Dagens bild
Fick en annan bild som kvalificerade sig till "icke publicerbar med hänsyn till tonårig Lilltjej". Låt säga att det syntes att hon var nyvaken efter en natt tillsammans med snor och snorets illvilliga kusiner Kladd och Klet.
Stackars Lilltjejen hade inte en chans. Men det förklarar kanske varför hon nu sitter i badet. Enough said.
Bra början...
Sitter i möte och får frågan om de hinner dra ännu en grej, har jag tid? Sneglar på klockan och nickar nådigt. Väl avslutat och tillbaka på min plats kollar jag mobilen. Johan frågar om jag är på väg att hämta Lilltjejen.
Gaaaah!
Jag jobbar ju inte full tid längre, jag jobbar ju 80 procent och arbetsdagen skulle liksom ha avslutats för över en halvtimme sedan! Tillbaka i Gulingen försöker jag ringa dagis men har inte deras nummer, så bråkar med min jäkla iFån för att telefonera med Johan. iFånen är ju helt värdelös att ringa med! Jag ser mig själv sitta och picka frustrerat på skärmen men kommer till slut fram och ber femtioelva gånger om ursäkt. Lilltjejen har feber men får lugnande svar. Kanske de är vana vid ovana föräldrar.
Hon är vid gott mod, första dagen har gått rätt ok men under kvällen kommer snoret och middagen går trögt. Johan har sprungit fram och tillbaka till henne under natten, hon kan knappt andas av allt snor och på hennes gråt hör man hur hes hon är. Välkommen till dagis, immunförsvarsuppbyggnadsinstitutionen.
Jag själv hade vissa känningar igår men mindre denna morgon. Hoppas jag klarar mig.
Livstecken
Smutsig Guling...
Dagens bild
MTV Crib med lite Dr Phil
Visst hette det så? Det där programmet på MTV där musikstjärnorna sprang runt och låtsades att det gigantiska superstajlade och därför sterila huset (med femton lyxbilar på uppfarten) var deras home sweet home?
Familjemedlemmar (skådisar?) dök upp som statister slumpmässigt utplacerade i någon tusendollarsfåtölj och såg lika hemtama ut som hushållsost på Nobelmiddagen.
I vilket fall har jag förhoppningsvis återställt bäddningen till dess ursprungsskick. Jag har alltid beundrat de människor som bäddar med överkast, men som blivande sänghopparförälder börjar jag inse en viss poäng med det.
Den här tog jag igår, jag var helt enkelt tvungen. Någonstans på vinden från den tiden då kodak-ögonblicken fick begränsas till 36- alternativt knappa 24 stycken, stod jag framför denna spegel och knäppte bilder på mig själv. Korta svarta shorts, midjekort linne med halterneck, gympadojjor och sådana där rynksockar. Jag var långt från mina föräldrar, fri och tillfreds. Kände mig vuxen och självständig. I någon tillbakablick från denna tid lade jag in den singel jag köpte och körde på repeat nere i deras bastu/lusthus. Bara för att jag nu sitter här igen och för att jag fortfarande gillar den:
Får se om jag en dag rotar fram den där bilden framför spegeln. Längden på håret tror jag var ungefär densamma men med en halvrisig permanent som mamma krävde.
Runt hörnet till vänster döljer sig typ köket i form av skåp, diskho, kylskåp och spis längs väggen. Badrummet till höger om mig i hallen. Jag har alltså haft det oförskämt bra och nu liksom då känt mig trygg.
Där är bastu/lusthuset där Ice MC:s singel dunkade på medan jag låg på bryggan och solade. Nu har blankisen börjat breda ut sig under veckans minusgrader. Långfärdsskridskor verkar onekligen ganska mysigt men jag är nog för feg för att ge mig ut på havsisarna som många hugade gör. Lite läskigt också med blankis då man ser rätt ner i vattnet.
Johan spelar innebandy medan Lilltjejen är hos farmor och farfar. Kan man tycka att de är för hjälpsamma ibland? Sedan ska de allihop upp till Stenungsund för att bjuda mormor på födelsedagslunch. Jag avböjde till att följa med och tänkte ta det lugnt här, något jag knappt hunnit göra sent som man kommit "hem" varje kväll.
När jag bäddade och plockade ihop lite av mina grejer flög en och samma tanke genom mitt huvud om och om igen: "Saknar jag dom? Saknar jag dom?" Och försöker jag vara helt ärlig mot mig själv så vet jag faktiskt inte. Jag börjar tro att jag kunnat leva vidare mitt liv på egen hand, men så hade det ju ändå inte blivit. Lilltjejen hade alltid varit länken till det som varit, jag hade inte varit på egen hand utan på egen hand med ett barn. Och det var ju inte det jag ville, det var inte så det skulle bli! Så det är inte bara för barnets skull jag måste göra ett försök, det är också för min egen. Jag hade säkert kunnat koppla bort, lägga locket på och gå min väg från dom båda. Det sker hela tiden omkring oss, underhåll som utbetalas och barn som aldrig får träffa sin biologiska förälder. Men jag inser att jag aldrig skulle klara av att koppla bort detta, koppla bort henne. Jag må kanske inte ha saknat henne vansinnigt under denna vecka, men jag vill samtidigt inte förlora mer tid med henne än jag redan anser att jag gjort. Och då talar jag inte bara om denna vecka, utan den tid jag inte hade förmåga att ta till vara sedan hon föddes. Det är väl positiva tankegångar om något? Fru P i Borås skulle hjula om hon läste detta.
Jag kommer säkert att ångra hur jag nu gått miste om hennes andra veckas inskolning, men får se på det hela ur ett större perspektiv. Hur jag behövde denna vecka, hur jag under denna vecka ändå kommit till någon slags insikt.
Johan har förhoppningsvis påbörjat en process för att gå till botten med sitt beteende. Jag måste påbörja en egen process för att få tillbaka respekten och förtroendet vilket vid blotta tanken bara känns fel och onaturligt. Det är som att säga till en person att denne ska bli kär i en annan. Hur lätt är det? Och när denne dessutom saknar respekt för den han/hon uppmanas att bli kär i?
Jag kan inte beskriva det på annat sätt än att jag måste lära känna Johan igen, börja om från början och kämpa för att inte låta det som varit förbli en mur mellan oss. För det är ju det jag är rädd att det blir, att jag aldrig kommer att sänka garden igen, att jag alltid kommer att dra upp detta, använda detta vid framtida dispyter som ett form av vapen. "Jag satte mig i alla fall inte och onanerade med en annan!" "Jag har inte utgett mig för att vara singel på jakt efter andra!" "Du ljög ju för mig i flera år!" "Du har ingen rätt att tala om svek!"
Så vill jag inte att det ska bli, att jag ska bli, men hur gör jag för att förhindra det? Att inte uttala det vare sig högt eller för mig själv? Det är därför jag inser att jag också måste få samtala. Att Johan måste vara med och förstå att dessa tankar säkerligen kommer att finnas med mig under lång tid framöver. Att jag kommer att vara misstänksam, att jag har rätt att vara misstänksam. För det har jag eller? Vad kan man förvänta sig av mig egentligen i ett läge när man bestämt sig för att försöka igen? Är det att bara dra ett streck över det som varit och aldrig föra det på tal igen - i någon form? Har man börjat om så har man börjat om. Är det så?
Jag vill nog att det ska vara så, men för att jag ska över huvud taget kunna det så måste jag tillsammans med Johan verkligen grotta i det först. Jag måste få vältra mig i det, tjata, ställa samma frågor om och om igen för att få samma svar lika många gånger. Kanske man kan likna det vid en form av avgiftning där sviterna sitter i långt efter att giftet försvunnit ur kroppen. Likt en ren haschmissbrukare kan få hallucinogena flashbacks flera år efteråt kommer jag att falla tillbaka i tvivel och bitterhet. Det är ingenting jag vill men måste få, utan fördömanden och besvikelse. Eller?
Sista kvällen
Så sitter jag här igen, mätt i magen efter att för första gången fått äta riktigt hemmalagat fläsklägg med rotmos! Fläskets föga aptitliga intryck där i skålen var dock otroligt gott och så mört att det föll sönder!Jag har ju faktiskt inte berättat något om min vistelseort annat än att den är dryga timmen från jobbet. Jag befinner mig i den lägenhet som jag i sena tonåren fick bo i när jag sommarjobbade (och också bodde) hos pappas gamla studiekompis och tillika arbetsgivare. Det var alltså en smått vemodig känsla att i söndags kliva in genom dörren till den lilla lägenheten ovanpå deras garage. Då var jag ung och trodde jag hade koll på det mesta. Vem kunde tro att jag sjutton år senare skulle bo där igen, som mamma i en äktenskaplig kris?
Jag har det alltså otroligt bra och är så tacksam för Anita och Rolands omtanke och generositet!
(Bild från mitt och Johans besök vintern 2010, vi promenerar på isen)
Roland var på affärsresa till Tyskland igår och blev bestulen på sin väska med bland annat dator. Fick därför chansen att återgälda en mikroskopisk uns ikväll genom att (med viss hjälp av Johan), få till en Internetuppkoppling med hans dongel för att installera deras skrivare, fixa lite favoriter och installera lite programvara. Den där stölden var bra fräck och tydligen mycket vanlig på flygplatsen. Han stod vid den automatiska incheckningen och som man gärna gör ställde han väskan vid fötterna för att hålla i bokningspappren och knappra. Han fick en klapp på axeln och när han tittade åt det hållet norpade någon kompanjon väskan från andra hållet. Snabbt, effektivt och otroligt fräckt.
