade norrmannen Leon vid sin sida då!
38:an var jobbig! Inte så svår koreografi, vilket medför att man kan köra gärnet, muy-thai och sista powerlåten var riktigt bra. Sexan med caopierans esquiva är kvar, men med två frontkickar direkt på varandra! Aurgh för benen och balansen! Ännu mer grymt till den låten, är musiken, för det är Prodigys "No good (start the dance)"!!Kombinationen med två roundhouse knän och side kick är grymt skön! Och i styrkan är det triceps armhävningar...många!
Nu ska alltså hela passet in på en vecka! Jag, Ylva och Anna kör igen, vilket är toppen då vi kan fördela låtarna mellan oss. Det blir tight ändå, då man i vanliga fall haft två veckor på sig innan releasen, och på den tiden precis fått till minnet tillräckligt!
Johan messade och ville bli hämtad redan vid halv ett igår! Han tyckte kollegorna var en samling klenisar som gav upp alldeles för tidigt. Behöver jag nämna att jag var ganska nöjd? :o) Det var också väldigt bra timing, då jag precis började bli riktigt trött, och hade jag hunnit somna hade jag nog varit riktigt kinkig!
Han är så fin! Jag uppskattade verkligen alla mess han skickat, och sade det också, varpå han visade fram en hög påbörjade meddelanden som han aldrig fått iväg på grund av störande kollegor! Det känns varmt i hjärtat, och man bannar den lilla rösten som nu får mig att känna mig som mögel. Jag antar att det är ganska sunt.
Just nu är han på kalas hos sin bror, där Hampus fyller år. Vi köpte nån liten Lego Star Wars grej, plus en sådan där "orm" som fanns när man var liten! En sådan där i plast man kunde vrida och "vika" till olika figurer! Vi blev nästan nostalgiska och var bara tvungna att köpa den när vi såg den. Frågan är bara om dagens ungar blir så imponerade.
Jag är mör i kroppen, och slut av näringsbrist. Har inte ätit sedan i morse, vörtbrödsmackor med kalvsylta och rödbetor! Johan lär ju inte vara piggast heller, så jag hoppas på en lugn resterande kväll!
Tömning 2 - Dagen då pappa dog
Jag och många andra i vår familjs omgiving har inte riktigt kunnat förstå varför mina föräldrar fortsatte att leva ihop. De bröt ned varandra, plågade varandra, men var uppenbarligen väldigt beroende av varandra. Pappa sörjde mamma väldigt mycket, trots allt. Han gav nog upp när hon dog. Men på ett annat plan hade han redan gett upp långt innan dess.
Pappas ena bror hade tät kontakt med pappa i Umeå, och lät mig och Nina veta hur han mådde. När mamma dog och veckorna därefter fick brodern insikt i hur illa det faktiskt var ställt med pappa. Hur mycket han drack, hur mycket han druckit. Jag och Nina åkte upp än en gång för att ordna med mammas dödsbo. Av brodern hade vi förstått att han inte kunde bo kvar i Umeå längre, så medan vi tömde mammas lägenhet och ordnade med dödsboet, ordnade vi även för pappa. Vi skulle flytta honom till en lägenhet i Bureå, där han vuxit upp.
De bodde i var sin lägenhet i Umeå, ett trapphus ifrån varandra. Mamma hade alltid hållit sitt hem rent och snyggt. Pappa hade aldrig lärt sig ta hand om sig själv.
När vi kom upp låg han på sjukhus, något han gjort till och från, och vi bad sjukhuspersonalen att hålla honom kvar där tills flytten, så vi kunde ordna med allt det praktiska under tiden.
Ninas Anders var fantastisk, som han ställde upp, hjälpte och stöttade henne!
Jag minns när vi skulle tömma pappas lägenhet. Den ingrodda smutsen, urinen i soffan som verkat som hans säng, hunden Charlies intorkade pölar i hallen eftar att pappa försummat honom, kläderna, stela av smuts, urin och avföring.
Jag tog badrummet, Nina huvudrummet och hallen, och Anders köket.
Jag kände ingenting när jag tryckte halva innehållet i en WC-anka över väggarna och golvet. Det intorkade pisset var från midjehöjd och nedåt, på väggar, tvättställ, toalett och hela golvet. Tryckte ned hans nedskitade och pissiga byxor han dumpat i badkaret i svarta säckar, körde med toalettborsten över väggarna en, två, tre gånger. Sprayade Ajax mellan varven, och jag tror inte jag tänkte en tanke eller kände någonting.
Vi gick igenom hans skrivbord, såg kontoutdragen, skulderna, de obetalda räkningarna, GE Money bank, Finax, ännu en GE Money bank osv. Såg hans tafatta och hopplösa sammanställningar och beräkningar. Jag försökte att inte se honom framför mig, sittande i den lilla stinkande ettan, ensam och förtvivlad över hur han skulle få den grop han grävt åt sig själv att försvinna. Vi besöker skuldsaneraren, och när vi frågar rätt ut hur han kunde vara så dum att ta sådana lån, mumlar han med blicken i golvet: "Det lät ju så bra när de sade det på tv:n." Det är så patetiskt, så ynkligt och så sorgligt. Han har skulder på hundratusentals kronor. Man försöker att inte tänka på hur han förvandlats. Precis som mamma. Man ser bara på den lilla hopsjunkna gubben och tillåter sig inte att känna något.
Pappa kan inte acceptera att mamma inte ville ha någon ceremoni. Han behöver ett avslut, få ta farväl. Nina verkar också vilja/behöva det. Vi ordnar en liten stund i kapellet där krematoriet också är. Nina minns att mamma uttalat en önskan om kattfötter på sin kista. Ungefär som hon önskat att jag skulle spela "Pour Adeleine" på piano. På något sätt lyckas hon ordna en liten intorkad bukett med kattfötter. Eftersom hon ska kremeras ligger hon i en enkel låda av spånskivor. De erbjuder ett kisttäcke, och Nina lägger den lilla buketten därpå. En präst och gammal vän till både mamma och pappa ställer upp och gr oss sällskap. Jag går runt och fotograferar, går runt och hittar själva krematoriet, där jag får en liten visning av vaktmästaren(?).
