Ni vet de där filmerna där tjejen blänger på sig själv i spegeln, arg på sig själv, arg på världen och bara tar stora kökssaxen och klipper av sig håret? Jag tror det var något sådant stackars Anna såg framför sig när hon fick mitt sms där jag proklamerade att jag kapat över en decimeter av håret.
Jag lät dock en frisör göra jobbet, en stackars kille som väl sällan haft en mer oengagerad kund. Jag lät han göra precis som han ville med förbehållet att jag skulle kunna få ihop det till min älskade svans.
Mina besök hos frisören är ju inte särskilt täta och en följd av detta tillsammans med det faktum att Johan haft en förkärlek för långt hår blev att jag plötsligt fått väldigt långt hår. För långt i mitt tycke då man fått komma upp i halvsittande för att byta sovställning utan att vrida av sig nacken på grund av fastklämt hårelände. Och då ska vi inte tala om golvbrunnen i duschen, eller golvet när jag borstat mig!
Men av hänsyn och för att tillmötesgå Johan har jag låtit längden komma längre och längre ner på ryggen . No more. Kalla det upproriskt, barnsligt eller vad du vill, längden är ett minne blott och jag kan precis få ihop det i en käck liten svans. Skönt!

Jag har upptäckt att jag inte är så tom ändå, att jag fortfarande är arg och fruktansvärt besviken. Det är bara för att jag inte råkar ha föremålet för allt detta i min närhet som jag går ner i känslodvala och är tillfreds för mig själv. För jag märker när jag får sms med meningslösa plattityder, hur ilskan kommer tillbaka. Ja, det känns tillfredsställande att få läsa hur han saknar mig, vilket tomrum det är utan mig och hur han behöver mig. Men när han skriver att han bara kan säga förlåt och hoppas på att kunna jobba tillbaka mitt förtroende blir jag rosenrasande. Tror han verkligen att det räcker? Förlåt och så lagade middagar och rent hus? Jag vill ha SVAR, jag vill ha FÖRKLARINGAR på hur han kunde göra så här? Vad han tänkte? Hur han tänkte? Varför han gjorde det trots att han visste vad han riskerade? Han är ju inte dum i huvudet, eller hur? Handlingar ger konsekvenser, är de värda det? "Konsekvensanalys" som han själv tyckte om att citera Stieg Larssons Salander. Han borde ha ägnat sig lite mer åt den varan!

Ja, jag vill också ändå höra dessa plattityder, hur mycket han saknar mig, hur meningslöst allting känns och hur mycket han ångrar sig. Det kan jag aldrig höra nog utav, men utöver det vill jag ha dessa svar! Ska det vara så förbannat svårt? Han har ju haft HELA vårt äktenskap, nej förresten, hela vår tid tillsammans att begrunda sina handlingar. Men då han uppenbarligen inte verkar ha gjort det kan jag inte dra annan slutsats än att han inte haft några samvetsbetänkligheter över huvudtaget. Inget samvete = ingenting att begrunda. Hela denna uppenbara nonchalans av vårt äktenskap, av mig gör mig så arg, besviken och vad jag nu inser - uppgiven.
Jag har tappat all tänkbar respekt för honom, hårklippningen var en mikroskopiskt litet statement som bonus för att slippa trasslet, men jag märker hur mina tankegångar beträffande honom blivit på gränsen till trotsigt barnsliga. All hänsyn är kastad överbord, jag skiter fullkomligt i vad han kan tänkas tycka och känna beträffande vad jag säger och gör hädanefter. Han hade mig till hundra procent. Det har han inte längre. Grrr!
 
 Nu ska jag ta min väldigt trötta kropp, lägga mig i soffan och koppla bort allt vad karlslokar heter.