Imorgon tänkte jag åka hem igen, men gör mig ingen brådska. Jag har ju bara varit här när det varit mörkt så tänkte försöka visa lite hur fint jag bott och ta det allmänt lugnt efter en intensiv vecka. Mina värdar reser till sitt hus i Nice till veckan (där vi var förra våren som bröllopspresent) och erbjöd mig att behålla nyckeln till lägenheten utifall jag skulle behöva komma ifrån igen. Men jag tror inte det. Hoppas inte det i alla fall.(Underbar plats!)
(Lilltjejen inte särskilt stor där i maggen!)
Torsdagkväll
Det har inte varit många kvällar denna vecka som jag haft hyfsad tid över att bara sitta ner. Veckans torsdagscombat är avklarad med bra tryck och härliga deltagare. Intensivt på jobbet också men det är bara kul, i varje fall då jag känner att jag har hyfsad koll!
Igårkväll var det mitt första föräldramöte - som förälder! Möte på dagis inför omorganisationen då två avdelningar ska bli tre och en Reggio Emilia pedagogik implementeras med bland annat åldersindelade grupper. Lilltjejen hamnar i den minsta för ett- till tvååringar vilket ju känns betydligt bättre än den grupp med ett- till femåringar som hon nu har fram tills dess.
(Drygt tre månader Lilltjej)
Det var ett välbesökt föräldramöte där den för vårt områdes kommunansvarige (tror han var något sådant) deltog. Och tänk att det nästan alltid ska vara minst en sådan där beskäftig förälder som ska ifrågasätta och kräva utförliga motiveringar till minsta lilla detalj? Jag vet inte hur många gånger vi fick höra "Du som ansvarig politiker..." och när detaljer började tas upp som frånvaron av skylt med uppmaning att stänga grinden var jag så less (och ond i svanskotan) att irritationen säkert syntes i mitt ansikte. Kräva skyltar för att vi föräldrar ska komma ihåg att stänga grinden efteråt?
Personalen var märkbart engagerade och entusiastiska inför att låta verksamheten inspireras av den där Reggio Emilia, men började ganska skarpt ifrågasättas när de berättat färdigt. Alltså hallå? Okej, kanske jag har missat det här totala engagemanget man ska ha för sina barn, och visst är det sunt att ifrågasätta. Men ta ett steg tillbaka och tänk efter. Vad fanken gnäller ni över? En pedagogik som är snarlik de flesta andra influenser som kommer och går, att trädäcket på utsidan är snorhalt när luftfuktigheten överskrider fyra procent, att dom inte kan fixa en skylt som påminner oss om att stänga grinden, att alla avdelningar inte får en egen dockhörna, och var är snickarbänken jämnställdhetsministern!? 
Någon måtta får det väl vara eller? Vi har engagerad personal i ett nybyggt dagis fullt utrustat med leksaker och pedagogiska hjälpmedel (det ska börjas i tid). Jag tror faktiskt det blir folk av våra telningar oavsett pedagogisk fluga och icke existerande dockhörna.
(Knappt ett år senare)
Näe, som tur var var det i varje fall några som sade ifrån och faktiskt påpekade vad tryggt det faktiskt kändes med så uppenbart engagerad personal. Själv hade jag mer eller mindre stängt av och fokuserade mer på bekväm sittställning. Kvalificerar jag mig därmed till kategorin oansvarig förälder?
Vi lämnar det första av många framtida liknande möten.
Det kändes nästan lite pirrigt att träffa Johan igen, jag plockade upp honom på hans jobb eftersom han tagit bussen in. Jag har nämligen börjat få en liten känsla som närmast kan beskrivas som saknad. Frågan är ju då vad jag saknar, det där att ha någon, eller att ha Johan. I vilket fall fick han en kram när vi kom fram till dagiset och det kändes bra. Men det fattas fortfarande något när han vill återuppta den där lättsamma tonen vi en gång hade. Det är verkligen det där att börja om från början, att sakta bygga upp det där som jag antar kallas förtrolighet, känsla av trygghet och gemenskap. Jag antar att man närmast skulle kunna beskriva mig som reserverad och humorlös i hans sällskap. Pratar gärna men skrattar inte. Jag släpper helt enkelt inte in honom.
Han har varit på sitt första samtal idag hos en som han verkade finna förtroende för vilket ju är toppen. De ska ha några egna sessioner och sedan får jag förhoppningsvis också delta. Som det känns just nu måste jag också få samtala med Johan tillsammans med en tredje part, jag tror faktiskt inte att jag klarar av att låsa upp mig själv på egen hand. Inte med hjälp av enbart Johan heller, oavsett hur snäll, hänsynsfull och synligt ångerfull han är.
Snart sängen
Intensiv dag på jobbet där jag startat upp ännu ett utbildningsblock och pratat mig till värk i halsen.
Imorgon är det föräldramöte på dagis, en form av "inför terminsstarten och omorganiserings"-möte antar jag. Monica och Tomas passar Lilltjejen (som inatt också tydligen sover över där) medan jag och Johan ses på dagiset. Det känns som det var längesedan vi sågs men är ju faktiskt inte mer än drygt två dagar sedan! Antar att det kanske är ett bra tecken. Funderade på om jag skulle sova hemma imorgon men tror ändå att jag ska fullfölja denna veckan som tänkt.
Nu ska jag avsluta min Pringlesmiddag (en McDonalds cheeseburgare fick utgöra förrätt) och förlora ytterligare några omgångar Wordfeud.
Dagens bild
Problem solved
Ja, jag lever och mår riktigt bra här i mitt tillfälliga hem. Man upptäcker snabbt de basala problemen med att bo på ny plats i och med en sådan enkel sak som något att förvara frukostmackorna i till jobbet! Jag har en spis, men några kulinariska djupsinnigheter har jag inte lust med för att minimera matinköpen. Bara en sådan sak som kryddor? Disktrasa? Men tack vare Johan fick jag som synes igång Internetuppkopplingen! Min Johan som jag avpersonifierat något genom att inte längre kalla honom vid det smeknamn som för mig är en liten symbol för gemenskap, intimitet. Lite som det känns konstigt och fel att vara som vanligt med honom känns det konstigt att kalla honom Oo. Konstigt kanske men så känns det.
Mitt beslut att enligt somliga kanske "fly" hemifrån känns allt mer rätt för mig. Må hända att det kanske handlar om att skjuta upp problemen som vi ju måste ta itu med, må hända att jag tränger undan tankar och känslor när jag är här. Det känns bra, jag får andas, får bara vara. Okej, i ärlighetens namn är jag inte mycket här eftersom jag jobbar och har en dryg timmes resväg nu enkel väg, men jag slappnar av! Vi kommunicerar via "WhatsApp" om triviala saker och det känns bra, inga djupa känslomässiga utlägg. Vi behöver hjälp av en tredje part, jag sätter stor tilltro till de samtal han nu försöker få till på egen hand men känner att vi måste få samtala också tillsammans, att jag behöver det för att komma över den barriär jag nu tror är oförmögen att riva ned på egen hand. Sedan får vi se vad som finns där bakom, om jag har något kvar att ge.
Men då har jag i varje fall gett Lilltjejen en chans. Johan fick en ny chans där hösten 2007, Lilltjejen har aldrig fått någon så det är det minsta jag kan ge henne. Det är ju ett simpelt faktum: Hade Lilltjejen inte funnits hade allt varit annorlunda, de råd jag fått av andra haft en helt annan ton. Existensen av barn förändrar allt och man kan inte sätta sig själv i första rummet. Men jag om någon vet hur det är att växa upp i ett hem med bittra föräldrar som hållit ihop "för barnens skull". Kan man sköta det snyggt och faktiskt inte låta det gå ut över barnen - fine, sådana lyckosamma barn(?) finns kanske, men annars är det helt förkastligt. I varje fall när barnen är så gamla att de förstår och ser igenom den falska fasaden.
Men å andra sidan vad vet jag? Jag har ju bara mina egna erfarenheter att utgå ifrån. Finns det barn som vuxit upp i hem där de varit medvetna om att det endast varit för deras skull, men ändå anser den lycklig och harmonisk?
Det slår mig ännu en gång när jag sitter här, hur lyckligt lottad jag faktiskt är. Hur vanliga är inte den typen av problem vi nu har egentligen? Äktenskap i allvarliga kriser verkar ju krasst och ärligt sett faktiskt vanligt, där talar ju skilsmässostatistiken sitt tydliga språk. Om det sedan kan analyseras fram att vi ger upp för lätt idag eller annat kan diskuteras, men det jag ville få fram var som sagt min insikt hur lycklig lottad jag ändå är.
Jag har en tillflyktsort, jag har ett arbete att gå till och därmed inkomst. Jag är frisk (faktiskt) och klok (nåja). Jag vet att jag lämnar Lilltjejen i trygga händer där hennes omvårdnad inte kan ifrågasättas för fem öre.
Oavsett de problem jag nu har så kommer jag liksom alla andra att klara mig igenom dom. Ett gupp (välj storlek efter eget tycke) på vägen, en paj kastad i ansiktet, en choklad med äcklig fyllning i Forrest Gumps berömda chokladask.