Flyttlasset går till Bureå, där vi installerar honom i en jättefin tvåa vid ån, inte långt från sin bror. Han behöver gå på toaletten, vi ser till att han har blöjorna tillgängliga.
Jag återgår till mitt liv på västkusten. Får rapporter av hans bror som fått ett oerhört ansvar och tagit på sig en allt för tung börda i sin omsorg av lillebrodern.
Jag får hans dödsbud när vi tar fikarast utanför Gävle, då jag påbörjat bilsemestern med Johan och hans föräldrar. Jag hade gruvat för det besök som varit oundvikligt då vi kommit upp. Nu hann vi inte, och en del av mig är lättad. En annan del är ledsen över att Johan aldrig fick träffa någon av mina föräldrar, oavsett vilket skick. Nu blev det bara i Bureås gravkapell, där det jobbigaste var att se min syster ledsen, och hans bror farväl vid kistan. Detta gjorde mig ledsen, inte att pappa låg i kistan två meter ifrån mig, att han dött. Det gjorde han när jag skurade hans badrum i Umeå.
Jag kommer ihåg att det var i somras. Men jag kommer inte ihåg när mamma dog. Första delen av året tror jag. Men ingen aning om vilket år. Borde man komma ihåg det?
Pappas ena bror hade tät kontakt med pappa i Umeå, och lät mig och Nina veta hur han mådde. När mamma dog och veckorna därefter fick brodern insikt i hur illa det faktiskt var ställt med pappa. Hur mycket han drack, hur mycket han druckit. Jag och Nina åkte upp än en gång för att ordna med mammas dödsbo. Av brodern hade vi förstått att han inte kunde bo kvar i Umeå längre, så medan vi tömde mammas lägenhet och ordnade med dödsboet, ordnade vi även för pappa. Vi skulle flytta honom till en lägenhet i Bureå, där han vuxit upp.
De bodde i var sin lägenhet i Umeå, ett trapphus ifrån varandra. Mamma hade alltid hållit sitt hem rent och snyggt. Pappa hade aldrig lärt sig ta hand om sig själv.
När vi kom upp låg han på sjukhus, något han gjort till och från, och vi bad sjukhuspersonalen att hålla honom kvar där tills flytten, så vi kunde ordna med allt det praktiska under tiden.
Ninas Anders var fantastisk, som han ställde upp, hjälpte och stöttade henne!
Jag minns när vi skulle tömma pappas lägenhet. Den ingrodda smutsen, urinen i soffan som verkat som hans säng, hunden Charlies intorkade pölar i hallen eftar att pappa försummat honom, kläderna, stela av smuts, urin och avföring.
Jag tog badrummet, Nina huvudrummet och hallen, och Anders köket.
Jag kände ingenting när jag tryckte halva innehållet i en WC-anka över väggarna och golvet. Det intorkade pisset var från midjehöjd och nedåt, på väggar, tvättställ, toalett och hela golvet. Tryckte ned hans nedskitade och pissiga byxor han dumpat i badkaret i svarta säckar, körde med toalettborsten över väggarna en, två, tre gånger. Sprayade Ajax mellan varven, och jag tror inte jag tänkte en tanke eller kände någonting.
Vi gick igenom hans skrivbord, såg kontoutdragen, skulderna, de obetalda räkningarna, GE Money bank, Finax, ännu en GE Money bank osv. Såg hans tafatta och hopplösa sammanställningar och beräkningar. Jag försökte att inte se honom framför mig, sittande i den lilla stinkande ettan, ensam och förtvivlad över hur han skulle få den grop han grävt åt sig själv att försvinna. Vi besöker skuldsaneraren, och när vi frågar rätt ut hur han kunde vara så dum att ta sådana lån, mumlar han med blicken i golvet: "Det lät ju så bra när de sade det på tv:n." Det är så patetiskt, så ynkligt och så sorgligt. Han har skulder på hundratusentals kronor. Man försöker att inte tänka på hur han förvandlats. Precis som mamma. Man ser bara på den lilla hopsjunkna gubben och tillåter sig inte att känna något.
Pappa kan inte acceptera att mamma inte ville ha någon ceremoni. Han behöver ett avslut, få ta farväl. Nina verkar också vilja/behöva det. Vi ordnar en liten stund i kapellet där krematoriet också är. Nina minns att mamma uttalat en önskan om kattfötter på sin kista. Ungefär som hon önskat att jag skulle spela "Pour Adeleine" på piano. På något sätt lyckas hon ordna en liten intorkad bukett med kattfötter. Eftersom hon ska kremeras ligger hon i en enkel låda av spånskivor. De erbjuder ett kisttäcke, och Nina lägger den lilla buketten därpå. En präst och gammal vän till både mamma och pappa ställer upp och gr oss sällskap. Jag går runt och fotograferar, går runt och hittar själva krematoriet, där jag får en liten visning av vaktmästaren(?).Flyttlasset går till Bureå, där vi installerar honom i en jättefin tvåa vid ån, inte långt från sin bror. Han behöver gå på toaletten, vi ser till att han har blöjorna tillgängliga.
Jag återgår till mitt liv på västkusten. Får rapporter av hans bror som fått ett oerhört ansvar och tagit på sig en allt för tung börda i sin omsorg av lillebrodern.
Jag får hans dödsbud när vi tar fikarast utanför Gävle, då jag påbörjat bilsemestern med Johan och hans föräldrar. Jag hade gruvat för det besök som varit oundvikligt då vi kommit upp. Nu hann vi inte, och en del av mig är lättad. En annan del är ledsen över att Johan aldrig fick träffa någon av mina föräldrar, oavsett vilket skick. Nu blev det bara i Bureås gravkapell, där det jobbigaste var att se min syster ledsen, och hans bror farväl vid kistan. Detta gjorde mig ledsen, inte att pappa låg i kistan två meter ifrån mig, att han dött. Det gjorde han när jag skurade hans badrum i Umeå.
