Jag tror det är viktigt att ifrågasätta sig själv ibland, skärskåda sig med andra ögon än de egna, fria från egocentriska skygglappar. Allt med måtta naturligtvis, bara någon gång emellanåt, sådär på navelskådningsnivå. Det kan vara allt ifrån hur man uppfattas av sina medmänniskor till sin insats i arbetslivet, som vän, partner eller kollega. Skiver man en blogg som så otroligt många inklusive jag själv gör, tror jag det är superviktigt att ha klart för sig varför man skriver, i vilket syfte och vad det man skriver kan ha för innebörd. Det är så lätt att tycka en personlig blogg kan vara just, tja bara personlig. Det är ju bara mina egna tankar och tyckanden och jag får väl tycka vad jag vill. Eller?
Tyvärr är det ju inte riktigt så enkelt. Tycker man något finns det alltid andra som tycker likadant eller annorlunda. Och om jag inte är ute efter att just skapa debatt eller provocera, måste jag se till att formulera mig smidigt och korrekt. Det är inte alltid det lättaste. Det finns alltid utrymme för missförstånd, meningar som tolkas som man inte alls hade för avsikt, generaliseringar som tas personligt. Om man samtalar med varandra ansikte mot ansikte förstärks orden av de visuella uttryck vår kropp och vårt minspel utstrålar. Vi har dessutom rösten med betoning och uttal för att nyansera det vi säger. En och samma mening kan tolkas så olika.
Chatspråket tillämpar smileys för att påvisa sarkasm, skämt och illustrativa varianter för dessa nyanser, och jag har även själv blivit en flitig användare av den ovanan i mina inlägg. Jag kommer på mig själv att använda dom som förstärkare, ett förtydligande av det jag just skrivit, allt för att minimera risken för missuppfattning. Det kan vara för att ursäkta ett dåligt skämt eller betona att något faktiskt är ett skämt. Det värsta för mig vore att missuppfattas, att läsaren inte förstår vad jag menar, vad jag velat få fram.
Men vem skriver jag då för? För andra eller för mig själv?
En del hävdar att det till ens offentliga blogginlägg följer ett ansvar, ansvar för att innehållet inte är stötande, sårande, generaliserande och så vidare. Den som skriver ansvarar för att läsarna inte ska kunna missförstå eller trampas på tårna. Vill man skriva en sådan blogg får man nog hålla sig till bakrecept och grönsaksodling, men till och med där skulle nog somliga kunna ta illa upp och hävda att bloggaren vilseleder, luras och förvrider när denne skildrar hur just han eller hon gjort för att få sina stora fina gurkor.
Ansvar? Ska den som skriver ha ett ansvar? Kan författaren av en blogg som beskriver hur man tar livet av sig lastas för att en läsare faktiskt gör det? Ska Kissie ansvara för att osäkra tonårsflickor vill förstora brösten och läpparna? 
Yttrandefriheten tillåter oss att tycka och skriva väldigt fritt idag. Sedan kan alltid den etiska aspekten vägas in i hur och vad man faktiskt väljer att skriva. Skriver man i denna etiska heta zon anser jag att man får vara beredd på tyckanden, diskussioner och debatt, många gånger är det väl just det man är ute efter. Men ska man känna ansvar för de som missförstår, tar det personligt eller illa vid sig? Kan man inte förvänta sig att läsaren förstår att ett inlägg från en personlig blogg ger uttryck för just den enskilda personens tyckanden? Lika mycket som läsaren som tagit illa vid sig förväntar att bloggförfattaren ska visa respekt för de som denne skriver om, borde väl denna respekt också gälla åt andra hållet? Man kan ge uttryck för att man tycker och tänker annorlunda, men de personliga påhopp som har en förmåga att hagla är skrämmande att se! Egna tyckanden om ett fotbollslags prestationer och den kvinnliga författaren är en hora? (baraben.com) Vuxna människor som löper amok i forumsdiskussioner och kommentarsfält och så förfasas vi över mobbing i skolorna och ungdomarnas Internetanvändning?