Låter det som jag inte bara har locket på utan också grävt ner hela grytan i jorden? Som att jag försöker skämta till något som egentligen känns fruktansvärt svårt? Jag vet faktiskt inte. Nu är jag här, på en plats där jag bara är och då låter jag tankarna och känslorna komma som de är. Det är väl lite det som är meningen?
Problem!
Annanstans
Ny kompis!
21:a januari - Första riktiga snön
Okej, det är inte bara en störig mobil man köpt, det är en riktigt kass app som blogg.se (miss)lyckats prångla fram! För jag tror inte jag är helt fel ute när jag gissar att det är på grund av appen som jag använde vid de två senaste inläggen som det tydligen inte gått att kommentera.
Backen upp mot Björndammen var nästan komisk att se på grund av alla bilar som hade problem att ta sig upp! I våra backar hade snöröjarn varit snabb och redan hunnit köra en vända, annars hade det kunnat bli lite intressant för mig med.
Väl hemma var Lilltjejen ute med Johan i snön för både pulkaåkning och snögubbebygge. Jag stassade om, grävde fram snöföran från carportens vind och skottade både vår och grannens infart. Gött och såå mysigt med snön som föll! Gott och väl en decimeter har fallit, så vi får väl se om den blir kvar, fylls på eller smälter bort.
Nu väntar bastun!
Bara jag och mina tankar
Nej, att vara hemma med barn är verkligen inte för mig, det har denna vecka brutalt påmint mig om. Kanske min uppfattning påverkats av den stress att samtidigt försöka arbeta, kanske har den påverkats av de nuvarande omständigheterna som inte heller precis främjat mitt arbete med anknytningen till Lilltjejen. Faktum är att jag bara vill bort. Så här sitter jag nu, omgiven av småbarnsfamiljer som lämnat hemmets röra för lite kvalitetstid i annan miljö. Det kunde ha varit vi, fast sannolikheten hade väl varit större att vi varit ute och cachat eller nåt, snöstormen till trots. Det var nästan så jag övervägde en promenad istället för det stimmiga köpcentret men dagen är ju inte slut ännu. En promenad med snöflingor som smälter i ansiktet kan vara en lisa för själen!
Imorgon efter combaten "flyttar" jag till min tillfälliga tillflyktsort. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska känna inför det. En del kanske skulle hävda att det motverkar eventuella möjligheter att lösa detta, en del kanske att det kan vara bra att komma ifrån och reda ut sina tankar. Jag vet faktiskt inte annat än att det ändå känns lite skönt att få komma bort och då är det den känslan jag låter styra.
Jag inser en annan sak med detta, att det är absolut första gången jag är iväg på egen hand, sover någon annanstans alldeles ensam sedan ... förra gången då jag fick reda på att han haft en annan. Kan det verkligen vara så?
En del sover borta på egen hand på grund av resor, besök hos släkt och vänner långt borta eller fester och "du kan lika gärna stanna här istället för att ta en taxi" osv. Jag sover borta för att min man svek mig.
En liten stunds självömkan och dyr "nougat-choklad-mousse"-skapelse (som var väldigt mäktig och vars bild denna skitapp inte kan ladda in) tycker jag faktiskt är ok.
Jäkla iFån!
Skit jäkla eländes mobilskit!!
Första veckan check!
Svettas
Har plågat en handläggare på Försäkringskassan, men det var ganska ömsesidigt kan jag säga! Att gå ned 20 procent i sin tjänst som ska fördelas över veckan är ett krångel utan dess like att registrera på deras hemsida! Urgh!
Mina jag och jag
Det var Monica och Tomas som kom för att hämta Lilltjejen för att ge mig några timmars arbetsro. Jag trodde inte de skulle komma så pass tidigt så det blev morgonvälling som sen frukost och så iväg. Är man pigg mellan fyra och sex på morgonen så sover man länge därefter!
Men är det inte underligt hur man så kort tid efteråt kan känna som någon annan varit och hälsat på i ens kropp och hjärna? Vadå gråt, jag har väl inte gråtit? Precis så känns det nu. Konstigt det där.
Ordning
"Saknar du mig inget? Jag saknar dig jättemycket!" Ett sms från maken och Linda gråter för första gången ordentligt sedan han avslöjades. Hon trodde att hon känt färdigt, att hon fått ur sig den värsta ilskan, besvikelsen och vreden under de första dagarna efter nyårshelgen. Att hon bringat en form av ordning bland känslorna.
Hon trycker det sträva hushållspappret mot ansiktet, tacksam för att dottern fortfarande sover och tvingar sig att sluta, att kontrollera känslorna. Men det är svårt att hålla tillbaka denna gången, så hon gråter tyst och låter regnet mot takfönstren ackompanjera hennes sorg. För det är sorg hon känner, en överraskande stor och skärande sorg. Hon vet inte om hon saknar honom, men hon vet att hon saknar det de hade tillsammans, det hon trodde de hade tillsammans. Det som han så effektivt förstört.
Hon känner sig ful, dum, ratad, förnedrad, utnyttjad och så denna besvikelse. Maken har frågat och Linda har svarat. Linda har frågat och maken har svarat. Det hon har förmått, det han har förmått. Hon trodde hon hade fått ur sig allt, fått honom att förstå men inser att det inte räcker. Hon har inte känt klart ännu.
Han vill komma nära, skämta, skratta och utbyta vardagsprat med henne, men Linda är låst och det känns bara fel. Den känns fel att bjuda in honom, öppna upp sig igen och släppa in honom innanför muren hon byggt upp av sårade känslor och besvikelse. Det känns fel vid blotta tanken.
Efter en liten stund är trycket lättat så pass att tårarna kan hejdas. Hon snyter sig, undviker sin blick i spegeln och försöker samla sig. Då ringer det på dörren så det blir snabbt att ordna anletsdragen och klistra på ett leende. Hon är bra på det.
Bara barn
Liksom sin mor är Lilltjejen väldigt förtjust i böcker. Igår kom ett paket med posten - en bok till Lilltjejen från Britt i Luleå! Så himla snällt av henne och genast bläddrades det ivrigt bland sidorna. Tack!
Att jobba hemifrån med en aktiv Lilltjej är inte det lättaste. Kompletterar en del nu under kvällarna när Johan är hemma. Jag hade blivit galen att vara ensam hemma denna vecka, en bekräftelse på hur illa rustad jag är för att vara ensam med barn!
Monica erbjöd sin hjälp så imorgon får jag några timmar själv i alla fall innan inskolning och kvällens combatpass.
Eftersom en stor anledning till mitt bloggande är dokumentation för att kunna gå tillbaka och läsa, så därför får jag ju komma ihåg att skriva lite om inskolningen!
En timme per dag där förälder är med som sedan utökas till två på fredag. Så längre och längre tid med inslag av frånvaro under nästa vecka, men den tar Johan och hans föräldrar hand om.
I måndags, första dagen var det väldigt lite barn där i och med att de så kallade "femtontimmarsbarnen" inte var där. Lilltjejen släpptes ned i lekutrymmet där de andra var och blev stående en stund innan alla nya leksakers lockrop vann. Så det verkar gå rätt bra. Nu pyser hon iväg direkt och leker med alla grejer som finns och interagerar sådär mycket med de andra. 
Eftersom dagiset startades i höstas är det en smula oorganiserat ännu. Avdelningarna ska göras om till tre nya uppdelade efter ålder vilket känns bra. Istället för en grupp med åldrar mellan ett och fem hamnar hon från den 20:e februari i en grupp där de alla är mellan ett och två år.
Känns onekligen lite skumt att se henne kuta runt bland alla andra ungar. Är det där min? Har jag ett barn på dagis? Hör andra barn peka på mig och säga "Det är Ronjas mamma!" Är jag mamma? Nej, jag känner mig nog faktiskt inte riktigt som det. Vad känner jag mig då som? Ingen aning faktiskt. Vårdnadshavare?
(Jobbigt med alla nya intryck!)
Skulle kanske kunna ge mig ut och känna efter och skriva fritt kring läget hos mig och Johan, men jag känner faktiskt inte för det. Ska jobba och bilda högpoängare av enbart konsonanter.
Inskolning dag två
Fast det är snarare den lilla febern efter sprutorna...
Tillit
Hur gör man egentligen för att återvinna ett förtroende? Bygga upp en respekt som inte bara är borta utan ligger på minussidan? Hur gör man för att våga lita på en som svikit?
I vårt fall har det så vitt jag vet handlat om kontakt via Internet. Ska jag då kräva full tillgång och insyn i all hans datorhanterande framgent? Så länge som krävs för att jag till slut ska känna mig säker på att ingen annan aktivitet är tillåten utförs? Jag vet ju faktiskt inte hur omfattande hans svek var. Ska jag sätta spionprogram på datorn? Spåra hans mobil för att ständigt kunna se var han befinner sig? Kräva test för könssjukdomar?
Skulle allt detta ge honom mitt förtroende tillbaka? Skulle det kunna hjälpa? Alla är vi olika så för en del kanske detta skulle fungera, eller bidra en bit på vägen. Själv är jag ganska tveksam. Vill någon dölja något så går det alltid. Vad säger att en full insyn i hans dator och mobil hindrar honom från att ha tretton alternativa mailkonton och kontaktsidor? Spionprogram och gps i all ära men medför det inte bara risk för total nojja? För man kan ju ändå inte veta! Kanske skulle det fungera som en bekräftelse på hans ord men för mig tror jag inte att orden skulle betyda varken mer eller mindre bara för att sms-loggarna är rena.