Jag kommer ihåg att det var i somras. Men jag kommer inte ihåg när mamma dog. Första delen av året tror jag. Men ingen aning om vilket år. Borde man komma ihåg det?
Sitter INTE och väntar!
En av de få trevligheterna med juletider har jag nämnt: Vörtbrödet! Sedan tillkommer även musten! Gärna lite avslagen får den vara så man slipper bli så himla burpig!Det blev rätt fullt upp på jobbet denna sista dag på veckan. Större delen av förmiddagen var jag utan det system som vidarebefodrar de inringda ärendena till mig. En uppdatering som visst gått snett. Så jag fick ringa supporten, som skickade mitt ärende vidare till IT-supporten! Jag har många gånger förundrats över teknikens under, och fick ännu en möjlighet att låta mig imponeras denna morgon. Jag har själv tillämpat "Netmeeting" vid vissa ärenden, möjligheten att kunna se den andres desktop och vad han/hon gör! Synnerligen användbart, då man kan se och dirigera direkt hur det ska lösas.
Till mitt ärende gick vi ett steg längre, där jag lämnade över kontrollen av min dator till honom! Helcoolt att bara se hur pekaren for runt och gjorde allt möjligt som hade tagit tredubbla tiden om han instruerat istället! Jag vet, det är gammalt, men för mig var det första gången jag upplevde det, och det är ju bara så fräckt!
Under eftermiddagen funderade jag lite på vad jag skulle göra till kvällen, och kom på att jag ju kunde gå på bio! Eftersom Johan somnade till första "Madagaskar"-filmen, kände jag på mig att intresset skulle vara kallare än nordpolen för honom att gå och se tvåan, så den fick det bli! Perfekt tid, halv sju så jag kunde gå direkt efter att ha lämnat av honom.Kom hem, hoppade i duschen och var sedan ute på motorvägen igen. Lämnade Johan på Gothia Towers där lite förfest väntade. Popcorn är bara ett måste, även om jag oftast inte orkar mer än hälften! Det blev en bra middag...
"Madagaskar 2" var helt ok, inte outstanding, men typ vad man väntat sig. Det var ett tag sedan jag var ensam på bio, Stenungsund senast tror jag. "Ringaren i Notre Dame" såg jag två (eller var det tre?) gånger i Umeå!
Jag hade funderingar att gå vidare ut på stan efteråt, leta upp något mysigt fik och läsa min medhavda bok. Men eftersom jag lät beslutet vänta tills efter filmen, lade jag bara i p-pengar tills dess, och då kände jag inte för att lägga på mera eller leta en ny plats närmare centrum. Istället blev det lite mera middag på macken i sällskap med gulingen, en grillkorv till mig, och en slurk 98-oktan till min gula följeslagare. När jag lämnade stan med "City Rewind" på radion, blev jag grymt danssugen! Grymma eurotechno-låtar man svettats till under många timmar! Jag funderade allvarligt på att åka hem, byta om och dra ut på något dansgolv! Sedan erinrade jag mig, att dessa 90-talets underbara låtar sällan spelas på de hippa ställena idag. Seg R'nB (öh, heter det så?) och dagens "dancehits" är inte riktigt i min smak, så jag gav efter för det andra suget jag känt under kvällen: Skrivlusten!
Det är lätt att låta sig svepas med och falla ned i självömkan när man är ute ensam en fredagkväll. Man ser alla dessa människor i större eller mindre sällskap. Vänner, flickvän, pojkvän, föräldrar och barn. De balanserar sina popcorn och drickor medan de pratar, skrattar och gosar sinsemellan. Där står jag med mina popcorn och min dricka. Ingen som bara kan hålla medan jag tar upp biljetten, eller småprata med under väntan.
Det är lätt att bli egocentrisk och tro att alla ser på en och tänker: Vad sjutton, är hon ensam? Varför det? Vad är det för fel på henne? Man får för sig att alla glor och undrar, dumförklarar och ifrågasätter.
Jag tycker det är ganska trevligt att iakkta folk, tugga på mina popcorn och fundera på de förbipasserandes inbördes relationer, deras liv, att det måste vara kallt att gå i ärmlös top, var han hittade de fräcka skorna, att de antagligen ska hem och mysa efter filmen, medan de troligtvis ska ut och klubba.
Det är jättemycket folk i rörelse i stan, glada sällskap med olika mål. Jag kommer till Ica i Lindome för att köpa ett vörtbröd och rödbetor, och låter blicken stanna till på en butiksanställd kille som håller på att packa upp lite varor. Det är så lätt att tro att alla andra är ute och har roligt, i vimlet, skrattar, flirtar, dansar. Det är finkläder och förväntan i luften ångar kring dem, där de går till sin destination i den kyliga luften.
Så ser jag denne kille och kommer ned på jorden igen. En del är ute och festar, en del sitter hemma, en del passerar en bensinstation innan vidare färd, en kille står med en ryggsäck innan påfarten till motorvägen vid Liseberg och liftar - och en del arbetar. Det är så vardagligt och tryggt, och jag inser hur bra jag mår!
Johan är så fin, jag får små sms allt eftersom kvällen går. Jag hoppas han inte känner sig tvingad att skriva, som att rapportera. Det kan han ju lika väl göra med läpparna klistrade mot en annans, men jag skjuter undan sådana elaka och meningslösa små röster, och tillåter mig bli varm och glad av hans fina meddelanden.
Han ville inte att jag skulle göra fler tömingar ikväll, när han inte är hemma och kan ta hand om mig. Men det behov jag kände för att skriva, bottnade mycket i en andra tömning. Den enda som känns logisk nu: Pappas död.
Jag hade inte tänkt skildra mina sporadiska minnen i denna ordning, jag hade någon luddig plan att gå i tidsmässig kronologisk ordning, men känner nu att det får komma som det kommer.
Visst är det konstigt...
