Det har inte varit många kvällar denna vecka som jag haft hyfsad tid över att bara sitta ner. Veckans torsdagscombat är avklarad med bra tryck och härliga deltagare. Intensivt på jobbet också men det är bara kul, i varje fall då jag känner att jag har hyfsad koll!
Igårkväll var det mitt första föräldramöte - som förälder! Möte på dagis inför omorganisationen då två avdelningar ska bli tre och en Reggio Emilia pedagogik implementeras med bland annat åldersindelade grupper. Lilltjejen hamnar i den minsta för ett- till tvååringar vilket ju känns betydligt bättre än den grupp med ett- till femåringar som hon nu har fram tills dess.

(Drygt tre månader Lilltjej)

Det var ett välbesökt föräldramöte där den för vårt områdes kommunansvarige (tror han var något sådant) deltog. Och tänk att det nästan alltid ska vara minst en sådan där beskäftig förälder som ska ifrågasätta och kräva utförliga motiveringar till minsta lilla detalj? Jag vet inte hur många gånger vi fick höra "Du som ansvarig politiker..." och när detaljer började tas upp som frånvaron av skylt med uppmaning att stänga grinden var jag så less (och ond i svanskotan) att irritationen säkert syntes i mitt ansikte. Kräva skyltar för att vi föräldrar ska komma ihåg att stänga grinden efteråt? 

Personalen var märkbart engagerade och entusiastiska inför att låta verksamheten inspireras av den där Reggio Emilia, men började ganska skarpt ifrågasättas när de berättat färdigt. Alltså hallå? Okej, kanske jag har missat det här totala engagemanget man ska ha för sina barn, och visst är det sunt att ifrågasätta. Men ta ett steg tillbaka och tänk efter. Vad fanken gnäller ni över? En pedagogik som är snarlik de flesta andra influenser som kommer och går, att trädäcket på utsidan är snorhalt när luftfuktigheten överskrider fyra procent, att dom inte kan fixa en skylt som påminner oss om att stänga grinden, att alla avdelningar inte får en egen dockhörna, och var är snickarbänken jämnställdhetsministern!?

Någon måtta får det väl vara eller? Vi har engagerad personal i ett nybyggt dagis fullt utrustat med leksaker och pedagogiska hjälpmedel (det ska börjas i tid). Jag tror faktiskt det blir folk av våra telningar oavsett pedagogisk fluga och icke existerande dockhörna.

(Knappt ett år senare)

Näe, som tur var var det i varje fall några som sade ifrån och faktiskt påpekade vad tryggt det faktiskt kändes med så uppenbart engagerad personal. Själv hade jag mer eller mindre stängt av och fokuserade mer på bekväm sittställning. Kvalificerar jag mig därmed till kategorin oansvarig förälder?

Vi lämnar det första av många framtida liknande möten.
Det kändes nästan lite pirrigt att träffa Johan igen, jag plockade upp honom på hans jobb eftersom han tagit bussen in. Jag har nämligen börjat få en liten känsla som närmast kan beskrivas som saknad. Frågan är ju då vad jag saknar, det där att ha någon, eller att ha Johan. I vilket fall fick han en kram när vi kom fram till dagiset och det kändes bra. Men det fattas fortfarande något när han vill återuppta den där lättsamma tonen vi en gång hade. Det är verkligen det där att börja om från början, att sakta bygga upp det där som jag antar kallas förtrolighet, känsla av trygghet och gemenskap. Jag antar att man närmast skulle kunna beskriva mig som reserverad och humorlös i hans sällskap. Pratar gärna men skrattar inte. Jag släpper helt enkelt inte in honom.

Han har varit på sitt första samtal idag hos en som han verkade finna förtroende för vilket ju är toppen. De ska ha några egna sessioner och sedan får jag förhoppningsvis också delta. Som det känns just nu måste jag också få samtala med Johan tillsammans med en tredje part, jag tror faktiskt inte att jag klarar av att låsa upp mig själv på egen hand. Inte med hjälp av enbart Johan heller, oavsett hur snäll, hänsynsfull och synligt ångerfull han är.