...innan mina dagar "utan uppdrag" är över för denna gång. Och förhoppningsvis aldrig mera!
Så här funkar det: Jag är konsult. Jag har så kallad månadslön med prestationslön. Enklare uttryckt skulle man kunna säga att jag är timanställd. Detta innebär en så kallad garantilön baserad på lägst 133 timmar, och mina arbetade timmar utöver dessa 133 ger en prestationslön (heltid är 167 h), med ett påslag på timlönen med 8 procent. 

När jag "går på avtal", även kallat "har kontrakt/uppdrag" är jag ute hos kund till Elan, i mitt fall Volvo Cars. Där gnetar jag på med mina heltidstimmar och får därför min garanti- och prestationslön.

Under dessa mellandagar, när det generellt är låg produktivitet, ville inte kunden bekosta sina konsulter, däribland mig. Därför hamnade jag "på bänken"/"mellan uppdrag". Då tjänar Elan inga pengar på mig, men jag får ändå lön, garantilönen. Den blir naturligtvis lägre, då den motsvarar 133 arbetstimmar. Men den är ändock den garantilön, trygghet jag har som konsultanställd.
Elan vill dock inte att man ska gå hemma när man är "utan uppdrag", utan sex timmar per dag ska man befinna sig på deras kontor för att fullfölja dessa 133 timmar i form av fortbildning, uppdatering av CV osv. Det är väl ok och förståeligt. Det finns massor av interaktiva kurser att välja bland, och de jag nu gjort och provat på har varit rätt bra.

Men efter min fjärde dag kan jag inte annat än känna för mina stackars kollegor som nu sitter intill mig, som inte har något uppdrag att återvända till så som jag har!
Jag pratade med min KC (konsultchef) imorse om det faktum att jag skulle bli galen av att sitta "på bänken" en längre tid. En del har varit utan uppdrag i över tre månader! (Inte konstigt de varslar). Hade jag hamnat på bänken hade jag velat ut och göra något, vad som helst! Kalla det praktik, assistans, skugga, bara göra något oavsett vad! Okej, Elan får inte betalt, men det får de ju inte om jag sitter här inne heller. Och är jag ute är det ju givande för både mig och dom!
Hon lät mycket öppen för något sådant, men nu ska jag ju inte hamna utan uppdrag, utan vara kvar på Volvo! Ska!

Att "sitta på bänken" kan tyckas skönt, lojt, avslappnat med sex timmar per dag till att latja med lite kurser. Visst, en dag eller två. Men förfärande snabbt känner man en viss apati infinna sig. Fortbildningsmotivationen är svår att bibehålla när man sitter själv framför en skärm i ett rum där uppgivenheten från de som suttit här så mycket längre anas i hörnen.
Jag blir störd. Försöker få ut mesta möjliga av den chans jag fått att faktiskt fortbilda mig. Men runt omkring mig pratas det, slösurfas och pratas ännu mera om allt sådan som man kan höra runt ett fikabord.
Jag klandrar dom inte. De har varit här i flera veckor. Jag i tre dagar, och tampas redan med den stora stygga Uttråkigheten med sin kompanjon Rastlösheten. Och de är mäktiga motståndare! Förtvivlat försöker jag peppa mig själv, fortbilda mig, bita ihop, hallå, jag har ju bara några timmar kvar, tänka på de som ska tillbaka hit på fredag, på måndag, tisdag, hela nästa vecka, och där nästa!
Kampen är hård och utdragen och böljar fram och tillbaka. Mina excelkunskaper har funnit nya nivåer, samtidigt som jag har stenkoll på dagens nyheter.

Nu känner jag att en ny vändning i striden är på väg, dags att återfå kontrollen och excelkursen!