...hur makalöst långsamt tiden kan gå ibland? Men för att sedan bara flyga förbi? Det är fredag igen, och jag undrar än en gång vart veckan tog vägen! En lättnad nästan lika stor som en sten, har infunnit sig, när jag kliver upp och sömndrucken vandrar omkring i det renstädade hemmet. Eller städat och städat, det är inga grejor överallt på golvet! Jag har uppenbarligen en viss antipati mot pinaler över golvytan.En nyduschad Johan pustar ut framför Runescape och klappar en rödögd flickvän på huvudet. Den första tömningen blev jobbigare än jag trott, vilket var ganska oväntat.
Johan klev upp och hämtade strykbrädan (!) och ställde sig och putsade finskorna inför kvällen. Jag försöker att inte förvrida och tillverka egna negativa tolkningar av detta. Fy på mig!
Kartongerna har anlänt. Vi är visst många som ska flytta åt olika håll på detta bygge. Vi ska ju till PVH har jag hört, någon gång i mitten av månaden. Det ska bli både positivt och negativt. Man kommer ju att slippa flänga med gulingen varje gång jag ska hålla en kurs, och i samma hus finns både café och kiosk! Fast det kanske inte är så positivt... Hm."Jaha, vad ska man göra idag då? Picka på cigarettfimp, picka på servettludd, eller picka på tappad korv?"
"-Det är inte lätt att vara brevduva idag..."
Jag kan inte låta bli att finna Comviqs radioreklam lite småkul!
Vet inte riktigt vad jag ska göra ikväll. Sticka kanske, eller läsa ut Nora Roberts bok? Eller kanske börja flyttpacka mina böcker och lite annat? Känner att jag måste aktivera mig i varje fall. Erbjöd mig att hämta Johan, beroende på hur sent det blir... Skjutsa blir det ganska snart efter jobbet i varje fall.
Imorgon är det Combat-kvartal, vilket ska bli kul! Sedan blir det pluggpluggplugg resten av den dagen och helgen! Passar ju bra då Johan inte lär vara upplagd för andra aktiviteter.
Ha en bra dag!
Tömning 1 - Dagen då mamma dog
Min kontakt med mamma var väldigt dålig under hela tiden från jag flyttade hemifrån. Jag ringde sällan, och samtal från henne slutade ofta i anklagelser, tårar och den tryckande känslan i bröstet av besvikelse och hopplöshet.
Därför visste jag knappt vad som hände i mina föräldrars liv, brydde mig inte.
Jag visste att hon återfått cancern i livmodern, visste att hon opererats, behandlats, att hon var så tapper, så tapper och hade så ont så ont. Jag visste att hon till slut åkte in och ut från sjukhuset, var nog rätt sjuk. Men jag brydde mig inte.
En sjuksyster rådde mig och min syster att komma upp och hälsa på, för nu såg det faktiskt riktigt illa ut. Det var ingen mening att behandla henne längre. Cancermediciner går hårt åt levern, och hennes var ju så söndersupen.
Jag och Nina diskuterade meningen med att åka upp. Det kändes som en plikt och ett krav. Som vanligt gav vi efter för våra samveten och åkte upp. Jag hade inte träffat henne på... minns inte faktiskt.
Hon var så liten, och magen så svullen att hon såg höggravid ut. Vätska samlades i buken, och de kunde inte dränera bort den längre. Ett dränage satt i buken med den urinfärgade vätskan samlad i en påse intill.
Hon hade en del smärtstillande och var stundvis ganska förvirrad. Jag fick hjälpa henne på toaletten, med lite kläder.
Vid ett tillfälle gick Nina och Anders iväg. För att handla något? Ordna något i hennes lägenhet?
Hon bad mig ta fram det "Vita arkivet" ur hennes väska, som Fonus tillhandahåller där man kan fylla i önskemål till sin begravning mm.
Det enda hon hade, var en urklippt dikt hon hittat i en annan dödsannons. Men hon ville kremeras, inte ha någon sten, ingen ceremoni eller minnesplatta. Bara strös i en minneslund var som helst. I efterhand säger det kanske en del om hur hon såg på sig själv. När jag var mindre minns jag när jag satt vid pianot och spelade "Pour Adeleine". Ofta sade hon då att hon önskade att jag skulle spela den på hennes begravning. Nu blev det inte riktigt så.
Denna stund, då det blev jag som fick höra vad hon önskade, blev lite jobbig när det väl blev dags att ordna med begravningen. Pappa hade svårt att acceptera hennes vilja, samtidigt som det kändes bra att veta att hon kunde få som hon ville.
Jag tror vi stannade en natt i Umeå, minns faktiskt inte. Jag tror inte vi pratade så mycket, vad hade vi att säga? Men när vi skulle åka, förstod vi att det var sista gången vi skulle se henne. Nina och Anders sade hej då först. Nina kom ut med tårarna rinnande. Jag har alltid haft svårast att se min syster ledsen, men kände mig märkligt frånvarande och närvarande samtidigt. Mamma satt på sängkanten, vänd mot fönstret och den påslagna tv:n. Jag kramade henne och sade till henne för andra gången i mitt liv : "Jag älskar dig". Jag tror hon svarade tillbaka. Sedan gick jag. Nästan framme vid dörren sade hon något frågande om programmet på tv:n. Jag minns bara att jag svarade :"Jag vet inte". Jag ser henne sitta där på sängkanten i sin röda morgonrock och det tunna bruna håret. Ute i korridoren kommer tårarna.
Några dagar, veckor(?) senare ringer pappa och meddelar med gråt i rösten att hon har dött.
Jag känner ingenting, jag har redan tagit mitt farväl. Hon dog den dagen jag lämnade den lilla figuren på sängkanten i sjukrummet i Umeå.
Därför visste jag knappt vad som hände i mina föräldrars liv, brydde mig inte.
Jag visste att hon återfått cancern i livmodern, visste att hon opererats, behandlats, att hon var så tapper, så tapper och hade så ont så ont. Jag visste att hon till slut åkte in och ut från sjukhuset, var nog rätt sjuk. Men jag brydde mig inte.