Vad skulle krävas för att du skulle återfå ett förtroende för någon?
Efter första inskolningsdagen
Måndag
Nu finner jag att jag inte riktigt vet hur jag ska bete mig jämtemot honom. Jag antar att man skulle kunna se det som att vi gör ett trevande försök att fortsätta. Ett ganska ensidigt försök där jag ärligt talat inte bjuder till särskilt mycket. Det känns konstigt och inte längre naturligt att konversera som vanligt, det känns fel att han ska röra vid mig och fel att göra någon form av aktivitet tillsammans om det så handlar om matinköp eller lek med Lilltjejen. Jag känner ju ingen gemenskap längre, som att vi har något tillsammans. Kanske är det mina skyddsmurar som verkar, eller när man tänker efter är de ju det såklart och lär nog förbli ett tag till.
Lökar och leker
Fortfarande sol
Egenhändigt pressad blodapelsinjuice kan onekligen vara mödan lönt ibland!Okej, jag suger i Wordfeud men jag måste ju få en chans att komma in i andra andningen ok?
Däremot suger iFån desto mer! Snacka om användarovänlighet och ett val jag visste jag skulle ångra. Jag är så dum att det nästan gör ont! Bara en sådan sak som att få över alla kontakter från sim-kortet? Finns det något enkelt sätt? Och varför går bara vissa av ikonerna att sätta i en mapp? Och så det där pillriga pickandet när man ska skriva! Äppelskit.
Johan och Ronja åker med Tomas och Monica i deras bil och de är nu på väg hem igen. Jag har bjudit in till middag när de kommer.
Jag vet faktiskt inte vad jag känner när det kommer till Johan nu. När jag inte tänker på honom och omständigheterna är det inga större problem, men det är nog en del under ytan ändå. Däremot känner jag just nu som att det för min del kvittar om han bor kvar här nästa vecka. Tvärtom kanske det bara underlättar för mig rent praktiskt, och då jag känslomässigt inte känner varken bu eller bä kan ju det praktiska vara nog. Jag skulle ju kunna "kicka ut" honom bara för att, som ett straff men jag ids nog helt enkelt inte.
Funderade lite när jag satt i Gulingen i förmiddags på alla dessa kriser av liknande sort som sker i familjer överallt. Där har ju jag det så mycket enklare nu i och med att Lilltjejen är för liten för att förstå och faktiskt klarar en veckas frånvaro av mig eller Johan utan större funderingar. Skulle vi bråka och skrika åt varandra hade hon nog känt av det, men där är vi ju inte just nu i alla fall.
Men tänk då de som har större barn och man som förälder naturligtvis vill skona dom så mycket det bara går? De måste ju upprätthålla en synligt fungerande relation hemma ändå, trots sprängande smärta, förtvivlan och okunskap om framtiden. Fast det är klart, så självklart är det ju faktiskt inte för alla föräldrar. Det bråkas, skriks och packas väskor för att försvinna mitt framför barnen i många hem också.
Jag vet och förstår att jag och Johan måste prata med varandra om detta, oavsett vilken väg jag än väljer att gå. Ja, det suger att det blir jag i slutändan det hänger på. Men just nu är min inställning till honom inte så känslolös som jag kanske tror ändå. Jag är helt enkelt så besviken och i total avsaknad av respekt att jag tyvärr kommer att påverkas i mitt sätt att bemöta honom. Ofrånkomligen lär jag kasta vebala nålar mot honom, medvetet vilja såra och kväsa och hur konstruktivt är det egentligen? Men det känns som det är något inte bara han utan även jag faktiskt får lov att ta. För att reda ut detta och förhoppningvis kunna föra en samlad dialog måste jag få ur mig denna besvikelse i verbala attacker. Barnsligt, eller bara mänskligt?
Bring it on!
Så nu skulle ni bara våga komma och säga att Wordfeud är passé och vägra underhålla mig! Kom igen, kom igen! Tashmira är redo! Nu har ni haft tillräckligt lång tid på er att öva! Moahahaha!
(Vit laddare till svart iFån. Vad b.)
Sol
Det blev ett träningspass idag också när jag med såg och sekatör gick lös bland enrissnåren. Kan ju inte påstå att jag andats särskilt mycket friskluft denna vecka så det var välsignat skönt att komma ut och rensa ordentligt. En skön vecka där jag i backspegeln inte riktigt kan komma ihåg vad jag egentligen gjort. Tränat, bara varit och inte fastnat i några djupare grubblerier. Imorgon, antagligen ganska sent kommer Johan och Lilltjejen hem igen och jag skulle ljuga om jag påstod att jag saknat någon av dom.
Ägnade några minuter igår åt att scrolla igenom gamla inlägg (vad otroligt mycket jag skrivit egentligen!) och fastnade ofta på bilderna av Lilltjejen. Hon är sanslöst söt och framför allt bilderna från när hon är riktigt liten berör mitt kalla cynikerhjärta. Men jag saknar henne inte! Varför inte? Borde jag inte göra det? Är jag inte skyldig att göra det? Jag kan ju inte skylla på att jag haft så mycket annat att tänka på denna vecka för det har jag ju de facto inte. Men jag tänker faktiskt inte ge mig på några försök att analysera denna frånvaro av saknad. Att förfasas, fördöma eller spekulera kan jag överlåta åt andra för just nu ids jag faktiskt inte.
Totalt oväntat!
Så var man hemma efter en halvdag på jobbet följt av min combat som nu har ny tidigare tid samt sal. Teamade med Ylva och fullbokat med nitton reserver! Kändes förvånansvärt bra i kroppen men visst var det en lättnad att ha med Ylva att dela låtar med!
Fick ett sms igår att ett paket från Bokus nu var på väg med Posten. Lite förvirrat antog jag att någon angett fel mobilnummer då jag inte beställt något därifrån och tvivlade starkt på att Johan gjort det heller.
När jag så kommer hem väntar en plastförsedd försändelse i brevlådan med detta inuti!
Det är från en läsare som vill vara anonym och jag hinner bara se omslaget innan jag nästan börjar gråta! Blir så otroligt överraskad, glad och rörd över omtanken! Vilka fantastiska människor det finns, så osjälviska som oneklligen inger hopp för en cyniker som mig.
Bläddrar lite och fastnar vid "Försoning och förlåtelse", skummar början och börjar nästa gråta igen. Ja, det verkar onekligen vara en liten bok med stort och tänkvärt samt användbart innehåll! TACK till Dig!
(Alf B Svensson är författaren, psykolog och föreläsare)
Jag har lagt in den flera gånger förut och gör det igen. Bara för att den är så vacker. Bara för att den tillhör de få som kan göra mig nästan gråtmild. Bara för att.
Kram till er alla. Bara för att jag så oväntat känner för det!
Men tro inte att det kommer bli någon vana!
Lite ont
Efter all denna träning måste jämvikten återställas, så det blev en sen middag på McDonalds där jag utan några som helst samvetsförebråelser glufsade i mig friterad kyckling, strips med dip och läskeblask medan Andreas höll sig till sallad och juice. Viktigpetter.
Denna gick på hög volym både till och från träningen.Tycker det är helt underbar, men har inte förrän nu insett vilken passande text det är.
Annars har det varit en riktig lökardag som trots det fina vädret inte alls medförde några uteaktiviteter. Detta på grund av att det talats en hel del i telefon med jag tror hela fyra olika personer. Det är ungefär en genomsnittlig månad för mig i vanliga fal!
Har också läst ut Liza Marklunds senaste "Du gamla du fria" som jag påbörjade igår samt tillagat Leif Mannerströms kycklingrullader.
De ser ju onekligen rätt goda ut i reklamen, men av någon anledning blev mitt eget resultat inte alls lika tjusigt. Dock smakade det desto godare, så gott som Leifs resultat utlovade! De där tunnskivade kycklingfileerna hittade jag inte men likväl tvådelade som jag gick lös på med kötthammaren. Fick utlopp för lite aggressioner så en del hamrades till trasiga slamsor, men det blev som sagt väldigt gott!
Parmesanmoset till var också perfekt men inte det nyttigaste kanske! Vispgrädde, smör och så osten, men jag har ju sällan haft några problem med onyttigheter precis. Mmm!
Får se hur det funkar i mikrat tillstånd. Helena som är tillbaka från sin mammaledighet (till sitt nya jobb) skulle visst ta med sin matlåda till "oss" och hälsa på Stoffe imorgon, så kanske jag tar med en också och hälsar på. Som sagt, social så det förslår! Har ju lite jobb att göra också för den delen.
Nu är det dags för den än tröttare kroppen att krypa till kojs!