Är det något man helt enkelt bara får räkna med när man skriver en offentlig blogg? Något man får tåla när man valt att uttrycka sin åsikt? Kommentarer, motargument och diskussion kan jag tycka man som offentlig bloggare får vara beredd på. Men någon skyldighet att svara tillbaka, förklara, försvara och utveckla eller liknande tycker jag inte man har, såvida ens inlägg faktiskt hade det som syfte.
Ur min egen bloggsynpunkt ser jag kommentarer, tyckanden och andras åsikter som en bonus, givande som det är när andra ger sin syn, eller bara visar att det man skrivit väckt tankar och egna funderingar hos läsaren. Nu är det så få så jag kan och vill ge respons på dom om jag känner för det. Men om de skulle vara så många att det blev ohanterligt. Är jag skyldig att svara då? Vad är egentligen syftet med min blogg?

* Personlig tillfredsställelse att skriva.

* En form av bekräftelse som den enkla kännedom att andra kan läsa gör skillnaden mot att skriva opublicerat.

* Glädjen av att kunna se tillbaka med några enkla musklick, där jag både kan se och läsa om de stora och små händelserna som annars lätt skulle försvinna ur minnesbanken.

* En känslomässig ventil för mig som anser mig ha lättare att uttrycka mig i skrift än i tal.

Om jag så skulle ifrågasätta min blogg är det den känslomässiga ventilen jag måste se till att kontrollera. Det är lätt att låta känslorna flyga iväg, och att skriva med enbart hjärta kan lätt leda till meningar man senare ångrar. Det är en svår balansgång, och ibland blir det ändå formuleringar som missuppfattas, budskap som jag misslyckas att framföra ordentligt eller information som inte känns riktigt bra att ha där nu i efterhand. Jag går dock inte tillbaka och ändrar. Jag stod för det jag skrev just då, och då måste jag kunna stå för det idag hur missuppfattat eller felaktigt jag än formulerade mig. Svårigheten ligger i att jag gärna vill bibehålla det spontana skrivandet och inte redigera eller ändra för mycket. Ett inlägg tar därför oftast bara några minuter att skriva. Sedan är jag också medveten om att åsikter och tankar jag haft en gång mycket väl kan förändras, vilket också är en del av poängen. Att kunna gå tillbaka, skratta, gräma sig och kanske skämmas för något man skrivit som kändes relevant och riktigt just då men inte längre, visar på en förändring, en utveckling vilket förhoppningvis är åt det positiva hållet. Att se tillbaka till ens dåtida tankar och handlingar kan också vara behjälpligt för nya reflektioner och amatörmässiga självanalyser som kanske kan bidra till ett bättre jag. Vem vet? Jag kanske ändrar mål och syfte med denna blogg under resans gång så allt jag nu skriver här blir orelevant.

Jag har också märkt en svårighet i vilken form jag ska skriva. Målet är mig själv, men det är lätt att man kommer in i ett skrivande till andra än sig själv, på så sätt att man börjat antyda en form av öppen dialog till andra som läser, exempelvis med öppna frågor. De kommer spontant, känns ofta naturligt när man ju vet att läsare finns där, samtidigt som det känns en smula inbilskt att förvänta sig läsare och respons. Eller så kommer de egna tankarna formulerade till tangentbordet i sådan form att läsaren blir ett anonymt bollplank som man inte förväntar sig något av, men vilkens blotta existens underlättar skrivandet.
Om någon skulle fråga mig vad jag skriver om så skulle jag bli svaret skyldig. Vad är det egentligen? En massa dravel, mina tankar tyckanden och göranden tillsammans med en massa bilder som väl inte tillför någon annan något än just mig själv. Och det är ju liksom det som är meningen med min blogg. Just nu i varje fall.