En sjuksyster rådde mig och min syster att komma upp och hälsa på, för nu såg det faktiskt riktigt illa ut. Det var ingen mening att behandla henne längre. Cancermediciner går hårt åt levern, och hennes var ju så söndersupen.
Jag och Nina diskuterade meningen med att åka upp. Det kändes som en plikt och ett krav. Som vanligt gav vi efter för våra samveten och åkte upp. Jag hade inte träffat henne på... minns inte faktiskt.
Hon var så liten, och magen så svullen att hon såg höggravid ut. Vätska samlades i buken, och de kunde inte dränera bort den längre. Ett dränage satt i buken med den urinfärgade vätskan samlad i en påse intill.
Hon hade en del smärtstillande och var stundvis ganska förvirrad. Jag fick hjälpa henne på toaletten, med lite kläder.
Vid ett tillfälle gick Nina och Anders iväg. För att handla något? Ordna något i hennes lägenhet?
Hon bad mig ta fram det "Vita arkivet" ur hennes väska, som Fonus tillhandahåller där man kan fylla i önskemål till sin begravning mm.
Det enda hon hade, var en urklippt dikt hon hittat i en annan dödsannons. Men hon ville kremeras, inte ha någon sten, ingen ceremoni eller minnesplatta. Bara strös i en minneslund var som helst. I efterhand säger det kanske en del om hur hon såg på sig själv. När jag var mindre minns jag när jag satt vid pianot och spelade "Pour Adeleine". Ofta sade hon då att hon önskade att jag skulle spela den på hennes begravning. Nu blev det inte riktigt så.
Denna stund, då det blev jag som fick höra vad hon önskade, blev lite jobbig när det väl blev dags att ordna med begravningen. Pappa hade svårt att acceptera hennes vilja, samtidigt som det kändes bra att veta att hon kunde få som hon ville.
Jag tror vi stannade en natt i Umeå, minns faktiskt inte. Jag tror inte vi pratade så mycket, vad hade vi att säga? Men när vi skulle åka, förstod vi att det var sista gången vi skulle se henne. Nina och Anders sade hej då först. Nina kom ut med tårarna rinnande. Jag har alltid haft svårast att se min syster ledsen, men kände mig märkligt frånvarande och närvarande samtidigt. Mamma satt på sängkanten, vänd mot fönstret och den påslagna tv:n. Jag kramade henne och sade till henne för andra gången i mitt liv : "Jag älskar dig". Jag tror hon svarade tillbaka. Sedan gick jag. Nästan framme vid dörren sade hon något frågande om programmet på tv:n. Jag minns bara att jag svarade :"Jag vet inte". Jag ser henne sitta där på sängkanten i sin röda morgonrock och det tunna bruna håret. Ute i korridoren kommer tårarna.
Några dagar, veckor(?) senare ringer pappa och meddelar med gråt i rösten att hon har dött.
Jag känner ingenting, jag har redan tagit mitt farväl. Hon dog den dagen jag lämnade den lilla figuren på sängkanten i sjukrummet i Umeå.
Högt blodtryck!
Jag trodde att 35 minuter skulle räcka för mig att åka från jobbet till Lindome centrum och vårdcentralen. Det hade det gjort, om det varit strålande sol och 08.00 en lördagmorgon! Snöblandat regn och kompakt mörker med rusningstrafik, samt det faktum att det blev stopp redan i Gnistängstunneln fick mig att inte att jag varit naiv. Optimist i överkant.
Det där att jag var en bra medtrafikant i tidigare inlägg? Notera att jag avsade mig detta vid tidspress! Då jag skämdes så mycket första gången, trodde jag aldrig jag skulle göra det igen. Men inför påfarten till E6:an bröt jag mig ur kön, tog filen mot Göteborg för att sedan fult, fult, fult, gena över "refugstrecken" till det bortre körfältet som också leder upp till motorvägen från Astra Zeneca/Åbro!
Vid det laget hade jag lämnat ett helstressat osammanhängande meddelande på telefonsvararen hos en kvinna som jag trodde var den jag skulle till. När jag väl kom fram visade det sig vara fel, så någon Monica på vårdcentralen har ett mycket förvirrat meddelande att lyssna till imorgon bitti!
Medan jag låg och puttrade i köerna ringde Johan. "-Vi har en visning klockan sex!" Tror ni jag blev mindre stressad då??
Fiaspyan i klösträdet var fortfarande kvar (ja, jag vet!), och den i soffan likaså. Kartonger, kläder, tvätt, skor, papper, skräp, smutstvätt, grejer, tja ett hem mitt i vår vardag! Jag såg allting framför mig! Johan har precis börjat laga mat, och jag ska till gynekologen!
Som tur var var det ingen allvarlig olycka som var orsaken till köerna, men flera bilar var inblandade, precis på påfarten till motorvägen.
Därefter pressade jag upp gulingen så fort det bara gick med lätt obalanserade däck, mörker och regn!
Ytterdörren låstes precis av en ur personalen när jag kom störtandes!
Jag fick ned pulsen något under det vanliga småpratet kring hur de nya pillrena fungerade osv, men så skulle jag ju ta cellprov också. Hon hade knappt hunnit förbereda grejorna, så låg jag i stolen med fötterna i vädret! Kom igen, kom igen, gogogo!
Sedan var det dags att kolla blodtrycket också. Heh. Undertrycket var 95! På blodcentralen i lördags hade jag 75! Jag tog inte ens upp plåsteralternativet, vilket ändå inte hade varit aktuellt när trycket fortfarande är högt. Hon blev lite konfunderad eftersom de piller jag nu har inte ska påverka blodtrycket. Själv tyckte jag inte det var ett dugg konstigt.
Körde hem som en galning och störtade in i hallen för att genast ta tag i oredan i hallen. Johan pressar ner mig vid matbordet och beordrar mig att äta. Han har röjt i köket och tänt ljusen så det är jättefint! Och laxpannan han gjort var smaskens! Medan jag kastar i mig maten, röjer han undan och dammsuger i nedervåningen och hallen. Sedan springer vi som skållade råttor och plockar, gömmer, plockar, gömmer, plockar och gömmer! Jag bemödar mig knappt att hälsa på mäklaren när han kommer några minuter innan spekulanterna.
