En av de få trevligheterna med juletider har jag nämnt: Vörtbrödet! Sedan tillkommer även musten! Gärna lite avslagen får den vara så man slipper bli så himla burpig!

Det blev rätt fullt upp på jobbet denna sista dag på veckan. Större delen av förmiddagen var jag utan det system som vidarebefodrar de inringda ärendena till mig. En uppdatering som visst gått snett. Så jag fick ringa supporten, som skickade mitt ärende vidare till IT-supporten! Jag har många gånger förundrats över teknikens under, och fick ännu en möjlighet att låta mig imponeras denna morgon. Jag har själv tillämpat "Netmeeting" vid vissa ärenden, möjligheten att kunna se den andres desktop och vad han/hon gör! Synnerligen användbart, då man kan se och dirigera direkt hur det ska lösas.
Till mitt ärende gick vi ett steg längre, där jag lämnade över kontrollen av min dator till honom! Helcoolt att bara se hur pekaren for runt och gjorde allt möjligt som hade tagit tredubbla tiden om han instruerat istället! Jag vet, det är gammalt, men för mig var det första gången jag upplevde det, och det är ju bara så fräckt!

Under eftermiddagen funderade jag lite på vad jag skulle göra till kvällen, och kom på att jag ju kunde gå på bio! Eftersom Johan somnade till första "Madagaskar"-filmen, kände jag på mig att intresset skulle vara kallare än nordpolen för honom att gå och se tvåan, så den fick det bli! Perfekt tid, halv sju så jag kunde gå direkt efter att ha lämnat av honom.

Kom hem, hoppade i duschen och var sedan ute på motorvägen igen. Lämnade Johan på Gothia Towers där lite förfest väntade. Popcorn är bara ett måste, även om jag oftast inte orkar mer än hälften! Det blev en bra middag...
"Madagaskar 2" var helt ok, inte outstanding, men typ vad man väntat sig. Det var ett tag sedan jag var ensam på bio, Stenungsund senast tror jag. "Ringaren i Notre Dame" såg jag två (eller var det tre?) gånger i Umeå!

Jag hade funderingar att gå vidare ut på stan efteråt, leta upp något mysigt fik och läsa min medhavda bok. Men eftersom jag lät beslutet vänta tills efter filmen, lade jag bara i p-pengar tills dess, och då kände jag inte för att lägga på mera eller leta en ny plats närmare centrum. Istället blev det lite mera middag på macken i sällskap med gulingen, en grillkorv till mig, och en slurk 98-oktan till min gula följeslagare. När jag lämnade stan med "City Rewind" på radion, blev jag grymt danssugen! Grymma eurotechno-låtar man svettats till under många timmar! Jag funderade allvarligt på att åka hem, byta om och dra ut på något dansgolv! Sedan erinrade jag mig, att dessa 90-talets underbara låtar sällan spelas på de hippa ställena idag. Seg R'nB (öh, heter det så?) och dagens "dancehits" är inte riktigt i min smak, så jag gav efter för det andra suget jag känt under kvällen: Skrivlusten!

Det är lätt att låta sig svepas med och falla ned i självömkan när man är ute ensam en fredagkväll. Man ser alla dessa människor i större eller mindre sällskap. Vänner, flickvän, pojkvän, föräldrar och barn. De balanserar sina popcorn och drickor medan de pratar, skrattar och gosar sinsemellan. Där står jag med mina popcorn och min dricka. Ingen som bara kan hålla medan jag tar upp biljetten, eller småprata med under väntan.
Det är lätt att bli egocentrisk och tro att alla ser på en och tänker: Vad sjutton, är hon ensam? Varför det? Vad är det för fel på henne? Man får för sig att alla glor och undrar, dumförklarar och ifrågasätter.

Jag tycker det är ganska trevligt att iakkta folk, tugga på mina popcorn och fundera på de förbipasserandes inbördes relationer, deras liv, att det måste vara kallt att gå i ärmlös top, var han hittade de fräcka skorna, att de antagligen ska hem och mysa efter filmen, medan de troligtvis ska ut och klubba.

Det är jättemycket folk i rörelse i stan, glada sällskap med olika mål. Jag kommer till Ica i Lindome för att köpa ett vörtbröd och rödbetor, och låter blicken stanna till på en butiksanställd kille som håller på att packa upp lite varor. Det är så lätt att tro att alla andra är ute och har roligt, i vimlet, skrattar, flirtar, dansar. Det är finkläder och förväntan i luften ångar kring dem, där de går till sin destination i den kyliga luften.
Så ser jag denne kille och kommer ned på jorden igen. En del är ute och festar, en del sitter hemma, en del passerar en bensinstation innan vidare färd, en kille står med en ryggsäck innan påfarten till motorvägen vid Liseberg och liftar - och en del arbetar. Det är så vardagligt och tryggt, och jag inser hur bra jag mår!

Johan är så fin, jag får små sms allt eftersom kvällen går. Jag hoppas han inte känner sig tvingad att skriva, som att rapportera. Det kan han ju lika väl göra med läpparna klistrade mot en annans, men jag skjuter undan sådana elaka och meningslösa små röster, och tillåter mig bli varm och glad av hans fina meddelanden.

Han ville inte att jag skulle göra fler tömingar ikväll, när han inte är hemma och kan ta hand om mig. Men det behov jag kände för att skriva, bottnade mycket i en andra tömning. Den enda som känns logisk nu: Pappas död.
Jag hade inte tänkt skildra mina sporadiska minnen i denna ordning, jag hade någon luddig plan att gå i tidsmässig kronologisk ordning, men känner nu att det får komma som det kommer.