Tycka till
Varför jag nu drar upp detta är kännedomen att närstående fått frågor om min och Johans familjedrama. Kanske frågor i all välmening eller frågor av ren vilja att gotta sig i andras elände. Jag vet hur det är, en självisk del tycker alltid det känns bra att läsa om andras problem, det kallas att vara mänsklig. Men har budskapet i alla mina skriverier nu genom åren gått någon förbi? Öppenhet! Om det är något du undrar, fråga! Och i detta fall fråga mig, källan, upphovsmakaren, den som sitter med förstahandsuppgifterna. Ja, det är enklare att fråga någon jag känner men schysstare och rakare att fråga mig. Det går att tycka till, fråga eller skälla anonymt i kommentarsfältet. Har länge funderat på att lägga min mailadress i menyn till höger just för detta syfte. Kanske är det dags att göra det nu. Men då kontakt har tagits med närstående vet de mycket väl hur man kan nå mig direkt. Gör hellre det är ni snälla, av respekt till mig och mina närstående samt för min respekt för er.
Sedan är jag inte dummare än att jag inser att jag ber för många döva öron, eller kanske snarare blinda ögon? Det är liksom priset man får betala för en offentlig blogg, ett val jag nu fattade och inte ångrar men vilkas konsekvenser jag ändå har en förhoppning inte ska drabba de jag känner.
Bildbevis
Style á la nattsömn, här har du ditt bevis Kaja så du inte behöver vänta till måndag. Eller nej förresten måndagen därefter eftersom jag jobbar hemifrån under inskolningen. :o)Det är väl halva poängen med semester, att vakna, snegla på klockradion och inse att den vanliga arbetsdagen redan påbörjats? Tillfredsställelsen i att "här ligger jag och gonar i sängvärmen medan de sitter där framför sina skärmar"!
Men det ska faktiskt bli en liten arbetsinsats av mig också eventuellt idag eller imorgon. När Stoffe ber så snällt säger Linda ja med glädje. Tills hon öppnar materialet hon ska gå igenom och upptäcker att det är 49 sidor. Men jag gör det så gäärna för min fine Stoffe! Det skulle bli kasst väder imorgon så det kanske får bli då.
Har funderingar på att idag ta med mig yxa och såg och gå ut och härja i buskagen, samla på mig en rejäl hög att elda upp. Passande aktiviteter för en sviken hustru, hohoho! Något mer jag kan passa på att elda upp? Någons laptop kanske?
Fick kostnadsförslaget för reparationen av systemkameran. Nästan tvåtusen spänn är precis vad man behöver just nu men det är bara att gilla läget. Nu kanske man skulle pula i sig lite frukost?
Efter ännu en combat
Ni vet de där filmerna där tjejen blänger på sig själv i spegeln, arg på sig själv, arg på världen och bara tar stora kökssaxen och klipper av sig håret? Jag tror det var något sådant stackars Anna såg framför sig när hon fick mitt sms där jag proklamerade att jag kapat över en decimeter av håret. Jag lät dock en frisör göra jobbet, en stackars kille som väl sällan haft en mer oengagerad kund. Jag lät han göra precis som han ville med förbehållet att jag skulle kunna få ihop det till min älskade svans.
Mina besök hos frisören är ju inte särskilt täta och en följd av detta tillsammans med det faktum att Johan haft en förkärlek för långt hår blev att jag plötsligt fått väldigt långt hår. För långt i mitt tycke då man fått komma upp i halvsittande för att byta sovställning utan att vrida av sig nacken på grund av fastklämt hårelände. Och då ska vi inte tala om golvbrunnen i duschen, eller golvet när jag borstat mig!
Men av hänsyn och för att tillmötesgå Johan har jag låtit längden komma längre och längre ner på ryggen . No more. Kalla det upproriskt, barnsligt eller vad du vill, längden är ett minne blott och jag kan precis få ihop det i en käck liten svans. Skönt!
Jag har upptäckt att jag inte är så tom ändå, att jag fortfarande är arg och fruktansvärt besviken. Det är bara för att jag inte råkar ha föremålet för allt detta i min närhet som jag går ner i känslodvala och är tillfreds för mig själv. För jag märker när jag får sms med meningslösa plattityder, hur ilskan kommer tillbaka. Ja, det känns tillfredsställande att få läsa hur han saknar mig, vilket tomrum det är utan mig och hur han behöver mig. Men när han skriver att han bara kan säga förlåt och hoppas på att kunna jobba tillbaka mitt förtroende blir jag rosenrasande. Tror han verkligen att det räcker? Förlåt och så lagade middagar och rent hus? Jag vill ha SVAR, jag vill ha FÖRKLARINGAR på hur han kunde göra så här? Vad han tänkte? Hur han tänkte? Varför han gjorde det trots att han visste vad han riskerade? Han är ju inte dum i huvudet, eller hur? Handlingar ger konsekvenser, är de värda det? "Konsekvensanalys" som han själv tyckte om att citera Stieg Larssons Salander. Han borde ha ägnat sig lite mer åt den varan!
Ja, jag vill också ändå höra dessa plattityder, hur mycket han saknar mig, hur meningslöst allting känns och hur mycket han ångrar sig. Det kan jag aldrig höra nog utav, men utöver det vill jag ha dessa svar! Ska det vara så förbannat svårt? Han har ju haft HELA vårt äktenskap, nej förresten, hela vår tid tillsammans att begrunda sina handlingar. Men då han uppenbarligen inte verkar ha gjort det kan jag inte dra annan slutsats än att han inte haft några samvetsbetänkligheter över huvudtaget. Inget samvete = ingenting att begrunda. Hela denna uppenbara nonchalans av vårt äktenskap, av mig gör mig så arg, besviken och vad jag nu inser - uppgiven.
Jag har tappat all tänkbar respekt för honom, hårklippningen var en mikroskopiskt litet statement som bonus för att slippa trasslet, men jag märker hur mina tankegångar beträffande honom blivit på gränsen till trotsigt barnsliga. All hänsyn är kastad överbord, jag skiter fullkomligt i vad han kan tänkas tycka och känna beträffande vad jag säger och gör hädanefter. Han hade mig till hundra procent. Det har han inte längre. Grrr!
Nu ska jag ta min väldigt trötta kropp, lägga mig i soffan och koppla bort allt vad karlslokar heter.
Njäe
Mmm
Fem pass på sju dagar. Senaste jag låg på denna träningsfrekvens var när jag var singel - och det är jag ju nästan på ett sätt nu! Det blev ingen box med Andreas utan han gjorde mig istället sällskap när jag hoppade in och vikarierade ett combatpass i Angered. Det kör i gång på måndagar där nu också.Tryckte i mig en sallad som skulle vara en liten sallad men som växte och blev en gigantisk sallad. Gott var det i alla fall. Kanske behövligt nu också efter all denna träning, och det är inte över ännu. Imorgon ska jag teama en combat i Lindholmen, sedan kanske boxpasset blir av på onsdag. Och så min torsdagsklass efter det. Ja, lite stel är jag allt i kroppen nu, men det är sköönt!
Med tanke på att mitt första (och enda) hemgjorda försök smakade mer omelett med vaniljsmak är jag desperat nog att prova detta! Saknar bara en sådan där flashig liten brännare för att få till sockerskorpan. Det ska jag till att misslyckas med en färdigprodukt och kremera hela härligheten i ugnen.
Får lite bilder på Ronja som Johan skickar från Sälen. Det är roligt att se dom samtidigt som man blir lite småledsen över att allt nu blev som det blev. Det var ju meningen att jag skulle vara där också, att vi två skulle se henne åka pulka för första gången. Vi skulle åka på tur på fjället med henne i bärstolen och leka i snön. Ja, ännu en besvikelse att foga till de övriga.
Boendet för min del är i alla fall fixat nu, tusen tack till alla som kommit med förslag, erbjudanden och råd!
Faktiskt
Så var det måndag och jag har semester. Fast jag ska erkänna att jag faktiskt jobbat - lite bara.Det går mycket Nanne Grönvall i stereon nu, och har faktiskt laddat hem Spotify som alla verkar så begeistrade i.
Jag mår, får man säga under omständigheterna oförskämt bra? Hillevi skulle vikariera för mig på min combatklass igår, men eftersom jag nu aldrig åkte blev det att vi teamade istället. Alltid kul och riktigt många deltagare. Därefter var det SÅ gott att komma hem och ta en lång bastu, tända lite ljus, laga god middag och tillbringa kvällen i soffan framför tv:n med mitt DS.
Med morgonfrosten på utsidan var det mysigt att tända i kaminen och pyssla lite här hemma. Ska iväg och proviantera för några dagar och så ser jag ut att få med mig Andreas på ännu ett boxpass redan ikväll om jag har tur!
Det är bara en dryg vecka sedan min tillvaro vändes upp och ner, borde man då inte ligga begravd i sängen med snoret draget ut över kinden och rödsprängda ögon? Mannen har svikit för andra gången, man vet ingenting om framtiden, om man kanske slutar i skilsmässostatistiken med delad vårdnad eller är kvar i ett haltande äktenskap där varken respekt eller förtroende existerar "för barnets skull" (nej, inget alternativ jag vet). Men ändå mår jag oförskämt bra! Är det förnekelse? Mitt vanliga lock? Ska man gräva ned sig för sakens skull liksom vilket en del säkert skulle kunna, eller rent av förväntar sig?