Medan jag finputsar i källaren och tänder ljus, ringer det på dörren. Snacka om timing!
Det är en familj med två små pojkar som bor i lägenhetskomplexen inte långt härifrån. De gick för en stund sedan, Johan fick dra under visningen till sin innebandy, och jag försöker nu slappna av med att skriva av mig! :o)
Okej, senaste dagarna har jag stört mig på oredan i hallen, och hade tänkt ta tag i det imorgon medan Johan är på julfest med jobbet. Nu är den saken löst om man säger så! :o) Istället blir det nu att försöka hitta allt som man i panik bara gömde undan.
Johans julfest ja. Jag har fortfarande lite svårt för aktiviteter där han ska vara med kontorspersonalen, eftersom hon, Rebecca, kan vara med. Det gör fortfarande ont i hjärtat när jag tänker på vad Johan gjorde för nu nästan ett och ett halvt år sedan. Imorgon är egentligen första personalfesten de har sedan dess, och jag vet ju hur sådana kan vara! Har sett det så många gånger! Julfester är väl nästan bland de värsta också.
Jag vet att det kan vara irrelevant nu, kanske orättvist och onödigt att haka upp sig på just henne. Men den oresonliga delen av min hjärna kan inte låta bli att viska: Tänk om han saknar henne? Funderar på hur det kunde ha varit om han valt henne istället? Dansar med henne? Kramar henne? Vad gör han om hon stöter på honom? Det kommer att drickas alkohol, de fortsätter ut på stan, ut på dansgolv.
Den andra delen av min hjärna bannar mig för att jag inte litar på honom, inte tror på hans försäkringar. Jag har ju stannat kvar, valt att tro på honom. Då måste jag ju visa det också! Vad hjälper det att tvinga honom att stanna hemma? Då visar jag ju ingen som helst tilltro! Och vill han vara otrogen igen, inte fanken kan en hemmakväll hindra honom då.
Så att be honom vara hemma har aldrig existerat i min tankevärld, bara en liten oresonlig önskan att han kanske själv skulle känna att en hemmakväll var mycket mera lockande än en julfest med jobbet. Öh.
Jag förstod att hans panik att köpa nya finbyxor grundade sig i att han behövde dom till festen, och ett tag funderade jag på att skita i att hjälpa honom. Jag hade stressat från jobbet för att hungrig och trött jaga byxor så han kunde sprätta omkring med bruttorna från kontoret, varför i hela friden då?!
Men medan vi var på MQ slog mina tankar helt om. Helt plötsligt kände jag att min Oo minsann ska vara snyggast av alla där, så Rebecca och alla andra tjejer kunde bli avundsjuka! Lite därför blev det nog den där skjortan också... hihi!
Den lilla gnagande oron kommer att finnas där under hela kvällen imorgon, och önskan att vara en fluga på väggen kommer jag inte ifrån. Men jag blir definitivt inte fri från oron om jag försöker stänga in honom för mig själv varenda gång han ska på fest. Och vad är det för förhållande om man inte kan lita på varandra? Grejen är ju bara att jag ju litar på honom. Det är bara den lilla delen av min hjärna som fortfarande viskar. Men det är allt mer sällan, och med allt tunnare röst.
Jag vet att Rebecca och hans andra kollegor, skrattar åt mig. Vad är det för en flat tjej som accepterade att hennes nyblivne sambo samtidigt satte på en annan? Och inte verkar bry sig?
De skulle bara veta...
Jag tror jag ska försöka ta tag i operation "tömning", men det får bli ett eget inlägg.
Glatt värre!
På gatorna idag! Inte Johan alltså på denna bild...Hagel/snöblandat/regn hade producerat en rejäl isskorpa över landskapet under natten. Goldie gled iväg på sina sommarsulor, medan jag var glad att vinterdäcken satt på!
Det tog mig 50 minuter att knö från Torslanda till Kungsmässan igår! Det är så skumt att det vissa dagar flyter på hur bra som helst, medan antalet bilar verkar tredubblats till en annan! Utan synbar anledning, som en olycka eller liknande. När jag flängde från Stenungsund var det Tingstadstunneln som var den stora flaskhalsen. Nu är det påfarten till E6:an från Söderleden vid Astra Zeneca som är värst. Två filer ska ihop till en. Strax därefter kommer ännu en fil från höger som ska ihop, för att slutligen slussas ut på motorvägen. Strax innan Frölunda brukar det vara trögt också, samt E6:an mot Kållered. Sikten igår var riktigt kass också. Jag måste nog göra som Johan säger och byta även vindrutetorkarna fram.
Varför utsätta sig för jobbig trafik i mörker och regn ända ner till Kungsmässan då direkt efter jobbet? Jo, Johan hade bestämt sig för att shoppa kläder till sig själv, så det fick man ju inte missa! Byxor var det främst som gällde, då de snygga gamla finbrallorna han hade, tyvärr pajat i blixtlåset. Förundrade var vi båda över att det var så lite folk i köpcentret! Var var alla stressade julklappsjagare? Antagligen är det inte tillräckligt nära julafton för den rusningen.
Det var inget imponerande utbud på byxfronten, och började känna oss lite missmodiga innan vi kom in på MQ. Nästan tiotalet tänkbara alternativ dök plötsligt upp, marsch in och prova! Ett par föll på våra kritiska läppar, men Johan hade spanat in ytterligare ett par vi missat, som verkade lovande. Storleken fanns inte. Nähäpp. Eller jo, i Frölunda.
Vi kikade på varandra, kikade på klockan. Hur ambitiös var han egentligen i jakten på de perfekta brallorna?
Minuterna senare körde jag hemåt där jag lämnade bilen och hoppade i goldie. På motorvägen blev det middag i form av fyra bitar sushi var som vi inhandlade innan vi lämnade Kungsmässan!En kvart innan MQ på Frölunda torg stängde, kom vi in, hämtade byxorna de lagt undan och provade. Finfint! Av bara farten blev det också en jättefin skjorta plus ett bälte!
