Faktiskt
Så var det måndag och jag har semester. Fast jag ska erkänna att jag faktiskt jobbat - lite bara.Det går mycket Nanne Grönvall i stereon nu, och har faktiskt laddat hem Spotify som alla verkar så begeistrade i.
Jag mår, får man säga under omständigheterna oförskämt bra? Hillevi skulle vikariera för mig på min combatklass igår, men eftersom jag nu aldrig åkte blev det att vi teamade istället. Alltid kul och riktigt många deltagare. Därefter var det SÅ gott att komma hem och ta en lång bastu, tända lite ljus, laga god middag och tillbringa kvällen i soffan framför tv:n med mitt DS.
Med morgonfrosten på utsidan var det mysigt att tända i kaminen och pyssla lite här hemma. Ska iväg och proviantera för några dagar och så ser jag ut att få med mig Andreas på ännu ett boxpass redan ikväll om jag har tur!
Det är bara en dryg vecka sedan min tillvaro vändes upp och ner, borde man då inte ligga begravd i sängen med snoret draget ut över kinden och rödsprängda ögon? Mannen har svikit för andra gången, man vet ingenting om framtiden, om man kanske slutar i skilsmässostatistiken med delad vårdnad eller är kvar i ett haltande äktenskap där varken respekt eller förtroende existerar "för barnets skull" (nej, inget alternativ jag vet). Men ändå mår jag oförskämt bra! Är det förnekelse? Mitt vanliga lock? Ska man gräva ned sig för sakens skull liksom vilket en del säkert skulle kunna, eller rent av förväntar sig?
Jag tror faktiskt inte jag har något lock just nu. Min känslostorm har blåst förbi och jag finner mig i någon form av accepterande. Nu är det som det är och att gräva ner sig hjälper verkligen inte. Jag vet inte vad som kommer att hända, jag vet inte hur jag kommer att känna så det är meningslöst att försöka spekulera. Sedan kanske jag känner helt annorlunda imorgon, eller om några timmar vem vet. Då kanske jag ligger där med svullna ögon eller tömmer kattlådan i hans byrålådor. Jag vet dock att vilken väg det nu än blir för oss båda framgent så blir den lång och tung, men det ligger bortom min påverkan just nu.
Här och nu mår jag bra och då vore jag väl dum som inte tog vara på det? Eller som en anonym så klokt kommenterade sist:
"Kom ihåg igår, tänk på imorgon, men lev idag."
Det är rätt!! Ta tillvara den tid då du mår bra och lev!! Tyvärr kommer det nog komma en dal rätt var det är, såna här saker har en förmåga att plötsligt bara hoppa på en igen- när man minst anar... eller kanske inte. Men som sagt, dom stunder det går bra, ska man ta tillvara och göra allt man känner för!
Heja Linda! Du kommer ta dig igenom detta också- på ett eller annat sätt :-)
(Apropå nåt du skrev tidigare om att ha dåligt samvete för att du ger upp, när han vill kämpa och att det då skulle vara ditt fel om ni separerar... så kan du inte tänka! Du har ju redan gett honom en andra chans- hur många ska han få innan du kan säga att det inte är ditt fel för att du säger nej?? Jag säger inte att du inte ska ge honom en tredje chans- vem vet, han kanske faktiskt har ändrat sig- antar att det står lite mer på spel den här ggn än förra... men det är ditt val och det är inget du ska ha dåligt samvete för- var stolt istället! För vilket beslut det än blir- du ska känna att du kan se dig själv i ögonen och det är det viktigaste.)
Passa på att samla på dig lite energi nu och återhämta kroppen. Gissar att du kommer att få gå några ronder med både hjärtat och hjärnan framöver, så du kan behöva ett litet andningshål nu.
håller-dig-i-handen
Du ska då ALDRIG klaga på mig rörande Semester/Jobb :P
Anna i gbg: Tack för dina fina och stöttande ord, både här och tidigare! Jag förstår precis hur du menar när man följt en blogg en längre tid. Man blir engagerad! :o)
Kaja: Det är sant, kanske det jobbigaste ligger fortfarande framför mig... Tack för ditt stöd!
Stoffe: Jameh, jag kollade bara mailen! Typ. Och nu har du du GETT mig jobb att göra dessutom!