Jag tror faktiskt inte jag har något lock just nu. Min känslostorm har blåst förbi och jag finner mig i någon form av accepterande. Nu är det som det är och att gräva ner sig hjälper verkligen inte. Jag vet inte vad som kommer att hända, jag vet inte hur jag kommer att känna så det är meningslöst att försöka spekulera. Sedan kanske jag känner helt annorlunda imorgon, eller om några timmar vem vet. Då kanske jag ligger där med svullna ögon eller tömmer kattlådan i hans byrålådor. Jag vet dock att vilken väg det nu än blir för oss båda framgent så blir den lång och tung, men det ligger bortom min påverkan just nu.
Här och nu mår jag bra och då vore jag väl dum som inte tog vara på det? Eller som en anonym så klokt kommenterade sist:
"Kom ihåg igår, tänk på imorgon, men lev idag."
Borta
Jag ska istället ta hand om mig själv, göra det jag känner för stunden och bara vara. Jag ska försöka undvika att tänka för mycket, vill inte älta eller grotta ner mig i för djupa spiraler.
Är lite irriterad på både mig själv och honom när jag igår bröt tystnaden. Att jag är den som ständigt tar initiativen för dessa samtal och alltid gjort stör mig, men hans oberörda och snarare positiva yttre krävde förklaring. Jag var tvungen att veta vad han väntade på, vad som rörde sig i hans huvud.
Så får jag veta att han är arg på sig själv, arg för det han förstört och inte vet hur han ska reparera. Kanske jag hade föredragit den där nedbrutne, synligt ångerfulle mannen ändå när hans självförebråelser nu ger mig en form av tillfredsställelse? En lidande men städande och matlagande man kanske? Eller nej, suck vad ansträngande.
Första dagarna där gjorde det ont, så ont att det också kändes fysiskt. Nu har det gett vika för denna tomhet som gränsar till likgiltighet. Förra gången höll smärtan i sig, och en av de jobbigaste aspekterna var saknaden, hur jag saknade hans närhet, det jag tyckte vi hunnit bygga upp. Så är det inte denna gången. Jo, jag saknar det vi hade på ett sätt men det gör inte alls lika ont. Vad hade vi egentligen? Ett hundraprocentigt engagemang från min sida men inte från hans.
Kanske är det jag som stängt av, inte låter mig känna efter men jag vet faktiskt inte. Man orkar inte vara arg hur länge som helst. Man orkar inte vara förtvivlad. Man orkar inte att inte känna.
Så jag gläntar på locket men inget slipper ut, det är ingen tillbakahållan då det inte längre finns något att hålla tillbaka. Kan all den där vreden, förtvivlan och ångesten verkligen falna bort och dö så fort?
Det gör mig nästan orolig, skulle jag kunna förlåta och gå vidare nu bara för att jag inte förmår och orkar hålla vreden vid liv? Är jag så svag? Har jag så liten självrespekt? Eller är det ett tecken på att jag inte bryr mig över huvudtaget? Att jag inte bryr mig om hans påstådda självinsikt och nya jag, att han skulle kunna fortsätta svika med den skillnaden att jag inte längre bryr mig? Att jag inte bryr mig om mig själv?
Eller betyder frånvaron av vrede och smärta helt enkelt att jag inte har några känslor kvar? Locket är avtaget, jag försöker öppna mig själv och faktiskt känna efter och finner ingenting där? Jag älskar honom inte längre, har ingenting kvar att ge? Jag är tom, känner ingenting och bryr mig inte för att det inte finns något kvar som kan känna, som kan sakna och göra ont?
Av de filmsekvenser som tidigare spelades upp i mitt huvud återstår nu bara Jennifers: "I dont know if I have anything left to give." Och vad händer då? Plötsligt blir det mig allting hänger på, mitt fel om jag drar mig ur! Jag förvandlas till den som gav upp, som lämnade äktenskapet och inte kämpade, som gör att Lilltjejen får växa upp i ett splittrat hem. Det är så orättvist!
De där första dagarna efter jag kom på honom var jag så sprängfylld av känslor att jag inte visste var eller hur jag skulle kanalisera dom. Jag visste inte om jag skulle skriva, hur jag skulle skriva förrän Skrivpuff kom med det ord jag behövde. Kanske var det först då som jag också var redo att faktiskt kanalisera på sätt sätt. Fram tills dess handlade det bara om att göra sig hård, köra sin vanliga strategi med locket på och intala sig att man är osårbar. För att göra detta har jag alltid haft musiken till min hjälp. Musik och träning. Med hjälp av dessa förvandlar jag mig till en kall robot, en outtröttlig maskin som står över alla andra människor och deras känslomässiga svagheter. Disney Pixars Blixten McQueen mantrar "Speed, I am speed." Jag mantrar att jag är gjord av sten både fysiskt och psykiskt, hur ingenting berör mig. Låtarnas texter spelar mindre roll, det är känslan de förmedlar till mig. Dessa dagar har bland annat Eric Saades "Popular" och Britney Spears "Stronger" gett mig den rätta känslan. Nu är det "Charlotte Perrellis "Hero" som går om och om igen under detta inlägg.
Jag deltog i en combatklass i tisdags efter jobbet, en dag när jag var mitt uppe i detta och på något sätt betraktade mig själv som en tredje person, så också på träningen. Jag stod där längst fram och såg mig själv i speglarna utan att egentligen se. Att jag som deltagare vanligtvis brukar ha svårt att orka hänga med existerade inte. Jag var en maskin där bränslet var min vrede, förtvivlan och besvikelse. Jag blev inte ens trött. Med döda ögon betraktade jag den svettiga spegelbilden och kände bara tillfredsställese i hur väl jag lyckats stänga av och låta bli att känna. Jag var en Nemesis utan annat mål eller mening än att få utlopp för den sprängande tomheten inombords.
Musiken och träningen ger mig fortfarande det jag behöver men jag har tappat bränslet. Plötsligt har jag ingenting kvar och jag vet inte riktigt vad som är värst.
Ingenmansland
Han nynnar för sig själv medan han tvättar, lagar mat, diskar, matar Lilltjejen och torkar köksskåp. Senast bänkytorna var så rena var när vi flyttade in och någon laptop förutom min egen har jag inte sett skymten av. Vad nu det skulle spela för roll när han har sin iPhone, men jag kan inte låta bli att få en uppfattning om att det är någon form av utmattningsmetod han försöker sig på. Han tassar runt mig, fixar mat och lägger en extra filt över mig där i soffan, tänder brasa och frågar om han får hjälpa mig med korsordet.
Men han ger mig inga svar på de frågor jag av någon anledning inte kan släppa: Hur? Och varför? Hur kunde han göra så här mot mig? Och varför, när han visste vad han riskerade? Behov av bekräftelse må väl vara en av de mest basala orsaker till svek, men det räcker inte för mig. Alla har vi bekräftelsebehov, men de flesta (eller inte om man ska se krasst och cyniskt på hur det ser ut i samhället), vet var och när man ska dra gränsen. Om det varit en tillfällig grej, fine, men under hela vår tid tillsammans? Jag har aldrig haft hans förtroende eller respekt, fick aldrig en chans, och då det pågått hela tiden har jag uppenbarligen aldrig haft det han behövde. Jag har varit mig själv hela tiden och det har inte varit tillräckligt. Varför i hela friden skulle han plötsligt vara tillfreds med det efter alla års kontakter och sexchatt med andra?
Förra gången hade han en annan tjej i den säng jag natten efter låg i, satt intill henne när jag ringde. Denna gången chattade han med tjejer före vårt bröllop, efter vårt bröllop, innan Lilltjejen föddes och kort därefter. Dagar, mornar, kvällar och nätter under de år vi nu levt ihop som jag faktiskt trott varit bra, till och med bättre än jag vågat tro, utan fasader, föreställningar och osämja. Hur vi läst och hört om andras problem, skakat på huvudet åt andras svek och konstaterat hur bra vi själva hade det. Vad tänkte han då? Hade han vett att skämmas? Känna ett uns dåligt samvete och kanske överväga att faktiskt berätta?
Han säger att han är förändrad, att han faktiskt mår rätt bra på bekostnad av vårt förhållande. Jag undrar om han tycker det var värt det. Han säger att han vill göra vad som helst för att få tillbaka mitt förtroende igen, men jag vet inte om jag ens vill. Det hade varit betydligt enklare om vi inte haft Lilltjejen och det får mig att förakta honom än mer, hur han lurade mig.
Ettårskalas igår och jag märker hur Lilltjejen sträcker armarna oftare efter sin farmor än till mig. Det är inte så konstigt då hon tillbringat mer tid med henne än med mig sedan jag började jobba heltid igen. Det kanske svider lite i den moderliga stoltheten, men mest märker jag att det inte bekommer mig, att jag faktiskt tycker det är ganska skönt. Och så skäms jag med ett växande förakt för mig själv och den man som orsakat det.
Det där stora sprängande trycket är borta, kvar är bara ett ingenting. Med träningsvärk. Jag har träningsvärk efter boxpasset, och den combatklass jag tänkte delta i igår slutade med att jag stod framför en full storsal i Kållered och teamade med Ylva och Amanda!
Jag har fortfarande ingenting att säga, svarar bara på tilltal och han måste tro att jag är arg, kanske att jag surar. Och det skulle inte förvåna mig om han tror att ett rent hus och lagad mat ska vinna tillbaka mitt förtroende. Ett rent hus och lagad mat i ett år kanske skulle få mig att överväga det.