Man kunde tydligt se hur trötta och less expediterna var. Så gott som tomt i butiken och inget att göra, men frågade inte om vi behövde hjälp, och glömde ge oss kvittot när vi sedan betalat. De på Kungsmässan var visserligen en timme fräschare, men trevliga och tillmötesgående.
Nya kunder som kommer in i sista minuten och ska prova och ha sig, är väl inte vad en trött expedit hurrar för, men hallå, försök hålla i servicemasken de sista minutrarna och se inte ut som om det är vårt fel att du inte sitter hemma i soffan med ett glas vin!
Klockan var närmare halv åtta innan vi var hemma, och vi var helt slut! Det kändes som klockan var närmare tio när jag borstade tänderna och kröp ned under täcket klockan åtta! Johan somnade med kläderna på (inte så ovanligt).
Stackars oss, pallar inte en hel arbetsdag med efterföljande shopping!
Idag ska jag också iväg direkt efter jobbet - till gynekologen. Eller säger man barnmorskan? Men jag är ju inte gravid så det låter ju lite fel med barnmorska. Gynekologen låter ju inte så rätt heller, men det är ju bara för att jag inte gillar det ordet över huvudtaget. Jepps, det är återbesök för att få nya piller eller kanske p-plåster. Sist hade jag ju för högt blodtryck för att få prova de där plåstren, så jag fick en annan sorts piller och en ny tid.
Förhoppningsvis är blodtrycket nu ok, för de piller jag knaprar nu verkar ju visserligen göra sitt jobb, men har dessutom förmågan att stimulera akneproblem!
På blodcentralen bad jag dom kolla trycket, och då var det helt ok, men sedan kanske de har andra riktlinjer för p-piller. Det lär ju visa sig.
Insåg igår...
... hur vansinnigt irriterande det är med bilförare som kör med helljusen på när de ligger bakom en! Fick en sådan nöt på väg till jobbet längs söderleden. Och när jag ändå är i gasen på störande faktorer när man kör, kan jag lägga till sådana som ska svänga och tar ut svängen långt åt höger om de tex ska svänga vänster! Lägg till att personen sedan svänger jättelångsamt!
Jag vet, orka bry sig, men själv är jag minsann en ypperlig medtrafikant. Jag visar inte finger, tutar eller hytter med näven. Jag väver, lägger mig snällt i den långsammare huvudfilen om jag vet att den andra ska gå ihop till en, och försöker komma ihåg att blinka när jag ska ut ur rondellen. Har bara lite svårt att vänja mig av vid den teknik man fick lära sig när en annan tog körkortet: Då man blinkade på samma sätt som i en fyrvägskorsning!
Nu blir det oftast en kombination, vilket väl borde vara det bästa va? In i rondellen: visar vart jag ska. Inne i rondellen, visar när jag ska ut. Skittydligt!
Vissa undantag till mina goda körvanor kan ske vid viss tidsnöd...
Apropå skit så var det riktigt skitsnack mellan mig och Johan på väg hem från Stenungsund igår. Är det inte förunderligt hur man kan analysera och diskutera fasonen på ens skit? På ytan och till sättet må vi alla vara olika, men på muggen förenas vi alla, för jag vägrar tro att jag är den enda som grimaserar när det är riktigt trögt!
Ha en gó lunch!
Funkar igen!
Jahapp! Blogg.se höll visst på med uppdateringar, så inläggen strulade igår. Nu kom gårdagens ut i varje fall!
Betade av det där stresstestet igår. Jisses vad många frågor, och vad korkat utformade en del var! Det verkade som olika personer satt ihop testet och dess olika delar som de skulle testa. Så många gick ju inte att svara på, då man tex skulle ta ställning till typ "Hur behaglig till mods får aktiviteten dig att må?" "Känns aktiviteten meningsfull?" Vilken jäkla aktivitet??
Och de ingående frågorna om mitt, eller kanske snarare mitt och Johans sexliv var väldigt intressanta. "Hur ofta har ni kel och smek?" , "Hur ofta har ni sex? (Även ofullbordade försök)" !
Okej, syftet var visst att undersöka "crossover effekter, dvs hur den stress vi upplever på jobbet påverkar hur vi beter oss hemma med vår familj och vise versa". Men antalet frågor, och det irriterande faktum att samma fråga kunde ställas igen tre rader senare, gjorde en bara så irriterad att man till slut bara satte ett kryss någonstans på den jäkla skalan! Skulle vara lite intressant att veta resultatet!
Nu till trevligare saker: Vörtbrödsmackor med kalvsylta och rödbetor!
Mmmm! Vörtbröd med russin, kalvsylta och rödbetor!
Combatpasset gick finfint! Svettigt värre, bra tryck bland deltagarna och riktigt kul!
Efteråt blåste jag hem en sväng och dumpade grejer från bagaget innan jag styrde mot stan och hämtade upp Johan från sin "gamla-arbetskamrats-träff" på Gothia Towers. Färden gick vidare mot Stenungsund och Marita, som så otroligt snällt gav oss en hel hög med flyttkartonger! Tack!
Det var kul att träffa min gamla elev Tom igen, han var sig lik, och man kände ett litet sting av saknad efter alla elever man lämnade.
Efteråt körde vi in till Stenungsund och käkade på Ti Amo. Varje gång jag är i Stenungsund känner jag hur mycket jag gillar den lilla stan. Den är mysig, och har allt man behöver! Jag frossade i en smarrig fläskfilé black & white med strips, och Johan en pizza. Min middag kostade mycket mindre än Gothia towers räkmackor, och smakade tusen gånger bättre! Sjukt vad läge och rykte kan göra med priser...
Hoppas det här inlägget kommer in nu som det ska!
Ha en bra dag!