Nej jag vet faktiskt inte vad som kommer att hända. Imorgon åker de till Sälen, den tradition jag fick vara med att påbörja där år 2007 och nu för första gången bryter. Jag tar ut min semester ändå och ser fram emot att vara ensam hemma. Veckan efter är det inskolning för Lilltjejen som jag tar som planerat. Då får han hitta sig någon annanstans att bo. Veckan därpå bor jag någon annanstans, tills vidare.
Man kan tycka att han borde vara den som flyttar ut, men jag tror inte jag fixar att vara hemma med Lilltjejen ensam, känns nog jobbigt med inskolningsveckan. Bitterheten, det är den som nu ligger nära till hands och inte hämnden.
Ovana
Och apropå tacksam är jag överväldigad av allt stöd som strömmar emot mig från alla håll och kanter! Kollegor, de få vänner jag har och läsare som inte ens känner mig! Erbjudande om boende, hjälp att hitta boende, kommentarer och tid för att lyssna. Jag är inte van vid det, inte alls! Och eftersom jag är som jag är knackar samvetet på dörren innan jag hunnit stänga. Jag kommer på mig själv att fundera på hur jag ska återgälda. Jag förstår inte all denna vänlighet som strömmar emot mig, för jag har ju inte gjort något för att förtjäna den!
Jag glömmer aldrig en incident i mellanstadiet där läraren (som man nu i efterhand inser var så att säga mindre bra), tvingade mig att säga vad "dick" betydde på svenska. Jag, den tysta blyga musen kände kinderna bränna medan jag med förtvivlat mod sade "penis" så oberört jag bara kunde. Blodet brusade i öronen så jag knappt kunde höra magisterns roade röst säga "-Jag hörde inte vad du sa".
En av de tuffa, populära tjejerna grep då in och sade upprört att jag faktiskt redan svarat, och jag minns hur förvånad jag blev. Varför var hon så snäll mot mig? Jag hade väl inte gjort något för henne?
Men det är väl det som kvalificeras in under den osjälviska snällheten. Eller? Jag tror till och med andra klasskamrater visade sina sympatier och jag minns hur jag i min anteckningsbok faktiskt skrev: "Varför är de så snälla mot mig? Varför?"
Det var en parentes. Jag diskuterade min snedvridna skamkänsla med en kollega (min sociala kompetens har definitivt ökat några pinnhål denna vecka!) som uttryckte att det inte var så dumt att lära sig att "falla fritt" ibland, och faktiskt inse att det finns människor där nere som tar emot. Det är liksom det som kallas vänner, medmänsklighet, socialt nätverk och som jag inte är van och absolut inte har några förväntningar på. Jag kan slå knut på mig själv för att hjälpa en annan, men får skamkänslor om någon gör detsamma för mig. Den där stoltheten jag så envist har i ryggmärgen är svår att ignorera!
Vad jag försöker få fram är hur jag ändå, trots mitt bakvända sätt att hantera det, verkligen uppskattar allt ert stöd! Stort som smått! Jag funderade länge på om jag faktiskt skulle skriva om detta, mycket just för den skam jag trots allt känner.
Men jag skrev för min egen del. Jag skrev för alla och ingen. Och jag berättade för de i min närhet. För att jag inte kan dölja det. För att jag inte har något att skämmas för.
Tack alla ni som finns och bryr er! Ni ger mig styrka, ni ger mig tillförsikt.
Linda
Att hämnas
Den ligger så nära till hands, den frestar och drar. Hon är ju i sin fulla rätt eller hur? Hon vill såra honom så som han sårat henne. Vill att han också ska känna den där skärande brinnande smärtan, känna sig värdelös och ifrågasätta hela sin tillvaro.
Linda är nästan förundrad över den fysiska smärtan och hur samtidigt frånkopplad hon stundvis är sin kropp. Det är konstigt det där, hur hela henns inre kan kännas fullkomligt ihålig och tom för att i nästa stund vara sprängfylld av ett stort svart tryck, så stort och ihärdigt att hon knappt vet vad hon ska göra av det. Hur kan det vara sådan storm på insidan samtidigt som hennes yttre är hugget i sten? Hon riktigt känner det själv, hur hennes ansikte är dött i en stelnad mask där det enda tecknet på liv är när spänningen i käkarna smärtar så hon får påminna sig att slappna av. Och andas.
Hon säger ingenting till honom. Det i sig skulle kunna ses som en form av hämnd, the silence treatment. Kanske är det så han uppfattar det och hon gör inget för att ta honom ur den villfarelsen. Sanningen är att hon inte har något att säga, hon har inte ens förmågan att skrika ut sin vrede, sin smärta och besvikelse. För det är ju bara tomt. Inte ens det sprängande trycket gör att något kommer ur hennes mun. Trycket är för stort, som ett svart hål i rymden där allting imploderat och inte ens ljuset slipper ut. Lika bra då hon ändå inte har något att säga, för vad finns det att säga?
Men den frestar och drar.
Ett år...
Jag är så ledsen Lilltjejen, det var ju inte alls så här det skulle bli!
Jag hade tänkt ut detta inlägg sedan länge. Hur jag skulle visa bilder från året som svischat förbi och komma med de vanliga sentimentala modersklyschorna.
Istället är jag bara fylld av en stor sorg och förtvivlan. Sorg över hur det nu är och förtvivlan över de krossade illusionerna.
Jag hälsade på dig hos farmor och farfar där jag bjöds på middag med semla till efterrätt. Du fick förstås ingen men vi tände ett ljus för dig. Ett ljus för det år du fyller.
Jag må ha svårt att finna de förväntade känslorna, jag må nu ha hamnat i en situation där min inlärda självbevarelsedrift gör detta än svårare. Men det faktum att jag nu sitter här och skriver detta till dig, ser dig framför mig och gråter mer än jag någonsin gjort sedan min tillvaro slagits i bitar för andra gången. Det hoppas jag du ändå kan uppfatta som lite positivt.
Jag vet inte hur framtiden kommer att bli, men du ska veta att jag älskar dig, på det sätt jag nu förmår.
Det var ju inte så här din första födelsedag skulle bli Lilltjejen.
Det var ju inte så här det skulle bli!
Att fortsätta
Det rådde en avslappnad stämning kring bordet, trots de stimmande småbarnen som påkallade uppmärksamhet för diverse saker. Det är dagen före nyårsafton och Linda med sin lilla familj har kommit till huvudstaden för att fira tillsammans med sin syster och hennes familj. Det blir ju inte så ofta man träffas och glatt överraskad noterar Linda hur väl den knappt årsgamla dottern leker med sina kusiner. Medan de övriga vuxna runt bordet är fördjupade i det spel hon själv lyckats bli utslagen i, tar hon sin makes mobil för att fördriva tiden. En misslyckad patiens, ett litet blogginlägg, en koll på Facebook och så mailen. Mailsidan tar henne till ett redan öppnat konto vilket inte är ovanligt. Är det inte makens Facebook så är det mailen han glömt att logga ut ifrån, men något i de inkommande mailens ämnen och avsändare får henne att reagera. Automatisk klickar hon på den ena och en ny sida öppnar sig som gör henne alldeles kall. Det är en sida där man söker och träffar andra. Maken har bilder i sin presentation, bilder hon känner igen från en gemensam resa de gjorde för många år sedan. Han utger sig för att vara singel, inte har några barn.
Kanske maken bokstavligt talat ser hur färgen försvinner från hennes ansikte, kanske minns han att han varit inloggad. För första gången av alla gånger hon lånat hans mobil frågar han vad hon gör. Hon säger inget, vänder bara på telefonen så den stora displayen visar webbsidan. Han tar den och trycker lite. Lägger sedan ner den utan ett ord. Spelet fortsätter, middag äts och barn nattas och Linda bara väntar till tillfället då de är ensamma för att kunna fråga, få svar.
Till slut kan de bryta upp och de går ner för att borsta tänderna. Maken vänder sig om, öppnar armarna och hon kliver in i hans famn, möter sin blick i badrumsspegeln över hans axel. Han säger att det är en gammal sida sedan tiden innan de träffades. Att han för längesedan på en kompisträff loggade in för att kolla lite för skojs skull. Mot hans axel frågar hon om det är något mera, om det verkligen bara var den gången. Han bekräftar, ber om ursäkt och att de nu ska glömma det hela. Linda låter sig nöja, vill bara att han ska veta att det gjorde ont och han ber om förlåtelse igen.
De borstar och kryper ner i sin tillfälliga bädd på vardagsrumsgolvet. Något känns inte riktigt bra, hon är inte nöjd och ber om att få se denna sidan igen. En ordväxling följer där han ber henne att vänta, att ta det senare, inte här, inte nu. Det var ju bara något tillfälligt när de hade det lite sämre i förhållandet. Misstankarna bara förstärks och till slut loggar han motvilligt in. Hon klickar runt, läser, ser på bilder. Det är hundratals kontakter från både när och fjärran. Det är flörtigt, det är inbjudande och sexuella anspelningar lika mycket som till synes oskyldiga konversationer. Historiken sträcker sig ett år tillbaka i tiden, tiden när hon var gravid, strax efter dottern kommit till världen. Hon märker hur kroppen börjar darra okontrollerat. Hon skakar utan möjlighet att kunna låta bli. Till slut lämnar hon tillbaka mobilen, lägger sig ner och ställer den enda frågan: Varför?
Svaret hon får är bekräftelse. Det är så banalt, så ynkligt. Så klassiskt.
Hon lyckas ta sig igenom nyårsafton, märker hur hon stänger av sig själv så som hon gjort så många gånger tidigare, för många år sedan. Maken är trött, ligger kvar och sover medan hon försöker agera normalt, följer med på promenad och hjälper till med förberedelserna av den festliga middagen. Linda går ner, säger till honom att åtmindstone hjälpa till att hålla fasaden. Han breder ut armarna, ber om en kram som han inte får. Hon erinrar sig att hon faktiskt bara sett historik ett år tillbaka i tiden och frågar om det pågått under hela deras förhållande och får ett jakande svar. En stor tomhet breder ut sig inom henne. Hon känner hur hon fryser till is, hur hon bokstavligt talat sätter lås och bom på sitt hjärta och lägger locket på.
Han kommer upp men spelar dåligt, sitter tyst och tar inga intiativ att hjälpa till eller inleda samtal. "Som att han tycker synd om sig själv", fnyser Linda inombords. De skålar till tolvslaget, ser på fyrverkerier och utbyter inte ett ord eller ens en blick med varandra. Hon står där med glaset i handen och undrar hur det nya året kommer att bli, hur hon ska göra för att fortsätta. Vad hon ska göra.
De åker hem och morgonen efter åker han till London på konferensresa i tre dagar medan hon återgår till sitt jobb. Dottern tas om hand av farföräldrarna som överenskommet sedan länge. Redan under förmiddagen där den första jobbdagen känner hon att hon vill veta mer. Hon vill veta allt och försöker logga in med uppgifterna hon såg den där ödesdigra kvällen. Det går inte, får veta att han stängt ned sina konton, inklusive mailen. Linda blir rasande, fullkomligt vansinnig över att nu aldrig kunna få några klara svar, öppen för att dra vilka slutsatser som helst. Hon berättar för sina kollegor, hon berättar för hans bästa vän och hon berättar för hans föräldrar. Vill få föräldrarna att förstå hur det är. Vill inte ha spekulationer, oklarheter och frågetecken mellan dom då de betyder för mycket och respekteras ännu mer.
Hon har inte gråtit särskilt sedan den där kvällen. Men när hon hör gråten i den kvinnans röst som kommit att bli närmaste hennes egen mor kan hon inte hålla masken längre. Hon vill ju inte göra dom ledsna och skuldkänslorna växer lavinartat. Likaså tankarna på dottern skjuter hon ifrån sig. Inser att hon börjar skärma av också henne vilket gör förtvivlan och känslan av skuld än djupare.
Linda känner sig så dum, så lurad och så den där skammen som hon försöker slå ifrån sig utan framgång. Skammen inför de där som tvivlade när hon gav honom en andra chans, inför den andra tjejen som den gången ändå klarade sig undan med sårade känslor och svikna löften. Hon skäms och hon känner sig lurad. Inte bara på sitt äktenskap, på det hon trodde att de hade, utan även på sitt barn. Tryggheten hon behövde, garantin för att inte bli sviken har ryckts undan under hennes fötter och kvar står hon inför det hon fruktade allra mest: Att bli ensam med ett barn.
Hon vill inte bli bitter.
Hon vill inte bli bitter.
Hon vill inte bli bitter.
Hon vill inte bli bitter!
Vad ska jag göra för att fortsätta?
En liten del av allt
"-It's still me Miranda", säger han när tystnaden växer och hon bara iakttar honom.
"-Is it?" Svarar hon och vänder sig till slut om och går.
Under Carries och Bigs förlovningsfest går hon till slut med på att gå ut och prata med honom. Det slutar med att hon exploderar. "-You broke us! You broke us, what we had, is broken!" Och avslutar med "-I changed who I was for you."
I filmen "The brake up"när Vince Vaughn (kommer inte ihåg vad deras roller hette) kommit till insikt och jobbar med loggböckerna hela natten, samt städar och förbereder en fin middag till Jennifer när hon kommer hem. När han gjort sin "avbön" med avslutningen att be om en ny chans svarar hon bland annat:
"-I dont know if I have anything left to give."
Av någon anledning snurrar dessa filmsekvenser i mitt huvud. Om och om igen.
Nu kom jag på det
På nyårsafton skrev jag ett mess och sökte ett specifikt ord jag just då inte kunde komma på.
I morse på vägen till jobbet dök det upp. Banalt. Herregud så banalt.
Nyår 2011 så
Så ska man försöka dokumentera fyra dagar på ett sammanfattande och lättläst sätt.
Ett kort stopp i Gränna för att träffa farbror Olle som tog oss till ett minipluttigt men jättemysigt lunchställe mitt i det lilla samhället. Restaurang Valvet hette det och hade bland den bästa lunchbuffén jag erfarit. Högkvalitativt och otroligt gott!
Framme i huvudstaden bjöds vi på mumsig middag på sådant sätt som bara svågern kan! Deras pojkar är så livliga som en snart-tre- och femåring bara kan vara men otroligt snälla och goa med Lilltjejen. Framför allt Otto är synnerligen förtjust i henne.
Innan läggdags för småbarnen blev det en andra liten julafton då vi så senare än planerat kunde utbyta våra klappar. Lilltjejen fick alldeles för mycket och dyrt som vanligt, så även jag! Och inte nog med det - däribland en alldeles egen Briotax!
Jag fick också ännu ett par tingestar för att värma mina fötter!
Uppenbarligen har det framkommit att jag är rätt frusen av mig. Men i det Stockholmska radhushemmet var det synnerligen varmt - även för mig!
Jag blev nästan förvånad av att se hur väl pojkarna lekte med Lilltjejen. Eller ja, det vore kanske att överdriva ändå. Hon interagerade väl med dom och det märktes att hon tyckte om att ha dom i närheten.
(Småkusiner!)
Näst sista dagen på året fick pojkarna leka av sig på ett busland medan jag och Nina offrade oss genom att åka och handla. Okej, så illa var det kanske inte, i varje fall inte i gallerian där vi båda mellandagsfyndade lite och käkade sushilunch. Men att handla mat dagen före nyårsafton är inget för de klaustrofobiska! Eller för de med barnvagn.
En promenad i kylan hanns också med, liksom en hel del lek med familjens nya leksak. Inte alls beroendeframkallande!
(iPad)
Till nyårskvällen hade de beställt nåt som visst skulle vara extra najs. Jag uppfattade något med extra hängmörat, och bankat och sträckt eller något ditåt. Det jag hörde i alla fall var entrecote, vilket räckte för att jag skulle förbereda mig på att äta mig mätt på de tänkta tillbehören. Enligt mig är entrecote bara ett evigt skärande i jakt efter senfria bitar, oftast med ganska klent resultat. Men så muttrade svågern något om "pärlor till svin" och köpte istället en bit oxfilé till mig. Jag tror vi båda var lika nöjda med den lösningen, hohoho!
(Festmåltiden kan börja!)
Glömde fota för-förrätten som Nina gjorde, en form av laxröra på spröda "bröd". Sedan blev det förrätt i form av en svamp/skaldjursstuvning med hummerstjärtstartlettá la Anders. Första gången jag äter ren hel hummerstjärt tror jag!
Varmrätt så i form av oxfilé till mig och senkött till de övriga, med potatisgratäng och hemgjord bearnaisesås. Tänk bara en sådan sak som att göra sin egen beasås! Notera nappen, vällingsflaskan och barnmuggen intill. Här var det finmiddag med inslag av småbarn med allt vad det innebär!
Utmaningen i att få till bra foton till exempel.
(Det första av fyra försök blev faktiskt bäst)
Efterrätten var mitt uppdrag som enligt värdparets förslag blev chokladfondant med hallon- och passionsfruktssås samt vaniljglass. Inte alls dumt, även om den kunnat tas ut något tidigare för ett kladdigare innandöme.
(Alla är välkomna till bords!)
(En liten storasyster med gigantiskt hjärta!)
Liksom min omtänksamme svåger hade systeryster inföskaffat ett icke alkoholhaltigt nyårsbubbel åt mig! En som av någon anledning passade mig ypperligt då allehanda alkoholfria försök till champagne och dylikt har en förmåga att smaka synnerligen illa, inklusive de promillehaltiga utbuden (ja, smakat har jag allt!)
Vi höll oss faktiskt vakna till tolvslaget och besåg pengar sprängas i luften över Bromma. Därefter lät jag mig besegras i Risk (hade ju tokdominerat kvällen innan) för att till slut få gå och lägga mig.
Hörde min syster och hennes karl rumstera ett bra tag där uppe efteråt, bland annat hörde jag min kameras kännetecknande avtryckarljud. Jag lämnar det fritt för egen fri tolkning. Jag börjar.
(Knappt två timmar in på nya året. Åh, titta - en kamera!)
(Mitt nyårslöfte blir att våga visa mitt sanna jag - en ... en ... gul filur!)
(Ja, det är den icke alschoholfria varianten schom vi andra drack. Hurschå?)
(Ett av våra husdjur)
(I närbild)
(Ett annat husdjur)
(Trodde det var ute med gällivarehäng)
(Ytterligare ett husdjur- ett blått)
Tack syster och svåger för avslappnade och trevliga dagar. Ni är bäst! Tyvärr kunde jag inte riktigt göra dom rättvisa av en specifik anledning, men det platsade inte riktigt i detta inlägg.