Betade av det där stresstestet igår. Jisses vad många frågor, och vad korkat utformade en del var! Det verkade som olika personer satt ihop testet och dess olika delar som de skulle testa. Så många gick ju inte att svara på, då man tex skulle ta ställning till typ "Hur behaglig till mods får aktiviteten dig att må?" "Känns aktiviteten meningsfull?" Vilken jäkla aktivitet?? Och de ingående frågorna om mitt, eller kanske snarare mitt och Johans sexliv var väldigt intressanta. "Hur ofta har ni kel och smek?" , "Hur ofta har ni sex? (Även ofullbordade försök)" !
Okej, syftet var visst att undersöka "crossover effekter, dvs hur den stress vi upplever på jobbet påverkar hur vi beter oss hemma med vår familj och vise versa". Men antalet frågor, och det irriterande faktum att samma fråga kunde ställas igen tre rader senare, gjorde en bara så irriterad att man till slut bara satte ett kryss någonstans på den jäkla skalan! Skulle vara lite intressant att veta resultatet!
Nu till trevligare saker: Vörtbrödsmackor med kalvsylta och rödbetor!Mmmm! Vörtbröd med russin, kalvsylta och rödbetor!
Combatpasset gick finfint! Svettigt värre, bra tryck bland deltagarna och riktigt kul!
Efteråt blåste jag hem en sväng och dumpade grejer från bagaget innan jag styrde mot stan och hämtade upp Johan från sin "gamla-arbetskamrats-träff" på Gothia Towers. Färden gick vidare mot Stenungsund och Marita, som så otroligt snällt gav oss en hel hög med flyttkartonger! Tack!
Det var kul att träffa min gamla elev Tom igen, han var sig lik, och man kände ett litet sting av saknad efter alla elever man lämnade.
Efteråt körde vi in till Stenungsund och käkade på Ti Amo. Varje gång jag är i Stenungsund känner jag hur mycket jag gillar den lilla stan. Den är mysig, och har allt man behöver! Jag frossade i en smarrig fläskfilé black & white med strips, och Johan en pizza. Min middag kostade mycket mindre än Gothia towers räkmackor, och smakade tusen gånger bättre! Sjukt vad läge och rykte kan göra med priser...
Hoppas det här inlägget kommer in nu som det ska!
Ha en bra dag!
Kollar bara...
...det är nåt skumt med blogg.se tror jag!
Mitt lite sena inlägg från imorse har fortfarande inte kommit "ut"!
Men om nu detta syns, så måste nåt ha gått galet!
Mitt lite sena inlägg från imorse har fortfarande inte kommit "ut"!
Men om nu detta syns, så måste nåt ha gått galet!
Lite snabbt...
Poncho nummer tre är klar! Sedan blev det inte mycket mera på stickningsfronten igår. Avslappnat framför tv:n var trevligare!
Jag har påbörjat en fjärde poncho med nytt mönster som dock blev för svårt för en amatör som jag. Det kallades visst dubbla flätor, men jag lyckades vrida dom åt fel håll och hit och dit, så jag rev upp den dryga decimeter jag gjort och började om. Helena gjorde ett eget nytt mönster åt mig som förhoppningsvis är på min nivå!
Jag tappade poncholusten litegrann efter det misslyckandet, och är sugen på att prova något annat. Jag kan ju inte bara sticka jordgubbsmössor! Men de var roliga eftersom de gick så pass snabbt, och var så enkla att jag klarade av dom.
Idag var det totalmörkt i vår hörna, och vi vet inte var man tänder, så jag fick gå på jakt efter en skrivbordslampa! Så nu sitter vi i mysbelysning, där bara tända ljus saknas!
Inte gick det att logga in på blogg.se heller när jag kom hit...
Alla Elananställda ska visst göra någon form av stresstest-enkät som ska ta typ 35-45 minuter! Det är inte lite frågor!
Undrar om man får veta resultatet? Skulle vara lite intressant faktiskt.
Combat ikväll blir skoj, och Johan har sin månatliga träff på Gothia towers med gamla arbetskompisar. På lördag är det kvartal, dvs den nya combatkoreografin ska köras på Fitnessmässan! Det var grymt ösigt förra året, då en hel hög instruktörer kör nya passet, och då allmänheten står och tittar på är det svårt att hålla tillbaka!
Follow that car!
Jepp! Det blev plättar efter Johans fotbollsskola igår. Sedan blev vi kvar vid matbordet och pusslade klart!
Resten av dagen blev lugn och skön. En riktigt go helg har vi haft! Vi storhandlade på Ica Maxi samt kompletterade julklappsinköpen lite. Senare åkte vi upp till Monica där vi bjöds på pasta och köttfärssås innan Frölundas katastrofmatch mot Lidköping. Eller var det Linköping? Öh.
Jag stickade så nacken värkte som besatt! Jag är så gott som klar med poncho nummer tre! Johans förslag på kvällspromenad gjorde susen för nacken! Det var lite kyligt, men man går sig snabbt varm.
På väg till Mölndal sitter jag och hänger med huvudet i ett fåfängt försök att slappna av i nacken. Vid trafikljusen innan påfarten till motorvägen frågar Johan om det inte var 142 jag skulle ha?
En Mercedes har kört förbi och ned på motorvägen! Follow that car! Så fort vi fick grönt satte min Oo plattan i botten på goldie, och jag fick min 142:a innan Astra Zeneca! Min hjälte!
När vi storhandlar kör vi med sådan där självscanningsmackapär, och igår fick vi avstämning. Varför blir man så stissig varje gång? Tänk om jag missat att scanna in något? Då tror de att jag försöker stjäla! Scannade jag in sköljmedlet? Gjorde jag det? Tänk att åka dit för ett jäkla sköljmedel!
Allt stämde och vi fick en Premium 70%-chokladkaka som belöning. Stolta kunde vi tuffa iväg med våra kassar!
Just ja, det var ju första advent igår. Tre veckor kvar till julafton...drygt fyra tills vi flyttar! Vi pratade om det igår, att vi nog inte ritkigt insett det ännu. Vi har inte packat en pinal, inte ens skaffat några kartonger! Den där tummen sitter verkligen långt in ibland...
